Karin Englund

Den uppmärksamme läsaren kan ha bibringats den felaktiga uppfattningen att djurlivet häromkring är begränsat till fästingar, mygg och möss. Så är det verkligen inte; vi har det mesta som ska finnas i mellansvenska skogar och sjöar och till och med storlom, som inte är så jättevanligt.

Den kommer varje vår dagen efter islossningen. Jag undrar hur den gör. Vet den precis när det ska bli öppet vatten så att den kan tajma sin flytt från Svarta havet där den övervintrar? Eller vankar den omkring i strandlinjen och väntar på öppet vatten?

Här brukar det finnas minst ett par varje sommar, ibland fler och då kan det bli lomsångskonsert över sjön på kvällarna. Jag är alltid hjärtängslig att det ska hända något med dem. När en snabb motorbåt plöjer fram i sjön hinner väl inte en storlom undan? Jag har hotat med att simma ut i sjön när de värsta sjömarodörerna är i farten, bara för att visa hur det kan gå.

Då får redaktörn, som lyssnar tålmodigt till mina utgjutelser, den där fundersamma blicken som innebär att han försöker få någon rätsida på min logik. ”För att visa hur det kan gå? För vem?”

För storlommen förstås! Om jag till exempel kommer emellan när en vattenskidåkare gör en elegant sväng och jag får linan kring halsen, och… ja då kanske både båtägare och vattenskidåkare fattar den pedagogiska poängen och tar det lite försiktigare. Eller kanske inte. Så jag avstår väl då.

Förr i tiden, för tio – femton år sedan brukade storlomparet alltid komma fram till bryggan och visa upp sin unge, för det mesta bara en, men ibland två. Ett år hände det som jag alltid är orolig för. Mamman (tror jag) i storlomparet dog. Pappan och ungen kom och hälsade på nästan varje kväll och vi pratade en stund. ”Orrrp”, sade den. Jag svarade ungefär likadant. Och en kväll fick jag för mig att den ville ha simsällskap så jag gled ner i vattnet så försiktigt jag kunde och visst, pappan cirklade på nära håll och ungen var helt orädd. Vi började simma bort mot ön, där de har sitt bo, men så fick pappan plötsligt fart. Han försvann under vattnet en lång stund och jag undrade om det innebar jag blivit adoptivmamma till en storlomsunge, men så dök han upp en bit bort, med en liten fisk i munnen som han matade ungen med. Så gav de sig iväg i god fart till ön och jag låg kvar en stund i vattnet och kände mig på något sätt välsignad av denna magiska upplevelse. 

Nu för tiden håller de sig mer i säkerhet på ö-sidan och det är jag ju glad för, även om jag saknar deras dagliga besök. Årets par verkar ha två ungar, men det är svårt att se på håll om det verkligen är storlommen. Fast om det inte är lommen, vad är det då?

Som sagt, vad fort det går! Sommaren 2011 går i turbofart och det är inte bara jag som tycker det. Alla jag beklagar mig för instämmer: det går ovanligt fort i år. Desto viktigare att minnas vad sommaren innehållit. Att hoppa upp på en häst och rida barbacka var en av sommarens höjdpunkter.

Barbacka måste vara det bästa sättet att rida. Det kan ta tid att lära sig, särskilt om man inte har tillgång till egna hästar. Då går man tidigt på morgonen till en hage med hästar, beväpnad med ett par knäckebrödsbitar. Dem skrapar man mot varandra så att hästarna kommer fram till stättan.

När man bekantat sig tillräckligt – räkna med en sommar, minst! – klättrar man upp på hästryggen och så håller man sig kvar, bäst det går. Man lär sig av sina misstag och utan sadel och betsel är det bara att försöka komma överens med hästen så gott man kan. Det tar tid, men det ger goda resultat.

Om man så småningom får tillgång till betsel och tyglar känns det nästan som fusk.

Det är ett sätt att lära sig rida barbacka. Det finns andra, till exempel på Gotland där man kan rida barbacka på nordsvenska hästar av bästa sort. Man bokar tid får lite vägledning och så bär det iväg. Det intressanta är att så fort hästen började trava känns det som om man är tolv år på nytt. Samma slags häst, samma steg, samma känsla. Det är några år mellan de olika bilderna – ofattbart många egentligen – men det är väl med att rida barbacka som med att cykla. Har man en gång lärt sig sitter det där. Och det är ju mycket mera häst, jämfört med att rida med sadel!

Om man är dotter till en snickare sitter det i ryggmärgen: man måste åstadkomma minst en bräda om dagen. Det är det gängse uttrycket i familjen – dagens bräda – för arbetsuppgifter som innebär något utöver det rent reproduktiva som att städa, laga mat och på olika sätt uppehålla livshanken och hindra att entropin tar över. (OK, jag vet inte riktigt vad entropi är, men jag trodde att det hade med termodynamikens andra lag att göra – oordningen tilltar hela tiden – tills jag kollade och hittade en lite mer komplicerad förklaring.)

Dasset längst till vänster.

Vad jag försökte säga är att det där med att lägga tillbaka saker på sin rätta plats, torka köksgolvet eller hänga tvätt INTE kvalificerar som dagens bräda. Det måste vara något som för mänskligheten framåt, om än med myrsteg. Så idag målade jag dasset. Det är en bräda det.

När jag röjde ut diverse bråte på det sorgligt försummade dasset stod jag där med en kraftig ståltråd, eller tunn järnpinne, snarare. Var det skräp som det mesta som samlats där, eller hade den en funktion?

Jag såg mig om och måttade med pinnen i olika riktningar och ser man på! Där finns en liten ögla i dörren att haka fast den i och om man gör det kan man välja om man vill ha dörren halvöppen, eller lite på glänt, eller helt stängd. Det förklarar samtidigt varför det inte finns någon regel på insidan. Man höll emot med järnpinnen, helt enkelt. Och sedan hängde man upp pinnen i öglan efter användning. Enkelt och funktionellt

Jag trodde det skulle vara en lätt match att måla ett dass, men hej vad jag bedrog mig. Alla dessa överväganden och beslut. Visserligen har dasset redan genomgått en omvälvande förändring i och med att vi uppdaterat det till ”Mullis” i stället för den gamla naturmetoden. Men det finns ändå kulturhistoriska aspekter att ta hänsyn till.

Jag lät länge ett exemplar av telefon-katalogen ligga kvar, Faludelen från 1988, men den föll sönder med tiden. Kvar finns i alla fall en toalettpappershållare som inom kort borde kunna kulturminnesmärkas. Just den här modeller finns nog inte att köpa längre. Kolla noga så ser ni skruven i träpinnens ände. Det gör det lätt att byta toarulle! Den har en utmärkt avrivningsfunktion dessutom, som fungerar med enhandsgrepp. Jo, den får allt sitta kvar.

Och så har vi trådrullen på dasslocket. Den är illa medfaren, kantstött och inte helt ergonomisk och jag funderar på att byta ut den. Jag har en gammal trådrulle av trä med svart björntråd som är nästan slut. Den skulle jag kunna ta, i brist på bättre. Men den är lite slankare och högre än originalet.  Å andra sidan finns det bara trådrullar i plast idag, så en björntrådsrulle av trä ”från tiden” är nog det bästa jag kan åstadkomma. Om inte den här originaldetaljen ändå ska få vara kvar?