AD, AI, MI och MD

Postat den 23 augusti, 2011 av Karin

Jag beklagade mig över datorkrångel i går och fick den trösterika kommentaren att mot artificiell dumhet (AD) kämpa själva gudarna förgäves. ”AI (artificiell intelligens), är nog inte att få datorer att tänka som människor” sade en annan datorkunnig person, ”det är att få människor att tänka mer som datorer. Först då kan människan och maskinen förstå varandra.” Själv är jag inte riktigt kompetent att bedöma hur det är med den saken, men det låter lite trösterikt på något sätt. Det är fortfarande vi människor som måste bemästra maskinerna, inte tvärtom. Fast schack lär de vara överlägsna på nu, de där datorerna, eftersom schack är ett spel med visserligen många, men ändå ett begränsat antal, kombinationer.

Jag blev i alla fall rörd när vår köksklocka uppvisade lite artificiell intelligens. Den hade sackat sig rejält när vi var på landet, men när vi gästspelade i stan började den ticka på i normal takt. Som om den insett att det inte var någon idé att anstränga sig i onödan för en tom lägenhet, men desto angelägnare att visa rätt tid när den fått publik igen. Gulligt!

I Juli Zehs Leklust – eller flickan utan egenskaper läser jag på de första sidorna:

”Vem är ’jag’? Vilka ’vi’? Problemet engagerar mänsklig- heten sedan tusentals år. En dator som ville lösa det skulle se sig tvungen att sätta upp en oändlig ekvation. Vem är du? betyder för den: Hur många program körs i denna sekund i ditt inre? /-/ Människan skiljer sig från datorn genom sin förmåga att slarva, genom sin begåvning att nonchalera ett problem när hon instinktivt uppfattar att det är oändligheten hon konkurrerar med. Medan datorn kraschar, skakar människan på huvudet, skrattar eller gråter och går vidare.”

Kombon MI och MD, mänsklig intelligens och dumhet, kanske inte har spelat ut sin roll helt och hållet, trots allt?

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , , | 8 kommentarer

…det kändes längre

Postat den 22 augusti, 2011 av Karin

”Om ni tycker det här var långt kan jag berätta att det kändes längre”, skriver Ketchupmamman i en målande skildring av sina försök att fixa en elektronisk kontakt med omvärlden. Vi är många som ägnat en alltför stor del av våra liv åt hopplösa kringvandringar mellan ”…du behåller din plats i kön…” (Men wtf! Jag vill väl komma framåt i kön!) och ”Våra öppettider är…” och ”För support hänvisas till instruktioner på vår hemsida” (Men det går ju inte. Det är ju uppkopplingen som inte funkar!) Att få e-legitimationen att fungera är ett projekt som jag lagt ner, efter många fruktlösa försök. Livet är trots allt inte hur långt som helst.

Datorn (eller mobilen, för den delen) har ofta svårt att hitta servern. ”Bry dig inte om det du”, säger jag bara och klappar lite på den. Det funkar alltid.

Det blir mest vid enklare driftstopp som jag vänder mig till supporten och vid det här laget kan jag rutinerna:  ”Har du kollat att sladden…” (JA, DET HAR JAG!!!) och ”Startat om?” (Ja, ja…) och ”Då bör du bör nog installera om…” (Tror du verkligen på det där?) osv. Efter en dryg timme av detta kom vi varandra rätt nära, häromdagen, supportkillen och jag. Han var så kunnig, fantasifull och engagerad att jag ett ögonblick funderade på att adoptera honom. Till sist enades vi om att problemet var oåtkomligt för mänsklig logik. ”Ibland rättar det till sig under natten”, sade han. Det gjorde det. Men jag undrar fortfarande vad det egentligen var som hände.

Här är några smakprov på mystiska felmeddelanden som inte verkar ha någon  verklighetsanknytning. Hur mycket USB-kabeln än är ansluten kan datorn påstå att den inte är det.

Och när ingenting fungerar kan jag få ett meddelande om att nätverksinställningarna ändrats av ett annat program. Det känns lite nervöst, tycker jag. Men det är ett av de där felen som brukar gå över om bara datorn får sova på saken.

Värre är det när jag ska ladda upp en bevisligen mycket innehållsmättad bild till nätet och datorn påstår att bilden saknar substans. Jag försöker att inte känna mig sårad personligen, även om det är jag själv som tagit den bild som datorn anser vara substanslös.

Jag tror inte att jag är mer drabbad än andra och jag börjar inse när det är en bra idé att stänga av datorn i stället för att försöka lösa problemen. Det är det så gott som alltid.

Publicerat i Att tolka, Ord | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för …det kändes längre

Närvel, värvel, härvel – språkspekulationer, mm

Postat den 20 augusti, 2011 av Karin

Margareta skriver på sin beskrivarblogg om ordet närvel. Visst ja, tänkte jag, så heter den ju! Den där lilla träklossen som håller fast garderobsdörren när man vrider den ett halvt varv. Närvel är det ju, eller närvil.

Sedan följde Margareta upp med citat från dialektordböcker och där finns också varianten värvel (värvil, mm) och då blir det begripligt. Måste ha med varv att göra. Och kan det rentav vara ett ord som vi lånat ut till franskan, där ordet verrou betyder regel? (OK, bara en teori, tills vidare, men eftersom ett l ofta blir ett u på franska så kanske?) Formen närvel anses vara gotländsk, men jag gissar att det är en ålderdomlig form i största allmänhet och att den kan ha funnits kvar även här i Dalarna och använts t.ex. av min farmor. För hur skulle ordet annars kunna vara så välbekant? Och hur blev värvel närvel? Kanske såhär: ”Dra åt’n värveln!” (kan jag nästan höra farmor säga) Och när ändelserna eroderats lite kanske det blev: ”Dra åt närveln.” Även detta är förstås bara en teori.

Och så träffade jag en härvel häromdagen. Det är något helt annat och har med härva att göra. Just detta exemplar är i lyxutförande, med ett räkneverk som håller reda på antalet varv. En knäpphärvel. Ett kugghjul lyfter en trähammare, vartefter när härveln vevas. Efter ett antal varv, faller hammaren ned med en liten smäll, eller knäpp. Om utväxlingen är 1:12, blir det en knäpp vart tolfte varv. Efter sex knäpp har man en pasma, eller 72 varv, och då knyter man om med en tråd. Man måste hålla koll på antalet varv för att veta hur långt garnet skulle räcka i vävstolen.

Härveln fanns  fanns på bodvinden och gav upphov till en snabblektion i garnlära av Emma (textilkunnig systerdotter), så den lilla härvelföreläsningen ovan är kunskaper som jag lånat av Emma – jag hoppas det blev någorlunda korrekt!

Under sitt besök hann hon också med att både karda och spinna. Här kardas det med ullkammar (gjorda av bärplockare!) i stället för kardor. Och spinns med hjälp av slända i stället för spinnrock. Sedan gör man härvor av garnet med hjälp av just härveln. Och sedan, om man vill ha nystan är det bara att rigga upp nystkronan och… och… hjälp!

Jag trodde jag hade fattat allt detta som Emma berättade, men nu undrar varför man inte kan använda det första nystanet, det som man får när man spinner. För det får man väl? Och hur kommer härvelns kompis, bobinmaskinen, in i bilden?

Hoppas på klargöranden från Emma, syrran eller någon annan textilt bevandrad person! Det här var svårare än jag trodde och jag ska nog hålla mig till språkspekulationer i fortsättningen, om ens det.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Men vad har vi gjort?

Postat den 19 augusti, 2011 av Karin

Sommaren är kort… Ja förlåt att jag tjatar, men jag fattar inte att den håller på att ta slut, denna efterlängtade sommar. Vi har unnat oss en ovanligt lång period på landet. När jag räknade efter fick jag det till bortåt hundra dagar. Hundra dagar! Men vad har vi GJORT frågar jag redaktörn, som borde veta för han var med. Alla dessa dagar, vad sjutton har vi gjort?!

– Tja, säger redaktörn, som verkar ta det hela mer filosofiskt, ta bastun till exempel. Hur många dagar blev det, sammanlagt?

Jag tänker inte försöka räkna efter, men jag har ju en hel del bilddokumentation att falla tillbaka på. Så här såg det ut i maj när vi slutade förneka problemen och insåg att vi måste göra något åt den lutande bastun. Turistattraktion? Den lutande bastun i Horndal? Nej, det funkar nog inte, det fick bli nya plintar och omdränering, i stället.

Gräsmattan, som hade hunnit etablera sig framför bastun, blev på nytt en leråker och det var bara att sätta igång och jämna ut enligt principen berg sjunken djup stå’n upp. Man kapar topparna, så att säga och stoppar ner dem i groparna.

När det fattas fyllning går man på jakt efter närbelägna tuvor och fyller upp med dem. Då skyndar man samtidigt på återväxten och om man hittar sjok med gräsmatta som man kan ta är det naturligtvis bingo. Såhär såg det ut efter bearbetning med spade och hacka och ifyllning med ett femtiotal kärror jord från tomtens olika hörn.

Men fortfarande för magert för nytt gräs att trivas. Ett lager mull skulle behövas. Om man tar 40 säckar med 60 liter blir det drygt två kubikmeter jord. Om man sprider ut två kubikmeter på tre hundra kvadratmeter blir det – ja, just det: ett tunt lager jord. Säckarna är lite tunga och det enklaste var att skicka dem utför slänten på egen hand.

Det var extrapris för tre säckar, så det blev 39 säckar, i stället för 40.

Och har man sett på 17! I mitten på juli hade den första omgången gräsfrön tagit sig riktigt bra och nästa omgång är på väg.

När vi kommit så långt var det dags att ersätta den provisoriska lastpallstrappen med någon stadigare. Här känns det som om bastuprojektet plötsligt tog en gynnsammare vändning för nu nedsteg ett par änglar från himlen, nämligen syrran och svåger Gösta som förklarade att de hittat den ideala födelsedagspresenten till mig: ett däck med vidhängande bastutrapp. Eller hittat… de snickrade det helt enkelt! Delvis i ösregn.

Och så slutade det dramat lyckligt med födelsedagsmingel på bastudäcket och dess sittvänliga trapp, som snabbt etablerat sig som favorittillhåll på tomten. Av respekt för PUL mm väntade jag med att ta bilden tills i går då det var lite folktomt.

Jo, redaktörn har väl rätt i att det gick åt några dagar på detta projekt, men inte alla hundra. Måste fråga honom vad jag gjort alla de andra sommardagarna som försvann.

Publicerat i Att odla | 9 kommentarer

Barbacka

Postat den 18 augusti, 2011 av Karin

Som sagt, vad fort det går! Sommaren 2011 går i turbofart och det är inte bara jag som tycker det. Alla jag beklagar mig för instämmer: det går ovanligt fort i år. Desto viktigare att minnas vad sommaren innehållit. Att hoppa upp på en häst och rida barbacka var en av sommarens höjdpunkter.

Barbacka måste vara det bästa sättet att rida. Det kan ta tid att lära sig, särskilt om man inte har tillgång till egna hästar. Då går man tidigt på morgonen till en hage med hästar, beväpnad med ett par knäckebrödsbitar. Dem skrapar man mot varandra så att hästarna kommer fram till stättan.

När man bekantat sig tillräckligt – räkna med en sommar, minst! – klättrar man upp på hästryggen och så håller man sig kvar, bäst det går. Man lär sig av sina misstag och utan sadel och betsel är det bara att försöka komma överens med hästen så gott man kan. Det tar tid, men det ger goda resultat.

Om man så småningom får tillgång till betsel och tyglar känns det nästan som fusk.

Det är ett sätt att lära sig rida barbacka. Det finns andra, till exempel på Gotland där man kan rida barbacka på nordsvenska hästar av bästa sort. Man bokar tid får lite vägledning och så bär det iväg. Det intressanta är att så fort hästen började trava känns det som om man är tolv år på nytt. Samma slags häst, samma steg, samma känsla. Det är några år mellan de olika bilderna – ofattbart många egentligen – men det är väl med att rida barbacka som med att cykla. Har man en gång lärt sig sitter det där. Och det är ju mycket mera häst, jämfört med att rida med sadel!

 

 

Publicerat i Livet | 5 kommentarer

Festskrift. Det ni!

Postat den 16 augusti, 2011 av Karin

Man har förärats en festskrift. Ein Festschrift. A party pamphlet. Un publication du fête. Una scribona festivitates. Det är inte var dag, faktiskt. Bakgrunden är bland annat det renoverade dasset. Med anledning av mina insatser har Skogsgurra festskriftat mig, som redaktör för TPH-amatörernas medlemstidningen och publicerar en trevlig intervju som jag knappast hade gjort bättre själv. ToalettPappersHållar-amatörerna dokumenterar och rapporterar om intressanta toalettpappershållare runt om i världen, med viss övervikt för de skandinaviska länderna. Själv har jag bidragit i all blygsamhet med en rapport från några EU-länder för ett antal år sedan. Ska se till att lägga ut den på lämplig plats när jag hittar den.

I alla fall: Skogsgurra påminner mig också, med anledning av dassrenoveringen, om Chic Sales fina lilla bok Specialisten. Han går igenom allt man behöver veta om dassens konstruktion, funktion och inredning. Jag kan bocka av de flesta expertråden. Det dass som farfar byggde en gång klarar utan vidare en expertgranskning. Färgen, till exempel, spelar inte så stor roll, men man måste ha vita knutar. För hur ska man annars hitta i brådskan och mörkret. Vita knutar är helt centralt. Placeringen är också viktig. Avsides, men gärna i närheten av vedboden så att man liksom inte går på dass utan hämtar ved och medan man ändå gör det…

Farfars dass byggdes i anslutning till både vedbod, ladugård och hönshus, så det var inga problem med att maskera sina dassturer med andra ärenden. För märkligt nog var dassbesöken var lite hemliga och dasset hette hemlighus.

När vaudevilleartisten Charles Partlow Sale, alias Chic Sale började turnera på landsbygden med sin monolog om det perfekta dasset var det först bara för en manlig publik. Dasstemat ansågs för känsligt för damer. Men ryktet spred sig och kvinnorna ville också höra honom. Det gick bra och bond- mororna tyckte det var väldigt kul.

Farfars dass uppfyller alla Specialistens kriterier, utom på två punkter. Det har fönster. Det avråder Specialisten från. Men på farfars dass är fönstret så fiffigt placerat att det inte går att kika in, såvida men inte plockar fram en stege förstås, men det gör man ju inte. Specialisten anser också att man ska ha en dörr som går inåt. Man vill ju kunna sitta med halvöppen dörr och om det då kommer någon kan det bli besvärligt om dörren öppnas utåt. Om den öppnas inåt kan man sparka igen den. Men det problemet löste farfar med den fiffiga järnpinnen som man hakar fast i dörren och kan dra igen den med om det skulle behövas. Annars är det helt enligt Specialistens ritningar, bra fallhöjd, vita knutar, lämplig sitthöjd, funktionell inredning. För den som vill höra Specialistens monolog om dasset finns den i två delar här: del ett och del två. Gjorde inte Hasse Alfredson en svensk variant på det temat?

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Dagens bräda

Postat den 14 augusti, 2011 av Karin

Om man är dotter till en snickare sitter det i ryggmärgen: man måste åstadkomma minst en bräda om dagen. Det är det gängse uttrycket i familjen – dagens bräda – för arbetsuppgifter som innebär något utöver det rent reproduktiva som att städa, laga mat och på olika sätt uppehålla livshanken och hindra att entropin tar över. (OK, jag vet inte riktigt vad entropi är, men jag trodde att det hade med termodynamikens andra lag att göra – oordningen tilltar hela tiden – tills jag kollade och hittade en lite mer komplicerad förklaring.)

Dasset längst till vänster.

Vad jag försökte säga är att det där med att lägga tillbaka saker på sin rätta plats, torka köksgolvet eller hänga tvätt INTE kvalificerar som dagens bräda. Det måste vara något som för mänskligheten framåt, om än med myrsteg. Så idag målade jag dasset. Det är en bräda det.

När jag röjde ut diverse bråte på det sorgligt försummade dasset stod jag där med en kraftig ståltråd, eller tunn järnpinne, snarare. Var det skräp som det mesta som samlats där, eller hade den en funktion?

Jag såg mig om och måttade med pinnen i olika riktningar och ser man på! Där finns en liten ögla i dörren att haka fast den i och om man gör det kan man välja om man vill ha dörren halvöppen, eller lite på glänt, eller helt stängd. Det förklarar samtidigt varför det inte finns någon regel på insidan. Man höll emot med järnpinnen, helt enkelt. Och sedan hängde man upp pinnen i öglan efter användning. Enkelt och funktionellt

Jag trodde det skulle vara en lätt match att måla ett dass, men hej vad jag bedrog mig. Alla dessa överväganden och beslut. Visserligen har dasset redan genomgått en omvälvande förändring i och med att vi uppdaterat det till ”Mullis” i stället för den gamla naturmetoden. Men det finns ändå kulturhistoriska aspekter att ta hänsyn till.

Jag lät länge ett exemplar av telefon-katalogen ligga kvar, Faludelen från 1988, men den föll sönder med tiden. Kvar finns i alla fall en toalettpappershållare som inom kort borde kunna kulturminnesmärkas. Just den här modeller finns nog inte att köpa längre. Kolla noga så ser ni skruven i träpinnens ände. Det gör det lätt att byta toarulle! Den har en utmärkt avrivningsfunktion dessutom, som fungerar med enhandsgrepp. Jo, den får allt sitta kvar.

Och så har vi trådrullen på dasslocket. Den är illa medfaren, kantstött och inte helt ergonomisk och jag funderar på att byta ut den. Jag har en gammal trådrulle av trä med svart björntråd som är nästan slut. Den skulle jag kunna ta, i brist på bättre. Men den är lite slankare och högre än originalet.  Å andra sidan finns det bara trådrullar i plast idag, så en björntrådsrulle av trä ”från tiden” är nog det bästa jag kan åstadkomma. Om inte den här originaldetaljen ändå ska få vara kvar?

Publicerat i Livet | 15 kommentarer

Take my lips

Postat den 12 augusti, 2011 av Karin

Ella Fitzgerald, Billy Holiday, Louis Armstrong, Frank Sinatra, alla har de sjungit  All of me av Seymor Simons och Gerald Marks.

”Take my lips, I’ll never use them” sjunger de.

På den intressanta sajten Engrish hittar jag en annons för det perfekta läppborttagningsmedlet. Fungerar fint om man vill ta bort ögonen också!

Nästa reklambild verkar inspirerad av den spanska 1600-hundratalsförfattaren Pedro Calderon som skrev  Livet är en dröm.

”Livet är en dröm och drömmarna är drömmar”, skrev han. I Taiwan tycker man ungefär likadant.

Och så ett kinesiskt hotell som går ännu längre tillbaka i tiden för att hitta sina inspirations-källor, ända till Första Mosebok och paradisets förbjudna frukter: ”Det finns förbjuden frukt på hotellet. Tack.”

Det är den enda text som jag går bet på att tolka. De första två kan man ju förstå hur och varför det blev tokigt, men denna? Hur har man tänkt här, månne?

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Ord, Språkpolisen | Etiketter , , | 10 kommentarer

Va, är du kvar? Fortfarande!

Postat den 10 augusti, 2011 av Karin

Jag har problem med ordet extant på engelska. Eller med att hitta en översättning till svenska, snarare. Extinct betyder utdöd eller utrotad. Extant är dess motsats, alltså ännu ej utrotad, eller outrotad. Det är svårt att hitta en översättning som inte låter lite otålig eller avfärdande, ungefär som om värdfolket vid läggdags upptäckt en gäst som dröjt sig kvar för länge på deras party: ”Va! Är du fortfarande kvar?”

Gary Corby  diskuterar språkfamiljer på sin blogg och menar är att det är lite märkligt att de indoeuropeiska språken tagit över världen så snabbt och totalt. Det verkar vara något med de indoeuropeiska språken som funkar bra med den mänskliga hjärnan, skriver han. Kanske för att de är bra språk för att tänka och förmedla vetenskap på, särskilt  matematik och fysik. Det blir helt enkelt inte mycket kvar av mänskligt tänkande om man utesluter de indoeuropeiska språken, skriver han. Vilket naturligtvis kan ha med kulturell dominans och maktförhållanden att göra, påpekar han också försiktigtvis.

Kinesiskan anses enligt Gary vara ett ”extant” språk. Indoeuropeiska språk har tagit över världen, men kinesiskan envisas med att vara extant. Outrotat. Jag undrar vad kineserna säger om det? I deras ögon kanske det snarare är de indoeuropeiska språken som är outrotade, dvs fortfarande kvar, mot alla odds. Och vad hände med de arabiska språken? Var det inte där den moderna matematikens vagga stod, undrade jag och Cary kompletterade genast med ett nytt inlägg, där arabiska och närbesläktade språk fick den cred de förtjänar.

Så här ser i alla fall den indo-europeiska språkkartan ut, som jag snott från Gary Corbys blog och som han i sin tur snott från Jack Lynch vid Rutgersuniversitetet i New Jersey.

PS Jag upptäckte i kommentarsbåset till Merriam Websters nätlexikon att termen extant finns med som en statusbeskrivning i samband med militära utmärkelser. Det är en lite sinistrare parallell till den där gästen som stannat för länge på partyt: ”Löjtnant Smith, fortfarande i livet…”

Publicerat i Ord, Språk | 5 kommentarer

Nyord i augusti

Postat den 8 augusti, 2011 av Karin

Oj då, nu har en ny månad rullat på och jag har inte kollat augusti månads nya ord, förrän nu: paddagogik enligt språkrådet. Från iPad (paddan alltså) och det syftar på använd-ningen av pekplattan inom undervisningen, kanske framförallt inom förskolan. För mig låter det lite för mycket som produktplacering, ett alltför konstruerat ord för att det ska få fäste.

De flesta ungar (två av tre!) använder datorer, telefoner, digitala ritbrädor och olika pekplattor för att rita, lyssna på musik, leta upp olika Bollibompa-spel och övningar. Kopplingen till just iPad känns lite för snäv.

Fast vem vet. Begreppet ”padda” verkar användas för vilken pekplatta som helst, som i ”Samsung blir först med padda i Sverige” (i datortidningen IDG.se, 25 november 2010).

Publicerat i Ord | 6 kommentarer