Restips 2

Postat den 21 maj, 2023 av Karin

Av förra inlägget att döma skulle man kunna tro att jag har varit ute och rest. Och det har jag ju – med nöd och näppe. En akvarellkurs med Johan Ramberg i Lentas på Kretas sydkust. Eftersom jag måste gå upp VÄLDIGT tidigt bokade jag telefonväckning, dvs en levande människa lovar att ringa klockan 04.30 nästa dag och väcka mig. Kostar 50 kronor, men det kan det ju vara värt för man kan ju inte bara lita på digitala väckningsanordningar. Jag lade mig i god tid och stängde som jag brukar av ljudet på telefonen för att inte bli störd under natten…

Klockan fem vaknade jag alldeles av mig själv och hade tre missade samtal och tre sms från telefonväckningen. Shit! Dubbelshit!! Jag hinner inte, tänkte jag först, men så tänkte jag om. Det är värt ett försök. Tunnelbanan börjar gå 05.13 från min station, och planen var att ta första tåget. Det missade jag, men jag hann med nästa och sedan Arlandabanan så att jag kom fram till min gate när de började prata om att nu måste vi nog stänga efter dig. Så mitt andra smarta restips är: Stäng INTE av ljudet på mobilen om du har beställt telefonväckning!

Det var en fin resa och en bra kurs. Tema förenkling, förenkling, förenkling, ljus och skugga och de kretensiska färgerna.

Vi gick upp till de gamla lämningarna efter ett Asklepiostempel, dit folk vallfärdade för 2500 år sedan för att bli botade från sjukdomar.

Vid stranden i Lentas ligger ruinerna efter den gamla akutmottagningen där man tog emot och bedömde vilka som kunde vara lämpliga för behandling.

Det rena vattnet från det naturliga källsprånget var en viktig del av behandlingarna. Källan togs sedermera över av en läskedrycksfabrik och är inte längre i funktion.

Men man kan krypa in i den gamla ingången och känna lite tvåtusenåriga vibbar.

Som sagt, förenkling.

Och så de kretensiska färgerna, som ju är väldigt mycket vitt papper, blått och jordfärger. Bränd och obränd umbra, bränd och obränd sienna, ultramarin, cobolt och cerulian. Det är allt man behöver ha med sig till Kreta.

Publicerat i akvarell, Att resa, färg, Planering | Etiketter , , | 20 kommentarer

Restips

Postat den 8 maj, 2023 av Karin

Jag lovar, jag ska knyta ordentligare innan jag ger mig ut och reser igen.

Om man ska ut och resa kan det vara bra att ha en resväska som man känner igen. De flesta knyter ett rött band om handtaget, vilket inte är någon bra idé.

Senast jag väntade på min väska vid bagagebandet for det runt inte mindre är fyra väskor med rött band. Mitt band är därför turkos, och det har jag hittills varit ensam om.

Det visar sig också att det där turkosa bandet varit räddningen i ett par oväntade sammanhang. Det har till exempel fått tjänstgöra i stället för det skärp som jag glömde att packa (att packa är nog min sämsta gren). Jag har ett par trevliga olivgröna långbyxor i bomull, som jag tyckte skulle passa bra att ha med. De ramlar dock av mig om jag inte har något skärp. Det turkosa bandet blev räddningen.

Sedan lyckades jag inte stänga balkongdörren på kvällen och då fick det turkosa bandet träda i tjänst igen. Men ack, nästa dag, medan jag var på vift, blåste det kraftigt och vinden lyckades lirka upp min rosett och dörren for upp och mitt band blåste bort. När jag kom tillbaka till ett välvädrat rum insåg jag vad som hänt och gav mig ut på bandjakt. Hur långt kunde det ha blåst iväg? Jag letade på och under balkongen och i hotellets närområde.

Lite missmodig återvände jag till min balkong och vad hittar jag väl då. Bandet hade hamnat i citronträdet under balkongen och det var bara att lirka loss det igen.

Så, mitt bästa restips är: ta med ett multipurpose-band när ni ger er iväg nästa gång!

Publicerat i Att måla, Att resa, Efterlyst, kaoskordinator, När det skiter sig, Planering | Etiketter , , | 24 kommentarer

Smidigt!

Postat den 2 maj, 2023 av Karin

Strax före Valborg pajade min kyl och frys i huset på landet.

Den gamla kylens frysdel var liten, men det räckte i alla fall för det som barnbarnen betraktar som livets nödtorft, dvs glass.

Vi har försökt räkna ut hur gammalt det var och tror att det kan ha varit drygt trettio år. Det hamnade i huset (begagnat) 1995 då det ersatte kylskåpet från 1956.

Visserligen har det varit så pass kallt att jag kunde ställa ut mjölk och annat som vill ha det lite kallt omkring sig i hallen. Men inte tillräckligt kallt för glass.

Och förhoppningsvis blir det sommar i år också och då är en fungerande kyl och frys bra att ha.

Så jag åkte till närmaste vitvarubutik, ett par mil bort och köpte husets första nya kyl/frys sedan 1956. Alltså ny-ny, inte begagnad.

När jag fick hem nya skåpet och det gamla lyftes bort insåg jag att det behövdes både snickare och elektriker för att det nya skulle komma på plats i en större glugg med elurtaget högre upp.

En vecka senare ser det ut så här. Lite småfix kvar och jag kanske ska bättra på målningen.

Men på det hela taget måste man väl säga att det funkat mirakulöst bra med hela alltet: transport av nya skåpet, bortleverans av gamla, större nisch, köksluckan ovanför skåpet har kapats på höjden och den till vänster om skåpet på bredden. Elurtaget är flyttat. Allt på en vecka. EN vecka.

Luttrade personer som bor i storstaden säger att det nog snarare skulle handla om en månad i deras trakter. Jag är mycket nöjd. Och barnbarnen också: ”Här får det plats MYCKET glass!”

Även valborgsmässobrasan fick godkänt av oss alla. Värmde skönt i den kalla vårkvällen.

Publicerat i bostad, renovering | Etiketter , | 16 kommentarer

Vanans makt

Postat den 25 april, 2023 av Karin

Ett av de pålitligare vårtecknen är de litterära sällskapens årsmöten. Trivsamma tillställningar där man ofta blir både underhållen och allmänbildad.

Men då gäller det förstås att komma i tid. Bergslagsförfattaren Johan-Olov Johanssons sällskap har de senaste trettio åren (med något pandemiundantag) haft sina årsmöten en lördag i maj klockan 15.

Jag kom i god tid till mötet, trodde jag. Det hördes musik från möteslokalen. Aha, tänkte jag, det är musikgruppen som övar lite före mötet. Jag smög in och döm om min förvåning när jag kom precis när årsmötet hade avslutats. Det hade börjat klockan 14. Va!

Jag borde ha vetat, för jag har själv lagt ut informationen om årsmötet på vår hemsida, men med en så ingrodd vana tänkte jag inte ens på att kolla tiden.

Lyckligtvis återstod en del av underhållningen och jag hann både dricka kaffe och prata med deltagare som kunde uppdatera mig om mötet.

Ett par dagar senare åkte jag för att slänga tomglas, tomkartonger och plastskräp på det vanliga slängstället. Och som jag alltid gjort åkte jag och handlade först, för slängstället ligger behändigt en liten tvärgata bort, bara något kvarter från affären. När jag hade svängt in på tvärgatan, som jag gjort de senaste 50 åren eller så, insåg jag att jag inte borde vara där. En skog av skyltar med LEKANDE BARN, EJ GENOMFART, farthinder, etc mötte mig. Men då var det liksom för sent och jag beslöt att jag troligen skulle göra mer skada om jag backade, så jag körde försiktigt och mycket långsamt fram till slängstället. Där hanns jag ikapp av en bister man på en kraftig fyrhjuling, med ett litet barn framför sig på sätet.

Han läxade förstås upp mig och jag bad hundra gånger om tusen ursäkter. Försökte förklara att det var vanans makt som ställt till det. Klen ursäkt, jag vet, men sann. I efterhand undrar jag om jag kanske borde ha berättat för den bistra mannen att det ur barnsäkerhetssynpunkt inte är någon bra idé att låta småttingar åka framtill på fyrhjulingar.

Publicerat i Livet, När det skiter sig | Etiketter , , | 18 kommentarer

Klagevisa över denna kalla vår

Postat den 16 april, 2023 av Karin

År 1642 beklagade sig Lars Wivallius över den kalla våren (En Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr) i en visa som börjar: ”En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort” Och visst är det så. En fin vår är en viktig del av sommaren. Om det är tjäle kvar i marken i slutet av april, blir det en abrupt snabbvår innan det blir sommar och så är det snart vinter igen.

Hela Klage-Wijsan är på 22 strofer, med variationer på samma tema, som här:

Giv glädje och tröst, lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer,
giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!

I vår har det kanske inte varit så särskilt torrt, men kallt har det sannerligen varit. Jag väntar på att få sätta igång med vårbruket och på att sjön ska skölja.

I vanliga fall brukar det vara öppet vatten i mitten av april, men i år ser det ut att dröja. Isen har varit halvmetertjock och den känns fortfarande seg och stark.

Vårtecknen är få. EN stackars liten scilla. Några frusna påskliljor som inte vågar slå ut. Och myrorna sover fortfarande i sin stack.

Nu får våren verkligen skärpa sig snart, annars …

Publicerat i Blommor och bin, Efterlyst, Miljö, När det skiter sig, Natur, Trädgård | Etiketter , | 20 kommentarer

Men nu då?

Postat den 9 april, 2023 av Karin

Helgförvirringen tilltar. Kidsen som hoppas på påskgodis ropar ”Bus eller godis”, det önskas Glad påsk på långfredagen och påskkärringarnas flygtider är det ingen som har koll på längre…

Vill man vara bibeltrogen är det ju först i dag man ska vara glad. Vi som varit med ett tag, vet ju att långfredagen är en dyster dag. Men påskafton måste ju också ha varit jättesorglig, enligt bibeln. Jesus dog på fredag eftermiddag, snabb-begravdes lite slarvigt, innan sabbaten började klockan sex. Vakterna välte en sten för graven och gick hem för att fira sabbat.

Jesus närmaste måste vänta till söndag morgon, då sabbaten var över, innan de kunde återvända för att fullfölja begravningsritualerna. Då hade en ängel vält undan stenen och Jesus var uppstånden.

Och det var ju glädjande. Men jag tycker det är OK med en Glad påsk lite när som helst, eller med en påskkärring på långfredagen. Jag har mest sett berättelsen om påsken som en helhet, med lyckligt slut, så att säga, i den mån jag alls tänkt.

På det hela taget är ju påsken en lyckad helg, som även i sin förkristna form måste ha varit rätt trevlig. Våren på väg, hönsen har börjat värpa igen och livet är lättare att leva.

Den fina buketten har min mamma broderat, en liten detalj på den vackra duk som kom fram varje påsk under min barndom.

Här sitter hon och läser i gungstolen. Påskduken ligger på bordet och på den står en påsktårta, som jag glömt namnet på. Valnötter och grädde är viktiga ingredienser.

Sammanfattningsvis: Fortsatt Glad påsk, förhoppningsvis med lite våraktigare väder!

Publicerat i Att tolka, Debatt, Döden, Efterlyst, historia, Livet | Etiketter , , | 20 kommentarer

Collage som triage

Postat den 6 april, 2023 av Karin

Triage kallas det när man bedömer och prioriterar patienter på akuten. Kommer från franska trier, sortera. Vem behöver vilken åtgärd? Det går att tillämpa även på andra områden. Texter. Innehållen i garderober och förråd. Och kanske målningar.

Parallellen kanske haltar en del, men det hjälper att tänka i triage-termer. Funkar den här målningen? Behöver den akuta insatser eller kan den få ligga ett tag. Kan den räddas med mer kontrast? Mer ljus? Lite mörker? Grälla färger som bör dämpas? Mesiga färger som behöver stärkas? En lavering över hela, eller delar av, bilden? En beskärning? Eller behövs en mer drastisk metod som kan liknas vid transplantation: collage. Här har jag en hög patienter på akutmottagningen. Jag har aldrig lockats av collagetekniken, men borde kanske ge den en chans?

Bitar av målningar kan vara fina, även om målningen är misslyckad. Då skulle man kunna riva loss den biten och använda den på en annan målning som behöver kompletteras. Eftersom den här högen ska slängas kanske jag ska försöka, trots allt. Återkommer med rapport om hur det går, även om det kanske går åt pipsvängen.

Till dess: Glad påsk önskas er alla med en påskrelaterad målning av barnbarnet. En variant på risigt hår, nämligen påskrisigt hår.

Uppdatering: Hyttis berättar i sin kommentar att de hade en triör hemmavid när hon växte upp. En manick som man använde för att sortera säd och skrufs.

Så här ser den ut på en ritning i museet Kvarnvikens Kvarn.

Publicerat i akvarell, När det skiter sig, Planering | Etiketter , , | 9 kommentarer

En fläckig kamel, såklart!

Postat den 30 mars, 2023 av Karin

En bra aktivitet om man vill hålla sin hjärna på bra humör är att lära sig ett nytt språk, sägs det. Då blir det fler små kopplingar hit och dit i hjärnan och det håller den i form.

Så nu har jag börjat lära mig grekiska. Det är inte lätt, men det är roligt. Till att börja med är ju alfabetet annorlunda. Några bokstäver känner jag igen. I bästa fall motsvarar det vårt alfabet. A heter alfa och är ett A, liksom E, epsilon, är ett E. Men H är ett (av flera) I och P uttalas R. Det som uttalas P är såklart π, pi-tecknet.  Så där håller det på och det tar ett tag att lära sig.

Sen blir det kul när man får lära sig lite ord. Att jag heter ego är ju självklart. Djur heter zoo. Och när jag stöter på ordet prosopo, ansikte, känns det bekant. Efter lite funderande kom jag på att det beror på associationen till prosopagnosi, dvs ansikte + okunnighet (agnosia) vilket blir ansiktblindhet. Det är klart att hjärnan piggnar till när den får leta lite överallt efter vagt bekanta ord. Läder, till exempel, heter derma. Aha, tänker hjärnan: läder=hud och en dermatolog är hudläkare. Skärp heter zon; logiskt för det står ju för ett slags zonindelning.

Och den här fina kompisen som tittar fram bakom en buske söder om Mombasa, den heter kamilopárdali.

Ett slags kamel, alltså, men var betyder den andra delen av ordet, párdali? Jag kollar upp och det visar sig betyda brokig eller fläckig. En fläckig kamel, så fint!

Och på samma sätt är leopard ett fläckigt lejon. Leopárdali, på grekiska.

Klart man kan ha synpunkter på språkkursens uppfattning om vad som är ett grundläggande ordförråd, men det struntar jag i. Det ger ju i alla fall en massa hjärnmassage.

Min målbild är dessutom rätt blygsam. Jag vill gärna kunna förstå en enklare matsedel på grekiska och kanske köpa bröd ifall jag kommer till Grekland inom kort.

Publicerat i Att resa, Att tolka, Hälsa, Ord, Språk | Etiketter , , | 12 kommentarer

De som inte kan skilja på de och dem …

Postat den 27 mars, 2023 av Karin

Nu har väl dammet lagt sig lite i de-dem-dom-debatten, den här gången? Den som denna gång, på nytt, drogs igång av den tillträdande chefen för Språkrådet, Lena Lind Palicki. Hon tycker sedan länge att det är dags att avskaffa plågsamma de-dem-försök och övergå till ett enhets-”dom”. Där har hon dock rätt många svenskar emot sig; jag är en av dem. Enligt en Novus-undersökning, hösten 2022, vill bara 26 procent av svenskarna gå över till ”dom” medan 39 procent ville fortsätta att skriva ”de” och ”dem”. Bland ungdomarna var dom-motståndarna ännu fler; 58 procent av svenskarna mellan 18 och 29 år sade nej till en ”dom”-reform.

Jag tycker det är sorgligt när personer som Lena Lind Palicki hävdar att vi måste gå över till ”dom” eftersom de som råkar skriva fel på ”de” och ”dem” utsätts för omgivningens tillrättavisningar, ja rentav förakt. Vore det då inte en bättre idé att förbättra både toleransen och språkundervisningen, i stället för att slänga i stort sett välfungerande de-dem-former överbord?

Jag kan stå ut med ett eller annat felaktigt dem, hellre det än en brutal ”dom”-reform. Att det skulle fungera som en klassmarkör att kunna välja rätt mellan ”de” och ”dem” tror jag inte alls på. Min erfarenhet är att en viss de-dem-förvirring skär genom alla samhällsklasser.

Ett problem med att införa ”dom”, genomgående är att litteraturen från 1900-talet och från 2000-talet skulle kännas föråldrad.

Ett annat är att språkinlärning på andra språk försvåras, till exempel i engelska, tyska, franska och (tror jag) spanska.

Hursomhelst, jag kommer att fortsätta att skriva de och dem till vidare och troligen så länge jag lever. Kanske tar ”dom” över även i skriftspråket, men inte hos mig. Jag vet att det smyger sig in ett och annat dom i mina bloggtexter, eftersom jag skriver en informell prosa, som ligger nära talspråket. Men jag tror att jag ska bli mer restriktiv med det. ”Dom” får finna sig i att förvisas till eventuella dialoger i fortsättningen.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Debatt, Ord, Språk | Etiketter , , | 9 kommentarer

Missförstådd

Postat den 19 mars, 2023 av Karin

Jag får sällan förslag och köperbjudanden via e-post och det tolkar jag som att de kommersiella algoritmerna har klurat ut att jag inte är någon aktiv shoppare. Jag har det liksom inte i mig. Jag har kompisar på båda sidor Atlanten som tycker det är KUL att shoppa. Vad som helst: kläder, kosmetika, prylar, möbler… Som en av mina USA-vänner brukar säga: ”It’s not the having, it’s the getting!” Och så shoppar hon vidare. Jag tycker att det verkar både jobbigt och dyrt.

Nu har jag i alla fall fått ett sånt där förslag om något jag borde skaffa mig. Såvitt jag förstår är det ett slags kreditkort som anses vara helt rätt för mig. Och så får jag detta förslag på hur det i så fall skulle kunna se ut. Eller hur jag skulle kunna se ut, snarare.

Den finstilta texten uppe till vänster lyder: ”Klarnakortet passar din stil.”

Klart jag känner mig missförstådd. Men jag är å andra sidan nöjd med att det allvetande nätet, med sin finmaskighet, inte har lyckats bättre med att identifiera ”min stil”. Jag tycks befinna mig under radarn och det känns bra. Min stil är dessutom rätt diffus. Retrolook, kanske? För säga vad men vill om 90-talet, men de kläder som tillverkades då, de håller än!

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , , | 8 kommentarer