Vad ska man säga om en bokmässa som börjar med att folk sätter sig i ring och berättar om varför de fått det namn de har. Melody, eftersom min pappa är förtjust i musik, Faith, eftersom alla utom min mamma trodde att jag skulle dö när jag var nyfödd – men mamma trodde på mig. En man på två meter berättar att han heter Ti-Ti för att han var så liten när han föddes. Workshopen om storytelling var en av de första på Storymoja, bokmässan i Nairobi, och den hade samlat en grupp på tjugofem personer som gradvis under tre timmar berättade allt från ljusa barndomsminnen till flykten undan striderna efter valet i Kenya 2007. Och som de berättar! Det är bara att tacka och ta emot.
”Under min uppväxt här i Kenya tog vi inte riktigt det skrivna ordet på allvar”, berättar Muthoni Garland, initiativtagare till Storymojafestivalen, ”det var det talade ordet som gällde.”
Det märks att det är en kultur som fungerat främst genom det muntliga historieberättandet och det ser ut som om den muntliga berättarkonsten kommer att värnas även i fortsättningen, tillsammans med att det skrivna ordet vinner mark. Festivalens workshops om story telling samsas med allt läsfrämjande. ”Vi behöver båda och det går utmärkt att kombinera. En bra historieberättare är en bra författare.”
”Läs för barnen”, uppmanar Muthoni, ”och nöjesläs själva. Se till att era barn ser att ni läser. Se till att de ser att det är roligt.”
Mitt i huvudstaden i oräkneliga stora tält byggs festivalen upp med sina seminarier, bokpresentationer, debatter och workshops. Det märkliga är att alla tycker det är kul att prata om att läsa, om att skriva och om att illustrera. Det brukar inte vara så vanligt på bokmässor, annat än från scener och podier och i arrangerade samtal.
