Så dags att börja bråka nu?

Postat den 6 december, 2011 av Karin

Varför jag börjar bråka om det här med Slussen nu? Varför jag inte brytt mig tidigare? Det är för att jag naturligtvis – som de flesta jag känner – tyckt att det är en komplicerad fråga och trott att det nog blir bra. Hanteringen av en så stor, dyr och viktig konstruktion som Slussen går ju inte att schabbla bort utan att det märks. Eller?

Det sorgliga svaret tycks vara att det går. Lite protester är det ju, men det är inget som man verkar bekymrad över i Stadshuset. Det konstigaste i hela den här historien är att det pratas så lite om pengar. Vi får veta att den planerade ombyggnaden beräknas till åtta miljarder. Men det är inte lätt att få fram siffror på tänkbara alternativ.

Till sist hittar jag en artikel i Miljöaktuellt, av Petter Hauffman, arkitekt, Magnus Norrman, journalist och Sune Sandqvist, betongexpert. De konstaterar att det numera är numera tekniskt möjligt att renovera Slussen. Det kostar en miljard i stället för åtta.

”Alternativet att renovera och bevara den nuvarande Slussen har aldrig lyfts fram för Stockholms invånare och politiker, eftersom konstruktionen har ansetts vara alltför sliten och illa åtgången. /-/Att alternativet inte har övervägts tidigare beror delvis på att när diskussionerna om Slussen tog fart på 1990-talet fanns det inga tillräckligt tillförlitliga renoveringsmetoder. Sedan dess har debatten varit helt inriktad på att en rivning och nybyggnad är det enda alternativet. /-/ I diskussionen lyfts ofta fram att en rivning och nybyggnad är nödvändigt på grund av att grundläggningen är i allt för dåligt skick. Men förutsättningarna och metoden skiljer sig inte mellan en grundläggning för ett nytt Slussen eller om man väljer att förstärka den befintliga konstruktionen. I båda fallen kommer man att behöva borra sig ner till ’fast’ mark.”

En miljard räknar de alltså med att en renovering kostar. Riva och bygga nytt kostar åtta miljarder. Är det värt det? Det verkar som om vi får en sämre lösning till ett mycket högre pris och dessutom förväntas vi stå ut med ett jättebygge mitt i stan under ett årtionde.

Trafiken flyter bra för det mesta, med måttliga köer vid rusningstid. Planskilda korsningar anses vanligtvis vara det allra bästa. Dem vill Stadshuset byta ut mot T-korsningar.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 4 kommentarer

Det är smällar man får ta, sa Stadshuset

Postat den 5 december, 2011 av Karin

OK, vi tar ett varv till i Slussenkarusellen innan det bordlagda ärendet tas upp igen om en vecka. Svenska Dagbladet har en genomgång av kritiken ”Slussens ömma punkter” och redovisar svaren från Stadshuset. Artikeln finns inte på nätet ännu. Här har jag återgivit  kritiken (i fetstil) och stadshusets svar, båda i min kanske lite partiska sammanfattning.

Vyerna begränsas. Svar: Det stämmer, hus är inte luft.
För brant trappa. Svar: Trappan måste gå upp över tunnelbanan.
Farligt att cykla. Svar: Det är det på andra ställen också
Dåliga övergångsställen. Svar: Inte klart än, men alla gående ska få plats.
Risk för köer i T-korsningarna. Svar: T-korsningar används i hela världen.
Risk för översvämningar. Svar: Nej
Ny klumpig bro när en en bro tas bort. Svar: Det är för få bilar för två broar.
Olagligt brant lutning. Svar: Samma lutning finns delvis i dagens snirklar.
Mindre vatten mer betong vid Skeppsbron. Svar: Stämmer.
Fult när KF-husen byggs för. Svar: Ja, nya hus byggs framför.
Nacka-trafiken bör tas med i lösningen. Svar: Man kan inte tänka på allt.
Föråldrad tunnelbana. Svar: Det där har utretts och ansågs för dyrt att göra något åt.

Men den viktigaste frågan, som jag fortfarande förgäves söker svar på, är om det inte är bättre med en renovering av nuvarande lösning och vad det i så fall skulle kosta jämfört med den föreslagna ombyggnaden. Eftersom Slussen är byggd i smarta sektioner, för att det ska gå att renovera bit för bit, kommer trafikstörningarna under renoveringen att bli minimala, jämfört med ombyggnadsalternativet.

Bilden är tagen från föreningen Bevara Slussens flygblad.

Publicerat i Debatt | Kommentarer inaktiverade för Det är smällar man får ta, sa Stadshuset

All vår början

Postat den 4 december, 2011 av Karin

Jenny Lindh, som sköter  ”Fråga bibliotekarien”-spalten i DN, fick en fråga i går om det finns några kalkontävlingar i den litterära världen och nämner som exempel Bulwer-Lytton-tävlingen, om sämsta inledningsmening till en roman.

Den har fått sitt namn från författaren till romanen Paul Clifford, som inleds med de numera välkända orden: ”Det var en mörk och stormig natt…” Snobben inleder sitt aldrig avslutade mästerverk på samma sätt. Muminpappan har varit inne på samma väg.

Här är årets vinnande tävlingsbidrag: ”Cheryl’s mind turned like the vanes of a wind-powered turbine, chopping her sparrow-like thoughts into bloody pieces that fell onto a growing pile of forgotten memories.”

Det är svåröversatt men jag försöker: ”Cheryls tankar snurrade som rotorbladen i en vinddriven turbin och hackade hennes sparvlika tankar till blodiga bitar som föll till marken i en växande hög av glömda minnen.”

Och här är originalet med Bulwer-Lyttons egna ord från 1830:

”It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents – except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness.” 

Sedan slumpade det sig så att en adventskalendertävling i går hade som tävlingsuppgift att formulera tio inledningsmeningar till romaner. Förmodligen kommer jag att diskvalificeras eftersom ett av mina tio förslag är just: ”Det var en mörk och stormig natt…” Men om jag har tur vägs den upp av en annan inledningsmening som jag är rätt nöjd med och som borde kunna resultera i en intressant relationsroman:

”Han vaknade till i femtiden och insåg att han hade passerat den strategiska tidpunkten mellan att komma hem sent och att ha sovit borta.”

Varje dag finns en ny tävlingsuppgift på Ann Ljungbergs kalendersida.

Publicerat i Att skriva, Tävling | Etiketter , | 23 kommentarer

Fullt normalt och inget att oroa sig för. Eller?

Postat den 3 december, 2011 av Karin

Tycker ni att det går undan? Det gör det och äntligen börjar jag förstå varför. Det ÄR så att tiden swischar förbi mycket fortare än den brukade göra. Jag har klagat, både här på bloggen och annorstädes och många har instämt, men ingen har ens antytt att det finns en naturlig förklaring till att julen numera infaller strax efter midsommar.

Men så hittar jag den ena artikeln efter den andra om hur jordbävningar förkortar dygnet.

Forskare på NASA har upptäckt att skalven påverkar dygnet eftersom jordklotets massa har förskjutits. Då roterar jorden lite lite snabbare än tidigare, vilket gör dagen kortare.

”Detta är fullt normalt” säger NASA-forskaren Richard Gross ”och absolut ingenting att oroa sig för”.

Men så kan han väl inte säga! Vi förlorar 3,7 mikrosekunder här och 6,8 mikrosekunder där; det är värdefull tid som bara stjäls från våra liv. VARJE DAG. Och ingenstans ser jag uppgifter om att jordens massa emellanåt knuffas åt andra hållet (motsols?) så att dygnet blir längre. Ska det vara så här? Borde inte någon ta tag i detta?

Publicerat i Livet | 17 kommentarer

Snörliv

Postat den 1 december, 2011 av Karin

På utställningen om Inka-rikets kultur fastnade jag för ett föremål, ett snöre där en mängd snören var fastsatta, alla med knutar på. Jag kanske inte hade funderat på mycket på det, om det varit för en medbesökare, som verkligen hoppade till när guiden nämnde att det kallades för quipo.

”Quipo” viskade han lite tyst för sig själv. Innan vi gick vidare till nästa monter frågade jag honom om han visste något om de där snörena. ”Njae, jag blev bara lite överraskad. Det heter likadant på samiska.” Och så försvann han i vimlet. Märkligt. En slump? En rest, ett minne, från en förhistorisk gemenskap någonstans på väg till Sameland och Inkariket?

De där snörena visade sig vara viktiga redskap för den mäktiga Inka-byråkratin. De fungerade som kalendrar. De användes också för att hålla reda på armén, som bestod av indelta soldater, om jag förstått rätt. De var vidare viktiga för att hålla reda på skörden och antalet levererade tunnor spannmål från olika håll i riket.

Genom olika färger på snörstumparna och med hjälp av knutar placerade olika högt på snöret kunde man använda dem för ganska komplicerade redovisningar. På skissen här ovanför ser man på första snöret hur tre knutar sitter långt upp på snöret och betecknar tre hundra. Sedan, lite längre ner sju knutar, som är tiotal, dvs sjuttio, dvs 370. Nästa knutfria snöre är noll. Sedan 2,164. Det sista snöret har sex ”hundrakuntar”, ingen ”tioknut” och en ”entalsknut” = 601.

För att understryka sin ställning hade Inkarikets ledande skikt huvudprydnader som signalerade lite olika saker. Jag tror inte man till fullo förstått hur det fungerade, men det verkar som om det fanns ett signalsystem för olika känslor – eller i alla fall för olika tillfällen. En krona var inte bara en krona, utan också ett budskap: ”Nu jäklar blir det strid!” eller ”Lås oss förenas i tacksamhet till våra förfäder” eller ”Här ska festas!”

Här är två olika huvudprydnader med var och en med  sitt budskap. Den vänstra kanske handlade om fest, eller förfäder med alla sina ansiken. Den till höger är svårare att gissa vad den står för. Fin utställning var det i alla fall.  Den finns kvar till den 12 februari i bergrummen under Skeppsholmskyrkan.

Publicerat i Att tolka | 2 kommentarer

Man borde bli arg…

Postat den 30 november, 2011 av Karin

Just hemkommen från bokcirkelkväll i den trevliga engelska bokhandeln i Gamla Stan. Nu var det Richard Masons History of a Pleasure seaker som vi läst och diskuterade.

Det är en alldeles amoralisk bok, på sätt och vis. Huvudpersonen Piet är en ambitiös ung man från enkla förhållanden, som vill komma uppåt i samhällshierarkierna. Med alla medel. En intrigerande uppkomling, skulle man kunna säga. En oärlig smickrare och kvinnotjusare, för att använda ytterligare ett sällan använt ord idag. Uppkomling, kvinnotjusare, sånt säger vi väl inte om folk? Men det är precis vad han är och tidpunkten är la belle époque, det tidiga 1900-talet i Amsterdam.

Man borde ju bli arg på den där skojaren, den där Casanovan utan samvete, den där, den där… alldeles förtjusande trevlige och vackre unge mannen.

För hur det än är, så blir man charmad. Boken gör samma sak med sin läsare som Piet gör med sina medmänniskor och man önskar att det ska gå bra för honom. Det gör det väl i stort sett, men han får lära sig att en försmådd kvinna (eller man, för den delen) verkligen kan ställa till det.

Mer än så kan jag ju inte avslöja. Annat än att det är intressant att se hur boken är komponerad, hur smidigt olika teman avlöser varandra, hur fokus går från en person till nästa, hur hans arbetsgivares religiösa fixering har en parallellhandling i sonens tvångstankar och hur Piet lyckas hjälpa båda. På sitt speciella sätt.

Boken verkar vara skriven utifrån grundliga kunskaper om hur det gick till i Amsterdam för ungefär hundra år sedan, vad man åt och drack i de finare salongerna och hur man roade sig, upstairs, såväl som downstairs.

Tyckte vi lika om boken, vi bokcirkeldeltagare? Njae, det gjorde vi nog inte. Det verkade som om framförallt de manliga deltagarna retade sig rätt rejält på huvudpersonen, på boken och på dess författare. Jag var nog bland de mest positiva. En skälmroman är det, lättläst, underhållande och välskriven.

Publicerat i Att läsa | Etiketter , , | 10 kommentarer

Kompromissvarning!

Postat den 28 november, 2011 av Karin

Sisådärja, nu är de där illegala ekorr-ockupanterna avhysta från svampen på Stureplan, så nu är det fritt fram för folkliga initiativ! Så var det bara Slussen då. Idag ska det fattas beslut och samtidigt skriver två av landets främsta stadsbyggnadshistoriker och skribenter att det vore klokt att vänta, Peder Alton i DN och Eva Eriksson i Svenska Dagbladet. Det är ansvarsfullt att fatta beslut säger finansborgarrådet, som menar att det inte går att vänta med Slussen-beslutet. Det beror väl på vad man fattar för beslut. Just nu verkar det mest ansvarsfulla vara att se till att beslutsunderlaget förbättras innan man låser sig. Det nuvarande kompromissade förslaget verkar skapa mer problem än det löser. Som Harry Schein brukade säga: Kompromisser kan vara farliga. Om man åker skidor i full fart utför en backe och det står ett träd i vägen kan man väja höger eller vänster. Eller kompromissa och köra rakt fram.

Korrigerad uppdatering måndag em tisdag morgon: Detaljplanen för nya Slussen klubbades igenom bordlades vid stadsbyggnadsnämndens möte. Jag råkade i hastigheten citera stadsbyggnadsborgarrådet från det förra beslutstillfället, då man tog beslut om detaljplanen: ”Vi har fattat ett historiskt beslut om att äntligen bygga om Slussen”, säger stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius (M), ”det var dags att fatta beslut tyckte vi.”

Bordläggningen begärdes av oppositionspartierna, men innebär bara i värsta fall att Kevius får använda sitt uttalande på nytt om två veckor.

Publicerat i Debatt | 18 kommentarer

Utkörd och pank – räddad av kenyansk hårdvaluta

Postat den 27 november, 2011 av Karin

Nu har jag blivit utkörd från Nationalmuseum och nästan plankat på Djurgårdsfärjan på samma dag. Heder och tack till vakten på Nationalmuseum som lyckades köra ut oss med så mycket takt och vänlighet att vi kände oss riktigt väl omhändertagna. Jag kom att tänka på talesättet att ”en diplomat är en person som kan be dig dra åt helvete på ett sätt som får dig att se fram mot det.” Den vakten borde snedda över Gustav Adolfs torg och in på UD.

Det var verkligen inte så att vi uppträdde olämpligt eller vägrade betala eller så. Vi gick bara in när det kanske egentligen var liksom lite stängt och så blev vi upptäckta av den diplomatiske vakten. De ryska realisterna får vänta till en annan gång.

På internationellt vatten

På väg till Djurgårdsfärjan träffade vi några ungdomar som samlade in pengar till en skola i Uganda och vi tömde våra fickor på alla mynt. Det blev ett riktigt bra belopp.

Ombord på färjan kom jag på att det nog var mina sista slantar, det där. Min kompis var lika pank, men till skillnad från mig försedd med SL-kort som funkar på färjan. Jag bläddrade febrilt bland alla gamla kvitton och olika fack i plånboken, men det enda som fanns var några kenyanska sedlar från bokmässan i Nairobi i höstas.

”Jamen det går bra” sade killen på färjan, ”jag tar lika gärna betalt i kenyanska shilling.”

Han var, som jag, gammal östafrikafarare med hemlängtan och vi fick en nostalgisk stund tillsammans mellan Skeppsholmen och Slussen. Dagsnoteringen för en sådan resa är två hundra kenyanska shilling. Mycket prisvärt.

 

Publicerat i Att översätta, Livet | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Slussenskuggor

Postat den 26 november, 2011 av Karin

Vid Slussen möts Mälaren och Saltsjön. Här möts också bilar och bussar i alla riktningar i  fiffiga rondeller. Här går T-banan, Saltsjöbanan, Djurgårdsfärjan och Nackabussarna. Det är det som är Slussen och det jobb som Slussen ska klara av.

På måndag ska det fattas beslut i stadshuset om vad man ska göra åt Slussen, som inte underhållits ordentligt på många år. Det förslag som det är stor risk att man röstar igenom (med ett par rösters övervikt) har presenterats som ”En mötesplats för människor”. Det ackompanjeras med arkitektskisser av människor i gassande sol, inritade på platser dit solen aldrig når. Slussen vetter mot norr och är en skuggig plats.

De ursprungliga skisserna visade ett förbyggt hårdexploaterat Slussen där man anade en annan agenda: Hur mycket kommersiell verksamhet kan vi tränga in på den här underutnyttjade platsen?

Nu har man kompromissat. Ritat om lite grann. Plockat bort några skymmande byggnader. Men det handlar ändå om en ofattbart dyr ombyggnad, som skapar ett byggkaos mitt i stan för femton år framåt, med en sämre trafiklösning som resultat. Jag letar förgäves efter en realistisk bedömning av vad det – trafikmässigt – skulle vara för problem att behålla nuvarande Slussen. Om det skulle gå att rusta upp Slussen i sin nuvarande form och samtidigt se till att man får en bra lösning på vattenflödet mellan Mälaren och Saltsjön. Går det och vad kostar det? Om man inte vet det, är förslaget om att skjuta upp beslutet för fortsatt utredning en bra idé.

Då kan man också se om förslagen i ”Kulturslussen” kan passa in, eller om en bevarande- lösning samt en satsning på befintliga kulturinstitutioner är att föredra. Men det viktigaste måste vara att ta fasta på Slussens egentliga funktion: att få vattnet att passera under broarna mellan väst och öst och att få trafiken att flyta fint mellan norr och söder.

Publicerat i Debatt | Etiketter | 8 kommentarer

Ekorrar vs julironi

Postat den 25 november, 2011 av Karin

Vad är nu detta? Jag passerar det stora varuhuset som i vanlig ordning satsat stort på sin julskyltning. De brukar överträffa sig själva år efter år med fantastiska sagomotiv eller exotiska teman, rörliga figurer i vackra landskap eller anslående interiörer. Nu verkar det som om de fått nog. Som om  varuhusdirektören själv känt att julen står honom upp i halsen redan innan den börjat. För i år är temat övermättnad och stress!

Tomtefar står framför sin garderob i underkläderna och konstaterar att magen blivit för rund för att tomtekostymen ska passa. Tomtenissarna – som tipp, tapp, tipp tapp, länsat alla faten – är klotrunda. I tomteverkstan printar en robottomte ut milslånga önskelistor och kontoret är oöverskådligt belamrat med post från hela världen. En kurvig och kitschig tomtemor med fjärilsvingar, fe-trollspö och skägg håller upp en hand som om hon ville stoppa alltihop.

Det är faktiskt rätt kul. Jag undrar om inte det stora varuhuset hade tänkt sig att det skulle bli lite ståhej, kanske rent av en liten skandal, som skulle locka dit folk. Men så dyker det där jämrans ekorrarna upp på Stureplan och stjäl hela showen. Och tomtarna i det stora varuhusets skyltfönster  kämpar på med sin julironi medan stockholmarna skyndar vidare i novembermörkret.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 8 kommentarer