Generationsklyftor

Postat den 28 september, 2013 av Karin

Generationsklyftor är det lördagstema vi fått av Karin på Pettas.  Och jag frests att citera Mahatma Gandhi när han fick frågan vad han anser om västerlandets civilisation:

”Det”, svarade Gandhi ”det skulle ju vara en mycket bra idé!”

Lite generationsklyftor kanske vore en bra idé, tänkte jag i går när jag såg en tjej på sju år på tunnelbanan, som kräver att få sitta medan hennes mamma stod, som avvisade mammans förslag att hon kunde sitta i hennes knä, som lassade av sig ryggsäck och jacka på mamman, som grävde i mammans väska efter hennes iPhone för spela spel.

Jodå, jag vet att äldre i alla tider klagat på barn och unga. Men jag undrar ändå om det någonsin funnits en barngeneration som haft så nära tillgång till vuxenlivets alla aspekter. Inte till bara föräldrarnas mobiltelefoner och datorer, utan också deras problem och glädjeämnen och dessutom till ett ständigt nyhetsflöde om vad som händer i världen. Visst ska barn vara delaktiga, men jag undrar om det inte kan bli lite mycket för de små ibland. Och för de vuxna.

g gap N

”MAD vidgar generationsklyftan” står det på omslaget från 1969

Begreppet generationsklyfta myntades på sextiotalet i USA, när den äldre generationen konfronterades med ett nytt folkslag, babyboom-generationen, som var van vid ett gott liv från första början, med mycket uppmärksamhet och frihet. Tidningen MAD bidrog på sitt speciella sätt till att öka generationsklyftan. Här är en grånad Alfred E Neuman en patriotisk knapp där det står ”MY COUNTRY –RIGHT OR WRONG”.

Den unge långhårige Alfred, däremot, har en knapp där det står ”Make love not war”.

En chockerande tanke för den ”veterangeneration” som fått sin världsbild präglad av minst ett, kanske två världskrig. Och så nu dessa snorvalpar som tycker att krig är fel! Klart att det uppstår en generationsklyfta och kanske en rätt hälsosam sådan.

Den generationsklyfta som jag efterlyser är snarare att en del vuxna möjligen skulle försöka orka vara vuxna i lite större utsträckning och låta barn vara barn. Tror jag. Vad tror ni?

De övriga lördagsbloggarna är:

Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten.

 

Publicerat i Debatt, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 19 kommentarer

Slussendjur efterlyses

Postat den 27 september, 2013 av Karin

Är det någon som sett en liten grupp ledsna Slussendjur? De bor egentligen på Slussen, bredvid Stadsmuseet och ser ut så här. (Ja, lite förvirrade och förvånade, kanske, men är det så konstigt med tanke på vad som händer med deras naturliga miljö?)

slussendjur

Så här års börjar de skifta färg. De kan ha tagit på sig höstpälsen och då ser de ut så här.

slussendjur oktober

Idag är det en stökig byggarbetsplats där de bor, så de flesta har försvunnit. Kvar finns bara två vilsna varelser som mer liknar misslyckade planteringar. Deras ögon är borta och jag misstänker starkt att det är någon sadistisk Slussenmarodör som varit framme. Trots att hela Slussenprojektet ännu inte är beslutat pågår en frenetisk verksamhet enligt den plan som allt fler underkänner.

Och i dag ska frågan om den så kallade ”Nya Slussen” upp i Mark- och miljööverdomstolen. Svenska Dagbladet har en bra genomgång av fallet och de olika tänkbara fortsättningarna på dramat. Jag hittar den inte på nätet ännu (bara denna bakgrundsartikel). Några av de kontroversiella delarna i projektet sammanfattas så här:

Kostnaderna – 8 miljarder enligt beslutet 2010, men många bedömare menar att det blir mer eftersom man inte räknat in den stora bussterminal som ska sprängas in i Katarinaberget.

Terminalen –  är i sig ett stort problem, svårlöst brandsäkerhet, längre gångavstånd och dessutom blir den obsolet när tunnelbanan till Nacka byggs ut.

Skymmande kontorshus – utsikten byggs för och det blir en mer sluten plats

Brant stigning – större höjdskillnad mellan Gamla Stan och Södermalm

Åtta år av trafikstörningar – vilket är lågt räknat för detta jätteprojekt

Problem med broöppning – med den nya lösningen måste cyklister och fotgängare vänta på broöppningar om de rör sig i kajnivån.

Själv skulle jag nog lägga till att det verkar vara en sämre trafiklösning. Idag tar dig Slussen från vilket håll som helst till vilken riktning du vill, med hjälp av det fiffiga klöverbladers tre rondeller. I framtiden blir det en klumpig T-korsning, med begränsade valmöjligheter. Yrkeschaufförer (taxi och buss) som jag pratat med är mycket kritiska. Och de som ska in i den framtida bussterminalen är riktigt oroliga för hur det ska bli.

Trots att att Nya Slussen ännu inte fått klartecken är arbetet i full gång och jag förstår om Slussendjuren vantrivs och ger sig iväg. Men jag saknar dem!

Uppdatering 12.30: Beslutet i Mark- och miljööverdomstolen för en stund sedan innebär att ett hinder är undanröjt för det fortsatta byggandet. I en DN-artikel förklaras läget.

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 14 kommentarer

Kofi Awoonor

Postat den 25 september, 2013 av Karin

Storymoja i Nairobi är en läsfrämjarfest, en bokmässa med fokus på skrivandet, läsandet och läsarna, snarare än på förlagen. Många skolungdomar kommer till de olika uppläsningarna och dramatiseringarna och de brukar ha kul. storymojabarn

Till Storymoja kommer också afrikanska författare från olika länder, som Ben Okri från Nigeria som jag träffade på Storymoja för två år sedan. Han kommer till Sverige senare i höst. Det är lite som bokmässan i Göteborg och precis som där stöter man ofta ihop med olika medverkande på stan, kanske i en hotellbar eller i någon shoppinggalleria och får sig en pratstund. (Eller, kanske inte riktigt. I Göteborg verkar de medverkande författarna inte lika sugna på att fortsätta diskussionerna utanför ramen för sina framträdanden. I Nairobi var det tvärtom. En av mässarrangörerna berättade att diskussionerna fortsatte oavbrutet, till och med på dansgolvet så småningom, på en av de populära nattklubbarna. ”Ni måste LÄSA BÖCKER, kids” hade en av författarna manat.)

awoonorI förra veckan kom poeten Kofi Awoonor från Ghana till Storymoja. Han pratade om poesins kraft på fredagen och skulle hålla ett anförande till på söndagen. På lördagen passade han på att gå till shoppinggallerian Westgate i närheten av sitt hotell för att handla. Där dödades han i terrorattacken. Hans föreläsning omvandlades i stället till en minneshögtid för honom.

I en inspelning för BBC förklarar han hur han ser på sin roll som poet och han läser också en av sina dikter här.

Publicerat i Att läsa, Att resa | Etiketter | 14 kommentarer

Vem spinner?

Postat den 23 september, 2013 av Karin

I somras testade jag att spinna. Det är enklare än man tror, men samtidigt svårare. Man får ett litet moln (eller fårull, då) i sin hand och en slända och så är det bara att kroka tag i molnet och spinna loss. Man lirkar ut lite montussar vartefter och ser till att hålla snurr på sländan och med tiden blir det tråd, jag lovar. Den här har jag gjort alldeles själv!självspunnet

När man väl börjat kanske man blir lite nördig. Så när vi for tillbaka till storstaden idag lade jag märke till hur någon tagit tag i molntussen ovanför oss och börjat spínna en tråd av den. Undrar vem det kan vara?

spinner?

Taget från bilen under färd, så skärpan är inte den bästa. Men någon spinner. Vem kan det vara?

Publicerat i Att tolka, konst, Livet | Etiketter | 10 kommentarer

Ansvar på spåret

Postat den 21 september, 2013 av Karin

Optimisten ser ljuset i tunneln. Pessimisten ser mörkret. Realisten ser tåget. Lokföraren ser tre idioter på spåret.

Nej, jag har inte kommit på det själv, utan lånat citatet här, hos lokförarn. Han är orolig för den planerade uppstyckningen av tågtrafiken mellan Göteborg och Stockholm. Nu ska fler in på banan och konkurrera med SJ. En av dem är Mattias Söderhielm som startat ett företag, Citytåg, för ändamålet. Han tycker nämligen att det är kul att åka tåg, så även om branschen är ny för honom vill han vara med. Då börjar inte bara lokförarn utan även jag fundera på det där med ansvar.

Namnet verkar ju vagt bekant, Mattias Söderhielm. Han köpte in sig i it-företaget Framfab, var med ett tag och under expansionen, men sålde när han insåg att företaget nog var rejält övervärderat. Han var ju strategichef på företaget och såg lätt vartåt det barkade. Han tjänade totalt 70 miljoner kronor på affären.  Ansvarsfullt?

Problemet med tågtrafiken i Sverige verkar vara att det är för många som vill vara med och leka och risken är stor att ansvaret hela tiden skyfflas över till någon annan. Banverket, Trafikverket, Jernhusen, tågopereatörer som SJ, Upptåget, Pågatåget och allt vad de heter, ska alla maximera sina inkomster.

isunderrede

När isen har hunnit bita sig fast ordentligt tar det en stund av få bort den.

Då kan det lätt bli så att ett tågoperatörerna drar sig för att kosta på sig avisning av tågenpå vintern, eftersom det är dyrt; företaget som sköter avisningen av tågen drar sig för att kosta på sig en kapacitet som klarar alla tåg under riktigt kalla perioder.

Om dessutom de som köper in lok ser mer på priset än funktionen blir det lätt tåg som passar bättre i södra Europa, som kräver isfria spår och växlar. Ja då står vi där utan tåg och ingen har egentligen ansvar för situationen. Alla dessa aktörer och operatörer kan alltid peka på någon annan.

DA-lok

Men vem räddar situationen när det kör ihop sig som värst?

Jo ett gammalt museilok från Gävle. Robust fungerande teknik. Tänk alla entusiaster som jobbat med musiejärnvägar, lok och vagnar genom åren, tänk alla timmar som gått åt för att hålla kunskaper om gamla beprövade metoder och tekniker vid liv. Det är också att ta ansvar.

Karin på Pettas står för lördagsteman under september och lördagsbloggarna är: Byfånen (som dock har tagit långledigt),  Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta (som gör uppehåll?) Olgakatt, Pysseliten

Någon mer som vill vara med?

 

Publicerat i Debatt, Lördagstema | 14 kommentarer

Till Hösten

Postat den 20 september, 2013 av Karin

En av de mest ”antologiserade” engelska dikter som finns är Keats To Autumn, Till Hösten. Den skrev han igår, alltså den 19 september, 1819, två år innan han dog i TBC. Den 21 september skrev han till en god vän om hur förtjust han var i hösten: ”Jag har aldrig uppskattat stubbåkrar så mycket som nu…”

stubbåker

Med ögon känsliga för nyanser. Keats noterar att stubbåkern får en rosaaktig ton på hösten:
”And touch the stubble plains with rosy hue.”

Jag gillar den verkligen och ska försöka att inte analysera sönder den. Dikten är klart tacksam för en engelsklärare att använda under flera lektioner; jag begränsade mig till en eller max två lektioner när jag använde den vid inhopp som lärarvikarie.

Här är kortversionen: Den är mjuk och fin i rytmen, lätta danssteg, klangfullt språk. Den är full av sinnesintryck, färger och ljud. Och så dramaturgin: Hösten är huvudperson (och bästis med solen) och håller på och fixar så att allt ska bli klart och moget, intill minsta hasselnöt i första strofen. Sedan är hon rätt nöjd i andra strofen, lite trött men tålmodig, medan hon väntar på att ciderpressen ska pressa ut de sista dropparna ur äppelskörden. Till sist den tredje strofen där det är dags för farväl, med svalorna som samlas för avfärd.

Jag hittar ingen översättning – det kanske inte finns någon? Inte så konstigt i så fall för det måste vara väldigt svårt att föra över Keats mjuka, melodiska språk till svenska. Här är en inläsning, och sedan texten.

SEASON of mists and mellow fruitfulness,
Close bosom-friend of the maturing sun;
Conspiring with him how to load and bless
With fruit the vines that round the thatch-eves run;
To bend with apples the moss’d cottage-trees,
And fill all fruit with ripeness to the core;
To swell the gourd, and plump the hazel shells
With a sweet kernel; to set budding more,
And still more, later flowers for the bees,
Until they think warm days will never cease,
For Summer has o’er-brimm’d their clammy cells.
 
Who hath not seen thee oft amid thy store?
Sometimes whoever seeks abroad may find
Thee sitting careless on a granary floor,
Thy hair soft-lifted by the winnowing wind;
Or on a half-reap’d furrow sound asleep,
Drows’d with the fume of poppies, while thy hook
Spares the next swath and all its twined flowers:
And sometimes like a gleaner thou dost keep
Steady thy laden head across a brook;
Or by a cyder-press, with patient look,
Thou watchest the last oozings hours by hours.
 
Where are the songs of Spring? Ay, where are they?
Think not of them, thou hast thy music too,—
While barred clouds bloom the soft-dying day,
And touch the stubble plains with rosy hue;
Then in a wailful choir the small gnats mourn
Among the river sallows, borne aloft
Or sinking as the light wind lives or dies;
And full-grown lambs loud bleat from hilly bourn;
Hedge-crickets sing; and now with treble soft
The red-breast whistles from a garden-croft;
And gathering swallows twitter in the skies.
 
Publicerat i Att läsa, Att tolka | Etiketter , , | 3 kommentarer

It’s complicated

Postat den 18 september, 2013 av Karin

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm fylls varje kväll av grupper som kommit dit för att lyssna på föreläsningar och diskutera ämnen som korruption, det brittiska imperiets fall, Afghanistan eller jämlik hälsa, för att ta några av de ämnen som är aktuella i kväll.

stefan jonson

I går var det ett samtal med två av författarna till boken Migrationens och etnicitetens epok, Stefan Jonsson och Magnus Dahlstedt, båda forskare om etnicitet och medborgarskapsfrågor, verksamma vid Linköpings universitet. Det lät tillräckligt spännande för att locka ut mig i duggregnet. Och hur ser mina anteckningar ut från samtalet? Nja, det blev mest teckningar, måste jag erkänna och så den här triangeln, som Stefan Jonsson utvecklade lite tankar kring.

föreställd gemenskap

Den finns i flera versioner och det är kanske ett bra sätt att reda ut begreppen. Att det krävs både någon form av starkt ”vi”-tänkande för att skapa rasism, men att det inte räcker med ”vi-och-dem”. Det måste också till en doktrin om överlägsenhet och så lagar och verkställighet.

Stefan Jonsson är kontroversiell, eftersom han försöker modifiera och komplicera diskussionen kring etnicitet, inklusive svenskhet. ”Varför är det problematiskt att säga ’negerboll’, men inte finska pinnar?” Ja, varför?

Liten uppdatering, apropå diskussioner i kommentarsfältet om huruvida det där med etnicitet och medborgarskap är komplicerat eller ej. Så här gör man i USA, när man ska fastställa vilken ras någon tillhör.usa census

Det där mer 2+ races är ett genombrott för ett visst nytänkande. Man medger att en person kan ha dubbel rastillhörighet. Som Obama, till exempel.

I folkräkningen 2010 måste man först klargöra om man var ”hispanic” eller ej och – om man var det – definiera vilket slags.

  • Yes, Mexican, Mexican Am., Chicano
  • Yes, Puerto Rican
  • Yes, Cuban
  • Yes, another Hispanic, Latino, or Spanish origin — Print origin, for example, Argentinean, Colombian, Dominican, Nicaraguan, Salvadoran, Spaniard, and so on.

Om man inte var det och alltså svarande ”No, not of Hispanic, Latino, or Spanish origin” kunde man välja på följande raser:

  • White
  • Black or African American
  • American Indian or Alaska Native — Print name of enrolled or principal tribe.
  • Asian Indian
  • Chinese
  • Filipino
  • Other Asian — Print race, for example, Hmong, Laotian, Thai, Pakistani, Cambodian, and so on.
  • Japanese
  • Korean
  • Vietnamese
  • Native Hawaiian
  • Guamanian or Chamorro
  • Samoan
  • Other Pacific Islander — Print race, for example, Fijian, Tongan, and so on.
  • Some other race — Print race.

Jösses, när jag skulle utverka pass till sonen som föddes i USA på sjuttiotalet fanns det såvitt jag minns bara fyra alternativ att välja på: svart, vit, röd (red indian) och gul. Jag försökte hävda att han var lite rosabeigeaktigt, men då hotade man med att inte ge honom något pass.

Jag tycker att det verkar väldigt komplicerat!

Publicerat i Debatt | 23 kommentarer

Avlyssnat

Postat den 16 september, 2013 av Karin

Två män mellan trettio och fyrtio gick framför mig på trottoaren, som var för smal för att släppa förbi mig. De var så upptagna av sitt samtal att de inte märkte mina försök att få dem att maka på sig lite. Jag var just på väg ut i gatan för att gå om dem då jag fångades av en replik och valde att gå bakom dem i stället och tjuvlyssna.

– Man blir ju aldrig helt nöjd. Så är det bara. Man får nog leva med det.

– Jag vet! Man tror att det är bra, men så tar man ett steg tillbaka och ser att det finns mycket mer att göra.

– Ja, och så ger man sig på någon detalj och märker inte att alltihop borde göras om. Står där och putsar och putsar på en fläck, när man borde ta riktigt stora svep i stället.

Konstnärer? Det kan ju vara vilken konstnärlig verksamhet som helst, tänkte jag. Även författare måste ta ett steg tillbaka och kanske till och med göra om allt. Och det där att man aldrig blir helt nöjd kan gälla många verksamheter.

– Fast våra fönster är extra jobbiga eftersom målarfärgen liksom släpper om man kommer åt den med trasan och så blir det som en ljusgrå hinna på rutan om man inte är försiktig.

– Men använder du inte skrapa?

Två killar i vanlig södermundering som  fördjupar sig i ett förtroligt samtal om fönsterputsning. Det känns av någon anledning lite hoppfullt.

19jpg

Och någon gång ska jag räkna ihop hur många fönster det är jag ska tvätta. Jag ligger och räknar fönster (i stället för får) ibland på kvällarna, men jag har hittills inte hunnit runt hus och lägenhet innan jag somnat. Men snart så.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 28 kommentarer

Nefertite var inte så munter hon heller…

Postat den 15 september, 2013 av Karin

När man återvänder till stan efter en tid på landet blir man alltid lika förvånad över att det är så mycket folk överallt. Oj, så många tänkte jag i går när jag gav mig ut i vimlet.

oj så många

Lite lättad blev jag allt när jag insåg att det var extra många människor på stan på grund av halvmaran. Över 13 000 löpare startade mitt i stan och minst lika många var där och hejade. Så lite trångt blev det.

Wunmonije 1300-tal

Det här huvudet påminner lite om Nefertiti, tycker jag. Samma samlade uttryck, samma slutna läppar. Det förväntades av ledare i Ile Ife att de skulle vara lugna, värdiga och lite tystlåtna.

Jag dök i stället in i de svala bergsrummen under Skeppsholmen och blev alldeles bergtagen av de vackra skulpturerna från Ife, från 11oo – 1400-talen. Så skickligt gjorda och så uttrycksfulla.

Tyvärr rådde fotoförbud och på Världskulturmuseets hemsida är man lite snål med bilder. Men det finns en hel del från andra museer på Youtube. Om man söker på Ile Ife och ”brons-skulpturer” hittar man en hel del.

I den här presentationen från British Museum får man också se hur skulpturerna är gjorda. En expert berättar om tekniken och också lite om vad skulpturerna uttrycker.

Med välgörande brist på tvärsäkerhet resonerar han kring de räfflor som finns i många  – men inte i alla – skulpturers ansikten. Kanske är de ett dekorativt inslag i själva skulpturen, eller kanske man brukade skära sådana ärr, möjligen som ett tecken på status, eller kanske de beror på något helt annat, som vi inte har en aning om!

Publicerat i historia, konst | Etiketter , , | 9 kommentarer

Talande tystnad

Postat den 13 september, 2013 av Karin

Det lördagstemat som Karin på Pettas ger oss denna vecka är ”Talande tystnad”. Ett tema först verkade omöjligt svårt, men så dök de upp i minnets vrår, alla olika tystnader.

De obegripliga tystnaderna. De som uppstod när vuxna samlades på möten, på kalas eller kanske kafferep. Ibland kunde någon säga något som i mina barnaöron lät som vuxenprat i största allmänhet, men av tystnaden som uppstod förstod jag att det var något annorlunda. Något som man inte pratade om, eller som man inte var överens om.

De tillrättavisande tystnaderna. Ingen vidare uppfostringsmetod, tycker jag, men den används nog fortfarande. En avvisande tystnad som talar om missnöje och bestraffning. Eller som brorsan när han tyckte att lillasyrran var korkad bortom alla ord. Då slöt han sakta ögonen och vände bort huvudet i stillsamt förakt. Nejdå, det knäckte mig inte, men jag förstod när jag sagt något dumt.

De sällskapliga tystnaderna. Det hände att man gick in hos någon granne, ofta på väg hem från skolan. Så satte man sig på vedlåren bredvid spisen där det var varmt och skönt och – satt. Man kanske hittade en tidning eller katalog och bläddra i. Sedan gick man igen efter en stund, med ett ”Hejdå!” Eller kvällar hemma i vardagsrummet när var och en höll på med sitt under tystnad.

Författaren Seamus Heany beskrev samma sällskapliga tystnad när han besökte Sverige i samband med Nobelpriset. Hur han kunde sitta en hel kväll och lyssna på sina äldre släktingars tystnad. Det enda som blev sagt kunde vara ett ”ay, ay ” eller ”well well” och kvällen rundades av med ett ”I say”. Motsvarigheten hos oss skulle kunna vara ”håhåjaja” och ett ”joodå” eller ”som sagt var”.  Så här skriver hans favoritpoet Tomas Tranströmer i Det vilda torget (Bonniers, 1983):

Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

spår i snö3

De övriga lördagsbloggarna är Byfånen (som dock har tagit långledigt),  Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Livet, Lördagstema | 26 kommentarer