Jag kanske ska skriva en nyckelroman. Vid det här laget innehåller mitt liv så pass många nyckelhändelser att det skulle räcka till en hel bok. Tillfällen då jag låst mig ute eller inne, eller då jag väckt munterhet på bilverkstaden genom att försöka använda cykelnyckeln till bilen, eller då en fågel hjälpt mig hitta en borttappad nyckel, mm.
Nu kan jag lägga till en ny nyckelepisod, en allhelgonarysare. Om någon får höra rykten om att det spökar på en kyrkogård i södra Dalarna kan kanske följande redogörelse vara lugnande. Eller inte…
Det här är mina föräldrars grav i Horndal, eller en familjegrav egentligen, för farmor och farfar och pappas syster och hennes man också. 
Jag var där och fixade lite i allhelgonahelgen, ganska sent på eftermiddagen, så det hann bli mörkt innan jag var klar. Jag plockade ihop diverse skräp och slängde i soptunnan, gick till bilen för att åka till stugan och förbereda för en kvällsträff med några Horndalsbor.
När jag kom till bilen hittade jag inte nyckeln. Hmmm… Bilen var olåst, så jag letade först i bilen, sedan runt bilen och under den. Hann tänka en hel del ologiska tankar som att jag kanske kan backa bilen så att jag kan lysa upp marken där den står – nejvisstnej, ingen bilnyckel! Så gick jag tillbaka, sakta, uppför gången till graven igen och lyste så gott det gick med mobiltelefonen. Sökte av graven. Hukade mig ner och kände mig fram, eftersom det var svårt att urskilja något i det klena mobilljuset. Och det är här jag tänker mig att det kan ha uppstått rykten. Om någon såg en böjd gestalt, med ett svagt ljussken som rörde sig långsamt av och an på en grav… vad kan de ge upphov till för tankar undrar jag.
Klockan gick och jag måste avbryta letandet för att åka hem till min träff. Nej, attans! Jag måste ju GÅ hem. Bråttom, alltså. Träffen blev trevlig och vi funderade lite hit och dit på hur nyckelproblemet skulle lösas. Har någon en metalldetektor? Ringa polisen? Åka till Stockholm och hämta reservnyckel?
Efter träffen kom jag på att jag ju tagit några bilder från graven som jag tänkt skicka till syskonen, men bilderna blev så dåliga i mörkret att jag slängde dem. Nu plockade jag upp dem igen ur papperskorgen för att se om det gick att ana någon nyckel på bilderna. Och där, DÄR, tänkte jag, kan det du faktiskt ligga en svart bilnyckel.
Så jag gick hela vägen upp till kyrkogården igen, denna gång med en riktig ficklampa, och sökte av graven på nytt. Nehej. Det där som eventuellt kunde vara en nyckel var bara lite lav som hamnat på ett blött löv. Jag gick några vändor igen, sökte av gångvägen upp till kyrkan och ner igen, i och kring bilen, i soptunnan, men nej. Ingen nyckel.
Så det var bara att knalla hem igen, beställa tågbiljett till Stockholm, ladda elcykeln och försöka sova. Nästa morgon, i gryningen, cyklade jag upp till graven och där låg nyckeln och såg ut som om ingenting hade hänt! Den låg en meter utanför det område som jag sökt av så noga kvällen innan. Jag hade lagt ifrån mig min väska, när jag skulle plantera och troligen har nyckeln glidit ur när axelremmen trasslade in sig i väskan, då jag lyfte upp den. Jag blev så glad att nyckeln fick en puss och jag bad bilen om ursäkt för att den fått stå ensam och olåst hela natten vid kyrkogården. Sedan kunde jag köra den till bilverkstaden på överenskommen tid för byte till vinterdäck.
Tågbiljetten? Nä, det var en sistaminutenbiljett som inte gick att boka om, så den kostnaden betraktar jag som lärpeng. Det är till exempel en bra idé att söka problemlösningar lite utanför det givna området och jag ska nog ta för vana att dra igen dragkedjan på väskan i fortsättningen.
Och alla granar som placeras ut i alldeles för god tid på obegripliga platser. De sprider inget annat än vemod. Hade de inte kunnat få stå kvar i sin skog i stället?
