Mina kaffevanor är inget att skryta med. Det blir fulkaffe för det mesta, dvs snabbkaffe med halva koppen mjölk, annars svider det i magen. Allt annat som jag har försökt med blir lite för mycket lotteri för mig.
Bryggkaffe får en trist bismak av pappersfilter. Espresso, perkulator, presso, mm, kan bli bra, men är oftast för starkt, för svagt, för hårdrostat, för lite rostat, för mycket garvsyra eller något annat som känns fel. Snabbkaffet är pålitligt. Jag är starkt kaffeberoende och tar en första kopp i femtiden och håller sedan koffeinet på en jämn nivå under dagen. Det går åt en hel del mjölk, vilket kan vara ett problem utomlands, där det ibland kan vara svårt att få tag i god färsk mjölk.
När jag en tidig morgon vacklade ut på en skuggig terrass norr om Sao Paulo för dagens första koffeindos, serverades jag kaffe på det här tjusiga sättet, minus mjölkkannan till att börja med.
Kaffe måste ju drickas hett, så jag tog en försiktig klunk, utan mjölk. Det smakade väldigt bra. Smakrikt men lent. Ingen risk för magsår med det kaffet! När jag var inne på tredje koppen dök servitrisen ursäktande upp med mjölkkannan. Jag sade att det inte behövdes, men däremot måste vi ju få veta hur kaffet tillagats.
Det var vanligt bryggkaffe helt enkelt. Med pappersfilter? Oh nej! Köksdamerna såg förfärade ut. Tunna tygfilter måste det vara och innan man använder ett sådant första gången måste det kokas ur i lite kaffe.
Vi fick också veta att bönorna kommer från odlare runtom i trakten och rostas och mals i ett litet rosteri, som heter Bambi och ligger halvvägs till Sao Paulo.
På hemvägen hittade vi rosteriet och stannade till. Det var ett litet, litet hus, där det var svårt att fotografera för det var så trångt. En gång i veckan rostas kaffe-bönorna och så levereras de till affärer, hotell och restauranger i närområdet.
Den största överraskningen var att rosteriet är helt vedeldat. Här ser vi riktig kaffeved. Ganska kraftiga klabbar, som stoppades in i rostugnen.
Ägaren berättade om de känsligaste momenten, just när kaffet är på väg att bli färdigrostat. Om man missar kan hela rostomgången bli förstörd. Det måste hinna mogna i smak, men inte överrostas för då blir det bittert. En känslig balans, som kräver total koncentration och rätt sorts ved i lagoma mängder och finreglering av draget.
Vi köpte på oss några kilo förstås och nu när jag kom hem var spänningen stor. Skulle det vara lika gott i ett gråmulet Stockholm, som det var på en skuggig terrass i bergen i Brasilien? Jajamen, det var det! Så nu har jag blivit av med en last – mjölk i kaffet – men skaffat en annan: kaffe från vedeldat rosteri.
