Karin Englund

Mera restips

Postat den 14 februari, 2014 av Karin

tunnelbanekonst Det tar ett tag innan man upptäcker det, men det finns nästan ingen reklam i tunnelbanan i Sao Paulo. Däremot dyker det upp konstutställningar här och där.

Tunnelbana och taxi fungerar fint i Sao Paulo. I rusningstrafik kan det vara lite trångt på tunnelbanan, men det är det ju på gatorna också, så man kommer fortare fram med tunnelbanan. Att köpa biljett till tunnelbanan är mycket enklare än i Stockholm.

preferencial

Skulle man dessutom råkat ha fyllt 60 år, vara gravid, handikappad eller bära på småbarn har man alltid en garanterad sittplats, ett assento preferecial.

Det funkar. Alla respekterar den regeln.

Men tunnelbanan går ju inte överallt och då är taxi bästa lösningen. Det är lätt att få tag i taxi och i Sao Paulo finns inga skurkaktiga taxifirmor med fantasifull prissättning, som i Stockholm. Dessutom hittar chaufförerna förvånansvärt bra i denna jättestad (med något enstaka undantag).

Lur på vift

Veckans garv, under Sao Paulo-vistelsen, stod en taxichaufför för. Jag skulle ut på stan i några ärenden åt det håll där det inte går någon tunnelbanan, så det fick bli taxi. Efter en stund kom jag på att jag glömt ta med mobilen. Eftersom jag skulle samordna mig med dottern senare under dagen måste jag ha den med. Vi vände tillbaka så att jag kunde hämta mobilen.

Väl framme vid destinationen åtskildes vi med sedvanliga avskedshälsningar (Tchau, Até logo). Men jag hann inte gå många steg förrän chauffören kom springande, med min mobil i högsta hugg. Jag hade glömt den i bilen. Det tyckte vi var rätt komiskt, särskilt chauffören som kiknade av skratt. Kul när man kan glädja sina medmänniskor!

Publicerat i Att resa | Etiketter Sao Paulo, taxi, tunnelbana | 12 kommentarer

Restips

Postat den 12 februari, 2014 av Karin

Man skulle ju kunna tro att jag är bra på att resa, eftersom det är något jag ägnat mig åt rätt mycket. Först som reseledare i min ungdom och sedan med såväl privatliv som olika jobb med mycket resor. Men det är jag inte. Jag tror att det är reselederiet som förstört min reseförmåga. Om jag inte har ett par hundra personer att hålla reda på slappnar jag av helt och hållet och glömmer, slarvar, missar…

En sån här rälsspik var det som gjorde att jag inte fick checka in min väska.

För att inte tala om att jag är usel på att packa. Klarar inte att packa i tid, jag packar fel saker och jag planerar för sent. Hemresan är alltid lite lättare men även då lägger jag sånt som jag borde ha till hands i den väska jag checkar in och tvärtom.

Och när jag försöker resa utan att checka in har jag väskan full av sådant som bedöms som farliga vapen och då måste jag checka in i alla fall, vilket jag ogärna gör, eftersom mitt bagage har en tendens att försvinna.

En gång när jag skulle åka på något kortevenemang, över ett par dagar, trodde jag att jag kommit på den perfekta ta-med-presenten: en ölöppnare i form av en ~~järnvägssyll~~ rälsspik.

Men min lilla ta-ombord-väska underkändes, för vem vet vad man kan ta sig till med ett sådant vapen.

Jag förstår hur de tänker, men det blev rätt dyrt, det blev det, när min väska försvann någonstans i norra Italien.

Visserligen fick jag med tiden tillbaka en del av pengarna för kläderna jag köpte när min väska var på rymmen, men dubbla uppsättningar av skor för samma tillfälle känns lite slösaktigt, det gör det.

Men ett restips vill jag ändå bidra med. Återanvänd (eller köp för en hundring eller två) en gammaldags osmart mobil och sätt in ett kontantkort. Sedan kan man SMS:a praktiskt taget hur mycket man vill. Det perfekta brottet, om ni frågar mig. Blir den snodd är ingen skada skedd. Och förblir den osnodd har man en telefon till nästa resa.

Publicerat i Att resa | 19 kommentarer

Det blev lite varmt

Postat den 10 februari, 2014 av Karin

Här kan man se hur många grader det var i Sao Paulo på fredagseftermiddagen.

Det blev lite varmt i storstaden, så vi bestämde oss för att åka till stranden ett par dagar.Det visade sig att vi inte var ensamma om den tanken. Kanske var det inte mer än ett par procent av Stor-Sao Paulos bilpark som gav sig iväg mot havet, men två procent blir 400000 bilar. Och då tar en tvåtimmarsresa fem timmar i stället.

OK, man får inrätta sig så bekvämt det går i bilen och vi intalade oss (något krampaktigt emellanåt, medges) att vi satt i vardagsrummet och umgicks. Försäljare patrullerade bilköerna med vatten, godis och frukt. Vi valde att starta i niotiderna, för att slippa de värsta köerna och kom fram klockan två på natten. Undrar hur lång tid det hade tagit om vi åkt i sextiden?

Utflykten till stranden innebar att jag skulle vara ouppkopplad ett par dagar och då tyckte jag det var väldigt fiffigt att posta ett par inlägg i förväg, med tidsinställnings-mekanismen, lördagstemainlägget, till exempel. Men jag vet inte. Det blir ju konstigt om man inte är hemma när man får besök. Om olika kommentarer bara möts med tystnad.

Men stranden var fin, det var den!

Publicerat i Att resa | 10 kommentarer

Köp inte frukt på fruktmarknaden!

Postat den 9 februari, 2014 av Karin

Här har vi den pampiga saluhallen i Sao Paulo, Mercado Municipal, byggd någon gång på 1910-talet. Här kan man köpa kött, korv, ost, kryddor, frukt och en hel del annat som jag inte har en aning om vad det är. Väl värd ett besök.

mercado

Inuti liknar den en kyrka med sina stora målade glasfönster med motiv från jordbruk och trädgård.

trädgård fruktstånd

Men här kan en liten varning vara på plats, i alla fall om man kommer från Sverige. Vi föreställer oss ju att frukten är billig i ett land som Brasilien. Mycket kommer ju härifrån, eller hur? Men på marknaden i Sao Paulo är frukten fruktansvärt dyr.

Försäljningsmetoderna påminner dessutom om dem som skildrar i filmen Wolf of the Wall Street. Inte så att de är påträngande från början, men har man väl intresserat sig för en aktie, jag menar frukt, är det inte meningen att man ska kunna säga nej. Man får smaka på allt möjligt, man får förslag om att kanske bara köpa lite lite grann till, för att jämföra, det läggs i katonger innan man varken hinner säga ja eller nej.

Till sist säger man uppgivet STOPP. Jag ska inte ha mer. Vad kostar det? Beloppet fick mig att undra om försäljaren menade någon annan valuta, typ den zimbabwiska dollarn. Jag protesterade, frågade igen efter priser i brasilianska real. Samma siffra. Sex hundra spänn för lite frukt!! I Brasilien? No way!

OK, jag hade smakat på en hel del av hans frukt. Något borde jag köpa, så jag bad honom ta bort allt utom två mangos och tre passionsfrukter. Då hamnade priset hamnade på tre hundra svenska kronor…

fruktköp

Det började bli bråttom, det hade samlats några kompisar till frukthandlaren i en liten halvcirkel kring oss och jag ville bara därifrån. Förbannat dyrt myttrade jag på svenska och då prutade han trettio kronor. Fortfarande förbannat dyrt för denna lilla hög med frukt. Men när jag kollade priserna i de andra stånden kunde jag konstatera att kilopriset på mango ligger kring 200 kronor, på Mercado Municipal. I vanliga matvaruaffärer är det en tiondel!

Så nu har jag skrivit en arg kommentar i Sao Paulos Time Out, för att varna andra turister. Och jag hittar kommentarer på nätet med samma innebörd: Köp inte frukt på fruktmarknaden!

Uppdatering: Detta är ett rimligare pris, tre mangos för ungefär femton kronor.

Publicerat i Att resa | 8 kommentarer

Trapp

Postat den 8 februari, 2014 av Karin

Lördagstemat är trapp. Om ni undrar varför, så är det för att det börjar på T. Förra lördagen var det Tåg, nästa vecka Tvätt och sista februariveckan blir det Träna.

– Se upp för trappen!

– Vilken trapp….

appp…

Äsch, det där var roligare när jag var i tolvårsåldern, kanske. Och om någon tycker att teckningarna kunde varit lite elegantare håller jag med. Ritade med ett svettigt pekfinger på styrplattan på minimacen, som fått följa med ut och resa, och då blir det som det blir.

Trappor är en utmaning för varje arkitekt och husbyggare. De ska vara bekväma, snygga och praktiska. Jag har försökt konstruera alternativa trappor i olika hus, som jag funderar på att bygga om, men varje gång ger jag upp eftersom min alternativa trappa ofta slutar där snedtaket är för lågt, eller helt enkelt rakt in i en vägg.

Här har det byggts om trappor förr och det är här jag brukar ha mina mesta trappfunderingar. Det är det hus i Horndal som vi tog över efter föräldrarna, som i sin tur flyttade dit på 1970-talet. Bilden är troligen från 1973.

teckning tvåbo Många år tidigare – på 50-talet – hade min pappa fått tag i en teckning av huset, gjord av en Horndalskonstnär.

Eftersom en av Horndals mera framstående söner bodde här i sin barndom, Johan-Olov Johansson (smed, ordförande för Metall-industriarbetareförbundet, ordförande i Stockholms stads-fullmäktige och författare till ett tjugotal böcker) skickade pappa teckningen till honom och frågade om han ville ha den.

jojs svar om trapphuset

Det ville han verkligen inte. Han svarsbrev går i korta drag ut på att teckningen är dålig och vad värre är, det där hemska trapphuset förfular ett annars vackert hus enligt Johan-Olov. ”Emellertid gjordes på nittonhundra-talet en förskräcklig tillbyggnad och det är tydligen den som konstnären velat föreviga”, skriver han bland annat.

Så när mina föräldrar flyttade in i huset ungefär tjugo år efter denna brevväxling, var en av deras första åtgärder att riva det förskräckliga trapphuset och bygga en trapp inuti huset i stället. Men en sådan är ju skrymmande och det är därför jag ibland försöker hitta fiffigare lösningar för att ta sig mellan våningsplanen. Ett trapphus kanske?

lovisatrapp

På husets framsida finns en trevlig och flitigt använd veranda, med en trapp som också gärna används som sittplats.

Och hur har vi det med trappor här i Brasilien då? Jo, här är till exempel dotterns trapp. Den börjar och slutar (till skillnad från mina trappkonstruktioner) där den ska.

Under trappan står en cykel från Sandviken och möbler från olika håll, bland annat skymtar en träsoffa till vänster. Den har farfar gjort och sist jag såg den stod den i ladugården på landet.

Och apropå farfar hittade jag ett trappräcke som påminner lite om det farfar gjorde i stugan i Horndal. Inte exakt likadant, men lite lika tänkt. Det vänstra är farfars. Det högra fanns i ett bildreportage om inredningar i de gamla fazendorna och estanciorna.

haciendatrapp trappräcke

Övriga lördagsbloggare finns här: Gnuttan Helena Karin på Pettas(som pausar denna vecka och nästa) Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten och Malin (aka Filifjonkan).

Publicerat i Lördagstema | 11 kommentarer

Snabb-samba-skola

Postat den 7 februari, 2014 av Karin

Det drar ihop sig. Snart är det karneval och ett vanligt samtalsämne i Sao Paulo är vart man ska åka. De som tänkt sig stanna kvar i SP möts med bestörtning och beklaganden. Sao Paulo må vara en effektiv affärsstad, men inte kan man väl ha karneval här? Jorå, svarar Time Out in Sao Paulo.

sambaskola

Stan är full av karnevalssugna människor och alla sambaskolor som som är igång inför karnevalen vittnar om ett enormt intresse.

Och så finns det ju en stor Sambódromo här, så nog ska det bli karneval allt!

Sambaskolorna tränar på torsdagskvällarna. Råkar man vara där dras man med, så det är lika bra att lära sig.Man rör fötterna i takt med musiken i små tre-serier: ett, två, tre och så viftar man med rumpan. Det är det svåraste. ”Tänk dig att du knuffar igen en bildörr med höften”, sa dottern, ”ett, två tre (bildörr höger), ett två tre (bildörr vänster).”

kostymer

Inne i skollokalen kan man boka karnevalsbiljetter, välja vilken grupp man vill tillhöra och också hyra en outfit, om man har lust.

Sambaskola låter ju lite formellt. Förkarneval är väl ett bättre sätt att beskriva det. Hundratals människor ute på gatorna, sambamusik på hög volym. Fördansarna på den stora scenen är riktiga virtuoser, även de allra minsta.

Publiken är en mycket heterogen samling. Alla åldrar, många nationaliteter och framförallt: samba-nybörjare tillsammans med proffs.

Så här karnevalssugna var deltagarna i gårdagskvällens sambaskola.

Publicerat i Att resa | Etiketter Samba-skola, Sao Paulo, vai-vai | 8 kommentarer

I gatunivå

Postat den 6 februari, 2014 av Karin

Paulista

Torg i Centrum

Panoramabilder i all ära, men det är när man går omkring på gatorna i en stad som man får en känsla för dess karaktär. Eller som i Sao Paulos fall, dess olika karaktärer. Flotta Paulistaområdet med sina bankpalats är något annat än centrum med sina äldre, lite slitna byggnader. Men överallt finns ändå kontrasterna mellan gammalt och nytt.

I de äldre, lägre kvarteren kring Centrum dyker också överraskande byggnader upp, som den här, svårfotograferade, ritad av Oscar Niemeyer.

Med stadsteatern strax intill.

dramaten i sp eltrassel

Det är ju rätt självklart att en stad som består av ungefär 12 Stockholm innehåller många olika städer.

I de tuffare kvarteren tar man inte fram kameran, så därifrån har jag inga bilder. Där bygger mycket på privata initiativ och egna lösningar, som ”gratis” el. Det här eltrasslet är från de mer välordnade kvarteren, men det är inte omöjligt att det ingår en och annan tjuvkoppling i den här härvan.

Skulle jag kunna tänka mig att bo här? Ja, faktiskt. För trots sin storlek är det en nog den vänligaste storstad jag varit i, hittills.

Publicerat i Att resa | Etiketter Sao Paulo, storstad | 16 kommentarer

Vilse i parken

Postat den 5 februari, 2014 av Karin

Sao Paulo är ofattbart stort. Så stort att det inte går att trycka vettiga kartor över hela stan. Det får bli bit för bit. Och även de bitarna täcker rätt stora ytor. Det här är en del av sjön i parken Ibirapuera, Sao Paulos motsvarighet till New Yorks Central Park.

sjöp ip

Parken täcker ungefär två kvadratkilometer (på kartan markerad med 2). Vid nummer 1 på kartan bor dottern, och även jag, för tillfället. Det såg ut som en lagom promenad att gå ner till parken, tyckte jag, så jag knallade iväg. (Nejdå, bli inte nervösa nu; jag må lida av obefinligt lokalsinne, men jag är desto bättre på att läsa kartor.)

karta prom

När jag gått i en halvtimme insåg jag att det var längre än jag trodde och tog taxi sista biten. Taxichuffören hittade sämre än jag så till sist bad jag honom släppa av mig på fel sida av parken, den södra. Tänkte att jag kan väl fråga mig fram i virrvarret av stigar och vägar i parken och i övrigt orientera mig norrut med hjälp av solen.

Det är en fin park och det är helt OK att vandra runt där några timmar. Men det är svårt att få besked om hur man ska hitta till olika ställen och bara några få av vägarna finns med på kartan. Eftersom jag inte kan portugisiska inleder jag med att fråga om det pratas engelska. Och då får jag alltid de mest förtjusande svar. ”Det beror lite på”, sade en person, som kunde ganska bra engelska. ”Vi får väl se” sade en annan. ”Jag kanske kan försöka”, sade en tredje.

Det är ju en väldigt bra idé, eftersom ett enkelt ja eller nej ju kan bli alldeles fel. Kanske kan personen inte tala engelska särskilt bra, men tillräckligt för att svara på min enkla frågor.

Eller i motsatt situation kan det vara så att en person är hyfsat bra på engelska, men den räcker ändå inte till just för det aktuella tillfället. Ett mycket flexibelt och situations-anpassat svar alltså.

Att man sedan pekar alldeles bortitok när man visar vägen är en annan historia. Så detta parkbesök fick bli en promenad kors och tvärs i parken. Men jag tänker inte ge mig, jag återvänder till de olika spännande museer som finns i parken. Bland annat ett planetarium i det rymdskepp som landat här. Ritat av Brasilias arkitekt Oskar Niemeyer.

För att fatta hur stort Sao Paulo faktiskt är kan det hjälpa att åka upp i något högt hus. Den här bilden är tagen från Terraço Itália i centrum.

Och vill man se mer av stan kan man kolla den här panoreringen, just från Teraço Itália Man måste ha lite tålamod medan hissen åker hela vägen upp, men sedan får man en fin vy över hela stan på kvällen. Man behöver inte klicka på bilden (om man gör det kommer restauranginfo upp i stället) utan bara låta kameran svepa runt horisonten. Om man för pekaren åt sidorna ändras riktningen.

Publicerat i Att resa | Etiketter Ibirapuera, Sao Paulo, Teraza italiano | 8 kommentarer

Eko och ekon

Postat den 4 februari, 2014 av Karin

Fazendan som vi var på i helgen ligger granne med Mata Atlantica, Atlant-regnskogen, som är en tropisk regnskog. Och då måste jag ju kolla vad ”tropikerna” egentligen omfattar men det är så krångligt så jag nöjer mig med den här generösa definitionen:

Hela det rosaaktiga mittbältet, mellan de 24:e breddgraderna är tropikerna.

park paulista

Tropisk regnskog är ovanligt så långt från ekvatorn som södra Mata Atlantica. Passadvindarna driver in regn under vinterhalvåret (alltså vår sommar) så att regnskogen prunkar.

Hela Sao Pauloområdet var täckt av sån här regnskog en gång. I centrala Sao Paulo, mitt i de elegantaste kvarteren i Paulistaområdet har man sparat en ruta av Mata Atlantica. Om man går in i den parken försvinner storstaden i den täta grönskan och man kan nästan tro att den inte finns.

Men tillbaka till fazendan, som arbetar mycket med ekologiska lösningar. Vatten från egna källor, elektricitet från vattenfallen, odlingar som klarar sig med gröngödsling och det man får från kor, hästar och höns.

Gott om plats, välintegrerat i naturen och smarta ekologiska lösningar.

Här har också arkitekten Marcio Kogan skapat en ekoby.

Man kan köpa hus som enligt säljbroschyren ska vara hundra procent ekologiska (dvs inte tära på naturen).

mbya

Ekobyn marknadsförs som den första helt ekologiska byn i Brasilien.

Plötsligt får begreppet eko en dubbel innebörd. Det är svårt att bortse från ekot från de senaste århundradena.

Här fanns en gång i tiden en indianbefolkning som hade bra koll på hur mycket man kan utnyttja naturen utan att föröda sina överlevnadsmöjligheter.

Idag är den ursprungliga befolkningen mindre än två promille av Brasiliens befolkning och de trängs fortfarande tillbaka.

Bland annat för att de marker de har tillgång till behövs för att odla biobränsle.

Bilden på mbyá-kvinnan hittade jag på nätet.

Publicerat i Att resa, Debatt | Etiketter Ekoby, Marcio Kogan, Mata Atlantica, Mbya | 14 kommentarer

Och en estancia som är förfärligt stor

Postat den 3 februari, 2014 av Karin

Här ser vi delar av en en fazenda; dess marker sträcker sig bortom kullarna.

Hacienda, fazenda, estancia… vad heter det egentligen? Det kan man ju passa att ta reda på när man ändå är i Brasilien. Fazenda heter det i Brasilien och hacienda i spansktalande länder. Men vad är det då Evert Taube skriver om? ”En estancia som är förfärligt stor”?

Jo, så här förklarar Christobal, som jobbar på en fazenda några timmars resa upp i bergen från Sao Paulo:

”Hacer på spanska och fazer på portugisiska betyder göra, eller producera. På en fazenda producerar man kaffe, grönskaker, frukt och kanske ost och annat. På en estancia föder man upp hästar och kanske nötkreatur för köttproduktion.” Hans enkla och pedagogiska minnesregel var att på fazendan gör man och på estancian är man. Eller i klartext: fazendan och haciendan behöver mycket mer arbetskraft än estancian.

Sen kan en fazenda ha hästar ändå och det är ju trevligt när man kan få hyra dem för en tur i bergen.

Här utforskar vi (dottern, hennes fästman och jag) fazendan Sankta Helena.

Här är Christobal med favorithästen Elegante. Det är en ovanligt lyhörd häst, som reagerade på minsta rörelse. Ungefär som när man är van vid en gammal tung Volvo utan servostyrling och plötsligt sätter sig i en modern lättstyrd bil.

Det gällde att sitta still och bara ge de hjälper som behövdes. Om jag flyttade mig i sadeln på ett omotiverat sätt stannade han upp och lade ena örat bakåt som om han ville säga:

”Men människa, bestäm dig! Vad vill du att jag ska göra?”

På den där estancian i Samborombón som Taube sjöng om, den som Carmencita var lite intresserad av, fanns ju tjugotusen kor, prisbelönta tjurar, oxar, får och svin… Och förmodligen en hel del hästar. Typisk estancia.

Publicerat i Att resa, Ord | Etiketter estancia, Fazenda, hacienda | 12 kommentarer