Det tar ett tag innan man upptäcker det, men det finns nästan ingen reklam i tunnelbanan i Sao Paulo. Däremot dyker det upp konstutställningar här och där.
Tunnelbana och taxi fungerar fint i Sao Paulo. I rusningstrafik kan det vara lite trångt på tunnelbanan, men det är det ju på gatorna också, så man kommer fortare fram med tunnelbanan. Att köpa biljett till tunnelbanan är mycket enklare än i Stockholm.
Skulle man dessutom råkat ha fyllt 60 år, vara gravid, handikappad eller bära på småbarn har man alltid en garanterad sittplats, ett assento preferecial.
Det funkar. Alla respekterar den regeln.
Men tunnelbanan går ju inte överallt och då är taxi bästa lösningen. Det är lätt att få tag i taxi och i Sao Paulo finns inga skurkaktiga taxifirmor med fantasifull prissättning, som i Stockholm. Dessutom hittar chaufförerna förvånansvärt bra i denna jättestad (med något enstaka undantag).
Lur på vift
Veckans garv, under Sao Paulo-vistelsen, stod en taxichaufför för. Jag skulle ut på stan i några ärenden åt det håll där det inte går någon tunnelbanan, så det fick bli taxi. Efter en stund kom jag på att jag glömt ta med mobilen. Eftersom jag skulle samordna mig med dottern senare under dagen måste jag ha den med. Vi vände tillbaka så att jag kunde hämta mobilen.
Väl framme vid destinationen åtskildes vi med sedvanliga avskedshälsningar (Tchau, Até logo). Men jag hann inte gå många steg förrän chauffören kom springande, med min mobil i högsta hugg. Jag hade glömt den i bilen. Det tyckte vi var rätt komiskt, särskilt chauffören som kiknade av skratt. Kul när man kan glädja sina medmänniskor!
Ånk, ånk, så det kan gå! :)
Tur att det finns ärligt folk som har humor!
Snyggt med konst uppåt väggarna i tunnelbanan, mycket trevligt.
Ånk vare här!
Hela Sao Paulo är reklamfritt, faktiskt. Måste visa några bilder på dessa murar och väggar som kunde varit fulla med reklam men som inte är det.
hehe… Så typiskt.
När jag promenerade ned mot Skatteetaten här i Oslo, så kom jag på att kolla om jag hade mitt MasterCard-kort. Jag fann det inte varken i väska eller jackan som har många fickor. Vände åter hem till lägenheten, där fanns det inte heller. Gick igenom jackan än en gång och där fanns det! Då hade jag promnerat cirka en timme och hade ingen lust att promenera till city. Jag tog spårvagnen, eller trikken som det heter här!…
ÅNK, som Pettas-Karin skriver om här ovanför står för Åldersrelaterat Nedsatt Korttidsminne och det är min fasta övertygelse att det kan drabba alla åldrar. Jag har till exempel haft en släng av det så länge jag kan minnas…
PS. Lyllos er som har riktiga spårvagnar kvar!
”så länge jag kan minnas…”
Det kan ju inte vara så länge.
Jamen det var ju korttidsminnet det gällde här. Långtidsminnet, det episodiska minnet, person- siffer- och hästminnena är i god vigör!
Och så kan jag en olämplig historia på minnestemat, men den väntar jag med att berätta till ett mindre publikt tillfälle.
Tyckte det lät så bra. Tacksam att du spar den där historien till mindre publikt tillfälle. Kan det vara den beryktade trawemündeincidenten?
Värre än så kapten Haddok…
PS! Konst i tunnelbanan, ja, det är förstås betydligt trevligare än en massa reklam.
Dagen efter sedan du åkt till SP var ett av resmålen i ”På spåret” just SP och det
betonades särskilt att det är den enda (stor)stad i världen som är fri från reklam.
Nu har du varit där och vi får bekräftat att så är fallet. Hur är det med klotter?
Måste visa några bilder på reklamfria gator. Och klottret, förstås. ”Klottret.”
Men attans att På spåret inte kunde vänta med Sao Paulo tills jag kom hem igen!