Pettas-Karin föreslår Kruka som lördagstema och då ser jag framför mig kvinnorna i Östafrika med sina vattenkrukor på huvudet. Jag beklagar ju ibland att jag inte tog fler foton när jag bodde där. Det finns några kameralösa tillfällen som jag minns extra väl.
Ett sådant var en mamma som hämtade vatten tillsammans med sina två döttrar, alla med ett vattenkärl på huvudet. Mamman balanserade en stor vattenkruka; ena dottern, på ungefär sex år, hade en rund kaffeburk av plåt, av det där slaget som inte finns längre och så lilla minstingen, som var två, kanske tre år gammal, som hade en liten sardinburk. De balanserade redan sina burkar med rak hållning, utan att hålla i.
Den här kvinnan ritade jag i gratisprogrammet Painter, som fanns i datorerna förr i tiden, i alla fall PC-datorer. Lättanvänt och roligt. Då hade jag ingen ritbräda, så det blev att rita med datormusen på musmattan. Inget finlir, precis, men ett roligt program som var väldigt lätt att använda.
Bulkruka. I behov av lite kopparputs…
Och om jag ser mig om här hemma är det lätt att välja favoritkruka. Det är en bulkruka i koppar som inte längre gör tjänst som kokkärl, utan mest bara står och pryder sin plats på ett skåp, när den inte fungerar som vas. För att skona kopparn brukar jag ha en plastburk inuti krukan, när jag har blommor i den. Och ja, locket har jag kvar.
Uppdatering: Det uppstod en diskussion i kommentarsbåset om vad som egentligen är en bulkruka och det är fortfarande osäkert, men jag tror inte min är av det klassiska urbulkrukeslaget.
Det var sådana som soldaterna hade med sig i fält och kokade ärtsoppa i. De såg ut så här och bars på ryggen i en rem. Det gick att hänga dem över elden, tydligen. Men då undrar jag hur viktigt det egentligen var att få med sig ärtsoppa under frontframryckningarna.
Kan den där bulkrukan ha varit avsedd för krut, eller vad man nu behövde för att skjuta? Fortfarande alldeles för många outforskade bulkrukevrår.
Här finns övriga lördagsbloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.
Bromsklossen är den ständigt lika älskvärde och tjänstvillige Sir Humphrey Appleby, Permanent Secretary. Det är en funktion som knappast finns i det svenska regerings-kansliet, framförallt inte i dagens statsrådsberedning med sina samordnings-kanslier och EU-beredningar och annat. Det närmaste vore väl en kombinerad rättschef och expeditionschef, i det gamla systemet. Han står för kontinuitet och uttalar ordet ”förändring” med en rysning. Det är han som lär upp (och läxar upp) Bernard Wooley, ministerns sekreterare, en slags sakkunnig, som vill väl, tror att det är statsministerns som bestämmer och gör sitt allra bästa.
