När jag hade målat av hotellets bakgård på Korsika, samt det lilla torget framför hotellet och stranden strax intill, gav jag mig ut på stan för att leta motiv. Det var svårare i år än tidigare år. Stan har piffats upp, gamla skrutthus har fått en make over och det är ont om flagnande fasader. Trevligt för stan, såklart, men svårare att måla. Här hittade jag i alla fall en bit fasad som inte var så välputsad.
Den där beige och grå ytorna innehåller många färger: först ultramarin, bränd sienna, och lite, lite alizarin crimson: på det en lasyr med en aning obränd sienna och sist en lasyr till med en mycket blek gul. Det är samma färger i vägg och gatstenar, men i lite olika proportioner. När man målat ett tag märker man vad som funkar i olika sammanhang och man lär sig de olika färgernas egenheter. Det är alltid en bra idé att leta efter färger som är så oblandade som möjligt, helst ett pigment bara. Om man vill blanda ihop flera färger är det bättre att blanda dem själv och låta dem ge lite skimmer av olika nyanser till ytan.
Det finns färdigblandade färger (som akvarellärare i regel avråder från) t.ex. Peynes grey. En mörkt grå som ser fin ut när man just lagt på den, men blir matt och tråkig när den torkar. Just Peynes har tre pigment, PB15, PBk6 och PV19 (blått, svart och rött), vilket gör att den är svår att blanda ytterligare. Joxar man ihop för många olika pigment blir det lätt grötigt.
Alla som använder akvarellfärger har sina favoriter och ofavoriter. Själv har jag svårt för sepia, som jag tycker dödar allt som kommer i dess väg. Andra älskar den. Många tycker (på goda grunder) illa om opera rose. Visserligen en pigg och rolig rosa, men eftersom den inte är ljusbeständig är det en dålig idé att använda den. Och gröna färger … nej, de grälen ska jag bespara er!
Här är mitt nöd-kit, som jag hade i handbagaget ifall min incheckade resväska skulle komma bort, lite av tubfärgerna utklämda i en gammal akvarellådas koppar.
Det blev lite dålig stämning ett tag på akvarellkursen, när vi diskuterade vilka färger som är ”bra”. Det var många lika tvärsäkra som starka synpunkter i farten och till sist valde vi att sluta fred, med mantrat: ”Det beror väldigt mycket på vilket fabrikat det är.” Vilket verkligen är sant. Det finns sepiafabrikat som kan uppföra sig som de ska. Och det lär till och med finnas Paynes-varianter som funkar, även om jag ännu inte stött på någon sådan.
Lite tråkigt också med alla mörka fasader. Å andra sidan var det väldigt folktomt tidigt på morgonen då solen låg på från andra hållet.
Nedanför hotellet ligger stadens torg, med plataner och caféer och på andra sidan torget tar stranden vid. Nära till allt och många lämpliga motiv, alltså.
Precis utanför ingången var det något som rörde sig, storlek och färg som en stor råtta.
Vi försökte hålla distans samtidigt som vi lotsade den så gott det gick och såg till att den inte gick ut i gatan. Den slank runt hörnet som ser ut så här på dagarna.
Sedan läste Lars Hjertner, som sig bör, en Johan-Olov-novell. Novellerna lämpar sig ovanligt bra för högläsning och uppskattades mycket på den tiden då Johan-Olov själv läste dem i radio under 40-talet.
Här sitter den blivande mästersmeden och lyssnar på Lars Hjertners motivering till Årets mästersmed. Möjligen funderar hon på om det kan vara någon hon känner, kanske rentav någon kollega.
Och på nästa bild står en lika glad som överraskad Mästersmed 2024, framför den vedbod som en gång användes av dem som bodde i Tvåbo. Hon heter Maria Backåkers Lee och i motiveringen står bland annat:
Men hur kunde jag missa att dokumentera alla kakfat och tårtor? De var många och det var mycket gott!
Vi var och såg Insidan ut 2, nioåringen, sjuåringen och jag, häromdagen. Det är uppföljaren till den populära filmen Inside out, som kom 2015. Huvudpersonen är Jenny (Riley i originalversionen) och hennes olika känslor, när familjen flyttar till San Francisco. Ny skola, nytt klimat, nya kompisar.
Som när vi firat diverse bemärkelsedagar och det råkade bli ovanligt mycket choklad, lördagsgodis, kladdkaka, födelsedagschokladtårta och fondue med chokladdoppade jordgubbar.
Deras Visby, kanske?
Sedan, troligen nästa vecka, brukar de dra vidare till den magiskt blå alpmartornen som kanske motsvarar Stureplansgängets S:t Tropez.
Uppdatering den 3 augusti:
Vi har för enkelhetens skull Margareta som andranamn, döttrarna och jag, medan barnbarnet Greta har fått sitt namn efter sin mormorsmor. Margaretadagen är alltså ett utmärkt tillfälle för oss att ordna tårtkalas, om vi råkar vara samlade.
Då behövde hon se sig om efter annat jobb. Lösningsorienterad som alltid började hon med att ta körkort, eftersom hon visste att det var glest med arbetstillfällen hemmavid.
Bilden är daterad -81 och föreställer Tvåbo, huset där mina föräldrar bodde och som jag och mina barn sedan har övertagit. Vid husgaveln står mammas Morris!
Nu uppmanas vi i stället att rapportera om det finns almar som klarat sig, eftersom de kan vara motståndskraftiga mot almsjukan och kanske kan användas i förökningsprojekt av friska almar.
Det kan gå mycket fort, på ett par veckor bara. De träd som står nära vägen och huset måste sågas ner. De som finns längre bort från huset faller som plockepinn i oordnade former. Det finns ingen chans att hinna med att såga upp och forsla bort. Mycket skrämmande alltihop.
