Karin Englund

Vad tänker ni när ni ser den här bilden?

Just det: böcker! Båtar, tåg och flygplan har samma läsfrämjande effekt på mig. (I bilar och bussar fungerar det tyvärr inte, för då blir jag åksjuk om jag läser.)

Jag vill ha böcker som gör att man förvånat höjer huvudet och undrar varför alla passagerare går av. Har det hänt något? Då är man framme vid slutdestinationen.

På Gotlandsfärjan läste jag En engelsman i Paris av Nicolas Barreau. Det är en underhållningsroman, eller romantisk komedi  – ”romcom”– som man kan förströ sig med ett par timmar och sedan lämna kvar åt någon annan.

Fast översättningen, översättningen… Tallrikarna på huvudpersonens restaurang är barskrapade och någon  är tandläkare ”med hull och hår”. Och så kan man reta sig på alltför många gyllenblonda lockar och andra schabloner om man vill, men det gör man inte, för det var ju den sorts bok man valde. Ju. Problemet var bara att den tog slut på halva vägen.

Då plockade jag fram en bok som jag börjat på tidigare under sommaren och läst långsamt, långsamt: Steglitsan, av Donna Tartt. En helt annan sorts bok, välskriven och gripande med en huvudperson som man måste bry sig om, hur mycket han än knarkar och bedrar.

Inte en schablon i sikte, tänker jag först. Men så börjar jag känna igen bokens struktur. Om jag någon gång får tid över ska jag gå tillbaka till Steglitsan och jämföra den med arketyperna i en populär instruktion om hur man ska bygga upp handlingen i en roman eller film, The hero with a thousand faces av Joseph Campbell. Den har legat till grund för praktiskt taget alla populära Disneyfilmer.

Campbells idé är ingalunda ny, tvärtom, vad han skildrar är mönstret i urgamla berättelser och myter. Hjälten (som helst ska vara ung) vill något, väldigt gärna. Han måste lämna sin invanda verklighet och våga sig ut i det okända där han möter motstånd, hot och faror. Men han möter också en mentor som vägleder honom, en opålitlig typ som ibland är till hjälp, ibland inte, en hämnare som vill komma åt honom, en allierad som han kan lita på, väktaren som kan hindra hjälten eller släppa fram honom om de kommer överens. Till sin hjälp har hjälten speciella krafter eller kunskaper. När hjälten mött alla faror och klarat av alla hinder uppnår han det han vill (som ofta visar sig vara något annat än han trodde) och så återvänder han klokare till sin gamla verklighet.

Det var först mot slutet av Steglitsan som jag upptäckte att strukturen liknar populära Disneyfilmer som Frost. Men författaren Donna Tartt har valt en hjälte vars mentor ger honom superkraften att bli en hejare på att renovera gamla möbler. Då struntar jag i om bygget liknar både antika hjältesagor och samtida barnfilmer. Välskriven, spännande och rolig är den. Och bra översatt.

Jo, det där citatet: ”Den som vill ha en dålig bok nöjer sig inte med en bra”. Jag undrar vem som sa det? Kunde kanske vara Harry Schein?