Höst

Höst är Musikantas förslag till lördagstema denna vecka. Så här kan det se ut.

höstmorgon tidlösa lönnblad japanlönn björkhöst lönnr benved klätterhortensian

Eller så här:

Innanfönsterdags

Innanfönsterdags

 

Och så här:älgjakt

Här hittar du de andra lördagstemabloggarnas hösttolkningar:

Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , , , , , | 36 kommentarer

Förlåt

Jag bläddrade för en stund sedan i boken Änglaknäpp, med berättelser av Johan-Olov Johansson och upptäcker en anteckning längst bak i boken som jag inte sett förut:

”Med blyerts får man anteckna i alla böcker, eller hur? Jag läste ’De trångbodda’ 12/7 2012 och går och funderar på vad ’sparlakan’ är . /Lotten Bergman.”

sparlakan

Kära Lotten, du skulle ha frågat mig! Sparlakan är samma sak som ”förlåt” (Förlåt, inte förlåt). Sängomhängen. Sänggardiner. Sådana som Carl Larsson gömde sig bakom medan fru Karin passade alla barnen i rummet intill. cl-s säng

Det där ”spar” har troligen inget med spara att göra utan mer med ”spärr”. Sparlakanen spärrade av och gav lite enskildhet i folkrika rum och kanske höll kvar lite värme när vedspisen eller kaminen kallnat framåt småtimmarna.

En ”sparlakansläxa”är enligt Hellquists etymologiska ordbok ”skrapa (som hustrun ger mannen) bakom sänggardinerna”. Eller helt enkelt en utskällning i enrum, som i Stieg Trenters Dockan till Samarkand: ”För länge sedan hade Harriet själv berättat att en skolfröken i Maria tagit henne i enrum och givit henne en sparlakansläxa/…/”.

Johan-Olov Johansson skildrar bostadsförhållandena i sin barndoms Tvåbo i berättelsen ”De trångbodda”. Fem familjer bodde här som mest. Lågt räknat bör det ha varit ungefär 25 personer. Skildringen finns att läsa här.sept 2014

Publicerat i Att läsa, Böcker, historia, Språkpolisen | Etiketter , , | 8 kommentarer

Ett tema som tål att upprepas

Lasse Hallström har regisserat två filmer som kanske ser lite olika ut, men som har samma tema: Om man börjar tala illa om en grupp människor finns det alltid en risk att några omsätter skitsnacket i livsfarlig handling.

I Chocolat från 2000 är det en grupp romer vars husbåt sätts i brand. I 100 steg från Bombay till Paris är det en indisk familj, på flykt från förföljelse i hemlandet. De slår sig ner i en liten fransk by och möts av allt från vänlig nyfikenhet till arrogans, fientlighet och hat. Och det är just den kedjereaktionen  från nedlåtande kommentarer till förakt, hat, hot och handling, som skildras i båda filmerna.

Samhällets ledande skikt kanske nöjer sig med att snörpa på munnen, tala om den egna kulturens förträfflighet och fälla en och annan kritisk kommentar om ”de andra”. Risken är då att några tolkar signalerna som att det är fritt fram att ge sig på nykomlingarna: romerna i Chocolat och indierna i 100 steg.

Passa på att se 100 steg, som nu går på biograferna. Den indiske patriarken Om Puri är alldeles lagom självgod, osäker och arg. Helen Mirren är lysande i sin snorkiga avmätthet. Det är värt biobiljetten att få se henne tappa koncepten när hon nås av beskedet att hennes restaurang fått ännu en stjärna i Guide Michelin.

binoche

Juliette Binoche serverar syndig choklad

Chocolat sponsrades av och ingick i en hårdlansering av chokladjätten Godivas produkter, vilket givit en viss bismak åt den läckra filmen.

Dess fem Oskarsnomineringar sägs vara resultatet av en marknadsförings-kampanj finansierad av Godiva. Det blev ingen Oskarsutmärkelse för Chocolat.

100 steg kanske klarar sig bättre?

Här finns inga uppenbara produktplaceringar vad jag kan se, men desto mer stillsam Hallströmsk humor och välfunna repliker. När en av kockarna i Mirrens restaurang klottrar ner muren utanför den indiska restaurangen med främlingsfientliga slagord (tillsammans med Le Pen-anhängare från byn) skurar Mirren bort klottret. I en senare ordväxling mellan henne och Om Puri om det indiska och franska köket säger han uppgivet att det är nu en gång så att indier har sitt sätt och fransmännen sitt och det är nog svårt att förena dem. Mirren svarar:

”Jag har tillbringat hela dagen med att skura bort just de där orden från din mur.”

100 stegbild

Manish Dayal lagar läcker indisk sukhi macchi (tror jag).

 

Publicerat i Att resa, Att tolka, Debatt, film | Etiketter , | 18 kommentarer

Sommarminne

Musikanta föreslår Sommarminne som lördagstema idag. Då vill jag gärna slå ett slag för ritblocket som minnesbank. Nu när det är så lätt att fotografera händer det alltmer sällan att någon i familjen ritar. Men förr!

Jag har letat fram några teckningar ur ett häfte som den då tioåriga dottern använde en sommar när vi bilade till Italien. Hon skildrar hur vi färdas genom Danmark, Tyskland, Österrike och över Alperna. Och hur vi tappar orienteringen när vi kommer ner på den italienska sidan. Vi hade lite olika åsikter, redaktörn och jag, om hur det gick till när vi kom på avvägar och vems fel det egentligen var (”Jamen jag SA ju…).

sommarminne - version 2

Det blev liksom lite dålig stämning i bilen under några mil och tioåringen konstaterade helt korrekt att ”Argsinten åkte snålskjuts”.

Vi hade inte bokat något hotell och till sist stannade vi av ren utmattning på ett ställe som låg på en strandremsa mellan vägen och havet. Det var ett lyckokast och stämningen lättade genast. Tioåringen och jag hoppade i havet och redaktörn tog en välförtjänt drink i baren efter många timmars bilkörning.sommarminne 2 - version 2

 

Det visade sig vara ett väldigt trevligt familjehotell, ungefär som jag föreställer mig semesterpensionat i Sverige på trettiotalet. Eller rentav en folkhögskola, med lekar och underhållning på kvällarna. Vi hade tänkt oss en natt där, men blev kvar en vecka.

sommarminne 1

Här är konstnären på stranden vid hotellet. Idag är hon nybliven mamma. Kanske kommer hon en dag att berätta för sin dotter om sommarminnena från hotell Brigantino, nära Recanate på Italiens östkust.sommarminne strand

Här finns övriga lördagstemabloggares sommarminnen: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att resa, Att rita, Att skriva, Lördagstema | Etiketter , | 24 kommentarer

Åsikter medan ni väntar

aida hadzialicVisst är det spännande med nya regeringsbildningar? Och denna gång blev det ju ovanligt många nya namn att lära sig. Men även de helt nya namnen visar sig ha en hel del skinn på näsan.

Den nya skolministern, till exempel, Aida Hadzialic har varit kommunalråd i Halmstad sedan 2010. Där har hon satsat på ökad lärartäthet i skolorna och ett samarbete med näringslivet om fler platser för praktikanter och lärlingar. Nu bli hon skolminister med ansvar för gymnasieskolan. Kan vara rätt bra att ha med sig erfarenheter från det kommunala arbetet när man ger sig i kast med de viktiga och omdebatterade skolfrågorna.

Och så var det regeringsförklaringen. Två saker lade jag särskilt märke till och lustigt nog tycks ingen av alla dessa radio- och TV-kommentatorer ha noterat dem, inte än i alla fall. Den ena är nyheten att estetiska ämnen blir obligatoriska på gymnasiet igen. Heja! Jag vill inte hävda att det är denna bloggs förtjänst, men visst har jag propagerat för detta i många år.

Den andra är soporna. Det är en miljardindustri; den svenska sopmarknaden bedöms vara värd över 20 miljarder kronor. Även om situationen i Sverige inte är riktigt så dramatisk som i Italien så finns det konflikter. Sophanteringen sköts dels av kommunerna – framförallt för hushållssoporna – dels av sophanteringsföretag för tidningar, förpackningar, glas och annat. Men gränserna är inte tydliga och det uppstår revirstrider när företagen vill utvidga sina marknader. Nu föreslås en kommunalisering av sophanteringen. Jag tror att det är bra.

camorrasoporKommunpolitiker brukar tycka att sophantering ska ingå i den kommunala servicen, som vatten och avlopp. EU tycker att allt ska upphandlas.

Erfarenheterna från Italien förskräcker. Där vinner maffian ofta upphandlingarna, med sina oslagbart billiga anbud, särskilt Cammorran i Neapeltrakten. Sedan dumpar de bara allt, även miljöfarligt avfall, i naturen. Bilden är från ett område mellan den italienska kusten och Vesuvius sluttning.

Nej, jag tror inte att vi är på väg mot en sådan situation. Jag är ingalunda någon expert på området, men jag tycker att sophanteringen är en viktigt samhällsfråga och jag tycker det är intressant att man tar upp den i regeringsförklaringen.

Publicerat i Debatt | Etiketter , , , | 29 kommentarer

Godkänd, hittills

Den här hösten får godkänt, tycker jag. I alla fall hittills och på de områden jag kan överblicka. Att den var lite långsam i starten har jag ingenting emot, lite förlängd sommar kan man stå ut med. Och i våra trakter har vi sluppit förödande skyfall. Några spektakulära åskväder, bara, som inte orsakat någon förödelse.

höstbro

Vägarna var vackrare förr…

khem från sjön

Där borta skymtar man vår stuga. Det stora gula trädet är en ask, som snart kommer att fälla sina löv. Kungsträdet, kommer sist och går först. höstfärger2

Ett färgglatt sällskap, ask, lönn och rönn.

höstbod

Men boden blev inte målad i år heller. Det är som brorsan brukar säga: ”Sommaren är den årstid då det som blev ogjort i fjol blev ogjort igen”.

Publicerat i färg | Etiketter | 13 kommentarer

Kappa(n)

300px-Gogol_PaltoTove föreslår ”Kappa” som lördagstema. Då skulle en ju kunna skriva om Gogols berättelse Kappan, världslitteraturens mest kända ytterplagg. Men det är ju ingen kappa utan en överrock. Och dessutom en väldigt sorglig historia, så jag skriver nog om kappa, rätt och slätt, i stället.

Det är ett lustigt ord. Det kommer från latinets ord för huvud (caput) och användes först för kapuschong, eller mantel med huva. Sådan som till exempel kapucinermunkarna bär.

När man sedan skilde på huvan och resten av skynket borde alltså hättan fått heta kappa, eller något sådant, men så blev det inte utan det blev namnet på resten, alltså manteln. Fransmännen har lite bättre ordning på det där. Kappa heter ”mantau”, alltså mantel och hatt heter chapeau. Därför heter kappsäck portemanteau (bära kappa) på franska.

Detta är alltså ingen hemmagjord etymologi, som en och annan kanske misstänker; jag håller mig till helt och hållet till vedertagna källor för ordens historia.

capuchiner munkrMen följande etymologi går jag inte i god för, även om jag tycker att det låter rimligt trovärdigt:

Det sägs att någon tröttnade på det starka espressokaffet någon gång kring förra sekelskiftet och ville ha något mildare, en slags latte. Färgen påminde om kapucinermunkarnas mantlar och därför fick den nya modedrycken namnet Cappuccino. Ja, varför inte? Apropå kappa, alltså…

Här finns övriga lördagstemabloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Stenstugu, Tove

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , | 46 kommentarer

Trångt i bokhyllan?

Höst och dags att skaffa lite nya böcker inför de långa mörka höstkvällarna, men hur ska de få plats i bokhyllorna? Jo, man kan granska sina hyllor på jakt efter böcker som går att avvara. Det finns böcker man gillar, men sannolikt inte kommer att läsa om. Och det finns böcker som man har dubbletter av och lätt kan ge bort. Men man drar sig lite för att bara dumpa dem. Lyckligtvis finns andra metoder för de böcker som man har ett personligt förhållande till, som man kanske vill veta hur det går för i deras fortsatta liv.

glöm en bok etikettDå kan Book Crossing vara till hjälp. Man registrerar sig på deras hemsida och får ett särskilt Book Crossing ID-nummer (BCID) för varje bok. Det skriver man in i boken med en hänvisning till hemsidan.

Sedan lägger man boken på något lämpligt ställe, kanske med några rader om varför man gillar den och så hoppas man att rätt person ska plocka upp den. Har man tur kommer hen att notera det på Book Crossings hemsida. Eller inte. Men det känns i alla fall som om man givit boken en chans att komma i goda händer.glöm en bok 4 st

De här böckerna placerade jag ut nyligen. Stieg Larssons The Girl with the Dragon Tatoo tyckte jag kunde passa på hotell Malmen, med en hel del engelsktalande gäster. Duras Anteckningar från kriget hamnade på Mosebacke.glöm en bok mosebacke

Sarah Dawn French på biografen Viktoria. ”Åh, vad kul! FÅR jag lägga den i personalrummet?!” Jesper Svenbros fina diktsamling Himlen och andra upptäckter har vi dubletter av. Den lade jag på Bonniers Konsthall, i närheten av Laura Limas stora, förbryllande konstverk. Dock inte bland utställningens alla böcker.

Sådana här bokbytarprojekt poppar upp lite då och då, men just Book Crossing funkar jämt, såvitt jag förstår, och det kan vara kul att se hur ens böcker tar sig vidare i världen.

Publicerat i Att läsa, Böcker, konst | Etiketter | 37 kommentarer

Då var bikinilinjen (också) fixad!

Några undrar hur det gick med hjärtoperationen. Möjligen har jag glömt berätta att det var dags för operation i fredags. Här har jag beskrivit lite hur hjärtat fungerar när det slår som det ska. Men så kan hjärtat få för sig att tokslå, med en puls på 180 i stället för normala 60. Då blir det inga effektiva hjärtslag och efter ett tag blir man lite matt, eller svimmar. Anledningen till att hjärtat rusar iväg sådär kan vara en extraledning i hjärtats elsystem, som ställer till det.

avnodalDet är precis så det har känts. Ofta har det inträffar när jag böjt mig fram, ungefär som om ett par dåligt isolerade elsladdar skapat elektrisk rundgång av något slag. Fenomenet kallas  atrioventrikulär nodal återkopplings-takykardi och ingen vet varför det blir så, eller hur en sådan där extraledning uppstår.*

Det kan vara lite hindersamt i vardagen, för när det inträffar har jag bara en kvart på mig att hitta någonstans att ligga ner för att inte svimma. Det brukar gå att ordna; det är bara en gång när jag varit ute på stan som det kunde ha blivit besvärligt. Men just som jag kroknade stannade en taxi intill mig och ut klev en två meter lång taxichaufför från Uganda, som fångade upp mig och körde mig till Södersjukhuset. Väl där konstaterade man vad det handlade om, spelade in hjärtrytmen, och fixade så att hjärtat slog normalt igen. Det hade jag glädje av nu inför operationen, för jag slapp en del förundersökningar som kan vara jobbiga.

Men i alla fall. I fredags (sju på morgonen!) var det dags att göra något åt det. Det går till så att man knipsar av den där extraledningen. Och det sker i sin tur genom att man går in via ljumsken, eller båda ljumskarna i mitt fall, med en massa utrustning, ungefär som för en utflykt i fjällen. Värmeaggregat, kylanlägnging, kamera och jag vet inte allt. Så letar man upp den där extraledningen och – lite beroende på var den befinner sig – bränner eller fryser av den. ”Klart!” sa läkaren efter en liten stund. ”Va, redan!?” sade jag.

Sedan var det bara att ligga still resten av dagen med tryckförband på ljumskarna för att det skulle läka igen hjälpligt och vid stängningsdags på fredag eftermiddag hämtade sonen och körde hem mig. Mycket smidigt det hela. Sedan återstår ju att se om det lyckades, eller om det ligger ytterligare någon extraledning och lurar. I så fall får jag göra om det, men nu känns det ju som ett rätt odramatiskt ingrepp.

bikinilinjeOch javisstja, bikinilinjen. Den fick jag fixad på köpet. Sjuksyrran som rakade mig berättade att det numera är många som är vaxade och att hon ofta inte behövde raka alls.

”Männen också?” undrade jag. ”Jajamän!”

(Personerna på bilden har ingenting med de personer som omnämns i inlägget att göra.)

*Möjligen kan elkunniga personer få ut något av följande beskrivning: Vid AVNRT finns dels en anteroseptal bana med snabb fortledningsförmåga men med lång refraktäritet, dels en posterior bana med långsammare fortledningsegenskaper men samtidigt kortare refraktäritet.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 35 kommentarer

Knas

nigel parkinson

Den här killen heter Dennis. Dennis

Och det gör den här killen också.

Båda debuterade som seriefigurer 1951, på varsin sida av Atlanten. Dennis som sågar sönder bordet är från England och ritades av Dawid Law, sedan finns en rad andra serietecknare som gjort honom. Den blonda Dennis är från USA, ritad av Hank Ketcham. Båda kan väl sorteras in i kategorin buspojkar, men USA-varianten är nog mer välartad på det hela taget. I USA heter han Dennis the Menace och i England Dennis the Menace and Gnasher. Gnasher är Dennis hund. Naturligtvis har den amerikanska Dennis också en hund. Den heter Ruff. Varför dessa två Dennisar dyker upp samtidigt på varsin sida av Atlanten är en gåta för mig. Kanske har denna slagdänga inspirerat Dennis olika skapare?

Hur som helst är detta mitt bidrag till veckans lördagstema, Knas, som Tove föreslagit. Nämen hallå, protesterar kanske någon. Det har väl ingenting med Knas att göra! Jomen lite, ändå. För Dennis the Menace hette bland annat Lill-Knas i början när han dök upp i svenska tidningar. Han hette också Bosse Bus och Kristian Tyrann, men sedan blev det Dennis, kort och gott.

Lill-Knas var kanske inte så lyckat, för det fanns det redan en seriefigur som hette. stor-knas

Och riktigt vad skillnaden är mellan Stor- och Lill-Knas å ena sidan och Stor- och Lill-Klas å andra sidan är inte så lätt att begripa. Kanske bara namnet?storklas

Rätt knasigt det hela, eller hur? Här kan man läsa de övriga lördagstemabloggarnas bidrag till veckans knastema: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Tove.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , , , | 18 kommentarer