Några undrar hur det gick med hjärtoperationen. Möjligen har jag glömt berätta att det var dags för operation i fredags. Här har jag beskrivit lite hur hjärtat fungerar när det slår som det ska. Men så kan hjärtat få för sig att tokslå, med en puls på 180 i stället för normala 60. Då blir det inga effektiva hjärtslag och efter ett tag blir man lite matt, eller svimmar. Anledningen till att hjärtat rusar iväg sådär kan vara en extraledning i hjärtats elsystem, som ställer till det.
Det är precis så det har känts. Ofta har det inträffar när jag böjt mig fram, ungefär som om ett par dåligt isolerade elsladdar skapat elektrisk rundgång av något slag. Fenomenet kallas atrioventrikulär nodal återkopplings-takykardi och ingen vet varför det blir så, eller hur en sådan där extraledning uppstår.*
Det kan vara lite hindersamt i vardagen, för när det inträffar har jag bara en kvart på mig att hitta någonstans att ligga ner för att inte svimma. Det brukar gå att ordna; det är bara en gång när jag varit ute på stan som det kunde ha blivit besvärligt. Men just som jag kroknade stannade en taxi intill mig och ut klev en två meter lång taxichaufför från Uganda, som fångade upp mig och körde mig till Södersjukhuset. Väl där konstaterade man vad det handlade om, spelade in hjärtrytmen, och fixade så att hjärtat slog normalt igen. Det hade jag glädje av nu inför operationen, för jag slapp en del förundersökningar som kan vara jobbiga.
Men i alla fall. I fredags (sju på morgonen!) var det dags att göra något åt det. Det går till så att man knipsar av den där extraledningen. Och det sker i sin tur genom att man går in via ljumsken, eller båda ljumskarna i mitt fall, med en massa utrustning, ungefär som för en utflykt i fjällen. Värmeaggregat, kylanlägnging, kamera och jag vet inte allt. Så letar man upp den där extraledningen och – lite beroende på var den befinner sig – bränner eller fryser av den. ”Klart!” sa läkaren efter en liten stund. ”Va, redan!?” sade jag.
Sedan var det bara att ligga still resten av dagen med tryckförband på ljumskarna för att det skulle läka igen hjälpligt och vid stängningsdags på fredag eftermiddag hämtade sonen och körde hem mig. Mycket smidigt det hela. Sedan återstår ju att se om det lyckades, eller om det ligger ytterligare någon extraledning och lurar. I så fall får jag göra om det, men nu känns det ju som ett rätt odramatiskt ingrepp.
Och javisstja, bikinilinjen. Den fick jag fixad på köpet. Sjuksyrran som rakade mig berättade att det numera är många som är vaxade och att hon ofta inte behövde raka alls.
”Männen också?” undrade jag. ”Jajamän!”
(Personerna på bilden har ingenting med de personer som omnämns i inlägget att göra.)
*Möjligen kan elkunniga personer få ut något av följande beskrivning: Vid AVNRT finns dels en anteroseptal bana med snabb fortledningsförmåga men med lång refraktäritet, dels en posterior bana med långsammare fortledningsegenskaper men samtidigt kortare refraktäritet.