Karin Englund

Dråpligt

Postat den 5 december, 2014 av Karin

Nu har vi fått nya lördagsteman av Pettas-Karin. Den här veckan är det Dråpligt kort och gott. Och då har jag ett helt författarskap att ösa ur. Författaren Johan-Olov Johansson är en välkänd person i mina hemtrakter i södra Dalarna. Han växte upp i brukssamhället Horndal, började på bruket när han var fjorton, blev smed, fackföreningsordförande, rekryterades till Järn- och Metallindustriarbetareförbundet i Stockholm, gick vidare till LO, blev sedan stadsfullmäktigeordförande i Stockholm och som sagt författare. Han skildrar framförallt brukslivet i sina tjugo böcker, romaner, novellsamlingar och diktsamlingar. Han hade blick för vardagsdramatik och skrev om kraftmätningar mellan smederna och brukspatron, där smederna kanske inte alltid avgick med segern, men de hade i alla fall de bästa replikerna. Och ofta dråpliga.

I sina dagsverser kommentera han ofta det politiska och fackliga kampen i början av 1900-talet. När storstrejken pågick under 1909 beslöt man att vräka bruksarbetarna som bodde på Udden i Horndal. Både polis och militär kallades in för att fullfölja vräkningarna och det gick ganska stillsamt till. Tills familjen Flygare skulle vräkas. Det var omöjligt att få ut deras kökssoffa ur bostaden. Den satte sig på tvären helt enkelt. Johan-Olov skrev:

Arbetarbostäder på Udden. Det vänstra huset är numera rivet.

På vräkningsjobbet du gjorde slut.

Du gamla skrälle, du gick ej ut

trots kronofogdar och ingenjörer,

försök på längden, försök tvärsöver,

trots lag och kungl. resolution,

trots hot i fruktansvärd länsmanston.

Fiskal och fjärsmän och bondpolis,

de vände dig uppå tusen vis.

Infanteri´t med gevär, patroner,

artilleriet med fältkanoner

och trängsoldater, en hel pluton,

de tänkte få dig att ta reson.

Ja, sen för fältprästen de sig biktat,

och argt med vapnen uppå dig siktat,

armén till anfall emot dig lopp

– men mot dess anlopp du satte stopp.

Trots stundens allvar tyckte bruksarbetarna att det hela var rätt dråpligt. Det blev hejarop för soffan och nya skrattsalvor för varje misslyckat försök att få ut den. Jag är lite osäker på hur det gick till sist med soffskrället, men berättelsen om Flygares motspänstiga soffa lever kvar i Horndalsbornas minne. Och man återger gärna ytterligare en dråplig detalj från vräkningarna. De strejkande arbetarna ansågs ju vara samhällsomstörtande revolutionärer, men högst upp på Flygares flyttlass kunde man se ett kungaporträtt i förgylld ram.

Uppdatering. Hur gick det egentligen med soffan? Nu har jag kollat lite mer och såhär skrev Aftonbladet:

Inalles är det 13 familjer som skola avhysas, bland dessa finns det familjer som tjänat under bruket i 34 år. Ute på gården stå flera dragkärror hvilka arbetskamraterna ditskaffat för att på dessa bortfrakta de vräktas bohag.Det ser tomt och skövlat ut. En av familjerna består av man och hustru och 7 barn i åldrarna 14 år till 5 månader. Vid samtalet har mannen svårt att behärska sig och synes vilja falla i gråt.”

I romanen Brofors finns episoden med. Där förklaras soffans motspänstighet med att en reparation hade gjort dörröppningen smalare än då soffan en gång bars in. Enligt Johan-Olov Johansson fick både Flygare och soffan vara kvar. Kungaporträttet skriver Zeth Höglund om: »Kanske ligger det något symboliskt däri, att vid de sorgligt ryktbara arbetarvräkningarna i Horndal efter strejken bland de vräkta föremålen befanns ett porträtt av hans majestät konungen.«

Decemberteman finns under rubriken Lördagstema i sidhuvudet och här finns övriga lördagstemabloggare: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Böcker, historia, Lördagstema | 22 kommentarer

Fotografer, fotografier och tidsandan

Postat den 30 november, 2014 av Karin

Fotografens självporträtt. Edward Curtis år 1897.

Jag hade tänkt skriva om fotografen Jimmy Nelson och hans fina fotografier som man kan se några av på Fotografiska museet i Stockholm.

Men först måste jag berätta om Edward S. Curtis, som påverkat Nelson en hel del, enligt Nelson själv. Curtis var en känd porträttfotograf i USA på 1890-talet. År 1900 bestämde han sig för att dokumentera Nordamerikas indianer, deras liv, språk och kultur. Mellan 1907 och 1930 gav han ut tjugo böcker i serien The North American Indian.

Han fotograferade indianerna på samma sätt som han porträtterat societetsdamer i Seattle, eller president Roosvelt: så fördelaktigt som möjligt. Han ville fånga dem i de vackraste landskapen och i de praktfullaste kläderna.

stridande indianer Han fick mycket beröm för sina bilder men också kritik. Fotografierna sågs efter ett tag som förljugna i sin idealiserande stil och särskilt mycket skäll fick han för bilder med indianer rustade till strid. Ohistoriskt, sa kritikerna. Indiankrigen hör 1800-talet till och dessutom brukade inte de stridande ha fjäderskrud. Det är en mer ceremoniell grej.

Förvisso ligger det något i den kritiken, men det handlar om ganska få bilder i en bildskatt på tusentals fina porträtt och skildringar av indianernas miljöer.

Men med tiden föll hans bilder i glömska; hans stora 20-bands bokprojekt byggde på att han skulle kunna sälja 500 exemplar, men bara drygt 200 såldes. Bilderna blev liggande i bokförlagets källare. Nu har de digitaliserats och försetts Curtis egna bildtexter. Bilderna finns listade, volym för volym, med uppgifter om vilka indiangrupper – eller eskimåer – det handlar om.

Här kan man gå in och se bilderna.

När jag ser Jimmy Nelsons bilder hittar jag flera paralleller till Curtis fotografier. Och Nelson säger mycket riktigt att han vill jobba som Curtis. Han vill söka upp kulturer och livsstilar som är på väg att försvinna och porträttera dem innan det är för sent. Han vill sätta dessa människor på piedestal och ta så vackra bilder som möjligt av dem. Men det återkommer jag till i ett annat blogginlägg.

Publicerat i Att tolka, Böcker | Etiketter Edward S. Curtis, foto, Jimmy Nelson, The North American Indian | 16 kommentarer

Lycka

Postat den 28 november, 2014 av Karin

Spanarens sista lördagstema för november är Lycka. Vilken tur att jag just varit på Jimmy Nelsons presentation av den nya utställningen på Fotografiska museet i Stockholm. Han skildrar och problematiserar ämnet lycka på ett intressant sätt.

norilsk Folkgruppen chuktchi, norr om polcirkeln, på halvön Chukotka i Rysslands nordöstra hörn, har det rätt tufft.

Foto Jimmy Nelson

De blev erbjudna moderna bostäder för några år sedan och tyckte först att det verkade praktiskt. Men efter ett tag konstaterade de att det inte funkade.

De kände sig oharmoniska när de skulle leva helt avskurna från naturen. Hellre iskalla nätter i tält, långa dagar på vandring på jakt efter föda för renarna och ett tufft liv på alla sätt, än detta brutala och plötsliga avbrott i kontakten med naturen.

Foto jimmy Nelson

Jag som verkligen uppskattar centralvärme och varmdusch hade kanske valt annorlunda. Men Jimmy Nelsons beskrivning av hur denna folkgrupp kände sig olycklig och vilsen i höghusen övertygar. De flyttade tillbaka till de stora fria vidderna och levde som de alltid gjort, med sina renar.

Det påminner lite om olika lyckoundersöknignar som gjorts på senare tid. Både OECD och FN har undersökt var människor är lyckligast. I båda undersökningarna leder norra Europa. I OECD-undersökningan kommer Sverige etta och i FN-undersökningen ligger vi på femte plats, efter Danmark, Norge, Nederländerna och Schweiz. En avgörande faktor – när väl de mest grundläggande behoven är tillgodosedda – verkar vara graden av individuell frihet.

Jimmy Nelson återkommer jag till. Några av hans bilder finns på Fotografiska i Stockholm fram till den 1 februari 2015. Väl värt ett besök! Jag frågade om jag fick använda hans bilder på min blogg och det sa han var OK.

Tack Spanaren för inspirerande (och svåra!) novemberteman. I december tar Pettas-Karin över. Här har vi övriga lördagstemabloggare: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Att resa, Livet, Lördagstema | Etiketter Chukotka, Jimmy Nelson | 25 kommentarer

Fina femtiotalsfoton

Postat den 25 november, 2014 av Karin

I lördags var det Johan-Olovsällskapets höstträff i Horndal, med bildvisning från grannorten Morshyttan. Och som alltid förvånas men över hur snabbt samhället förändras. Det var en ort med bemannad järnvägsstation – fem anställda – fin järnvägspark, handelsbod, mekanisk verkstad och senare bilverkstad och flera jordbruk. Idag är många hus borta, affären nedlagd och tågen stannar inte längre.

isstack På väg till träffen i den gamla bruksmässen, nere i bruksparken, tog jag en bild av resterna av slaggstensbyggnaden där isstacken brukade ligga. Man hivade upp stora isstycken ur sjön intill, lade dem i stacken och så lade man på sågspån som isolering. Sedan kunde man hämta is i isstacken till långt fram på sommaren. Jag har själv aldrig hämtat is just här, men jag tror att det gick till så att sågspånet låg kvar ovanpå isen, för att isolera, och därför gick man in i öppningen i muren och hackade fram isen liksom underifrån.

Och här är en av bilderna från träffen i lördags. Isupptagning på Morshyttesjön 50-talet.

Morshyttan 084

Någon gång på 1960-talet slutade man ta upp sjöis och lagra till sommaren. Kylskåp blev allt vanligare och affären i Morshyttan började sälja djupfryst.

”Johnessons eftr.” Foto Per Arne Åberg.

Mer på Johan-Olov-sällskapets hemsida och på den trevliga sidan med Per Arne Åbergs 50-talsbilder från Morshyttan.

Uppdatering. Agneta bidrar i en kommentar med en bild på en issåg och Hyttis med en historia om en issåg. Det passar ju bra att sammanföra dem här.

issåg

Så här ser alltså en issåg ut, till skillnad från de tvåmanssågar som användes i skogen, med ett handtag i varje ände. Det var alltså inte en issåg, utan en en skogssåg som Karl Tyras tänkte sig när han såg isupptagningen på Möckeln. Hyttis berättar:

Till vintersysslorna hörde alltså att hämta is från sjöarna och en gång hände det sig
att vårt eget original här på trakten, Karl Tyras, stod nere vid Möckelns strand på
Näset, som det hette, där Karlskoga bryggeri låg. Ölet lockade men det var också intressant att åse hur karlarna stod och sågade på isen. Fru bryggeridirektörskan Blomqvist va ute på promenad och träffade på Karl. ”Står han här och funderar?” löd frågan. ”Ja,” svarade Karl, ” jag står och grunner på hur han i andre äen av såga kan ha dä.”

Publicerat i historia | Etiketter Iskarlar, Isstack, Johan-Olov-sällskapet, Morshyttan, Per Arne Åberg | 20 kommentarer

Det allra svåraste

Postat den 23 november, 2014 av Karin

Det var inget lätt lördagstema detta som Spanaren givit oss Det allra svåraste. Dessutom har jag varit på vift utan dator, så här kommer lördagsinlägget en dag försenat.

De flesta jag känner har, liksom jag själv, haft det någorlunda tryggt hela livet och sluppit sådant som vi bara bevittnar på avstånd: krig, naturkatastrofer, förföljelse, otrygghet, svält. Går det alls att leva sig in i hur det kan vara? Verkligen förstå?

Det närmaste man kan komma är väl att träffa och prata med dem som drabbats, eller läsa skönlitteratur. En bok som En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie hör till den sortens litteratur, fängslande och berikande, trots sin ohygglighet. Hon är en skicklig författare som lyckas med en blandning av det triviala, som familjebestyr, relationsskildringar och så de ofattbara grymheterna. Man kommer nära inpå, så nära som det bara är möjligt. Det är ju sådan litteraturen är när den är som bäst: den upphäver tid och rum och låter oss – i det här fallet – uppleva något som utspelade sig i södra Nigeria på 1960-talet, som om vi (nästan) var med.

Jag sökte också på en frågespalt som jag läser ibland och skrev in sökorden ”allra svårast”. Det var lite skiftande svar på frågan om var som är allra svårast i livet. Ett svar var att det svåraste är att inse att livet inte är en TV-show. Det består inte av en rad spännande episoder och meningsfulla upplevelser. Det håller på, bara. Ett annat svar gick ut på att det allra svåraste är följa de råd man ger andra. Medan en tredje menar att det svåraste är att ta sig ur sängen på morgonen på vintern. Och ju mer man skjuter på det desto svårare blir det…

Här finns övriga lördagstemabloggare, med sina exempel på det allra värsta: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Att läsa, Lördagstema | Etiketter Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol | 19 kommentarer

Livet efter 70

Postat den 18 november, 2014 av Karin

När det gått 70 år efter författares, konstnärs eller kompositörs död är deras verk fria att använda. Så tidigare i år tog Mercedes Benz några rader ur Karin Boyes dikt I rörelse och använde i sin TV-reklam. Medan en bil susar fram i ett vackert landskap hör man

Nog finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen, som är mödan värd

Inget författarnamn, inget om var texten var hämtad. ”Va?” var det många som sa. ”Sådär får man väl inte göra!” Mercedes Benz menade att det gick bra, med hänvisning till upphovsrättslagstiftningen. Men då hade de missat de bestämmelser som kallas klassikerskydd, som handlar om ”ett grovt åsidosättande av konstnärlig pietet och ansvarskänsla”.

För att reda ut begreppen bjöd De litterära sällskapens samarbetsnämnd (DELS) in Svenska Akademiens kanslichef, Odd Zschiedrich i går kväll, på Ekermanska malmgåden vid Tantolunden. Han berättade hur akademien agerade i Karin Boye-fallet där de tog kontakt med Mercedes Benz och förklarade för dem att de av allt att döma brutit mot regeln om konstnärlig pietet och ansvarskänsla. Mercedes Benz försvarade sig med att de hade frågat Karin Boye-sällskapet, som konstaterat att 70-årsgränsen passerat. Vad de däremot inte kände till var bestämmelserna om klassikerskyddet, som akademien kan tillämpa. Innan det hela blev en formell rättssak drog dock Mercedes Benz tillbaka sin reklam.

Och så brukar det gå till, de få tillfällen då klassikerskyddet aktualiseras. Svenska Akademien, Konstakademien och Musikaliska Akademien har i uppdrag att vara vakthundar på sina respektive områden. Konstakademin har protesterat mot reklam för hamburgare som använde da Vincis Den sista måltiden; då avbröts den reklamkampanjen. Musikaliska akademien har i regel haft inställningen att man bör acceptera nytolkningar, men när Duke Ellington jazzade upp Grieg på sin skiva Swinging Suites menade akademien att det var ett övertramp. Inte heller det fallet prövades i domstol, eftersom skivan drogs in.

Ett mer känt fall är när TV 4 avbröt Strindbergs enaktare Den starkare för reklam. Dramatikerförbundet anmälde det till Svenska Akademien, med motivering att det var en ”kränkning av såväl dramatikerns konstnärliga integritet som av publikens rätt till sin konstnärliga upplevelse”. Svenska Akademien valde att inte agera själva, utan anmälde programmet till Granskningsnämnden för radio och TV, som fällde programmet och TV 4 fick böta 50 000. En enaktare är ju ändå en enaktare.

Odd Zchiedrich (ja, han är van vid att folk säger ”Prosit!” när han presenterar sig) var mycket underhållande; de litterära sällskap som var representerade fick nyttig information, god svampsoppa och fin sång och musikunderhållning med Sofie Livebrant, som bland annat tonsatt Karin Boye.

Publicerat i konst | Etiketter Karin Boye, klassikerskydd, Odd Zschiedrich, upphovsrätt | 20 kommentarer

Vad gör dom egentligen hela dagarna, dom där änglarna?

Postat den 15 november, 2014 av Karin

mikael Redaktörn och jag gav oss på Dagens Nyheters ganska svåra fredagskorsord.

Ingen av oss är särskilt bra på angelologi, men på ”ärkeängel” gissade jag rätt på Mikael. Och så undrade vi förstås över prefixet ”ärke-”. Ärkeängel, ärkebiskop, ärkeskurk och ärkefiende. ”Ärke” verkar vara kyrkligt eller negativt; ingen av oss har hört talas om ärkevänner.

Här berättar Gabriel för Maria att hon väntar barn. ”Äh, lägg av!” säger Maria, jag har ju inte ens… ” ”Jomen så är det i alla fall”, säger Gabriel, ”så det är lika bra att du pratar med din kusin Elisabeth om det där, för hon ska också ha en unge.”

Änglagärningar är Spanarens lördagstema idag och vad är det? Vad har änglarna för sig hela dagarna?

När det gäller ärkeänglarna, som väl måste ses som en slags gudomliga avdelningschefer, finns det ganska utförliga arbetsbeskrivningar visar det sig.

Mikael är en slags vice vd, närmast gud. Han är den ängel som belönar människor för deras goda gärningar och den som leder kampen mot den fallne ärkeängeln Lucifer. I den koptiska kyrkan är Mikael dessutom Nilens beskyddare.

Gabriel verkar vara kommunikationschef och tar själv hand om de viktigare budskapen. Det var ju han som berättade för Maria att hon väntade barn. Han finns också inom islam och det var han som dikterade Koranen för profeten Muhammed.

Och så har vi Rafael då, den tredje av de vanligaste ärkeänglarna, de som kan sägas ingå i den gudomliga ledningsgruppen. Han har hand om hälsovård och sjukvård, inklusive den palliativa delen.

Sedan finns flera mindre kända ärkeänglar – upp till 92 stycken, läste jag någonstans, men det är nog i överkant – samt änglaskaror med vanliga änglar och så de där gulliga små puttisarna, som mest verkar vara knubbiga busungar med vingar.

När man busat runt hela dagen kan man bli lite trött

Målningen till vänster är från nätet, men jag har inte hittat någon upphovsman (eller upphovskvinna, men jag gissar på man). Målningen till höger är från ett furstepalats i Mantua i Italien.

Uppdatering: Japp, målningen ”Vårens återkomst” med kvinnan och alla keruberna är målad av en karl, fransmannen William-Adolphe Bouguereau. Tack Agneta för hjälp!

Och alla andra lördagsbloggares änglagärningar finns här: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Lördagstema | Etiketter Änglagärningar, ärkeängel, putti | 23 kommentarer

Rätt, stort och fritt!

Postat den 13 november, 2014 av Karin

Nu har jag varit på en riktig nostalgitripp till min ungdoms Uppsala. Jodå, visst har jag varit där många gånger sedan studenttiden, men det var ändå lite kul att promenera omkring och minnas. Den här devisen, till exempel, som har orsakat diskussioner och rabalder sedan universitetsbyggnaden invigdes 1887.

Vi studenter brydde oss nog inte så mycket om den. Vi log lite överseende och tänkte att ja, ja, så där tänkte väl gubbarna förr i tiden.

Det var först när jag arbetare på Dag Hammarskjölds minnesfond, som jag fick anledning att fundera lite mer på hur det kunde bli så tokigt. Till Hammarskjöldfonden kom besökare från hela världen och jag fick ofta rycka ut och visa runt i stan. Och alla, precis alla, ville veta vad guldbokstäverna betydde.

Här är Hammarskjöldfonden, som är inrymd i Geijersgården, på Övre Slottsgatan. Om man bara väljer rätt vinkel överflyglar den universitetsbiblioteket i bakgrunden.

Jag försökte verkligen förstå och förklara, men då som nu tycker jag att det är en rätt svårfångat. Citatet är från en skrift av Thomas Thorild, frifräsare på 1700-talet, som verkligen inte tog skit från någon. Har han ha skrivit detta? Så här skrev han i ”Rätt, eller alla samhällens eviga lag”1794:

Såsom sannt vett, sann ära, sann lycksalighet icke hafva ett större hinder än af falskt vett, falsk ära, falsk lycksalighet: så har ock den sanna friheten ingen större fiende i verlden än den falska. Af hvilken falska frihet menniskor först förvillas till en galen förtjusning; och sedan, när de finna sig bedragna, till en galen förtviflan, som störtar i träldom. Deraf ses, att det aldra största för allmän sällhet är: frågan om det rätta.

Men så följer ett resonemang som mer handlar om gärningar: hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt. Så på sätt och vis vore det mer Thorildskt att skriva att man ska tänka fritt och handla rätt, men det blir ju rätt beskäftigt och platt det också.

Det var universitetsrektor Carl Yngve Sahlin som tyckte att devisen passade fint över ingången till den pampiga aulan, när den nya universitetsbyggnaden invigdes 1887 och här är hans motivering:

Detta fria tänkande behöver en upprättelse, det behöver övergå till att bliva ett rätt tänkande, ett sådant tänkande genom vilket människan finner det rätta och väsentliga och det, som hon icke kan umbära för att komma till ett inre och andligt liv. Dit kan man nå inte bara genom vetenskaplig forskning. Den som söker näring för sitt inre liv kan tänka rätt. Han tänker rätt därigenom, att han riktar sin tanke på det, som är tankens rätta föremål, och att han själv har rätt i sitt tänkande.

Lite svårt att hänga med? Jag vet, jag tror inte riktigt att jag förstår det heller.

Den pampiga universititetsentrén. Ingången till aulan, med devisen, finns till vänster ovanför trappan.

”Äsch”, säger de som läst in sig på 1800-talets historia ”han ville bara läxa upp föreningen Verdandi”. Den hade bildats några år tidigare av bråkstakar som Hjalmar Branting, Karl Staaff, och Knut Wicksell. De protesterade mot tvångsanslutningen till statskyrkan, de kritiserade den tilltagande nationalismen och de propagerade för preventivmedel. Så visst kunde de väl behöva en åthutning så att de började tänka rätt i stället för fritt! Troligen tyckte Branting och hans kompisar att det var rätt komiskt.

Publicerat i Att resa, Att tolka, historia | Etiketter Branting, C. Y. Sahlin, Thomas Thorild, Verdandi | 25 kommentarer

Inom fysikens lagar…

Postat den 10 november, 2014 av Karin

Redaktörn och jag diskuterar bilköp. Det är mycket som ska stämma och vi har lite olika preferenser. Höj- och sänkbart förarsäte är vi överens om. Automatväxel får jag argumentera lite extra för. Farthållare gillar redaktörn, medan jag hellre vill bestämma själv. GPS är ett måste för mig, men sådan kan man ju ha separat, så det behöver inte finnas inbyggt i bilen. Ja så där håller vi på, tills redaktörn hittar det avgörande argumentet i en broschyr:

Den dynamiska stabilitetskontrollen registrerar rattvinkel, girning, under- och överstyrning och garanterar att bilen, inom fysikens lagar, behåller sin ursprungliga kurs.

”Det känns ju tryggt”, menar redaktörn ”jag vill inte ha en bil som på eget bevåg upphäver fysikens lagar.”

Jag tycker nog i hemlighet att det vore rätt spännande med en bil som trotsar naturlagarna lite grann. En bil som inte måste släpa på ett flygplan som ryggsäck, om den t.ex. vill upp i luften.

Kanske något i stil med den flygande bilen i musikalen Chitty chitty bang bang. Tänk att få lyfta över hustaken och bergstopparna när man vill! Tänk så praktiskt i bilköer.

Men en automatlåda är ju också praktiskt i rusningstrafik, som ju paradoxalt nog rör sig extremt långsamt. Redaktörn har nog rätt, trots allt. Vem vet vad en naturlagstrotsande bil skulle kunna hitta på.

Publicerat i Att tolka | Etiketter bilköp, Fysikens lagar | 27 kommentarer

Nyttigheterna

Postat den 7 november, 2014 av Karin

När vi var barn brukade min pappa säga: ”Är vitaminer barn, medan det är nyttigt!”. Det grundlade nog en viss skepsis hos mig, är jag rädd. Sedan dess har jag sett råden om vad som är nyttigt avlösa varandra. Nyttigt att sola så mycket som möjligt. Farligt att sola. Farligt att äta fett. Nyttigt att äta fett. Farligt att äta socker. Jag är dock inte tillräckligt gammal för att ha upplevt kostråden från 1930-talet om att sockra ordentligt på gröten.

Några hälsoproblem såg man inte. Socker är ren energi. Precis vad barn behöver!

Nordiska museet har gjort en fin utställning om socker, dess historia och dess hälsorisker.

Från slavhandeln, då man hämtade afrikansk arbetskraft till sockerrörsplantagerna i Västindien, till statssubventionerade sockerbetsodlingar i södra Sverige. Från lyx för kungar till medelklassnjutning. Från marknadslockelser för rika bönder, till fattigmanskost. Och så alla kampanjer för att vi ska äta mer socker, eftersom den egna sockerproduktionen var så framgångsrik.

Begravningskonfekt

Och när man med tiden kom på att socker inte var så bra för tänderna, då löste man det med tandborstning, lördagsgodis och flourtanter.

det sötaste Men att socker kanske inte är så nyttigt för resten av kroppen heller, det har man egentligen inte diskuterat förrän nu. ”Tomma” kalorier, ja. Men onyttiga, njae?

Eller jo. I alla fall om man får tro Ann Fernholm, som har skrivit böcker om hälsoriskerna med socker. Ett sötare blod och Det sötaste vi har. Läsvärt och tänkvärt. Efter att ha läst hennes böcker blir det lättare att välja bort sockeralternativen, både för egen del och för barn och barnbarn. Vi behöver inte socker. Socker kanske rentav är skadligt för oss. För ~~bara två hundra~~ tvåhundrafemtio år sedan hade de flesta svenskar aldrig ätit socker överhuvudtaget.

Uppdatering: Visst fanns det socker i Sverige förr, redan på 1300-talet och framåt. Men det var riktigt dyrt, en skryt- och lyxvara som bara de allra rikaste kunde unna sig.

Först en bit in på 1800- talet förekom det mer allmänt i Sverige. Här är en kurva över socker-konsumtionen i Sverige under några århundraden. Kring 1775 blev rörsockret från de stora plantagerna allt vanligare (trots försök att bojkotta det, för att motverka slavhandeln). Från 1850-talet går kurvan nästan rakt uppåt, för att stanna ungefär på dagens konsumtion, 50 kilo per person och år, från början av 1900-talet. Det är ju en rätt grovhuggen statistik, detta och vill man få en mer exakt kurva över samtiden kan man gå till Jordbruksverkets statistik.

Men så enkelt är det ju aldrig: den statistiken har kritiserats för att bara mäta socker från sockerbetor och sockerrör, inte fruktos som tillverkas av majs eller andra nya sockertyper. Det pågår en sockerfejd, för fullt, mellan dem som hävdar att vi inte alls har ökat sockerintaget de senaste hundra åren och dem som menar att om man lägger ihop alla sockersorter, i godis, bröd, mat och dryck, så har vi ökat intaget en hel del sedan sockerorgiernas glada 1950-tal.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter Ann Fernholm, Nordiska museet, socker | 38 kommentarer