Ramberättelse

Postat den 4 februari, 2015 av Karin

Toatapeten är röd med guldstjärnor. (Nej, det är inte jag som har valt den och inte redaktörn heller). Jag har försökt med lite olika tavellösningar för att dra uppmärksamheten från tapeten. En litografi i bleka färger? Nej, då blir det röda ännu rödare. Grönt? Nej, det blev alldeles gräsligt. Den här litografin fungerar någorlunda bra, men den är rätt liten och orkar inte ensam kämpa ner den röda tapeten.

Berlin. Litografi av Örjan Wikström, odaterad, men troligen gjort på 1980-talet, före murens fall.

Berlin. Litografi av Örjan Wikström, odaterad, men troligen gjort på 1980-talet, före murens fall.

Det behövs något riktigt färgstarkt som blickfång på motsatta väggen. Något med ännu rödare inslag, som konkurrerar ut tapeten. Jag testar med en tavla som verkar kunna ta upp kampen med tapeten. Den är osignerad, men jag är tror att det är Rune Bergström som målat. Någon kanske tycker att det är olämpligt att hänga tavlor av erkända konstnärer på toan, men jag tycker tvärtom och dessutom är ju alla tavelhängningar tillfälliga. Om en tavla hänger för länge på samma ställe ser man den inte längre.

röd tavla

Hursomhelst var det förvånansvärt svårt att hitta en ram till tavlan. Den här är en nödram, som jag fogat ihop av gammal ramlist. Men jag vill ha en oprofilerad svart ram i stället. ”Ack nej”, sa ramaffären, sådana ramar har vi inte, men försök på Konstnärernas Centralköp. Där föreslog de Masters, som föreslog Kreatima, som föreslog Clas Olson. Vidare till Frameland, Gallerix och Panduro. Många ”Ack nej”, men ingen ram.

Det är inte frågan om några konstigheter. Tavlan är 46×38 cm, det vill säga storlek F8 i den serie som man tillverkar pannåer och målardukar i. Dukar och pannåer finns det hur många som helst i F-formaten, överallt. Hos Centralköpet och Clas Olson fick jag ett halvt löfte om att man skulle ta upp frågan internt. ”Jo, det är klart. När vi har pannåer i de där storlekarna borde vi kanske kunna ha ramar också.”

Visst fanns väl sådana ramar precis varsomhelst för inte så länge sedan. När försvann de?

Publicerat i Att måla, konst | Etiketter , | 22 kommentarer

Semmelstrul – eller litet i-landsproblem…

Postat den 3 februari, 2015 av Karin

Jag gillar verkligen semlor, men behärskar mig någorlunda i dessa moralupplösningens tider, då det går att köpa semlor året runt. Fettisdagen är i år den 17 februari. Men jag tycker att man kan börja så smått i mitten av januari. Om man får tag i några, förstås. Eftersom vi har ett bra bageri runt hörnet har jag inte ens kommit på tanken att baka själv. Det är bara att gå/halka Urvädersgränd ner så ligger bageriet där. MEN, jag har mötts av: ”Nej vi har inga semlor på lördagar och söndagar.” Eller: ”Nej tyvärr semlorna tog slut i morse.”

Men nu har jag i alla fall begått semmelpremiär, om än inte den helt fulländade.

semmelstrulNär finsemlor inte finns att få, måste man hitta andra lösningar. På Konsum i Avesta säljs ofyllda semmelbullar. Då behövs ju bara lite mandelmassa och vispgrädde. Jag gjorde i ordning årets första semla, hällde upp lite varm mjölk i en djup tallrik och lät semlan sjunka ner i mjölksjön. Perfekt!

Eller inte. Eftersom semmelfabrikanten har delat bullarna som ett hamburgerbröd säger det bara splash om fyllningen, som far ur semlan och löser upp sig i den varma mjölken. Och inte går det att äta en sån semla för hand heller. Då riskerar man att splasha grädde över hela fasaden och i värsta fall på medmänniskorna. Om man snittar locken så här går det dock bättre.snittad semla

Ännu bättre vore det med hela semmelbullar så att varje semmelkonsument kan få skära sin egen lockmodell. Själv föredrar jag ganska små och trekantiga lock, lösvispad grädde utan socker eller vaniljsocker och extra kardemumma i mandelmassan.

Publicerat i Livet | Etiketter | 25 kommentarer

Tidskrifter

Postat den 30 januari, 2015 av Karin

Strax före jul demonstrerades det på Mynttorget i Stockholm mot nedskärningarna av bidragen till kulturtidskrifter. Stödet skulle sänkas från 19 miljoner till 4 miljoner kronor; där rök i stort sett hela det statliga stödet till kulturtidskrifter. IMG_0727

Här demonstrerar Madeleine Grive hur mycket – eller lite – som blir kvar av en tidskrift efter nedskärningen. Ungefär 20 procent. Upprördheten var lika stor som berättigad.

Jag ska inte upprepa de krångliga budgetturerna från i höstas. För kulturtidskrifterna blev kontentan att den borgerliga alliansen, med stöd av SD, drev igenom att 15 miljoner skulle bort inom området “Bidrag till litteratur och kulturtidskrifter”. Det kunde genomförts på olika sätt inom ett anslag på 130 miljoner, där litteraturstödet (som huvudsakligen går till förlagen) är den största posten. Men förläggarna uppvaktade kulturutskottet om hur olämpligt det vore att ta ut besparingen på deras område och då blev utskottsförslaget i stället att kulturtidskriftsstödet skulle drabbades.

tidskrifterOpinionsstormen lät inte vänta på sig. Ni kan tänka er när alla dessa udda kulturtidskrifters utgivare, läsare och tillskyndare i största allmänhet började protestera.

Det är en brokig skara och engagerad. Här samsas drygt åttio tidskrifter: Arkitektur, Arkeologi, feministiska Bang, Biblis, Bild och Bubbla, psykologernas Divan, Expo, Filmrutan, Grafiknytt, Judisk Krönika, Karavan, katolska Signum, Konstperspektiv, Lyrikvännen, Nutida Musik, Opsis Barnkultur, Ord&Bild, Orkesterjournalen, Paletten, Samefolket, Teatertidningen, Tidskriften Västsahara och många, många fler.

Det gick ju inte. Kulturutskottsmajoriteten ändrade sig och vältrade i stället över besparingen på anslaget till regional kultur. Klart det märks mindre när det sprids ut; kanske regionala och kommunala bidrag kan mildra stöten lite, kanske inte. Stödet till regional kultur har redan minskat sedan det gjordes om 2010. Och utöver tappet på 15 miljoner ska ytterligare 25 miljoner bort i år. Var är nu alla upprörda demonstranter. Hallå!arkiv, parnass, ah

Egentligen hade jag tänkt skriva om tre olika tidskrifter som jag är engagerad i – Parnass, Arbetarhistoria och Arkiv – och det här skulle liksom bara var en liten inledning. Men det är redan för långt så jag får skriva om ”mina” tidskrifter en annan gång. Ödets ironi ville dock att Parnass först blev av med sitt bidrag och sedan fick tillbaka det, medan de regionala arkiven (medlemmar i den organisation som ger ut tidskriften Arkiv) sannolikt drabbas av de besparingar som ursprungligen skulle ha drabbat Parnass… Låter det komplicerat? Vänta bara tills jag förklarat alltihop!

Det är Olgakatt som givit oss lördagsteman denna månad, tack för dem, svårt och roligt har det varit! Nu tar Bildbloggen över inför februari. Här finns alla lördagstemabloggare:  Bildbloggen, Gnuttan  Helena  Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Debatt, Lördagstema | Etiketter , , , | 34 kommentarer

Nyckel

Postat den 24 januari, 2015 av Karin

”Om Roy Andersson vill rusa in och ta på sig Hugo Rasks karaktärsdrag så är han förstås välkommen. Det är hans privilegium. Men är det inte dags att förstå att vi skönlitterära författare faktiskt skriver fiktion?” OK, jag har förfalskat citatet lite, det är inte Lena Andersson som uttalar sig om sin bok Egenmäktigt förfarande, men det kunde ha varit det.  Roy Andersson har ju hävdat att det är han som är porträtterad i boken.

fulford

Robert Fulford

Jag har lånat citatet av Margret Atwood och boken det handlar om är Wilderness Tips. I en av berättelserna beskrivs en Percy Marrow som ”en skalad potatis med en liten tuva fluff högst upp”.

Journalisten Robert Fulford tyckte att det liknade honom och  blev kränkt. Och Margret Atwood svarade alltså:

”Om Fulford vill rusa in och ta på sig Marrows karaktärsdrag så är han förstås välkommen. Det är hans privilegium. Men är det inte dags att förstå att vi skönlitterära författare faktiskt skriver fiktion?”

Karlshemsnyckel kopia

Nyckel till boddörren. Syrran, Kicki Englund, fotade.

Lördagstemat denna vecka är Nyckel och då ligger det ju nära till hands att skriva om nyckelromaner, dvs fiktiva berättelser där verkliga personer porträtteras, lätt förklädda och under annat namn. Hos oss är väl Strindbergs nyckelroman Svarta fanor mest känd, med elaka skildringar av samtida kulturpersoner som professor Stenkåhl (Karl Warburg) och Hanna Paj (Ellen Key).

Strindberg själv tyckte det var problematiskt. Visst ville han väl komma åt en och annan fiende (”Vi ses i min nästa bok!”) men: ”Men, man kan även göra författaren mycken orätt med att peka på förebilderna, ty författaren kan ha tagit endast några drag av modellen och sedan arbetat ut en figur efter sitt huvud.” Och det är vad de flesta författare vittnar om. Som kleptomaner plockar de på sig vad de kan komma över, en replik här, ett gest där, en bra miljö, ett intressant gräl eller en idyllisk scen eller en olycka. Så stuvar de om och renodlar eller komplicerar så att deras personer till sist – är i alla fall förhoppningen – gestaltar de känslor och idéer som författaren vill uttrycka.

Fritjof Nilsson Piraten utvecklade det så här i en radiointervju: ”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad.” Och i förordet till Tre terminer resonerar han på liknande sätt kring begreppet nyckelroman: ”Och om han gjorde sin hjälte till cyklop skulle ändå någon stoppnål känna igen sig själv.”

Om de verkliga personerna identifieras ställer de sig ofta i vägen för läsningen. Lena Andersson försökte, liksom Atwood, förklara detta för sina läsare och för Roy Andersson. Kjell Espmark är inne på samma tanke i Albatrossen på däcket: ” Vill vi göra ett diktverk rättvisa ska vi inte betrakta det som ett chiffer att knäcka utan som en egen värld.”

mattisNär dokumentärfilmen om Astrid Lindgren sändes på TV nyligen protesterade författaren Gun-Britt Sundström mot en alltför mekanisk eller fantasilös tolkning av Lindgrens verk. (Och nu ska alla som vill behålla sin egen bild av Ronja Rövardotters pappa sluta läsa.)

I dokumentären fick vi veta att det är förre Expressenchefen Bo Strömstedt som är pappa Mattis… Fast så är det nog inte. Astrid Lindgren var vän till familjen och kan möjligen ha lånat någon av hans repliker när han oroade sig för sin dotter.

Å andra sidan går det ju inte att förneka att det är spännande att få veta mer om Astrid Lindgrens liv och arbete och hur det vävs in i böckerna. Under hennes anställning på  underrättelsetjänstens censurbyrå kunde hon följa vad som hände i Tyskland under andra världskriget. Att Pippi Långstrump blir en kraftfull plädering mot lydnad känns som en naturligt följd.

Oj, det blev långt det här! Det är Olgakatts trevliga lördagsteman i januari som inspirerar. Här kan man läsa om övriga lördagstemabloggares nycklar:  Bildbloggen, Gnuttan  Helena  Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Lördagstema | Etiketter , , , , | 28 kommentarer

Skräp

Postat den 17 januari, 2015 av Karin

plastpåseNär jag för några år sedan återvände till de trakter i östra Kenya, där jag arbetade som ung, var jag förvånad att allt var sig så likt. I byarna, en bit inåt landet från Mombasakusten, såg det ut ungefär som då. Samma slags hus, samma slags kläder, khangas och kitenges, samma fnittriga ungar som kiknade av skratt när jag försökte prata swahili med dem. Men en sak hade tillkommit: mängder med plastpåsar överallt, längs vägarna och i byarna.

Förr bar man hem det man handlat i papperspåsar, eller i tygkassar, ofta sådana där nätkassar som min farmor brukade ha i handväskan. Nu används tunna prassliga plastpåsar till allt, påsar som blåser iväg och samlas i drivor längs vägarna.

På håll kan det se ut som solkiga snödrivor i mars. Eller som lövhögar om det är de bruna och svarta plastpåsarna som dominerar.

Skräpiga vägkanter är ju inte det första man fotograferar när man är ute och reser. Därför hittar jag ingen bättre plastpåsbild än den här. Den här kvinnan har i alla fall lagt det mesta av sina inköp i en tygsäck som hon bär på huvudet och i handen har hon en plastpåse med lite lättare saker.

Hur ska det gå med vår jord om vi inte förbjuder plastpåsar, undrar jag. Eller plast överhuvudtaget, som riskerar att hamna i naturen. Klotet kvävs. I haven driver hela plastkontinenter omkring; fiskar, fåglar, sköldpaddor och andra djur dör av det.

sköldpadda inplastadDen här stackars sköldpaddan har jag letat upp på nätet (bilden har cirkulerat lite varstans, bland annat på Facebook). Den fastnade i ölburksförpackningen som unge och så gick det som det gick.

Det finns många fler och väldigt otäcka bilder av olika djur som dött av skräp som tanklösa personer hivat i havet. havet horisont

Havet är inte så oändligt som det ser ut som och känns som. I ett fotomontage har fotografen Markus Johansson illustrerat detta. Vid strandkanten sitter ett barn och lyfter upp havsytan så att man ser skräpet inunder. Tankeväckande bild. Min enda invändning är att det egentligen är bra mycket värre än de PET-flaskor som visas på fotot.

Det är förstås inte bara i Östafrika och till havs som det är ett problem. Det slängs för mycket på fel ställen överallt, inte minst här i Stockholm, där vi ännu inte fått igång en ordentlig sopsortering. Man får knalla iväg med det man kan, dit det går. En intressant utveckling är att de stora klädfirmorna börjar inse att det kan vara lönsamt att återanvända gamla kläder. Vi börjar närma oss ”peak cotton”, den punkt där det blir svårt att producera med bomull än idag. Såväl gamla kläder som som lakan är därför inlämningsbara. På H&M (och kanske på andra ställen också, men det har jag inte kollat) får man en rabattkupong när man lämnar in sina gamla kläder. Gör det!

Olgakatt står för lördagsteman i januari och idag är temat alltså Skräp. Här finns övriga lördagstemabloggare: Bildbloggen, Gnuttan  Helena  Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Debatt, Lördagstema | Etiketter , | 35 kommentarer

Mr Turner skulle nog bli förtörnad…

Postat den 13 januari, 2015 av Karin

ung turnerHär är ett självporträtt av Joseph Mallord William Turner från 1800. Han var en känd konstnär i England på sin tid och numera i hela världen, Han var impressionist utan att han visste det. Impressionismen ”föddes” ju som bekant först 1872 med Monets målning ”Impression: soleil levant”.

Turner var verksam under första halvan av 1800-talet och ville bli arkitekt, men ändrade sig sedan och blev i stället framgångsrik bildkonstnär. Han var ofattbart produktiv, till en början med ganska traditionella målningar, ofta stadsmotiv där han med sin arkitektträning var bra på att fånga de olika byggnadernas karaktär.

Han reste i Europa, målade klassiska miljöer i Rom, Canale Grande i Venedig, Sankt Gotthardspasset i Alperna och holländska landskap. Han målade gärna olika scener ur antikens historia.  Innan han fyllde trettio var han en erkänd konstnär i den mer traditionella stilen. Sedan utvecklade han sin pre-impressionistiska stil, som ifrågasattes av en del, men som ändå ledde till att han blev president för Royal Academy of Arts mellan 1845 och 1850, mot slutet av sitt liv. Kort sagt, en mycket framgångsrik person, om än med sina egenheter och problem. 

Om denna person har Mikael Leigh gjort en film som jag verkligen såg fram mot att se. Förhandsreklamen berättade att huvudrollsinnehavaren, Thimothy Spall, gått på konstskola i två år för att kunna klara av rollen som konstnär i filmen. Respekt!

turner jr o sr

Pappa Turner med sin son. Pappan till höger.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om resultatet. Eller det vet jag väl, för jag tycker filmen är dålig, men jag är förbryllad över att så många gillar den. När man läser de engelska recensionerna inser man att man borde älska filmen. Ett mästerverk!

filmbild

Timothy Spall som Turner i filmen Mr Turner

Men, undrar jag, ser ni inte att den är pretentiös, dåligt rollbesatt (Turner och hans pappa ser till exempel lika gamla ut, eller möjligen ser pappan lite yngre ut), den är alldeles för lång (2,5 timmar), den saknar  handling och framställer Turner som en grobian, medan så gott som alla andra personer i filmen är som hämtade ur Black Adder eller Jeeves and Wooster. Konstkritikern John Ruskin – som beundrade Turner och försvarade ett friare sätt att måla – påminner i filmen med sitt maniererade sätt mycket om Bertie Wooster, spelad av Hugh Laurie.

Fotot är fint, men den stackars fotografen måste också ta folkliv i staden, eller livet i hamnen och liknande trots att det är pinsamt uppenbart att statisterna inte har en aning om vad de ska göra. En man har tydligen fått order om att plocka med fisken lite hit och dit. Hit och dit. Hit och dit. När vi nu skaffat så mycket fisk måste ju scenen få ta lite tid…

zongtavlan

Slavskeppet Zong. Man skymtar de kedjor som slavarna var hopkedjade med.

Men värst av allt är ändå att man får se så lite av och veta så litet om Turners konst. Ett av hans viktigaste verk, Slavskeppet, visas överhuvudtaget inte. Men Ruskin, som köpt tavlan, får i filmen berätta i affekterade ordalag (i bästa Bertie Wooster-stil) om hur han njuuuter av målningen varje morgon, innan han intar sin frukost. Tavlan föreställer ett hundratal slavar som kastats överbord, levande, hopkedjade, från slavskeppet Zong, för att drunkna. På så sätt fick rederiet ut försäkringspengar för slavarna. En säkrare inkomst än att frakta dem över Atlanten för försäljning. Man målar inte en sådan tavla utan att mena något med den. Det hade varit värt mer att få veta mer om, hellre än att se de där fiskarna.

Tja, sedan är förstås kvinnorna kantigt eller parodiskt skildrade, utom kanske den rara mrs Booth, som Turner flyttar ihop med under senare delen av sitt liv.

foto av turnerÅterigen: William Turner var inte det groteska bergtroll som Timothy Spall framställer honom som. I intervjuer har Spall fått frågan varför han valt att låta Turner uttrycka sig mest i grymtningar och Spall förklarar att det föll sig naturligt under inspelningens gång. Jag tycker han kunde ha ansträngt sig mer.

Och här är Turner på ett fotografi som togs kring 1845. I filmen finns det en scen där Turner och mrs Booth låter fotografera sig. En ofattbar nyhet på sin tid.

För alla som tänker se filmen kan det vara bra att veta att han såg ut så här.

Ja, jag är nog lite arg, men det är nog inget mot vad Turner skulle ha varit om han hade sett filmen, han hade nog varit djävligt förbannad.

Publicerat i Att måla, historia, konst | Etiketter , , , | 20 kommentarer

Romantik? I tider som dessa…

Postat den 10 januari, 2015 av Karin

Först tänker jag att det känns väldigt avlägset att skriva om lördagstemat ”Romantik” i tider som dessa. Men sedan tänker jag att det är precis det jag ska göra. För vilka rättar jag mig efter annars? Och hur ska man någonsin kunna ägna sig åt något roligt, lättsinnigt eller vardagligt om varje världens illdåd skulle sätta stopp för det? Som det i Paris i onsdags, eller det i går kväll mot en moské i Rawalpindi, med minst sju döda…

Så nu blir det romantik, i alla fall. Eller ”romance”, som det heter i den anglosaxiska världen, när man menar lite enklare kärleksskildringar med lyckligt slut. Vi har ingen bra svensk genrebeteckning för det. Kiosklitteratur är ett vidare begrepp.

arnstedtJag kollar Simona Arnstedts blogg för att se vilken term hon använder och det visar sig vara ”romance”. Så då gör väl jag det också. Hon anses vara Sveriges romance-drottning och har ofta intervjuats om genren. Hon berättar om besökare från USA som genast fattar vad hon skriver för slags böcker. ”Jag behövde bara säga två ord innan de konstaterade att jag skrev romance. Här hemma måste jag ständigt definiera.” Romance är enligt hennes definition berättelser om kärlek med lyckligt slut (”om det slutar olyckligt är det skönlitteratur”). Kärlek och gärna lite erotik, men det kan också vara rätt anständigt det hela. Handlingen kan utspela sig i nutid eller historisk tid och gärna på exotiska platser. Att det tagit tid för romance-böckerna att hitta läsare i Sverige förklarar hon med att de förknippats med Harlekin-böcker och ofta ”rätt sunkiga könsroller”. Men enligt Arnstedt har genren breddats och kvalitén blivit bättre, så nu börjar det ta sig även här hemma.

arnstedt2Själv har jag inte hängt med i den trenden, men det kanske är dags att se vad som hänt sedan jag läste Min Melodi på tåget mellan Storvik och Horndal. Den kom ut varannan onsdag och räckte från Storvik till Torsåker, ungefär. Eller Hästbo om det fanns någon liten novell bland serierna. Sedan gav jag ofta bort den, för det var uppenbart att mina föräldrar inte tyckte att det var något att satsa tid eller pengar på. Inte så att de var fördömande, men jag minns att pappa undrade lite stillsamt en gång när jag tagit med mig tidningen hem: ”Vad försörjer dom sig på, de där flickorna? De verkar ju inte ha några arbetet.” Och det stämde ju i stort sett. De hade fullt upp med att tråna efter karlar, dejta dem, och sedan inse att den där förföriska Allan var falsk och opålitlig och att det ändå var gamla präktiga Jonny som var den rätte. Men jobb? Nä.

min melodi 1

Pappas skepsis var nog inte det enda anledningen till att jag övergav Min Melodi och liknande läsning. Häromdagen hittade jag en Min Melodi från 1951 i ett serietidningsantikvariat och det är rent pinsamt hur torftigt innehållet är på alla sätt. Och som sagt, gott om sunkiga könsroller. Nej tacka vet jag den sortens romantik som Lotten berättar om: trettioårsjubileum för ett av allt att döma lyckligt – om än understundom lite tankspritt – förhållande. Hennes blogginlägg idag passar verkligen till lördagstemat romantik.

Olgakatt bestämmer teman i januari och här finns lördagstemabloggarna: Bildbloggen, Gnuttan  Helena  Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 47 kommentarer

Julslutet och dess fortsättning

Postat den 6 januari, 2015 av Karin

Det våndas i etikettspalter, på Facebook och annorstädes över helgernas hälsningsfraser. Jag ska väl inte vara sämre jag. Får man säga ”Gott slut”? undrar många tydligen. ”Nej!” säger Magdalena Ribbing ”det är inte trevligt, rentav makabert”. Struntprat, säger jag. Om det börjar ta slut på året kan man väl önska sina medmänniskor en trevlig avslutning på det utan att det uppfattas som att man önskar livet ur dem.

När och hur länge ska man säga God Jul? Före och under julen såklart. Och hur länge varar då julen och när säger man ”God fortsättning” i stället? Annandag jul är ett säkert tips. Då kan man börja med god fortsättning (på julen) för att kanske använda någon variant på Gott slut under nyårsafton.

julslut

Pappas julslutsstilleben, taget någon gång på 50-talet

kroknat brasilien

Dottern i Brasilien har fångat samma tema

Från klockan tolv på nyårsnatten används Gott nytt år. Det håller hela den dan. Sedan blir det God fortsättning igen ett tag, tills man tröttnar och det är dags för vårbruket.

Om man inte gör som ett av barnbarnen som löste alla sådana etikettsproblem på ett framgångsrikt sätt genom att alltid ropa ”Trevlig helg!” när vi skildes åt. Alltid, oavsett veckodag och årstid.

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 36 kommentarer

Min musik

Postat den 3 januari, 2015 av Karin

Där har jag nog inget att skriva om, tänkte jag när jag såg Olgakatts förslag till tema denna vecka: ”Min musik”… Jag med min alldagliga musiksmak. Men så poppar det ändå upp en och annan tanke. Som minnet av barndoms musikaliska höjdpunkt; en stenkaka med ”Klotjohans hambo”, som spelades på någon ålderdomlig grammofon.

Sedan är det det där med körsång. Jag tycker det är så fint. När många människors röster blandas till en helhet – det är något visst med det. Här är ett stycke körsång som jag lånat från Kulturchefens blogg, där det ofta finns fin musik. I klippet kan man se hur dirigenten småler nöjt i början, över den fina akustiken.

Och så när barn sjunger tillsammans så att inte ett öga är torrt. I alla fall inte mitt.luciasång

Jag är så imponerad av att det går att få ett sextiotal ettagluttare att både lära sig en massa sånger och sedan sjunga dem samtidigt och riktigt fint. Inte bara imponerad, förresten, väldigt rörd också. Jag går aldrig på terminsavslutningar utan en näsduk.

casselsJa, så är det ju Mozart då. Han är ju alltid bäst, även om det kan låta lite olika beroende på var hans musik spelas.

I brukssamhället Grängesberg, i västra Dalarna finns den här byggnaden. Den ser lite udda ut i sammanhanget, som en blandning av Bank of England och ett grekiskt tempel, men den är ett kulturhus för arbetarna i Grängesberg, skänkt av bruksdisponenten Ernst Cassel. Akustiken är berömd bland kammarmusiker och symfoniker i hela Europa. Man kommer gärna till Gränges och spelar, för att det låter så bra. När vi var där en sommar, redaktörn och jag, kom vi i samspsråk med en av arrangörerna, som också var ansvarig för den lokala musikföreningen. Han var mycket engagerad i den kommande konserten och när han gick runt i lokalen och lade ut notblad för Mozarts konsert för flöjt och harpa stannade han upp och pekade på ett flöjtsolo och sade med mycket inlevelse: ”Här… här blir det fint!” Och det blev det ju. Tyvärr finns ingen inspelning från det tillfället, så jag har valt denna från Sydafrika i stället, för att det (förhoppningsvis) inte ingår någon reklam i början av uppspelningen.

Och så får vi ju inte glömma Soukous, förstås, eller Congolese, som var samlingsnamnet för svängig, bra-humör-musik i Östafrika. Ett sound-track för mina år i Kenya och Tanzania, präglad av musik av Grand Kalle eller Joseph Athanase Tchamala Kabasele som han egentligen hette. Soukousens fader.

Tja, det var min musik, det. Här kan man läsa om övriga lördagsbloggares musik:

Bildbloggen, Gnuttan  Helena  Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter , , , , | 20 kommentarer

Frida dyker upp

Postat den 2 januari, 2015 av Karin
Detalj från bilden i förra blogginlägget

Detalj från bilden i förra blogginlägget

Den där bilden på nyårskortet från Ängsbacken i förra inlägget vållar lite huvudbry. G. Stoopendaal står det längst upp till höger på kortet. Skogsgurra skrev till mig och undrar hur det kommer sig att namnet verkar bekant. Alltså inte känt, utan på något sätt bekant i samband med Ängsbacken.

Konstnären är Georg Stoopendaal. Han målade gärna landskap och naturmotiv av olika slag. Han var född 1866. Samma år föddes också Helmer Osslund, konstnär med förkärlek för landskap. Båda åkte till Amerika i unga år och det var då Osslund bytte namn från Åslund, när han tröttnade på att förklara för amerikanarna hur Åslund skulle uttalas och skrivas.

frida åslund

Frida Åslund, lärare och författare

Helmer Osslunds syster, Frida Åslund, var lärare på Ängsbackens skola. Hennes bror brukade ofta hälsa på, kanske tillsammans med olika konstnärsbekanta. Så det kan ju hända att Helmer hade med sig sin jämnåriga konstnärskollega Georg Stoopendaal på ett besök på Ängsbacken och att han som tack för sig målade ett par domherrar till det där nyårskortet. Eller också finns det inget samband alls. Hur sjutton ska man kunna få veta hur det är med den saken?

Och hur sjutton visste Frida Åslund att jag letade efter en bild av henne? Det fanns ingen i den pärm som jag bläddrade igenom, men när jag skulle ställa tillbaka pärmen var det något som tog emot. En liten katekes, tryckt i Falun 1876, satte sig på tvären och när jag tog fram den föll ett kort av Frida Åslund ur den. Hej Frida!

Publicerat i Att måla, Att resa, konst | Etiketter , | 12 kommentarer