Karin Englund

Kapad av aliens

Postat den 25 augusti, 2016 av Karin

Plötsligt har min dator blivit knäpp. Vad jag än försöker skriva blir det

∞¶≈™|[]‹÷≤ª∂ßπ±~ç‹›ƒ∂ßé®†ª√˛¸µ†

Och så vidare. Alltså ungefär som om jag håller ner ”alt”-tangenten, men långt ifrån konsekvent. Hursomhelst, det enda tecken som ser ut som det ska är siffran 2. Och det blir ju lite enahanda (eller tvåsamt?) i längden att bara använda den.

Jag fixade lite med inställningarna till tangentbordet och startade om datorn i hopp om att allt skulle ha löst sig. Men tror ni att jag, min sjudubbla jubelidiot, tänkte på att ta bort lösenordet innan jag startade om. Nix.

Och nu går det överhuvudtaget inte att logga in, för allt blir ≤∂ßπ±~ç‹›ƒßé.

Jag tror jag har blivit kapad av ondsinta aliens och önskar att E.T. skulle kunna komma till undsättning. Han skulle säkert kunna peka lite med sitt pekfinger på tangenterna och få alla att fungera. Men det lär väl inte hända, insåg jag, så jag gick till Macdoktorn i stället. Inget av det doktorn frågade om har inträffat. Har jag tappat den i golvet? Nej. Har jag spillt kaffe eller ädlare drycker på den? Ack nej. Har jag tappat en marmeladmacka upp och ner på tangentbordet? Inte det heller.

”Vad använder du för vätska när du gör rent tangentbordet?” undrade doktorn då.

”Ingen alls” sa jag sanningsenligt ”jag vänder upp och ner på tangentbordet och skakar det. Och knackar det i bordet för att smulorna ska ramla bort.”

”SMULORNA! KNACKAR?!”

Ja, nu är datorn på sjukhus och här sitter jag med en historielös extradator. Hoppas det löser sig för jag kommer hela tiden på olika bilder, brev och dokument som jag skulle vilja plocka fram. Backup finns för äldre material, men inte för de senaste veckorna, eller månaden… eller så. Ack E.T. var är du när man behöver dig som bäst?

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Livet | Etiketter aliens, datorhaveri, Kapad, knäppt tangentbord | 22 kommentarer

Tandläkarbesök med extra allt

Postat den 24 augusti, 2016 av Karin

Det där med tandläkarskräck har jag skrivit om här och det är inte kul, men desto trevligare när det går över. Min nuvarande tandläkare hittade jag när jag bet av en tand på landet mitt under semestern. Jag ringde diverse journummer i de närbelägna städerna och tätorterna utan napp, men en hjälpsam tandsköterska i Gävle gav mig några mobilnummer som kanske kunde leda vidare.

På ett av mobilnumren var det en levande tandläkare som svarade. Han kunde ta emot mig samma dag men bara om jag kunde komma på förmiddagen. Och så gav han mig körinstruktioner till en liten ort norr om Avesta. Horndal, närmare bestämt. Jag sa att det skulle gå alldeles utmärkt bra och att jag kunde vara där inom en kvart, om jag cyklade.

Så inleddes ett långt och lyckligt tandläkarförhållande och numera är jag inte sömnlös natten innan tandläkarbesöket, jag ligger inte i tandläkarstolen med kallsvett och vitnande knogar, känner inget av den paniska skräcken som gjorde att jag nästan svimmade när jag hörde borren gå igång. Så skönt!

Igår var det dags igen och jag fick sällskap av två kompisar som hängde med på en liten skrivarsafari. Här finns en reseskildring från besöket. Skrivande för dem, husfix och tandläkarbesök för mig.

Även det är en följd av att bli kvitt sin tandläkarskräck. Man kan umgås, ha trevligt, simma, äta gott och vara som folk även om man ska gå till tandläkaren. Helt otänkbart i mitt tidigare liv, då jag var paralyserad av skräck minst ett dygn i förväg!

I väntrummet hos tandläkaren satt för övrigt ytterligare två personer som åkt upp från Stockholm för att gå till denna mirakeltandläkare!

Publicerat i Att skriva, Böcker, Livet | Etiketter mirakeltandläkare, skrivsafari, tndläkarskräck | 6 kommentarer

Vågmästare i USA-valet om kvinnlig rösträtt

Postat den 20 augusti, 2016 av Karin

Den 18 augusti 1920 var det omröstning i delstatsparlamentet i Tennessee. Frågan gällde om kvinnorna skulle få rösträtt eller ej. Om Tennessee röstade ja skulle grundlagstillägget gå igenom och bli lag i hela USA. Omröstningarna i delstatsparlamenten ackompanjerades av hätska kampanjer, framförallt från nej-sidan om vad som skulle hända om man släppte fram kvinnorna till valurnorna.

De skulle ta efter männens sämsta sidor, lata sig och försumma hemmet. Den vanligaste propagandan handlade dock om att kvinnan skulle förlora sin kvinnlighet; eller förresten, det var ju bara oattraktiva oälskade kvinnor blev suffragetter.

Idag för 96 år sedan var det alltså dags för den avgörande omröstningen i Tennessee. Först röstade senaten, som sa ja. Nu hängde det på representanthuset. De som var emot kvinnlig rösträtt hade en röd ros i knapphålet, som en symbol för de vackra och ömtåliga varelser som behövde deras beskydd.

Det var extrem jämnt mellan ja- och nejsidan. Om det blev oavgjort skulle det räknas som att nej-sidan vunnit.

En av ledamöterna, Harry Burn, våndandes extra mycket inför beslutet. I knapphålet hade han (sägs det) en röd ros, eftersom han tillhörde nej-sidan. Men i fickan hade han ett brev som han just fått från sin mamma där hon argumenterade för ett ja till kvinnlig rösträtt.

Harry Burn var den yngsta ledamoten och när det till sist blev hans tur att rösta sade han ja, precis som hans mamma hade uppmanat honom i sitt brev.

Det var ett modigt val och så pass riskfyllt att han tog sin tillflykt till tornet i parlamentsbyggnaden. På kvällen när allt lugnat ner sig klättrade han ner.

Nästa dag gav han sin röstförklaring i representanthuset. Han resonerade kring varför han ändrat sig i sista minuten och förklarade att han gjorde det när han såg att det hängde på honom om miljoner kvinnor skulle befrias från politiskt slaveri. ”Dessutom” lade han till ”är det alltid klokt att lyssna på goda råd från sin mamma.”

Vilken förståndig pojke!

Publicerat i Debatt, historia | Etiketter Harry Burn, kvinnlig rösträtt, USA-val | 11 kommentarer

Husmorstips – eller något som alla andra redan listat ut?

Postat den 18 augusti, 2016 av Karin

Även om vi inte har använt fritidshuset särskilt mycket denna sommar har det ju inte varit obebott. Familj och kompisar kan använda det även om redaktör’n och jag inte är där. Det känns bra att huset används och lite kul är det efteråt att klura ut var andra brukar placera husgeråd. Tallrikar, glas och bestick är rätt självklart var de hör hemma. Men allt det andra!

Senast när jag var där på snabbesök behövde jag riva lite parmesan. Var fanns rivjärnet? Spagettin kallnade och jag blev allt hungrigare, men inget rivjärn gav sig tillkänna, trots att jag letade även på mindre tänkbara platser som i skafferiet och i verktygsskåpet i hallen. När jag letade i kökslådan med elvisp och liknande fick jag en snilleblixt; där låg också mandelkvarnen och det visade sig gå alldeles utmärkt att riva parmesan med den. Att jag inte tänkt på det tidigare! Vet alla andra matlagande personer detta? Är det en allmänt känd självklarhet? Eller är det en fiffig innovation som jag just kommit på? Tänk vad många blodiga fingertoppar jag hade sluppit om jag vetat detta tidigare!

Nu river jag parmesan var och varannan dag, men den mandelkvarn vi har här i stan är inte anpassad till moderna bänkskivor. Tydligen var bänkskivorna tunnare förr i tiden. Fästgapet på kvarnen är för litet och jag måste leta upp ett 50-talsbord i ett annat rum, för att kunna skruva fast den. Men då gick det finfint. (Jo jag inser att det jag ägnar mig åt kan sorteras in under rubriken ”dagens i-landsproblem”!)

Om rivjärnet kom tillrätta? Jodå. Plötsligt, när jag höjde blicken, såg jag det däruppe på spiskåpans kant, på sidan, in mot väggen. En mycket originell placering, tycker jag.

Publicerat i Livet | Etiketter dagens i-landsprolem, riva parmesan, Rivjärn | 14 kommentarer

Börjar?

Postat den 15 augusti, 2016 av Karin

Den här artikeln kunde man läsa i midsommarveckan och redaktör’n och jag sa samfällt: ”BÖRJAR?!”

Det har ju varit stökigt häromkring i några år redan och fortsätter väl några år till. Ibland försöker jag kolla hur illa det kan bli och om det är någon period då man ska planera att bo någon annan stans än precis ovanför kaoset. Slussenprojektets informatörer är dåliga på att just informera. De pratar i stället gärna om hur fantastiskt fint det kommer att bli i en oviss framtid. (För den som vill läsa artikeln går det bra att klicka på bilden och förstora.)

Men man får försöka se the bright side of life ändå. Katarinavägen är avstängd och det gör visserligen ingen större skillnad bullermässigt eftersom trafikbullret därifrån är ganska väl avskärmat för oss här uppe vid Mosebacke. Men det påverkar tydligen luften, för nu får vi för första gången på alla år besök av humlor på balkongen!

Så trevligt! Då kanske det är humlorna som pollinerat vårt lilla olivträd?

Jag köpte olivträdet i våras på IKEA för en billig peng och frågade personalen hur det funkar med pollineringen. ”Huh?”, sa personalen. Jag försökte förgäves förklara det där med blommor och bin. Expert tillkallades, som menade att det nog räcker med vinden just när det gäller oliver.

Kanske är det vinden, men jag vill hellre tro att det är humlorna som fixat så att vi har några små oliver på vårt olivträd på balkongen. Humlorna i samarbete med Slussenprojektet.

Publicerat i Att odla, Debatt | Etiketter kaos, Katarinavägen, Slussen | 12 kommentarer

Ljudskval och skvalp och irriterande illustrationer

Postat den 10 augusti, 2016 av Karin

Jag retar mig på Sveriges Radios ogenomtänkta användning av ljudillustrationer. Irriterande och distraherande i bästa fall, direkt missvisande i andra.

Detta är inte en sax. (Ceci n’est pas des cixeaux)

Ta vetenskapsradions presentation om Aziz Sancar, som gick i repris nyligen, där man beskrev ur hans upptäckt handlar om ”mekanistiska studier av DNA-reparation”. Tyvärr kan jag inte redovisa vad man sa, för jag distraherades av ljudet av en sax, som användes för att illustrera hur något klipptes bort så att man kunde bota eller förebygga genetiska sjukdomar.

Jag funderade på det där ljudet från saxen. Sitter en högutbildad vetenskapsreporter och klipper med en sax i luften under sändning? Eller har en assistent kallats in för uppdraget. Eller han man skickat en beställning till ljudarkivet att leta fram lämpligt saxljud? Varför? Det handlar (har jag läst mig till efteråt) om att ett enzym avlägsnar DNA-skador utan några som helst saxar eller klippljud inblandade.

Samma sak på ekonominyheterna i morse där man talade om en metod att se till att folk ökar konsumtionen, vilket sätter fart på ekonomin. I extremfallet skulle det vara en värdecheck i alla brevlådor. Lite mer riktat kunde det vara fördubblat barnbidrag. ”Helikopterpengar” har någon kallat denna stimulansmetod och tror ni inte att ekonominyheterna måste ha med ljudet av en helikopter, flera gånger dessutom, i det relativt korta inslaget. Samtidigt som man förklarade att det naturligtvis aldrig skulle kunna bli tal om att släppa ner pengar från en helikopter. Att prassla med lite sedlar hade varit aningen mer befogat, men ändå helt onödigt. Vi fattar ändå. (Och det blir ingen helikopterbild här. Inte ens några sedlar.)

Så där är det hela tiden. I ett reportage om OS-satsningarna i Rio handlade bland annat om misslyckade byggen och hur en cykelbana spolats bort av en flodvåg. Ljudillustrationen kan knappast ha varit inspelad vid tillfället då det hände, för det lät mer som en stillsam kvällsdyning som brusar mot en sandstrand.

Hallå SR! Låt P1 vara den pratkanal den var avsedd som. Sluta med ljudskvalpandet!

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter ekonomiekot, Rioreportage, Vetenskapsradion | 19 kommentarer

Smör

Postat den 6 augusti, 2016 av Karin

I påskas, när jag fick en massa grädde över, testade jag att göra smör. Det var ju plättlätt och jättegott, men så började en butik i närheten att sälja brynt smör i fina små äggformade klumpar och det var så gott att jag kom av mig med min egen smörproduktion. Tills jag fick den här fina boken i present av syrran. Nu kan det bli eget smör igen, även brynt och vispat! En välsignat kunnig och avspänd bok om att man kan göra lite som man tycker.

Jag har funderat en del på hur man ska syra grädden innan man kärnar. Tja, skriver bokens författare, man MÅSTE inte syra, det går ju bra att bara vispa grädden som den är och salta lite. Men vill man ha lite syrligare smör (och det vill man nog) kan man ha i en eller ett par matskedar filmjölk och låta det stå ett tag.

Då undrar man förstås hur länge ”ett tag” kan vara. Det beror lite på hur man vill ha det och det är bara att pröva sig fram: ett dygn i rumstemperatur eller två dygn i kylen eller en vecka i kylen eller olika kombinationer av rumstemperatur och kylförvaring. Eller inget dygn alls om man i stället tar crème fraiche som man vispar till smör direkt.

Det är en mycket kunnig och entusiastisk bok, som förstås också skriver om brynt smör som gudarnas godaste gåva till den matintresserade mänskligheten. Har man en gång gjort majonnäs med brynt smör vill man nog inte ha någon annan sort. Och det där brynta smöret som fått kallna och sedan vispats till smidig smörkonsistens med en läcker nötsmak. Så gott! Det finns all anledning att tänka brynt smör i så gott som alla smörsammanhang, som potatismos eller sockerkaka. Glass med brynt smör i har jag inte provat. Än…

Det finns ett recept på madeleinekakor med brynt smör i boken. Det var ju en madeleinekaka som fick Marcel Proust att minnas sin barndom och börja skriva På spaning efter den tid som flytt.

Undrar vad som hade hänt om han fått en madeleinekaka med brynt smör i stället, som vuxen. Hade han då tuggat i sig den lite förstrött och tänkt att den där smakade ju gott, men lite ovant. Och så hade det kanske inte blivit någon romansvit.

Smör-boken tipsar också om olika gårdsmejerier och ställen där man gör smör. Lycklig den som bor i närheten av något av dessa gårdsmejerier med smörtillverkning! Men om man inte gör det kan man alltid kärna själv! Tar just inte mycket längre tid än att vispa grädde till efterrätten.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Livet, vikten | Etiketter Johan Hedberg, Smör | 31 kommentarer

Färgorgier

Postat den 3 augusti, 2016 av Karin

Om man åker till en ö som heter Skogsön kan man få lust att måla det där med ö och skog. Så det blev en bild av bryggan som heter Skogsö södra. Kan man tänka sig något med Skogsöaktigt än en ångbåtsbrygga omgiven av lummiga träd? Skogsö!

Ja, ja jag borde kanske ha… Men Arga akvarellisten är på semester så här är det fritt fram!

Så då passar jag på att visa den lite mer färgglada varianten också, när jag ändå håller på.

Publicerat i Att måla, färg | Etiketter akvarell, Skogsö södra | 14 kommentarer

Humlan surrar, fjäril’n prålar

Postat den 29 juli, 2016 av Karin

Även om vi tillbringar sommaren i stan så växer gräset på landet, konstigt nog. Jag gör en snabbtur dit, då och då, för att klippa. Nu senast tillsammans med syrran som anslöt från Mora. Tack, Kicki!

Och blomsterprakten prunkar också på, fastän vi inte är där. Den uppskattas verkligen av humlor och fjärilar.

Min farbror anlade den stora perennrabatten som en humlebar, med stjärnflocka och kransveronika som främsta dragplåster.

Jag har flyttat dit några alpmarton (syns i förgrunden på bilden här till höger) och det gillar dom tydligen också.

Men annars är stjärnflockan storfavorit; alla svarta små prickar på bilden är humlor.

Vi hann med gräsklippning på två tomter, några dopp i sjön och rabattrens innan vi drog igen, åt varsitt håll. Som vanligt hade syrran med sig fina presenter: en bok om smör (återkommer om den), hjortronsylt och akvarellpapper, Lessebos handgjorda!

Det pappret har jag aldrig använt, så jag måste jag ju testa. Såhär blev det när jag försökte porträttera alpmartonen. (Arga akvarellisten har semester, men kanske någon annan vill vikariera?)

Jag hade tänkt måla några humlor också, men inser att jag inte riktigt behärskar humlornas anatomi. Så jag började leta efter tydliga och bra bilder på humlor, för att se hur dom sitter ihop.

Och då hittade jag en förtjusande regndränkt humledrottning på bloggen Trädgårdssurr. En mycket läsvärd blogg, inte bara om trädgårdar, utan om hållbar odling i alla slags format.

Aha, det är så där som vingarna sitter fast…

Publicerat i Att måla, Att odla, Trädgård | Etiketter Humledrottning, Lessebo akvarellpapper | 12 kommentarer

Släpp färgerna loss… det är svårt!

Postat den 27 juli, 2016 av Karin

Grannen i gränden har målat av Arga akvarellisten. En svart figur med knuten näve som vill riva alla stängsel, ge regler och måsten en spark i baken och släppa färgerna loss .

Själv låter hon färgerna springa fritt på pappret, ibland i stramare färgskala…

… och ibland helt hejvilt.

Det blir utställning den 2-8 september (vernissage klockan 12 den 2:a) på galleri Bellman på Hornsgatspuckeln, tillsammans med några andra i en målargrupp här på Söder. Håll utkik efter Kristina Lejdströms akvareller!

Jag jobbar på det där – att släppa färgerna loss. Inte dutta och pilla så mycket med detaljer. Inte ändra och ”förbättra”, för det är nästan aldrig är någon bra idé i akvarell.

Publicerat i Att måla, färg, konst | Etiketter akvarell, Galleri Bellman, Kristina Lejdström | 8 kommentarer