Närproducerat och ekologiskt

Postat den 26 november, 2017 av Karin

Här har vi lite chokladkolor som är mycket närproducerade, nämligen i köket här hemma.

Jag försöker hitta ingredienser som är någorlunda snälla mot naturen, men just när det gäller chokladkola kan det vara lite knepigt. Danisco la ner produktionen av ekologiska sockerbetor för tio-tolv år sedan och om man vill ha ekologiskt socker får man leta efter rörsocker. Men det är ju verkligen inte närproducerat. Så jag tar vanligt oekologiskt socker.

Chokladen är också långväga och där finns all anledning att se upp, för det finns bra och dåliga kakaoodlingar. Fairtrade-kakao börjar bli lättare att få tag på och det är en mycket bra idé. Lite ekologisk grädde och ett par skedar vaniljpulver så blir det chokladkola. Jag skulle gärna dela med mig av receptet om jag kunde, för det blir väldigt goda kolor, men jag vet inte alls hur mycket jag tar av de olika ingredienserna. Men såhär gå det till i alla fall. Jag tror inte det är så noga med gram och centiliter.

Jag häller i ett par, tre deciliter grädde i en kastrull så att det blir en lagom sjö. Sedan häller jag i en hög strösocker i mitten så att det blir liksom en vit vulkan. På den häller jag sirap som får rinna ner längs sidorna som lava. Och sist vulkanaskan, dvs ett par, tre matskedar kakao. Javisstja, vaniljsocker eller vaniljpulver också. Och gärna lite starkt kaffe. Och SALT! Jätteviktigt med en nypa salt! Man får smaka sig fram helt enkelt. Och det går förstås precis lika bra att bara hälla ihop allting i vilken ordning som helst, men det är roligare att göra en vulkan!

Det är Olgakatt som föreslagit närodlat eller okologiskt som tema för denna vecka och här finns övriga temabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Lördagstema, vikten | Etiketter , , | 6 kommentarer

Internationella akvarelldagen idag, den 23 november

Postat den 23 november, 2017 av Karin

Det var den mexikanske konstnären Alfredo Guati Rojo Cárdenas som kom på idén med den internationella akvarelldagen. Han arbetade som assistent åt Diego Rivera som gjorde stora muralmålningar, al fresco. Dvs direkt på den fuktiga ytan på muren. En sådan målning går inte att ändra. Det gäller att veta precis vad man gör, för färgen sugs fast i den fuktiga kalkputsen och sen är det kört. Som med akvarell. Det gäller att vara snabb och att ha planerat i förväg, för det finns inte en chans att ändra något i efterhand. Jo, lite mörkare partier här och där, men inte som i oljemålning där man kan måla över och ändra lite hur man vill.

Rojo Cárdenas målade också akvareller, men galleristerna och museerna var inte intresserade av dem. Akvarell betraktades inte riktigt som en egen konstart. Det var ett sätt för arkitekter att färglägga perspektivritningar så att de såg fina ut och en metod för vetenskapliga och andra illustrationer. Men en egen konstform – nej.

Så han startade ett akvarellmuseum i Mexiko på 1960-talet Museo Nacional de la Acuarela där allt fler akvarellister från olika delar av världen ställde ut. Han var också orförande i det mexikanska nationella akvarellsällskapet och de lanserade 2001 idén om en internationell akvarelldag idag, den 23 november.  Det är svårt att hitta akvareller av honom på nätet. Den här tror jag är hans.

Men kan också fira internationella akvarelldagen med att leta upp några akvareller av vår egen akvarellmästare, Zorn. Som den här, till exempel.

 

Uppdatering 24/11. Åh så trevligt – någon frågar i kommentarsbåset hur det går med mitt eget akvarellmålande.

Dessvärre går det rätt trögt, men ett par alster har det blivit ändå i höst.

En hästrumpa (och ett barnbarn på väg in i skogen på sista uteritten) och en mops.

Det är både tacksamt och svårt att måla mopsporträtt. Alla de där vecken, de bekymrade ögonbrynen. Ludenheten. Den sträva nosen och de stora blanka ögonen.

Detta är mopsen Winston som valp.

Publicerat i Att måla, konst | Etiketter , , | 14 kommentarer

Plast i mitt liv

Postat den 17 november, 2017 av Karin

Här, här och här har jag skrivit om plastens brister och problem. Nu ska jag berätta om ett mer personligt plasttrauma. För många år sedan när jag var fattig student i Uppsala skulle jag köpa en födelsedagspresent åt min bror och jag ville satsa lite extra.

På den tiden fanns en liten spännande butik vid en av tvärgatorna till Fyrisån. Där följde de med vad som hände inom svensk design. De hade förstås Gunnar Cyréns popglas, som var alldeles nya och annorlunda. Han använde för övrigt samma idé (med den kraftiga foten) många år senare för att rita glasen till nobel-servisen.

Jag tyckte brorsan var värd ett par Cyrénglas och tog ut en rätt stor del av vårens studiemedel för att köpa dem. Men väl i butiken ville det sig inte bättre än att jag råkade göra en svepande rörelse som fick min axelväska att svepa ännu mer och sopa ner några av Cyrénglasen från sin lilla plattform och landa i en sorglig glaskrosshög på marmorgolvet.

Butiksinnehavaren blev förstås upprörd och krävde betalning för de krossade glasen. Jag kom inte ens på tanken att fråga om han inte hade någon försäkring utan betalade snällt. Och inte nog med det.

Eftersom jag ändå ville köpa något till brorsan fick det bli det billigaste som fanns i butiken, några äggkoppar i plast.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände för äggkopparna fanns länge kvar i min ägo. Kanske tyckte jag att det var en alltför futtig födelsedagspresent så att jag behöll dem? Så småningom kastade dottern längtansfyllda blickar på dem, så hon fick överta dem.

För henne är de designikoner, riktiga klassiker, som hon värdesätter högt. Och visst var det en lycklig plastperiod, 60-talet och det tidiga 70-talet. Stark, tålig och slitstark plast i praktisk och snygg design.

Plasten i mitt liv är Olgakatts förslag till tema denna vecka. Nästa vecka är temat Eko och eller närproducerat? Här finns de andra temabloggarna: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i historia, konst, Livet, Lördagstema, Okategoriserade, otur | Etiketter , | 37 kommentarer

Vonkar!

Postat den 11 november, 2017 av Karin

”Vonkar!” ropade barnbarnet när det var något som funkade, ”det vonkar!” Så nu säger jag det också. Och just idag har jag extra anledning att glatt utropa ”Det vonkar!!!”

Det var så här att syrran kom med en finfin present till stugan. En fläkt som föser ut varmluften från vedspisen ut i köket i stället för att låta den gå upp under spiskåpan. En mycket fiffig sak som drivs helt och hållet med spisvärmen och är mycket effektiv.

Till en dag då det sa ”klonk” och själva fläktbladen föll av. Jag försökte sätta tillbaka vingen på den  pigg som håller den, men det gick inte. Inte en chans att få på bladet på den grova piggen.

Hålet som finns i mitten på rotorbladen klarade en tunn, tunn synål, men absolut inte den där piggen.

HJÄLP, skrev jag till syrran, för vid det här laget hade jag ju blivit bortskämd med att spisen ger extra mycket värme ifrån sig. Hon hörde sig för med sakförståndiga personer i Mora och de menade att man med en mycket liten insexnyckel borde kunna backa skruven som ska hålla fast vingen mot piggen, så att det går att trä på vingen igen. Men, eftersom denna fina uppfinning är kanadensisk är det andra mått är vi är vana vid. Tum och tiondels, eller i detta fall hundradels, tum. De sakförståndiga kliade sig i huvudet och såg bekymrade ut, tills en av dem lyste upp och sa att han nog hade nåt sånt där set från när han var i Kanada. Så lirkade han loss den supersmala lilla insexnyckeln och syrran skickade den till mig.

Lösningen. Det var lite meckigt och krävde också en nål, en tving och lite lirk (jag tror att den där skruven som skulle backas hade hamnat lite på sniskan) men det vonkade! Nu står den där på spisen och sprider värme i köket igen. Tack syrran!

 

Publicerat i Tur | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Julhysteri

Postat den 9 november, 2017 av Karin

Julhysteri föreslår Olgakatt som tema denna novembervecka. Hon tänker kanske lite som min julkaktus: ”Lika bra att få det undanstökat!”

Jo, jag köpte blomman som julkaktus. Möjligen har det blivit en förväxling på BB, jag menar på plantskolan, så att det egentligen är en novemberkaktus. Det gör alls ingenting, för det är trevligt med något som lyser upp så här i novembermörkret.

Julhysteri har jag sluppit och det är årtionden sedan jag slutade julstressa. Jag tror det var samma år som jag läste en artikel med tips om hur man kan förenkla julen.

”Gör bara det nödvändigaste”, rådde artikelförfattaren. Och så kom en lång uppräkning på det allra nödvändigaste och det var inte lite det!

Att stoppa egen korv var valfritt, ”men det är naturligtvis väldigt trevligt och gott”. Kalvsylta stod på måstelistan, liksom hemgjord leverpastej. Att koka kola och knäck och göra egna marsipangrisar var en självklarhet. Nej, nej, inte köpemarsipan, utan hemgjord, såklart! ”Det är också trevligt med hemgjorda polkagrisar, men om man verkligen vill förenkla kan man köpa dem i stället.”

Äpple. Tvättat, men inte polerat.

Sådär höll det på, med tips om pappersmallar till egna pepparkaksfigurer och hur man får fluffigt krus på julgranskaramellernas fransar. Om inte förr stegrade jag mig inför avslutningen på artikeln och bestämde att det bara är fånigt att låtsas att man är en hemmafru på femtiotalet med tillgång till hembiträde och kokfru: ”Glöm föralldel inte att se till att juläpplena blir polerade, för annars blir det ingen julstämning alls!”

Nästa veckas tema är ”Plasten i mitt liv! Här finns övriga temabloggare: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula

Publicerat i Att tolka, Livet, Lördagstema | Etiketter , , | 22 kommentarer

Invintring

Postat den 6 november, 2017 av Karin

Invintring föreslår Olgakatt som tema för första novemberveckan. Ett nytt ord för mig, men ganska lätt att ge en innebörd. Kanske inte samma innebörd som Olgakatt tänkt sig, men ändå – man förstår på ett ungefär.

Det är sånt som att båten måste upp på land, att (de flesta) utemöbler ska inomhus, hängrännorna bör (borde!) rensas och äppelträden skyddas mot alla som vill äta kvistar och bark.

Jag trodde jag var klar med det mesta när jag gick en runda i morse, men då såg jag vattentunnan. Den måste ju tömmas och vändas upp och ner.

Det är en rejäl tunna och den välter man inte när den är full. Tricket är att hitta en lagom lång slang som kan bilda en sughävert. Först stoppar man ned hela slangen i tunnan så att den blir vattenfylld.

Sedan lägger man ner en så lång bit av slangen (håll för mynningen så att vattnet stannar kvar!) att tyngden av vattnet i slangen liksom suger med sig det som finns i tunnan. Slangen på marken ska gärna ligga i en sluttning nedanför tunnan om det går, så blir det bättre tömning.  Här rinner det på fint och efter ungefär en halvtimme är det lätt som en plätt att välta omkull tunnan med den sista skvätten. Sisådär, invintrat – eller i alla fall klart för vintern!

Övriga temabloggare finns här: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula,

 

Publicerat i Livet, Trädgård | Etiketter , | 20 kommentarer

November är mycket lång och grå…

Postat den 1 november, 2017 av Karin

Så står det på första sidan i boken Johans jul av Eva von Zweigberk, illustrerad av Birger Lundquist.

På nästa sida fortsätter det: ”Vi längtar så efter den sista. För då kommer pappa hem med adventskalendern.”

Och så var det ju.

Man väntade och längtade sig igenom hela den rätt dystra november, för sedan kom det ju muntrationer i form av en (1) liten papperskalender, adventsljusstake, pepparkakor och lussekatter till Lucia och sen kunde nedräkningen börja.

Jag undrar om det inte är lite stressande för dagens barn med allt utbud som de förväntas hinna med. SVT:s julkalender (hörde jag verkligen rätt idag att det går att titta på den i förväg på nätet?!), radions julkalender, chokladkalendrar och presentkalendrar.

Tage Erlander talade (i politiska sammanhang) om ”de stigande förväntningarnas missnöje” och jag har en känsla av att det kan bli så för barn som inte hinner längta lite ibland.

Men vi har i alla fall veckoteman för november; det har Olgakatt sett till. Hon föreslår följande:

V 44 Invintring

V45 Julhysteri?

V46 Plasten i mitt liv

V47 Eko o/el närproducerat?

V48 Kultur – vad väljer du?

Invintring alltså, denna vecka!

Publicerat i Att läsa, Böcker, Livet, Lördagstema | Etiketter , | 8 kommentarer

Är det bara jag som fått myriader om bakfoten?

Postat den 25 oktober, 2017 av Karin

Här ser ni inte en myriad, men en del av det jag trodde var en myriad som barn.

En medelstor myrstack innehåller ungefär 200 000 myror, vilket motsvarar 20 myriader, eftersom en myriad är 10 000 (tror jag). Klart att en massa myror är en myriad. Det hörs ju. Jag undrar när jag fick klart för mig att myror och myriader egentligen inte har något med varandra att göra. Idag? Ja, så kan det vara. Det här temabloggandet är mycket lärorikt! Nu ska jag se vad de andra temabloggarna hittat för myriader.

Kanske till och med Byfånen, som just gjort blogg-comeback (välkommen tillbaka!) har ett myriadinlägg?

Här är temabloggarna: Anki,  Anna, Byfånen, Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula,

Publicerat i Att måla, Att rita, Att tolka, Lördagstema, Okategoriserade | Etiketter , | 8 kommentarer

Klippdockor

Postat den 22 oktober, 2017 av Karin

Klippdockor – eller pappersdockor, som vi kallade dem – var en av favoritsysselsättningarna när jag var barn och en bit upp i tidiga tonåren så länge lillsyrran var i pappersdocksåldern. Undrar hur många jag gjort. Hundratals, kanske tusen. Men inte en enda finns kvar! Syrran har dem inte heller. Det hus där de möjligen kunde ha legat på vinden finns inte längre, så det är bara att konstatera att min enorma pappersdocksproduktion är borta för alltid.

Det var ett väldigt bra sätt att lära sig lite anatomi och proportioner. Jag minns hur glad jag blev när jag hittade enkla instruktioner i en lärobok om att teckna.

På en ettåring är huvudet en fjärdedel av hela kroppen. På en vuxen en åttondel. På ettåringen är det naveln som är mitt på kroppen och magen i centrum. På en vuxen har centrum flyttats nedåt…

Någon gång när jag var i tjugoårsåldern hade en av de populära veckotidningarna en pristävling som gick ut på att man skulle rita sin önskegarderob. Jag kom på den lysande idén att skicka in mitt tävlingsbidrag i form av en klippdocka med de sju, åtta plagg som fick ingå i tävlingen. Så smart, tycket jag. Men när jag läste det finstilta insåg jag att man inte alls skulle vinna den där drömgarderoben, som jag hade trott, utan en päls! Fuskpäls, visserligen, men ändå. Det var verkligen inte något som ingick i min tjugoåriga önskegarderob. Päls var något som tanter fick i femtioårspresent. ”Måtte jag inte vinna!”, tänkte jag. Och det gjorde jag inte heller.

Pappersdocka från sjuttiotalet? Fast han borde hålla upp plakatet med handen och stången borde ha sådana där flärpar som man fäster den med.  Dessutom hette det USA ut ur Vietnam, inte ”bort från”. Och borde han inte vara långhårigare?

Klippdockor är Paulas förslag till veckans tema (alltså veckan som gick). Kommande vecka är det Myriader (oj, svårt!). Här finns övriga temabloggare:  Anki,  Anna,  Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula,

Publicerat i Att rita, Lördagstema, Okategoriserade | Etiketter , | 16 kommentarer

2037

Postat den 14 oktober, 2017 av Karin

Paula i pörtet föreslår 2037 som tema denna vecka. Ja jösses, tänker man först, då lever i alla fall inte jag. Fast så tänker man lite till och inser att det är ju bara 20 år dit. Med lite tur (med riktigt mycket tur, snarare) kanske jag visst lever då. Om allt går som det ska lever i alla fall mina barn och barnbarn.

Min yngsta dotter kommer att fylla 55 år precis samma dag som det blir total solförmörkelse, den 13 juli 2037. Visserligen i Australien, men då får vi väl åka dit.

Ända sedan den totala solförmörkelsen i Sverige den 30 juni 1954 (och VAR har jag den bilden då?), har jag varit fascinerad av fenomenet.

Vi satt på en bänk utanför huset med sotade glasskivor och väntade. Det var en solig sommardag som långsamt liksom stillnade av. Fåglarna tystnade, som jag minns det slutade till och med löven att prassla och så blev det kyligt och dunkelt. För att ganska snart bli som vanligt igen.

Sedan dess har jag hållit koll på var det är solförmörkelse och varit på väg några gånger, som den i Cornwall 1999. Då gick det inte att få till en resa, men ett par år senare, 2001, kunde jag pricka in solförmörkelsen i Tanzania.

Vi var i ett naturreservat med elefanter, giraffer, hjortar, gnuer och apor. Precis som jag minns det från 1954 blev det så där märkvärdigt stilla.

I tidningsartiklar från 54 rapporterades från Skansen att till och med aporna slutade tjattra. Samma sak här. Högtidligt på något sätt.

Det är inte så lätt att ta bra bilder på solförmörkelser, men så här såg det i alla fall ut i Tanzania när det var en bit kvar av solskivan.

Solförmörkelsen i USA nu i höst passade inte riktigt in i mitt program.  Så nu gäller det att jag kan hålla mig i form så att jag orkar åka till Australien 2037 och titta på den solförmörkelsen. Någon som hänger med?

Här kan man läsa om vad övriga temabloggare tänker göra år 2037: Anki,  Anna,  Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula, Nästa veckas tema är klippdockor.

Publicerat i historia, Lördagstema | Etiketter , , | 20 kommentarer