Jag har skrivit tidigare om hur Stockholms Lokaltrafiks kortavläsare ofta passar på att norpa en extra avgift från Visa-kortet när man passerar genom spärren. SL vet men bryr sig inte om det.
För ett tag sedan blev jag uppringd av en reporter från Sveriges Radio, som läst mina blogginlägg och ville intervjua mig om detta. Hon berättade att det finns det många ärenden hos Konsumentverket, där personer hört av sig om samma problem, men dem kunde hon inte intervjua eftersom de är anonymiserade och svåra att få tag i för SR.
Så jag gick med på en intervju och redogjorde för hur det gått till i mitt fall. Jag har inte laddat någon SL-funktion på mitt Visa-kort utan har ett separat SL-kort. Det ligger lättåtkomligt i fickan när jag behöver blippa det i spärren.
Visakortet finns i ett litet fack i handväskan och det tar jag inte fram i stressiga situationer som när jag försöker hinna med ett tunnel-banetåg. Men, om min väska med Visakortet kommer närmre avläsaren än en decimeter dras en biljett även från det kortet, fullt pris.
På bilden syns det hur det går till. Det är när jag går igenom någon av de där lägre spärrarna som väskan kommer för nära avläsaren. Eftersom en sån spärr ligger närmast den rulltrappa som jag brukar ta, har det blivit ganska många dubbelbetalningar. Uppskattningsvis bortåt 500 kronor, men jag har inte brytt mig om att gå tillbaka och kolla tidigare år, eftersom SL bara rycker på axlarna och upprepar mantrat: ”Resenärerna måste lära sig hantera sina betalkort på ett ansvarsfullt sätt.” Well, hur vore det om SL slutade med organiserad brottslighet och i stället lärde sina kortavläsare att uppträda på ett ansvarsfullt sätt?
När reportern ställde sina frågor till SL fick hon svaret att det handlar om så få fall att det inte är aktuellt med några åtgärder. Min följdfråga till SL är då ”Hur vet ni att det är få?” Det är sannolikt ganska många som inte ens upptäcker SL:s dubbelavgifter.
Konsumentverket är nu på spåret och har lite olika idéer om hur frågan ska tas vidare. Mina förslag är att SL ska dela ut gratis så kallade skimskydd till betalkorten för de resenärer som inte vill betala dubbelt för sina resor. Dessutom vore det en bra idé att skicka ”medarbetare i resenärsnära ställning” (SL vill inte att man säger frontpersonal) på charmkurs. De kan nämligen vara rätt otrevliga ibland. Inte alla, men jag har stött på några riktigt griniga typer.
I prosalyriska texter skildrar hon glädjen och vedermödorna med odlandet, men ger också glimtar av koloniträdgårdarnas historia och tidigare kolonisters tankar.
Det har spekulerats mycket. Skulle reaktionära krafter vinna den här gången, eller skulle det bli en påve i Fransiscus anda?
Eftersom någon var missnöjd med den ordningen, satte man in en extra stol åt honom längst fram. Tror jag.
Ett av de mer livaktiga sällskapen, med ett roligt och varierat programutbud är Hjalmar Bergman-samfundet. Samfundets medlemmar finns på olika håll i landet, mest i Örebro-trakten och i Stockholm.
Många av Bergmans romangestalter råkar ju ut för just detta, Markurell, fru Ingeborg, Farmor och många andra. På samma sätt gick det för Job i Jobs bok i bibeln, han som drabbades av allt tänkbart elände. Det, menade samfundet, kunde vara ett bra tema för en träff. Man engagerade därför biskop Mikael Mogren, uppvuxen i Örebro, och skådespelaren Pontus Plaenge för högläsning och diskussion på Job-temat i Bergmans romaner.
Ser stilen lite bekant ut? Det kan bero på att det är Sven Hemmel som illustrerat reklambladet, Ture Sventons illustratör.
Det märkliga med denna bild är att det är så mycket folk i farten, till och med små barn. Av skuggorna att döma är klockan ungefär fyra en sommarmorgon.
Det innebär också att det känns svårforcerat att ta sig upp till Södermalmstorg. Man kan ju alltid ta Slussbron, i stället, eller ”Guldbron”som den kommit att kallas i Slussen-projektets propaganda. Det blir en rejäl omväg om man kommer från Munkbrohållet, men det är i alla fall ett alternativ till trapporna.
Den mångfiliga motorvägs-liknande bron känns ödslig att gå på och jag är för kort att njuta av utsikten. Räcket sitter precis i ögonhöjd. Om denna bro kan man läsa följande i Wikipedia:
Vi har en bra tvättstuga i vårt hus. Mycket rymlig, maskiner som fungerar, bra torkmöjligheter, stora bord att vika tvätt på och en mangel som jag är förtjust i. (Jo, jag hör till en generation som har svårt för att lägga en omanglad duk på bordet, i den mån jag överhuvud taget använder duk.)
Det finns många förslag till lösningar. Att vira lakanet runt skallen ser jag som en allra sista utväg.
