Nu är det dags för arga akvarellisten igen. Fast inte så arg idag. En kurs om is, snö och vatten har gjort mig försonligt stämd mot vintern som ger oss sådana fantastiska motiv. 
Jodå den har sina brister, denna akvarell. Snöskuggorna kunde till exempel ha varit mer varierade, men det tänker man nog inte så mycket på (sa hon förhoppningsfullt).
Sedan en kurs om himmel, vatten och klippor, som var mycket var svårare. Tre olika strukturer att fånga: himlens luftighet, vattnets blöthet och klippornas fasthet. Den här bilden är åtminstone ett lärorikt misslyckande. Den var först tre gånger så hög. Det mesta bestod av himmel och hav som var alldeles för bleka. Nästan ingen färg kvar när den torkat. Så jag klippte bort hela himlen och den gamla horisonten, gjorde om hav till himmel och en ny horisont en bra bit ner i havet. 
Himlen fick lite mera färg med en lavering. Lite roligare så. Havet fick behålla sin blekrosa ton. Att horisonten böjer sig är ju inte så lyckat, förstås, eller att det är lite vagt längst fram i bilden, men jämfört med den första versionen är det ändå bättre så här. Egentligen kan man ju inte ändra och förbättra så värst mycket när man målar akvarell. Men beskära kan man alltid, tack och lov!
Och här då? Är jag nöjd med denna? Ingalunda! Bortsett från att vattenglittret ligger för långt åt höger, klippan till vänster kunde fått en bättre spegling i vattnet och den där odefinierade klunsen på högersidan borde bestämma sig om den föreställer klippor eller buskage – bortsett alltså från det, är motivet råtråkigt och kompositionen obefintlig.
Uppdatering 6 mars. Här kommer exempel på blomning som syrran frågar om i kommentarsfältet, dvs de där rimfrostbjörkarna (kan vi väl låtsas att det är?) till höger i bild. Att dom lutar beror på fotografen, inte på akvarellisten.




















