Habemus papam! ”Vi har en påve!” ropas det från balkongen på St. Peterskyrkan, när påvevalet är klart. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av påveval, men den här gången kändes det rätt viktigt. Det handlar ju om en religion som 1,4 miljarder människor tror på. Bara i USA, till exempel, finns det 53 miljoner katoliker i den vuxna befolkningen, den fjärde största katolska befolkningen i världen, efter Brasilien, Mexiko och Filippinerna.
Eftersom det finns olika falanger inom katolicismen, som i alla religioner, betyder det mycket vad dess högsta ledare står för. Den förra påven, Fransiscus, läxade upp både USA:s president och vice president för deras hjärtlöshet och egoism.
Det har spekulerats mycket. Skulle reaktionära krafter vinna den här gången, eller skulle det bli en påve i Fransiscus anda?
Hur är då den nyvalde Robert Prevost, med påvenamnet Leo XIV? Jag får väl säga som Tegnell under corona-pandemien: ”Det är för tidigt att säga.” Han ses lite som en kompromiss-kandidat, men det kan vara listigare än så.
Det har ju hettat till mellan USA-administrationen och Vatikanen om asylrätt och immigration och där har Prevost bitit ifrån bra när han arbetade nära förra påven, som kardinal. När Trump och Salvadors president Bukele satt i Ovala rummet och flamsade om att de verkligen inte tänkte göra något åt att en person med uppehållstillstånd blivit felaktigt deporterad till Salvador skrev Prevost att de borde skämmas.
Prevosts val av påvenamn anspelar på en för sin tid samhällstillvänd påve, Leo XIII. Kring förrförra sekelskiftet oroade han sig för exploatering av arbetare under industrialismens expansion. När Leo XIV, som är från Chicago, höll sitt tal i går använde han inte engelska, utan italienska, spanska och latin. Det kan också ses som en markering av något slag.
MAGA-rörelsen i USA gillar inte den nya påven. Charlie Kirk, vd för Turning Point USA, menar att den nya påven är en ”globalist installerad för att motverka Trump.” Laura Loomer, högeraktivist och en av Trumps favoriter, skriver att man nu fått “another Marxist puppet in the Vatican.”
Ja, ja, man får vara glad för det lilla. Vi får se hur det blir.
Eftersom någon var missnöjd med den ordningen, satte man in en extra stol åt honom längst fram. Tror jag.
Ett av de mer livaktiga sällskapen, med ett roligt och varierat programutbud är Hjalmar Bergman-samfundet. Samfundets medlemmar finns på olika håll i landet, mest i Örebro-trakten och i Stockholm.
Många av Bergmans romangestalter råkar ju ut för just detta, Markurell, fru Ingeborg, Farmor och många andra. På samma sätt gick det för Job i Jobs bok i bibeln, han som drabbades av allt tänkbart elände. Det, menade samfundet, kunde vara ett bra tema för en träff. Man engagerade därför biskop Mikael Mogren, uppvuxen i Örebro, och skådespelaren Pontus Plaenge för högläsning och diskussion på Job-temat i Bergmans romaner.
Ser stilen lite bekant ut? Det kan bero på att det är Sven Hemmel som illustrerat reklambladet, Ture Sventons illustratör.
Det märkliga med denna bild är att det är så mycket folk i farten, till och med små barn. Av skuggorna att döma är klockan ungefär fyra en sommarmorgon.
Det innebär också att det känns svårforcerat att ta sig upp till Södermalmstorg. Man kan ju alltid ta Slussbron, i stället, eller ”Guldbron”som den kommit att kallas i Slussen-projektets propaganda. Det blir en rejäl omväg om man kommer från Munkbrohållet, men det är i alla fall ett alternativ till trapporna.
Den mångfiliga motorvägs-liknande bron känns ödslig att gå på och jag är för kort att njuta av utsikten. Räcket sitter precis i ögonhöjd. Om denna bro kan man läsa följande i Wikipedia:
Vi har en bra tvättstuga i vårt hus. Mycket rymlig, maskiner som fungerar, bra torkmöjligheter, stora bord att vika tvätt på och en mangel som jag är förtjust i. (Jo, jag hör till en generation som har svårt för att lägga en omanglad duk på bordet, i den mån jag överhuvud taget använder duk.)
Det finns många förslag till lösningar. Att vira lakanet runt skallen ser jag som en allra sista utväg.
Nu är det fem år sedan sedan corona-pandemin tog fart på allvar för att sedan hålla på, av och till i ungefär tre år. Från de där åren finns mycket som jag hade glömt. Den där känslan av ödslighet, till exempel, som på målningarna av Hopper, till exempel.
I oroliga tider blir motiven stillsammare, verkar det som. Bortsett från ett och annat orosmoln.
