Karin Englund

Bibliotekstjuven

Postat den 14 januari, 2011 av Karin

Djävulsbibeln, eller Codex Gigas, som nämndes i TV-dramat Bibliotekstjuven, finns fortfarande kvar på Kungliga Biblioteket, såvitt man vet. Det medeltida manuskriptet är ett av de största i Europa, svårstulet och svårsålt. Varje sida är 90X50 cm, vilket alltså är nästan en halvmeters yta.

Men trots det är det egentligen stöldgods från trettioåriga kriget då svenskarna norpade det i Prag 1648. Djävusbibeln utmärker sig särskilt för avbildningen av djävulen, något som man var försiktig med på den tiden.

Bibliotekstjuven har givit sig på en spännande men svårfångad miljö. ”De lärda verken” brukade man tala om, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Kungliga biblioteket. Där fanns personer som utstrålade en nimbus bortom vad som kunde diskuteras och ifrågasättas. De var också vanligtvis från välkända familjer med inbördes goda relationer. Där fanns så mycket vördnad och oreflekterad acceptans att det inte bara satt i väggarna, det smittade till och med av sig på möbler och mattor.

Jag råkade en gång ha en soffa i mitt arbetsrum – lite sliten och nedsutten och ett klart placeringsfall. Den hade i ett tidigare liv varit audienssoffan i riksantikvariens tjänsterum. När någon av de gamla trotjänarna från ämbetets glansdagar förirrade sig in i mitt rum hajade de till och vågade nästan inte sätta sig. Respekten för soffan var lika stor som för den forne chefen.

Nu när jag sett första avsnittet av Bibliotekstjuven på SVT undrar jag om serien kanske missat den egentliga drivkraften. Den man, vars öde serien utgår från var i femtioårsåldern. Han arbetade många år på Kungliga Biblioteket och drogs kanske in i den tidens ålderdomlig värld vars hierarkiska koder var svåra att knäcka. Just därför är de också så svåra att dramatisera.

Men nog tycker jag att man yxat till lite väl grovt i första avsnittet: ung man, små barn, villalån, obetalda räkningar, småskuren snobbism och klumpiga kompensationsförsök. John Sweden mark kallar det operettaktigt och det ligger en del i det. Vi får se hur det går nästa vecka. Onsdag klockan 21, SVT 1.

Publicerat i Böcker | 2 kommentarer

Vild och vacker natur – i Skåne

Postat den 13 januari, 2011 av Karin

Den Kenyanska sångerskan Suzanna Owiyo är på besök i Skåne. Musikskribenten Bengt Eriksson har träffat henne och en intervju finns på hans hemsida. Om man vill provlyssna på hennes musik går det att hitta några låtar här.

Hon besvara en fråga som jag undrat över ibland: varför är det så svårt att få tag i musik från Östafrika? Kongo och Västafrika är inga problem, men Östafrika?

Det finns ingen utvecklad skivindustri i Kenya, säger Owiyo, mest bara piratkopiering. ”Jag var ute och åkte bil, vid ett stopp kom en försäljare fram och tryckte en pirat-CD genom sidofönstret. Han ville sälja en pirat-CD av min egen skiva – till artisten!”

Skåne är vilt och vackert, tycker Owiyo. ”Jag tycker om svensk natur. Den är rå. Det känns som riktig natur. I Kenya är nästan all natur omgjord och skapad av människor.”

Vilda Sverige. Tama Afrika. Där ser man.

2 kommentarer

Språkförbistring

Postat den 12 januari, 2011 av Karin

Brorsan ringde just från Norge, på väg upp mot Valdres och undrade om jag mindes det knuttimrade huset som vi bodde i. Valdres! Vilken snabbresa tillbaka i tiden. Dit åkte familjen via Oslo på sin första och enda gemensamma utlandsresa. Det var högtidligt när pappa låste dörren därhemma; det gjorde vi ju aldrig annars. För säkerhets skull hängde han den på en spik bredvid dörren, för det kunde ju komma någon som behövde ta sig in.

Jag har tänkt på resan till Norge ibland när de egna barnen varit utomlands. Barn minns inte det vi vuxna tycker är märkvärdigt. De minns en söt katt, eller att glassen heter något helt annat än de är vana vid hemifrån.

I Oslo gick vi på Vigelandsanlegget och jag stannade hela tiden vid en pojke i brons, eller kanske koppar. Han var så ledsen. Det var en skakande upplevelse, långt mer känsloladdad än Munchs Skriet någonsin kan bli. Han måste ju ha varit ledsen väldigt länge den där pojken innan skulpturen äntligen var färdig. Senare i livet har jag förstått att han ska föreställa arg och och man ska tycka att det är lite gulligt med den där gutten som är så sint. Jag tycker fortfarande att det är sorgligt.

Så är det där med barn och restaurangmat. En lunch petade jag lite i en besynnerlig rätt, tills jag fick jag några norska kronor och lov att springa bort till korvkiosken. Jag sade väl troligen till den rödblommiga damen i korvkiosken att jag ville ha en varm korv med bröd, eftersom jag inte hade någon aning om att det heter pölse på norska.

Hon frågade: ”Is?”

Is, tänkte jag, det måste betyda ”en” på norska, så jag nickade. Och så räckte damen mig en glass och köpt är köpt tänkte jag och nöjde mig med det. Ett av mina tidigaste minnen av effektiv språkinlärning.

Publicerat i Att tolka | 2 kommentarer

Arg kung, sur prinsessa

Postat den 11 januari, 2011 av Karin

En ung dam vill att jag ritar åt henne. Hon är snart fyra år och har tröttnat på målarböcker. I stället ska jag rita åt henne och sedan färglägger hon. Ibland när orken tryter vill hon att jag ska färglägga, fast hon beskriver vilka färger det ska vara, med finess och känsla för nyanser. Just nu är det kungar och prinsessor som gäller, alla på olika humör.

– Rita en arg kung och en sur prinsessa.

– Ska bli. Men varför är kungen arg?

– För att han inte fått något kaffe.

– Och prinsessan då, varför är hon sur?

– För att kungen är arg, förstås! Rita nu.

Varifrån får de allt, kan man undra.

Publicerat i Att rita | 2 kommentarer

Kryp hela vägen!

Postat den 10 januari, 2011 av Karin

En bra artikel på DN debatt visar hur motigt det är för barn med dyslexi och hur svårt det är att få hjälpmedel, eller i alla fall hur ojämnt fördelade de är. Framförallt i grundskolan. Som att säga till en rullstolsburen: ”Kryp uppför trappan! Du får en rullstol när du kommer upp” skriver Helena Bross och Ulla Föhrer (8 jan).

Men många vittnar om att det nog tyvärr blir att krypa hela vägen. Även på gymnasiet är det si och så med hjälpmedel och stöd. Och om man skulle klara av att skaffa sig behörighet för att kunna söka till högskolan måste man först krångla sig över en onödigt hög barriär – högskoleprovet – innan man kan börja studera.

Varför kan man inte göra högskoleprovet med talsyntes? Varför ska en dyslektiker behöva lägga dyrbar tid på att läsa textmassor som det skulle gå snabbt att skumma igenom med talsyntes?

Såhär svarar högskoleverket när man frågar:

”Detta låter kanske märkligt till en början, men högskoleprovet är ju till stora delar ett prov som testar förmågan att arbeta (och framförallt läsa) under tidspress. Högskoleprovet är inget vanligt kunskapsprov som testar ett antal inhämtade kunskaper, det är ett förmågeprov.”

Men! Ser de inte själva vad de skriver. Provet handlar om att kunna läsa under tidspress. En dyslektiker med en läshastighet på 50 – 70 ord i minuten har inte en chans. Men med talsyntes går det bra att komma upp i 300 ord i minuten. Tekniken finns och fungerar. Bilder och figurer är inget problem, dyslektiker har inte svårt att se, de har problem med att avkoda text. Provet handlar om att tillgodogöra sig texternas innebörd och då spelar det ingen roll om det sker genom talsyntes i stället för traditionell läsmetod. När studenten väl börjat på högskolan är det ingen som har något emot att han eller hon använder talsyntes till all kurslitteratur. Det är som om högskoleprovet är konstruerat för att spärra ute dyslektiker.

”Men ni kan ju få förlängd tid för provet” invänder Högskoleverket.

”Den tiden är inget värd” säger dyslektikerna. ”Eftersom själva avkodningen av text är extremt ansträngande orkar man inte hålla på så länge. Normal provtid och talsyntes är vad många skulle föredra.”

VARFÖR kan man inte låta de dyslektiker som vill göra högskoleprovet med talsyntes?

Publicerat i Ord | 5 kommentarer

Håll tummarna!

Postat den 9 januari, 2011 av Karin

Hittills har jag aldrig klickat i någon sådan där ruta där man ska markera tummen upp eller tummen ner. Gillar, gillar inte – hissa eller dissa, ni vet. De har inte känts tillräckligt angeläget för att jag ska övervinna motståndet mot att använda en symbol som står för död och undergång. Tror jag.

Såhär har jag uppfattat symboliken. Gesterna användes vid gladiatorsstrider gamla Rom där publiken gestikulerade för att visa om de tyckte att förloraren förtjänade att dö eller skonas. Men de två alternativen var inte tummen upp eller ner. De var i stället antingen att visa tummen (upp, ner eller i sidled spelade ingen roll) eller dölja den i handen. Om man visade tummen betydde det ”döda honom”. Om man i stället lade tummen mot handflatan och slöt de andra fingrarna skyddande runt tummen, då signalerade man ”skona honom”.

Det svenska uttrycket och vanan att hålla tummarna kan hänga ihop med den här förklaringen. Ett sätt att önska tur och välgång, helt enkelt. Lustigt att t.ex. engelskan inte alls har samma uttryck. Där heter det ”keep your fingers krossed”. Korsa fingrarna. Vilket inte är samma sak som vårt häx-X.

Kanske bäst att hålla fingrarna i styr, rent allmänt, Det kan ju bli missförstånd.

Mer om detta finns bland annat att läsa här.

Publicerat i Att tolka | Kommentarer inaktiverade

Besök på hotellet

Postat den 8 januari, 2011 av Karin

Det här med att bygga blogg är kanske inte så svårt, men om man är det minsta lagd åt att chansa finns det gott om möjligheter att chansa fel. Före jul skrev jag en del inlägg mest för att lära mig hur allt fungerar. Eftersom jag ville se hur det blev på nätet lade jag ut dem – ingen visste ju ändå om att bloggen fanns så det spelade ju ingen roll att de såg ut lite hursomhelst. Tyckte jag då. Sedan plockade jag bort dem och var rätt nöjd med mina städinsatser. Tills jag upptäckte att de var det enda man hittade när man gick in på min sida. Små betraktelser om att det är långt kvar till jul och annat liknande, som känns rätt fånigt att mötas av i januari, som enda inlägg dessutom, tillsammans med meddelandet att bilderna inte finns.

Jag fortsatte att städa, men problemet var att det inte gick att hitta de där inläggen som jag slängt. De levde ett eget spökliv på nätet, men inte i min dator där jag skulle rensa bort dem. Så det blev att utrusta sig med tålamod och telefon och ringa webbhotellet för att få lite klarhet i vad jag egentligen gjort och borde göra. Datasupportpersoner kan ju vara både svåråtkomliga och lite svårbegripliga för en oinsatt, men här var det snabb access, klara besked och vänligt bemötande hela vägen. Om jag förstod den unge mannen rätt hade mina spökfiler hamnat bland soporna, som de skulle, men sophämtningen hade inte riktigt fungerat. Han sa faktiskt så. Och så hjälpte han till att slänga soporna, trots meterhöga snödrivor. Tack och bock!

Publicerat i Livet | Kommentarer inaktiverade

”Litterära priser är intellektuellt våld.”

Postat den 6 januari, 2011 av Karin

Lena Anderssons krönikor i DN är alltid läsvärda. I tisdags berättade hon att hon hittat en gammal papyrusrulle i soprummet. (Den 4 jan 11 i papperstidningen, kommer med rätt lång fördröjning på nätet.) Lite otippat innehöll papyrusrullen en hittills opublicerad dialog mellan Platon och Kefalos, där Platon bland annat säger: ”Eftersom priser är godtyckets triumf klubbar man i samma stund ner dem som ratats. Det är inte för detta vi har utvecklat vår nyansrika hjärna. Rangordning är primitivt, det är för barn, brottare och barbarer.” Hon skriver bra och hon har förstås rätt, egentligen.

Men det hjälps inte, det är ju lite kul att tävla. Det blir lättare att komma igång om det finns en tävling. Det är många som sörjer tidningen ”Vår bostad”, brokig och innehållsrik, men framförallt med en rejäl årlig novellpristävling. Nu är det ödsligt på tävlingsarenorna, med Umeå stads novellpristävling som enstaka undantag. För om man vill jämföra med idrotttävlingar hör inte Nobel- och August-priser hit, de liknar mer idrottsgalornas bragdmedaljer i efterhand

Till skillnad från Lena Andersson skulle jag nog gärna se några pristävlingar och jag hittar en liten brasklapp instucken i hennes text: ” Över en viss kvalitetsnivå är rangordning oväsentlig.” Den tanken skulle man kunna utveckla.

Själv deltar jag ofta i besynnerliga skrivtävlingar och vinner bara i de allra mest udda grenarna. ”Beskriv din värsta renoveringsmiss”, till exempel, eller ”Hur bär du dig åt för att skjuta upp det du borde göra”. Sådana utmaningar antar jag gärna och blir inte alltför deprimerad över blygsamma placeringar. Man kanske inte vinner något alls, men man har i alla fall en idé, ett material att jobba vidare med.

Publicerat i Tävling | 3 kommentarer

Inte karlvan

Postat den 5 januari, 2011 av Karin

I Johan-Olovs noveller (mer om J-O under rubriken i sidhuvudet) hittar man ofta användbara ordbildningar, ibland dialektala och ibland – troligen – hans egna konstruktioner.

Masors-far som fått en reträttpost som brukets vaktmästare och allt-i-allo beslutar att herrgårdstrappan behöver tjäras. Då kommer guvernanten ”med parasoll och all den tidens damtillbehör, fram till första trappsteget, fick se de tjärade trappstegen, drog åt sej kjolarna och gav till ett verkligt illtjut.” Masors-far undrar lugnt vad hon råmar för och lyfter helt enkelt ner damen på grusgången. Det gillar hon inte och då lyfter Masors-far henne tillbaka. Patron tillkallas och Masors-far får förklara sig: ”Jag ville hjälpa henne och lyfta ner henne mamsella, men hon skrek. Hon var nog inte karlvan, stackarn.”

För karlar som inte har något kvinnfolk finns också en behändig term: engångare.

Herrgården där scenen utspelade sig brann ner år 1900. Skissen är gjord av Lars-Olov Lindmark, från en tidigare ritning som nu gått förlorad. Lindmark har också kartlagt lancashiresmidets terminologi i en uppsats 1956. Jag återkommer till den.