Karin Englund

Månadens nyord enligt språkrådet är ”prehab”. Alltså som rehab, men i förväg. Rehabilitering betyder att återställa i användbart skick. Prehabilitering betyder då att se till att man inte blir obrukbar, sjuk, utsliten, tappar sugen eller vad det nu är man vill förebygga.

Jag beslöt att en promenad i detta fantastiska väder måste vara den perfekta prehabiliteringsmetoden. Till exempel mot den där känslan man får ibland på vintern att man hamnat i fel land och borde söka klimatasyl i beboeligare trakter. Samtidigt passade jag på att kolla alla spår som omger stugan.

Jättespåren närmast, vad kan det vara? Drygt meterlånga steg – så långa steg tar inte en normal människa i djupsnö. Björn? Pappa Långben? Harskutt?

Det pågår en livlig trafik med alla allehanda varelser kors och tvärs över tomten och till och med över grannens källartak. Det måste vara lättfotade varelser, annars hade de trampat igenom den murkna konstruktionen för länge sedan.

Jag har ingen aning om vad det kan vara för spår. För en spårkunnig måste detta vara enkelt att avläsa, men för mig är det hieroglyfer i snön. Någon som vet?

I min jakt på något att läsa om den islamiska världen hittade jag i bokhyllan en vacker och innehållsrik bok, Sverige och den islamiska världen. Den är från 2002 och är resultatet av ett samarbete mellan arkiv, bibliotek och museer i Sverige, med Karin Ådahl som idégivare och projektledare.

Boken är full av intressanta skildringar och notiser om kontakter mellan Sverige och den islamiska världen genom århundradena.

Martin Grass, från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, skriver om den planerade fredskonferensen i Stockholm 1917. De flesta delegaterna som deltog i förberedelserna var från socialistiska partier i länder som Tyskland, Österrike, Ryssland, Ungern, Bulgarien, Serbien, Bosnien, Kroatien, Grekland, Ukraina och så vidare. Men där fanns också representanter för de så kallade undertryckta nationerna som ville tala för sin sak, dvs nationellt självbestämmande. De flesta tillhörde islamiska folkgrupper, från till exempel Egypten, Marocko, Tunisien, Algeriet, Tripolitanien, Turkestan, Persien, Indien och Bukhara. De framträdde på ett gemensamt pan-islamskt möte och pressen rapporterade att det var “kanske för första gången i världshistorien att muslimska representanter från olika länder sammankom med varandra“.

I en text av Pia Frände finns citat ur veckotidningen Budkaflen den 25 februari 1887, om förlovningen mellan turkiska rikets envoyé extraordinaire och plénipotentiere, prins Jean Karadja Pascha och fröken Mary Smidt, dotter till grosshandlaren L.O. Smidt. Det antyds att prinsen är på väg att gifta ner sig. Det är ovanligt, menar tidningen, att en medlem av diplomatkåren fäster sig med ömmare band vid någon av vårt lands döttrar och ”hur mycket sällsammare är det ej /…/ när han bär den dubbla värdigheten av prins och pascha och när hans utvalda är dotter till en man som för några årtionden var en fattig springgosse på ett köpmanskontor i Sydsverige, en man vars rikedomar dofta potatissprit.”

Det var alltså dottern till ”brännvinskungen” L. O. Smith som förälskat sig i den turkiske prinsen. Till bröllopet byggde pappan en bröllopspaviljong i orientalisk stil, som fortfarande finns kvar på Carlshälls Gård på Långholmen.

Prins Karadja konverterade till kristendom och fick då silkessnöret av sin chef, Sultan Abdul Hamid. Verkligen och bokstavligen ett silkessnöre som skickades till prinsen i Stockholm. Det är ett ”landsförvisningssnöre” med en blåröd och två gula snoddar. Budskapet var – åtminstone enligt tidigare sedvänja – inte bara landsförvisning. Den som fick silkessnöret borde förstå att han var så misshaglig att det lämpligaste var att ta livet av sig. Det gjorde dock inte prinsen och det verkar som om sultanen inte brydde sig om det. Silkessnöret hamnade med tiden på Sjöhistorisk museet, tack vare sjökapten Arnold Schumburg, som fick det av sin gudfar, prins Karadja och som sedan skänkte det till museet.