Micke och jag

Postat den 30 mars, 2011 av Karin

Ärligt talat börjar jag bli lite trött på att ha Micke Persbrandt rännande här hemma hela tiden. Om han åtminstone hade vett att ge sig av om nätterna! I går skulle han gå i fyratiden, i natt klockan två, men det har dragit ut på tiden ett par timmar till.

Åh, du lovade ju, tänker jag, du lovade ju att gå senast klockan två! Men sånt säger man ju inte till Micke. Man står ut, borrar huvudet i kudden, lägger en kudde till ovanpå och hoppas att det snart ska vara över.

Det är alltså filminspelning i huset. Nästa Hamiltonfilm spelas in i klassisk Stockholmsmiljö. Produktionsbolaget har gjort nästan allt rätt. Bett om lov, informerat oss grannar om inspelningstiderna, måndag till onsdag, mest på nätterna. Det var bara det att de glömde några detaljer. Att man börjar kånka hit rekvisita ett par dagar innan och att man inte ska räkna med att kunna använda hissen. Och att de där tiderna som angetts så noga gällde inspelningstid, inte total störningstid. Om man slutar spela in klockan fyra på natten återstår mycket innan det hela är över.

När man hoppas att äntligen få sova vidtar  i stället ytterligare två timmar av attiraljer och personer som ska nedför trapporna eller in i hissen, livligt diskuterande nattens resultat och bilar på tomgång en meter under sovrumsfönstret. Den tillgängliga sovtiden krymper ihop till ett par ynkliga timmar. Det blir av någon anledning minst tio gånger mer irriterande än störningar som sker under överenskommen tid.

Jag har ibland undrat om den där listan på personer i eftertexterna på bio bara är skryt. Finns de verkligen, har jag tänkt, eller sätter de dit en massa namn bara för att imponera. Nu vet jag att de finns.

Men nu är det snart över och vi kommer inte att sakna dagsljusstrålkastaren som spillde över lite dagsljus även in i vårt vardagsrum vid midnatt. Vi kommer att uppskatta att hissen är ledig när man behöver den och vi kommer att lägga oss mycket tidigt i kväll.

Och så ska det vara lite bonusmaterial, har jag förstått. Här ser ni den skylift som inte bara belyst Micke utan även tittat in i vårt vardagsrum de senaste nätterna.

Publicerat i Livet | Etiketter | 2 kommentarer

De vackraste är inte alltid de trognaste

Postat den 29 mars, 2011 av Karin

Det är inte bara de enskilda orden som kan ställa till problem när man översätter. Kroppsspråket är olika i olika kulturer – eller åtminstone uppfattningarna om kroppsspråkets innebörd och signalstyrka. Engelska romaner sägs innehålla många axelryckningar.  ”He shrugged his shoulders …” dyker upp rätt ofta utan att det stör. Eller bara ”He shrugged…” Det engelska kroppsspråket är på något sätt mer diskret. På svenska blir det lite spastiskt.  ”Han ryckte på axlarna” är helt enkelt starkare.

Nu kämpar jag med en text där man skakar på huvudet en hel del.

Jag har inte märkt det i den engelska texten, men på svenska blir det ett väldigt skakande. Känns för kraftfullt på något sätt. Jag testar ”ruska” i stället, men det blir inte bättre det. ”She shook her head”, passerar ganska obemärkt medan ”Hon ruskade på huvudet” märks mer.

Så jag får väl trösta mig med ett gammalt visdomsord: ”Det är med översättningar som med karlar. De vackraste är inte alltid de trognaste.” Jag stryker helt enkelt minst varannan huvudskakning.

Publicerat i Att översätta, Att tolka | Etiketter | 5 kommentarer

Falska vänner

Postat den 27 mars, 2011 av Karin

En dag kom en stressad kollega rusande och frågade om jag hade någon karl. Jag blev så paff att jag inte kom mig för med att svara. Hon fortsatte:

– Alltså, har du någon karl med dig? Jag skulle behöva låna en.

Jag var förstummad och måste ha sett lite korkad ut. Hon envisades:

– Bara en liten stund, men det är bråttom. Du förstår, min är på reparation och jag måste hinna med en grej på lunchen. Bara en kort stund.

Inte visste jag att hon hade en karl, och ännu mindre att han var sjuk. Och borde hon då…?

– Oj, på sjukhus, sade jag deltagande.

Nu var det hennes tur att se korkad ut. Vi arbetade i en till hälften engelskspråkig miljö, men talade mest svenska, svenskar emellan. Men engelskan smög sig ofta in på ett försåtligt sätt. Vi kom på det samtidigt. Jag började gräva i väskan efter bilnycklarna, medan hon utbrast:

– Äsch, du fattar va? Bil, inte car!

Sådana där falska vänner – ord som låter lika, men betyder olika – är det gott om både mellan de nordiska språken och mellan svenska och engelska. På en bilresa i Sverige råkade jag en gång hamna bredvid en engelsk lady som var så fin att hon var Dame. Konversationen gick lite trögt. Så började hon fnissa när vi körde in på en bensinmack, och likaså när vi körde ut igen. Sedan satt hon och spanade längs vägen och till sist förstod jag vad som intresserade henne. Hon pekade på en utfartsskylt och frågade om den möjligtvis betydde EXIT.

Jo, det gjorde den ju. Men om man betänker att ordet ”fart” betyder fjärt på engelska förstår man bättre den fina damens muntra min när blicken föll på skyltar om in- och utfarter. Sedan blev det liksom lättare att prata.

Publicerat i Att översätta, Att tolka | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Falska vänner

Antikrundan

Postat den 24 mars, 2011 av Karin

På Snickarbacken 7 i Stockholm, i ett gam-malt stall, finns en restaurang, ett galleri och en butik. Fina lokaler, bra mat och konst som man kanske skulle kunna tröstköpa.

Jag menar, vi är väl alla i behov av någon slags nollreferens. Den nivå under vilken vi inte tänker sänka oss. Den här krukväxtskulpturen skulle jag kunna ha glädje av. Till exempel.

Och jag vet någon som skulle kunna finna tröst i bilskulpturen, den som det växt upp en björk genom taket på.

Inga namn, men visst skulle det få övriga bilar på gården att se båda lite nyare och mer funktions-dugliga ut?

Så fortsatte jag in i butiken, som ligger innanför galleriet, på jakt efter en lämplig födelsedags-present. Och oj, där stod ju några plåtskåp som verkade bekanta. Samma modell som vi med stor möda gjort oss av med för några år sedan. Våra var dock inte riktigt lika illa åtgångna. Det måste vara därför vi inte fick särskilt bra betalt.

Om de bara hade varit lite mer medfarna, avnötta, med lite mer skador och lite färgfläckar hade vi naturligtvis inte släppt iväg dem gratis. Sådana dyrgripar kan man få en rejäl hacka för. Här är det ett endaste litet skåp med fyra dörrar som kostar 13000 kronor. Vi hade en lång radda. Om vi bara vetat, hade vi väl gått lös på dem med släggor och färgspray.

 

Publicerat i Livet | 6 kommentarer

Från scen till scen, eller sten till sten

Postat den 22 mars, 2011 av Karin

Skulle du inte skriva om att skriva undrar en god vän, som också är vän av ordning. Hon har tydligen läst något av mina tidiga blogginlägg. Jag visste ju inte, när jag utlovade att jag skulle skriva om skrivande, att livet består av blogginlägg och att det hela tiden dyker upp något som känns mer aktuellt än de där ursprungliga planerna. Och så är det ju det där med prokrastinering…

Men idag ser jag på bloggen Kära blogg att dess författare efterlyser en scen som hon kan använda för att binda samman två scener och då är det ju bara att haka på med lite skriv-funderingar.

Mitt förslag är: GÖR INTE DET. Bind inte ihop. Vi är skolade i uppsats- och promemorie-skrivandets krav på att allt ska hänga ihop. Det måste det inte alltid.

Det första man tvingas fundera på, om man vill skriva något åt det skönlitterära hållet, är nog hur man ska kunna skaka av sig det man lärt sig. Hur man i stället kan lägga ut scener så att de bildar klivstenar i berättelsens  flöde. De där stenarna ska läggas ut så att läsarna kan ta sig vidare. Kanske läsarna måste hoppa ibland, de får gärna bli lite blöta om fötterna, men de ska kunna ta sig vidare.

Att i stället för klivstenar tippa i mängder med fyllningsmassa är ingen bra idé. Tvärtom. Det är förvånansvärt hur mycket man kan ta bort utan att det skadar berättelsen.

 

Publicerat i Att skriva | Etiketter , | 2 kommentarer

Sugrör och utsugning

Postat den 20 mars, 2011 av Karin

När jag bodde i Tanzania stötte jag på begreppet ”mirija”. Det var ett svårt ord, fanns inte i mitt lexikon, men när jag frågade runt verkade det betyda halmstrå, ungefär.

Betydelsen klarnade vartefter. Det betydde också sugrör, men användes mest i överförd betydelse, utsugare. När man diskuterade olika ekonomiska vägval dök ”mirija” ofta upp. Ingen idé att utveckla turismen, sade man, en bransch som så fullständigt styrs av utländska investerare, mirijas.

Alla pengar kommer att gå tillbaka till Europa och under tiden kommer våra egna vanor och konsumtionsmönster att påverkas så att vi blir  ännu mer importberoende, sa tanzanierna. Det skadar mer än det ger. Vi levererar redan alldeles för mycket vinster till utlandet. Stackars dom, tänkte jag. Kan inte vara kul att ha en ekonomi som fungerar som vinstgenerator åt utländska företag.

Jag kom att tänka på dessa resonemang när jag läste SvD-artiklarna den 9 och 10 mars, som många, bland andra Granne med potatisodlaren hänvisade till. De försvann sedan i tsunamin och den Libyska öknen, men de är värda att läsas noga.

De handlar om hur riskkapitalbolag, ofta utlandsbaserade, lägger beslag på svenska skattepengar. Och visst, jag har fått förvånade frågor från utländska bekanta: Är det sant att att man kan köpa en sedelpress billigt i Sverige? Ett skattefinansierat sjukhus, en skola, ett vårdhem. Trygg offentlig finansiering, men privata vinster?

Jodå, det går bra och det finns många knep att ta till. Men kan låta läkarna ta över sjuksköterskornas jobb och debitera mera. Man kan spara på lärartimmar och dagislokaler så blir det vinster.

Riktigt nöjda är de inte dessa mirijas. Avkastningen på kapitalet skulle kunna vara högre. En starroperation är löjligt billig i Sverige, för att inte tala om en höftoperation. Vi har trots allt haft en effektiv sjukvård. Men får bara lobbyisterna hållas ska vi nog kunna komma upp till god europeisk nivå när det gäller kostnaderna.

Ungefär som med elpriserna.

Publicerat i Debatt, Livet, Ord | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Sugrör och utsugning

Praktiskt

Postat den 18 mars, 2011 av Karin

En av mina favoritpersoner hälsade på nyligen. Hon är snart fyra år och mycket observant. När hon upptäckte att jag hade fler exemplar av samma bok liggande här hemma blev hon fundersam. Hon bläddrade lite i dem för att kontrollera om de verkligen var identiska. Och för att se om det fanns några bilder. Det gjorde det inte. Men hon var mest bekymrad över att de var flera likadana.

Hon såg på mig, lite undrande och jag fick en känsla av att hon försökte bedöma hur mycket ny information jag kunde smälta. Men hon bestämde sig tydligen för att det kunde vara nyttig för mig att få veta hur det förhåller sig. Att man inte behöver ta ett nytt exemplar av en bok varje gång man vill läsa den. Man kan läsa om samma exemplar. Så lade hon sin lilla hand på boktraven och sade:

– Man kan läsa dem fler gånger. Samma. Man kan läsa dem igen.

– Ja, sade jag, det är ju jättebra. Fast jag tänkte ge bort några, till andra. Det är därför jag har flera stycken. Så jag ska inte ha dem själv allihop.

Jag vet inte om jag övertolkar, men jag tyckte nog att hon såg lite lättad ut.

Det är ju ett par av de förnämliga fördelarna med böcker, att man kan läsa om dem och att man kan ge bort dem. Det finns en bra presentation av detta intressanta alternativ till iPad som redan har glatt väldigt många, nämligen den här.

En liknande norsk variant finns här med en 2.0 uppföljare här.

Publicerat i Böcker, Livet | 6 kommentarer

Riv gärdsgården!

Postat den 17 mars, 2011 av Karin

”Riv Stockholm Water Front” läser jag i Svenska Dagbladet. Och lite senare:  Försök för Guds skull inte att skyla det med fler byggnader i samma skala. Det går inte att dölja ett misstag med flera likadana skriver Karin Lidmar den 16 mars. Väldigt skönt att någon talar klartext och kallar Stockholm Water Front för en fadäs.

I DN läser jag i Bo Madestrands artikel om samma byggnad, att det är en glänsande krona över Riddarfjäden. Det har jag svårt att se.  Hela bygget liknar mest en förfallen gärdsgård, men till skillnad från gärdsgårdar som kan förfalla med viss charm, kommer detta bygge av plåtpinnar bara att se allt tristare ut allteftersom det blir solkigt. Han skriver också att det påminner om Alvar Aaltos klassiska tulpanvas. Det gör det inte. Det är inte alls samma spänst i kurvorna. Och det lär vara fult inuti också.

Mia Tottmar citerar i sin presentation arkitekten Bengt Svensson:”…det här är en helt annan arkitektur än den vi är vana vid i Stockholm. Så vi var väl förberedda på att få en diskussion och förvånade över att det var så tyst.” Mia Tottmar påminner om den debatt som fördes när Stockholm Waterfront klubbades igenom 2007. Den gällde i stället det där utskällda bygget ”Badringen” som man tänkte placera i Riddarfjärden, utanför Stadshuset. Det blev många protester och projektet självdog. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om det kommer fram att Badringen slängdes ut för att fånga upp all debatt och under tiden tog man beslutet om Stockholm Water Front så att säga i debattskuggan av Badringen. Visst, kalla mig gärna konspirationist.

Eva Eriksson skriver i dag i Svenska Dagbladet att bygget gick för fort, att det förstör en känslig miljö och att dess enda arkitektoniska värde är utsikten. Den kan man dock bara njuta av om man tar in på hotellet, jobbar i kontorshuset eller deltar i någon konferens.  Men hon skriver också att det där plåtskranket inte fyller någon annan funktion än att dölja byggnaden bakom. Det var ju lite uppmuntrande. Visserligen är byggnaden som det kamouflerar en tråkig klump i 00-talets dystra arkitektoniska modefärg svart, men hellre det, än detta oformliga schabrak.

Jag har gått runt det  för att försöka hitta en snygg vinkel. Det måste ändå finnas något håll som som gör att man uppfattar poängen med bygget,  tänkte jag. Det gör det inte. Hur man än ser, leder det bara tankarna till plåtskador. Riv den där fallfärdiga gärdsgården!

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , | 3 kommentarer

En del vill bara se världen brinna

Postat den 15 mars, 2011 av Karin

The Dark Knight är en modern version av Läderlappen, eller Batman som han heter numera.

Där representeras ondskan av Jokern, en nyckfull, obehärskad figur. Han kan verka helt impulsstyrd, men är ändå beräknande. Han förstår sig på dramatiska pauser och effektfulla gester. Men att försöka förhandla med honom – nej det är ingen idé:

”Some men aren’t looking for anything logical… They can’t be bought, bullied, reasoned or negotiated with. Some men just want to watch the world burn”.

I ett land i norra Afrika finns en ledare (vars namn jag inte skriver här, för då slammas sidan igen av spam), som gillar dramatik, det oförutsägbara, anslående outfits och absolut makt. En av hans tidigare generaler, numera avhoppad, drar paralleller med Nero som sägs ha bränt ner Rom år 68. ”En del vill bara se världen brinna.”

Jag önskar så innerligt att det vore möjligt för demokratiska krafter att vinna över brutaliteten, att det inte alltid ska vara nödvändigt med en superhjälte utrustad med övernaturliga krafter.

Publicerat i Att tolka, Debatt | Kommentarer inaktiverade för En del vill bara se världen brinna

Baslägren Gondwana och Pangea

Postat den 14 mars, 2011 av Karin

Ordet Gondwana har dykt upp i bakhuvudet de senaste dagarna. Gondwanaland, som låter så poetiskt. Eller Pangea, urkontinenten, enligt teorin om en enda landmassa, ett stort gemensamt basläger, vars bitar sedan strävade åt olika håll och hamnade där de ligger nu. Stämmer den? Eller var det bara lite 1800-talsidéer som överlevt i gamla geografiböcker?

De gamla skolkunskaperna visar sig någotsånär riktiga. Idag tror man sig veta hur landmassorna hängt ihop och hur lång tid de tagit på sig att hamna där de är nu.

Det har hänt en del på de senaste dryga 500 miljoner åren, kan man väl säga. Det finns en teori som går ut på att de olika landmassorna långsamt vänt sig ”rätt”. Som Afrika, till exempel, som låg som ett foster med huvudet ner och sedan långsamt föddes in i sin nuvarande position.

Sedan började land- massorna glida isär och för bara 65 miljoner år sedan började världen se ut ungefär som idag.

Men Indien hade ännu inte tryckts upp mot den eurasiska kontinenten; Himalaya väntar fortfarande på att bildas. Den stora gula ön utanför Somalias kust är den indiska subkontinenten på väg norrut.

Men dagens utplaceringar är ju inte några permanenta parkeringsplatser för de olika kontinenterna. De rör sig oavbrutet och där jordplattorna stöter ihop blir det dramatiskt.

Längs de Japanska öarna går en skarv mellan två stora plattor. Och just längs denna skarv finns ett pärlband av kärnreaktorer. Det var kanske inte det bästa stället för den sortens teknik, med 100 aktiva vulkaner, 1500 jordskalv per år och en stormskala som börjar där vår slutar. Japans historia präglas av katastrofer. Och ordet tsunami är japanskt: tsu betyder lång våg och nami betyder hamn.

Pangea betyder ungefär ”All jord” och Gondwana är en region i norra Indien, där man fann en särskild sorts sten, som också dök upp på andra kontinenter och som bekräftade idén om att landmassorna legat tätare ihop, förr i tiden. Gondwanaland fick bli namnet på den tänkta superkontinenten.

Det finns specialkartor för jordplattorna, men jag undrar om det inte vore en bra idé att markera dem lite tydligare både på skolkartorna och på våra vanliga turistkartor också.

 

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 3 kommentarer