Färglära 1

Det finns många sätt att fira våren. Mitt sätt är varken romantiskt, poetiskt eller något annat lämpligt. Det handlar bara om färg.

Precis innan björkarnas knoppar börjat fundera på att slå ut, men blivit såpass stora att en björkskog på avstånd ser lila ut, då är det vår. Det brukade jag i min oförvillade ungdom fira med att blanda till en mugg mjölkchoklad och lägga leverpastej på en bit knäckebröd och sätta mig på balkongen och njuta, med utsikt över björkskogen vid Klintens fot. Jag njöt nog mest av att färgerna matchade så fint.

Idag har jag inte längre tillgång till den där utsikten, men det finns lilafärgade björkskogar i närområdet och nu har jag alltså firat våren med dess rätta färger.

Det är inte alla som håller med om det där med färgerna. Jag minns en skoluppsats för länge sedan då jag försökte mig på en lyrisk skildring av vårens ankomst, ljuset, värmen, snöfria vägar och så den leverpastejfärgade björkskogen. Idag förstår jag min lärare som satte ett frågetecken i kanten. Det är inte ju någon helt lyckad jämförelse i en betraktelse om vårens fröjder.

När han påpekade att det var en rätt konstig och lite för trivial liknelse, föreslog jag mjölkchoklad i stället. Det gillade han inte heller.  Jag envisades med att det är ju samma färg, och det höll han med om, men han ansåg att björkar, choklad och leverpastej var bruna allihop.

– Lila, muttrade jag. Eller i alla fall brunlila. Sedan gav jag upp. Att diskutera med en färgblind var ju ingen idé.

Och våren kan man ju fira ändå.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter | 5 kommentarer

Nämen Benke då!

Bengt Ohlsson är en av många krönikörer och åsiktsskribenter i DN, oftast läsvärd, med en uppmärksam blick för tidsandans krumbukter. Men nu undrar jag vad som hänt. Han verkar irriterad på ett odefinierat sätt.

I dagens krönika är han irriterad på Stina Oscarssons artikel i Aftonbladet, den som blivit uppmärksammad både för att den är tänkvärd och välskriven och för att Håkan Juholt citerade den i sitt tal på s-kongressen.

Han är irriterad på att hon håller fram ett citat – ”som om det vore en död råtta” – från Näringsdepartementets satsning på kulturföretagande:

”För näringsdepartementets 73 miljoner ska kulturutbildningarna erbjuda utökad undervisning i entreprenörskap, fler inkubatorer ska värpa fram entreprenörer, och kulturmäklare koppla ihop dem med uppdrag.” Allvarligt Benke, inte tycker du väl att det var en hellyckat formulering?

Han är så irriterad att han inte ids ta reda på vad inkubator betyder. Eller låtsas inte veta. För honom låter det som ”någon med harnesk och spjut som dundrar in på en häst och börjar tortera folk för att ta reda på om de tror på den sanna guden.”

Inkubator är en äggkläckningsmaskin, en enkel varmhållare som man kläcker ägg med.

Kolla här en prisvärd variant för 42 hönsägg eller tre gånger så många vaktelägg!

Men tydligen har ordet inkubator blivit en metafor för att hjälpa företag på traven. Bortsett från ett par Google-träffar som gör reklam för inkubatorer av olika slag – det finns för ormägg också – handlar alla träffar om just företagsstöd i olika former. Det är drivhus och plantskolor, näringsbidrag och etableringsstöd så långt ögat når. Dessa ömtåliga varelser som nya företag tycks vara, måste värnas, stöttas, näras och gödas på alla sätt. Det är väl också ett slags tecken i tiden.

Publicerat i Debatt, Ord, Språkpolisen | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Nämen Benke då!

What’s left?

Ordvitsar är en extra utmaning när man översätter. Ibland måste man nöja sig med något som är lite enklare.

Ta ett påstående som: ”War does not determine who is right — only who is left.”

Det är ju ett rätt drastiskt uttalande i sin bokstavliga betydelse och det leker dessutom med orden ”right” och ”left” och deras dubbelbetydelse. Men hur översätter man det? Jag klarar inte att hitta något som har den där dubbla innebörden, det blir ett enklare konstaterande att ”Krig avgör inte vem som har rätt eller fel – bara vem som blir kvar.”

Eller alla dessa som-uttryck som verkar så enkla: gammal som gatan, vacker som en dag, flitig som en myra. Även om de ordagrant är lätt att översätta dem, blir det fel.

Old as the hills, pretty as a picture och busy as a beaver är mer vedertagna motsvarigheter.

Och apropå mina problem med att översätta ordet björntjänst, tycks det vara lika svårt att hitta en direkt översättning för att man inte ska  väcka den björn som sover. Det blir i stället: ”Let sleeping dogs lie.”

Det var väl länge sedan det fanns några björnar i England.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för What’s left?

Rolig tävling!

Jag har hittat en rolig tävling. Det gäller att beskriva en romankaraktär som man tycker har trovärdig och djup.

Anna Karenina? Jane Austens hjältinna i Stolthet och fördom, Elizabeth Bennet? Margaret Mitchells Scarlett O’Hara i Borta med vinden?  Tolstoys Natasha Rostova i Krig och fred? Hardys Tess Durbyfield? Någon av Kerstin Ekmans eller Sara Lidmans kvinnliga romangestalter?

Vad innebär det där med trovärdighet och djup, egentligen? Det handlar ju inte om vad som är ”bra” utan om det som övertygar mig om att just de där känslorna, handlingarna och deras konsekvenser är rimliga i sammanhanget.

Om jag försöker glömma de där kändisarna och verkligen tänka efter, dyker ett annat namn upp i minnet: Martina! Huvudpersonen i Maken av Gun-Britt Sundström. Ärlig och orimlig, rolig och krävande, Martina som visst vill leva i ett kärleksfullt förhållande, men inte till vilket pris som helst. Så det fick bli Martina i mitt tävlingsbidrag.

Först nu i efterhand slår det mig att jag överhuvudtaget inte ens reflekterat på att det lika gärna kunde ha varit en man. Men inte greve Vronskij i alla fall. Och inte Mr Darcy eller Rhett Butler heller.

Nej, Martina fick det bli. Skulle jag komma på någon annan är det bara att skicka in ett tävlingsbidrag till.

Här hittar ni tävlingen.

Publicerat i Tävling | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Rolig tävling!

Björntjänst eller bamsetjänst?

Jag hittar inte begreppet björntjänst på engelska. ”A mistaken kindness” eller ”a disservice” är det närmaste jag kommer.

Uttrycket är från La Fontaines fabel om björnen som ville vara hjälpsam och slå ihjäl en fluga som satt på hans kompis, trädgårdsmästarens, näsa. Trädgårdsmästaren låg och sov och flugan kanske skulle väcka honom, tänkte den hyggliga björnen och tog en stor sten och drämde till. Resultatet blev ju inte så bra och det är därifrån vi har ordet björntjänst. Pavé de l’ourse, på franska, ”björnsten”. Jag hittar ingen motsvarighet på engelska. Trots att La Fontaines fabler rimligtvis måste ha varit lika populära i England som i Sverige.

Jag skulle berätta för en engelsktalade kompis om ett par unga tjejer som tydligen fått uttrycket om bakfoten. Vi hörde dem på tunnelbanan och deras konversation gick ungefär såhär (x ersätter svärorden):

– X vad jobbigt att flytta. Hade x inte klarat det utan brorsan. Så x värt! Han fixade ju x mer än halva jobbet.

– X! Alltså vilken otrolig x björntjänst!

Det gick inte så bra att återberätta det på engelska. Det blev lite för omständligt om jag först måste berätta fabeln för att det skulle bli begripligt.

Jag undrar ändå om det inte finns ett vedertaget uttryck på engelska för ”björntjänst” även om jag inte hittar det i mina lexikon.

Och jag undrar också om de två unga tjejerna tänkte sig att ”björn” betyder stor i största allmänhet. En bamsekram är väl det samma som en björnkram, så med den logiken skulle en björntjänst vara en riktigt rejäl tjänst.

 

Publicerat i Att tolka, Ord, Språkpolisen | Etiketter | 2 kommentarer

Kaklet anfaller

Vi ska kämpa ända in i kaklet, har politikerna lovat oss det senaste året. Det låter ju klämmigt, men vad betyder det egentligen?

– Det är ett uttryck från förr i tiden, när bassängen var kaklad. När man tränar målgång ska man sluta på sista simtaget, alltså gå för fullt ända in i kaklet, säger Hans Chrunak, tidigare förbundskapten för simlandslaget. Han intervjuas i tidningen Språket om denna utmärkta metafor som nu börjar användas allt längre från sin ursprungsbetydelse.

I onsdags kunde vi läsa följande på DNs sportsidor:

”Nerver är idrottarens djävulska virus. Nerverna har ett effektivt sätt att slå knutar, spänna kroppar och enda klassiska sättet att komma från knutar och spänningar är att springa och kriga mot alla kakel som finns.”

Det är Johan Esk som i vanlig ordning tänjer vårt språk bortom bristningsgränsen. Man blir liksom lite sjösjuk av hans texter emellanåt.

PS. Är det någon som vet vad bassänger är gjorda av nu för tiden? Jag blev lite störd av det där med att man hade kakel i bassängerna ”förr i tiden”. I min värld är det i så fall fortfarande förr i tiden.

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Språkpolisen | Etiketter , | 2 kommentarer

Framåt

Månadens nyord för april är ”framåtlutad”. Det duger inte längre att vara tillbakalutad, laid back, avspänd och nertaggad. Pendeln har svängt, så att säga, nu är det framåtlutad som gäller.  Citatet är hämtat från Språkrådets hemsida.

 

 

 

 

 

 

 

Det verkar som om uttrycket användes i den här betydelsen först i Australien 1995, men vi har troligen lånat in det från USA där det blivit allt vanligare.

I de engelska ordförklaringarna får man veta att vara framåtlutad – to lean forward – är att vara proaktiv.

Med risk att bli lite kverulantisk måste jag protestera även mot detta ord. Vi har passiv och dess motsats aktiv. Vad är då proaktiv? Ja, jag vet, att förebygga, att vara aktiv i förväg och så vidare, men det är inte så det används. Det har börjat ersätta aktiv och det är väl onödigt.

När det gäller framåtlutad får jag helt andra och i sammanhanget mycket olämpliga  associationer:

Stapplande, framåtlutande gång, med blicken i marken.

Publicerat i Ord, Språkpolisen | Etiketter | 6 kommentarer

Allt under fullständig kontroll…

Häromdagen åt jag middag med Fredrika Bremer, Harriet Löwenhielm, Sonja Åkesson, Carl Michael Bellman, Evert Taube, Hjalmar Bergman, Birger Norman och ett antal andra kändisar. Det finns en bra bit över hundra litterära sällskap i Sverige, med en gemensam organisation, DELS, och det var dags för årsmöte med efterföljande middag.

Det lustiga är att man identifieras med ”sin” författare. Det egna namnet snubblar man snabbt över vid presentationerna, men så kommer – lite tydligare – namnet på den författare vars sällskap man är med i. Man känner sig lite som i Ray Bradburys Farenheit 451, där en grupp människor memorerar var och en sin bok, för att rädda den från förstörelse och glömska.

De litterära sällskapens medlemmar är goda läsare. De flesta har en speciell relation till sina författare. Sällskapen ger ut årsskrifter, medlemsblad och den gemensamma tidskriften Parnass, som ökar och fördjupar kunskaperna om författarna. Alla arbetar ideellt. Parnass har stöd från Kulturrådet som kulturtidskrift, men nu har bidraget halverats på två år, med motiveringen att den inte innehåller tillräckligt mycket debatt. Det är rätt korkat, tycker jag. Det råder ingen brist på debatt runtomkring oss. Men en eftertänksam vård av klassiker och artiklar som ger oss nya kunskaper eller bättre insikter i olika författarskap är det mera tunnsått med. Dessutom ger det lilla bidrag som det handlar om så mycket för pengarna; en satsad bidragskrona ger troligen hundrafalt mer i ideella insatser.

Men kulturministern, som var med på årsmötet, verkade nöjd med sakernas tillstånd. Under frågestunden oroade man sig bland annat över skolbibliotekens framtid och över Nacka kommun som privatiserar sina bibliotek. Det är ingen fara, menade Adelsohn Liljeroth. I Nacka ökar bibliotekens anslag till medieinköp liksom antalet besökare.

Och när det gäller skolbiblioteken finns det lag på att skolorna ska ha, om inte egna bibliotek, så åtminstone tillgång till bibliotek och kommunerna ska se till att det är så. Allt är ordnat till det bästa i den bästa av världar… Bara så att ni vet.

Publicerat i Böcker, Debatt | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Allt under fullständig kontroll…

Micke och jag

Ärligt talat börjar jag bli lite trött på att ha Micke Persbrandt rännande här hemma hela tiden. Om han åtminstone hade vett att ge sig av om nätterna! I går skulle han gå i fyratiden, i natt klockan två, men det har dragit ut på tiden ett par timmar till.

Åh, du lovade ju, tänker jag, du lovade ju att gå senast klockan två! Men sånt säger man ju inte till Micke. Man står ut, borrar huvudet i kudden, lägger en kudde till ovanpå och hoppas att det snart ska vara över.

Det är alltså filminspelning i huset. Nästa Hamiltonfilm spelas in i klassisk Stockholmsmiljö. Produktionsbolaget har gjort nästan allt rätt. Bett om lov, informerat oss grannar om inspelningstiderna, måndag till onsdag, mest på nätterna. Det var bara det att de glömde några detaljer. Att man börjar kånka hit rekvisita ett par dagar innan och att man inte ska räkna med att kunna använda hissen. Och att de där tiderna som angetts så noga gällde inspelningstid, inte total störningstid. Om man slutar spela in klockan fyra på natten återstår mycket innan det hela är över.

När man hoppas att äntligen få sova vidtar  i stället ytterligare två timmar av attiraljer och personer som ska nedför trapporna eller in i hissen, livligt diskuterande nattens resultat och bilar på tomgång en meter under sovrumsfönstret. Den tillgängliga sovtiden krymper ihop till ett par ynkliga timmar. Det blir av någon anledning minst tio gånger mer irriterande än störningar som sker under överenskommen tid.

Jag har ibland undrat om den där listan på personer i eftertexterna på bio bara är skryt. Finns de verkligen, har jag tänkt, eller sätter de dit en massa namn bara för att imponera. Nu vet jag att de finns.

Men nu är det snart över och vi kommer inte att sakna dagsljusstrålkastaren som spillde över lite dagsljus även in i vårt vardagsrum vid midnatt. Vi kommer att uppskatta att hissen är ledig när man behöver den och vi kommer att lägga oss mycket tidigt i kväll.

Och så ska det vara lite bonusmaterial, har jag förstått. Här ser ni den skylift som inte bara belyst Micke utan även tittat in i vårt vardagsrum de senaste nätterna.

Publicerat i Livet | Etiketter | 2 kommentarer

De vackraste är inte alltid de trognaste

Det är inte bara de enskilda orden som kan ställa till problem när man översätter. Kroppsspråket är olika i olika kulturer – eller åtminstone uppfattningarna om kroppsspråkets innebörd och signalstyrka. Engelska romaner sägs innehålla många axelryckningar.  ”He shrugged his shoulders …” dyker upp rätt ofta utan att det stör. Eller bara ”He shrugged…” Det engelska kroppsspråket är på något sätt mer diskret. På svenska blir det lite spastiskt.  ”Han ryckte på axlarna” är helt enkelt starkare.

Nu kämpar jag med en text där man skakar på huvudet en hel del.

Jag har inte märkt det i den engelska texten, men på svenska blir det ett väldigt skakande. Känns för kraftfullt på något sätt. Jag testar ”ruska” i stället, men det blir inte bättre det. ”She shook her head”, passerar ganska obemärkt medan ”Hon ruskade på huvudet” märks mer.

Så jag får väl trösta mig med ett gammalt visdomsord: ”Det är med översättningar som med karlar. De vackraste är inte alltid de trognaste.” Jag stryker helt enkelt minst varannan huvudskakning.

Publicerat i Att översätta, Att tolka | Etiketter | 5 kommentarer