Ord som dansar

Ibland översätter jag, mest från engelska till svenska och emellanåt skriver jag på engelska. Då händer det att jag förälskar mig i ett ord. Det är troligen samma sak för dem som närmar sig svenskan från något annat språk: plötsligt finns ett ord som uttrycker mer än det man har hemmavid, eller som helt enkelt låter ovanligt trevligt.

Ett ord som jag föll pladask för är sesquipedalian som betyder flerstavig.

Ses-kvi-pe-dej-li-an.

Jo, jag vet, det låter lite krångligt, men det dansar så fint, det är så rytmiskt, Sesquipedalian. Så mycket mer poetiskt än det lite stolpiga ”flerstavig.”

Om man är det minsta förtjust i ord, kan man bli sittande länge med en ordbok som Roget’s Thesaurus. Det är en synonymordbok på 1282 sidor, med orden ordnade tematiskt. Tesaurus (från grekiskan) betyder ”skattkammare”. Den listar också antonymer, dvs motsatsord.

Peter Mark Roget

Roget själv var helt besatt av ord, att hitta det rätta ordet, på ständig jakt efter ytterligare en nyans. Och ungefär som Linné samlade och ordnade sina växter fångade Roget in orden och ordnade dem i grupper som hörde ihop. Väder och vind, årstider och dygnets olika delar får fem sidor. Han illustrerar också med  med ett och annat favoritcitat som ”den döende dagen” från Dante eller målande uttryck som ”regndolkar, med spetsen nedåt”.

När Roget dog i nittioårsåldern 1869, hade hans ordbok kommit ut i tjugofem upplagor och den uppdateras fortfarande med jämna mellanrum. Min sjunde upplaga är inte någon raritet från artonhundratalet utan den sjunde upplagan av den version som ges ut av Harper-Collins i USA.


Publicerat i Ord | Etiketter , | 9 kommentarer

8 mars

Publicerat i Livet | Kommentarer inaktiverade för 8 mars

Skulle kanske ha satsat på te i stället…

Alla dessa beslut och ändrade beslut som kullkastas på en minut. Kom att tänka på den där TS Eliot nu på sportlovet. Hans ”decisions and revisions which a minute will reverse”.

Ibland blir det för mycket valfrihet. Hur väljer man rätt sorts kokkaffe, när man varit borta ur leken ett tag. Där jag vanligtvis handlar är det ont om kokkaffe. Men nu vill jag passa på, för allt finns i stugan: fin kaffepanna i rostfritt, riktiga kaffekoppar med fat, bitsocker och kanske till och med lite klarskinn i något bortglömt förråd. Men vilket kaffe ska jag välja? Björkar har ju inget med kaffe att göra så det går bort. Ett stadsmotiv känns fel (eller är det inre borggården på någon Vasa-borg?), liksom den lite för rustika blå muggen. Det får bli kaffet med traditionella vita koppar.

I kassan kommer jag på ett par rader till ut Eliots dikt om hundra visioner och revisioner innan man dricker te: a hundred visions and revisions/before the taking of a toast and tea.

Klart han drack te, han var ju engelsman. Men jag står fast vid mitt kaffebeslut. Tror jag.

Publicerat i Att tolka, Livet | 8 kommentarer

Ga..Kha..Qa..?

Det verkar vara många som har svårt att stava till Gaddafi. Khadaffi? Qaddafi?

Skönt att veta att man inte är ensam. Enligt svenska språkrådet har ABC news listat 112 olika sätt att stava namnet på denne man. Det är lika bra man lär sig hur det ska vara, för han kommer nog dessvärre att vara aktuell ett tag till. Namnet börjar på ett slags bakre k-ljud, nästan som ett g. Nästa konsonant är lång och ska dubbeltecknas: dd. Vill man vara riktigt korrekt och följa gängse sätt att transkribera från arabisk skrift till latinsk ska det egentligen vara al-Qadhdhafi. Sveriges Television och Sveriges Radio har valt att skriva Kadaffi. Dagens nyheter skriver Khaddafi.

Språkrådet föredrar Gaddafi, eftersom det är vanligast, internationellt mest gångbart och det ligger inte alltför långt från originalspråket.

Publicerat i Att tolka, Ord | 2 kommentarer

Prehabilitera mera

Månadens nyord enligt språkrådet är ”prehab”. Alltså som rehab, men i förväg. Rehabilitering betyder att återställa i användbart skick. Prehabilitering betyder då att se till att man inte blir obrukbar, sjuk, utsliten, tappar sugen eller vad det nu är man vill förebygga.

Jag beslöt att en promenad i detta fantastiska väder måste vara den perfekta prehabiliteringsmetoden. Till exempel mot den där känslan man får ibland på vintern att man hamnat i fel land och borde söka klimatasyl i beboeligare trakter. Samtidigt passade jag på att kolla alla spår som omger stugan.

Jättespåren närmast, vad kan det vara? Drygt meterlånga steg – så långa steg tar inte en normal människa i djupsnö. Björn? Pappa Långben? Harskutt?

Det pågår en livlig trafik med alla allehanda varelser kors och tvärs över tomten och till och med över grannens källartak. Det måste vara lättfotade varelser, annars hade de trampat igenom den murkna konstruktionen för länge sedan.

Jag har ingen aning om vad det kan vara för spår. För en spårkunnig måste detta vara enkelt att avläsa, men för mig är det hieroglyfer i snön. Någon som vet?

Publicerat i Livet, Ord | 5 kommentarer

Att få silkessnöret

I min jakt på något att läsa om den islamiska världen hittade jag i bokhyllan en vacker och innehållsrik bok, Sverige och den islamiska världen. Den är från 2002 och är resultatet av ett samarbete mellan arkiv, bibliotek och museer i Sverige, med Karin Ådahl som idégivare och projektledare.

Boken är full av intressanta skildringar och notiser om kontakter mellan Sverige och den islamiska världen genom århundradena.

Martin Grass, från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, skriver om den planerade fredskonferensen i Stockholm 1917. De flesta delegaterna som deltog i förberedelserna var från socialistiska partier i länder som Tyskland, Österrike, Ryssland, Ungern, Bulgarien, Serbien, Bosnien, Kroatien, Grekland, Ukraina och så vidare. Men där fanns också representanter för de så kallade undertryckta nationerna som ville tala för sin sak, dvs nationellt självbestämmande. De flesta tillhörde islamiska folkgrupper, från till exempel Egypten, Marocko, Tunisien, Algeriet, Tripolitanien, Turkestan, Persien, Indien och Bukhara. De framträdde på ett gemensamt pan-islamskt möte och pressen rapporterade att det var “kanske för första gången i världshistorien att muslimska representanter från olika länder sammankom med varandra“.

I en text av Pia Frände finns citat ur veckotidningen Budkaflen den 25 februari 1887, om förlovningen mellan turkiska rikets envoyé extraordinaire och plénipotentiere, prins Jean Karadja Pascha och fröken Mary Smidt, dotter till grosshandlaren L.O. Smidt. Det antyds att prinsen är på väg att gifta ner sig. Det är ovanligt, menar tidningen, att en medlem av diplomatkåren fäster sig med ömmare band vid någon av vårt lands döttrar och ”hur mycket sällsammare är det ej /…/ när han bär den dubbla värdigheten av prins och pascha och när hans utvalda är dotter till en man som för några årtionden var en fattig springgosse på ett köpmanskontor i Sydsverige, en man vars rikedomar dofta potatissprit.”

Det var alltså dottern till ”brännvinskungen” L. O. Smith som förälskat sig i den turkiske prinsen. Till bröllopet byggde pappan en bröllopspaviljong i orientalisk stil, som fortfarande finns kvar på Carlshälls Gård på Långholmen.

Prins Karadja konverterade till kristendom och fick då silkessnöret av sin chef, Sultan Abdul Hamid. Verkligen och bokstavligen ett silkessnöre som skickades till prinsen i Stockholm. Det är ett ”landsförvisningssnöre” med en blåröd och två gula snoddar. Budskapet var – åtminstone enligt tidigare sedvänja – inte bara landsförvisning. Den som fick silkessnöret borde förstå att han var så misshaglig att det lämpligaste var att ta livet av sig. Det gjorde dock inte prinsen och det verkar som om sultanen inte brydde sig om det. Silkessnöret hamnade med tiden på Sjöhistorisk museet, tack vare sjökapten Arnold Schumburg, som fick det av sin gudfar, prins Karadja och som sedan skänkte det till museet.

Publicerat i Livet, Ord | 2 kommentarer

”Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel”

Rubrikens citat är från Olof Palmes tal på Broderskaps kongress i Gävle, den 30 juni 1965.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek finns Olof Palmes arkiv med artiklar, brev, tal, promemorior och bilder. En del av materialet har digitaliserats och på en särskild webbplats kan man bland mycket annat läsa Gävle-talet, då Palme första gången offentligt kritiserade USA för deras krigföring i Vietnam.

Det finns i såväl i handskrivet original som på talpapper i A5-format, med handskrivna korrigeringar och som det trycktes i tidningen Broderskap. Det är ett bra tal. Han för  övertygande resonemang för självbestämmande, mot kolonialism. När han så under en lång stund pläderat välformulerat och engagerat om viktiga principer, som  åhörarna utan vidare kunde skriva under på, då kommer det mot slutet av talet en inskjuten bisats: ”för det är ju om Vietnam jag talat”.

Olof Palmes arkiv finns huvudsakligen i Stockholm, men delar av det förvaras i arkivets fjärrdepå, främst den stora kondoleanssamlingen och en mängd gåvor.  Eleganta och exotiska presenter från alla hans resor, men också små personliga gåvor från personer som helt enkelt bara ville uttrycka sin uppskattning. Stickade mössor, någon vacker tennskål, små keramikfigurer eller ljusstakar.

Publicerat i Debatt, Ord | Kommentarer inaktiverade för ”Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel”

Världsmästerskap! Trettioårsjubileum!

Var håller våra sportreportrar hus när det verkligen gäller? Här har det varit VM i sparkåkning och 30-årsjubileum dessutom, men jag har inte sett ett enda reportage. Inga bilder, ingen rosig kranskulla, ingen andfådd guldmedaljör som berättar hur det känns. Man vill ju veta. Vilken spark är vinnarmodellen? Hur trenderna ser ut?

Tydligen är det en skandinavisk företeelse det här med sparkar. BBC, som föredömligt rapporterat från spark-VM i Geilo förklarar denna skandinaviska uppfinnings fördelar och funktion. ”Ungefär som en hundsläde, minus hundarna.”

Det förklarar också varför en besökare från Skottland var så förbryllad när han såg folk med spark längs vägarna i Mora:

”But, why are they walking with chairs?”

Jo, så måste det ju se ut för en oinsatt: folk är ute och promenerar med sina stolar.

Det har ju varit ett sparkår i år och i Vansbro har medarna tagit slut. Lokala sparktillverkare, som brukar köpa medar från Vansbro har i stället letat upp gamla trasiga sparkar och förnyat dem. Just medarna och infästningarna brukar klara sig bra, det är trädelarna som åldras snabbast.  Själv är jag sedan länge på jakt efter ormar till medarna, sådana där slingrande saker som man fäster på meden där foten ska vila. Mycket praktiskt.

Och så skulle jag så gärna vilja ha en sparklåda! En sådan där praktisk liten formsnickrad sak som man stoppar ner små barn i, inlindade i en fårskinnsfäll, som gör det omöjligt att frysa. Jag såg en för ett tag sedan i södra Dalarna och frågade om de visste var man kan köpa sådana. ”Nej, den här har morfar gjort. Mamma låg i den när hon var liten och jag med.”

Men om man inte har ärvt en sådan, var får man tag i dem då? Om det ska vara sådana här vintrar framöver borde det vara läge för nytillverkning av sparklådor. I så fall är jag spekulant.

Publicerat i Livet, Tävling | 6 kommentarer

Starkare än vapen

Grattis på födelsedagen, käre gamle Viktor Hugo, var du nu håller hus. Fortfarande vital, trots dina 209 år!

Jag hoppas du hade rätt i det där du sade att ”det finns något som är starkare än all världens arméer och det är en idé vars tid har kommit”.

Publicerat i Debatt, Ord | 2 kommentarer

Vad händer sen?

Tripolis hamn med svenska och holländska fartyg på redden, år 1745

På sjuttiotalet deltog jag, som ung nyanställd på utbildningsdepartementets internationella sekretariat, i ett möte med med en representant från Libyen som kommit för att diskutera samarbete med den svenska utbildningsförvaltningen.

Vi förklarade lite besvärat att vår biståndspolicy innebär att vi koncentrerar oss på vissa samarbetsländer och det kan bli en lång process om man ska inkludera nya stater. ”Bistånd?” Den libyske representanten förstod ingenting. ”Vi betalar såklart. Pengar är inget problem. Ni har kunnandet, vi har pengarna och vi vill ha nyckelfärdiga skolor till beduinerna.”

Men då är det kanske mer en fråga för byggsektorn, menade vi. Praktiska monteringsfärdiga hus går säker att beställa.

”Ni förstår inte”, sade den libyske representanten tålmodigt, ”vi vill inte bara ha skolbyggnader. Vi vill ha skolböcker, läroplaner, hela kitet. Ni har ju en  nomadbefolkning här i Sverige också, som ni verkar ha fått ordning på. Och sand eller snö kan väl inte spela så stor roll.”

Nej, det blev inte något samarbete, vad jag vet. Jag tror att libyerna tyckte att vi var byråkratiska och krångliga. Dessutom hade vi ju – i alla fall på sjuttiotalet – egenartade föreställningar att utbildningen måste grunda sig på elevernas egna erfarenheter och kultur.

Jag kom att tänka på den där episoden när jag såg flaggan som hissades utanför Libyens ambassad i Stockholm häromdagen. Den är från 1951, då Libyen blev självständigt från Italien. Ledaren för självständighetsrörelsen, som blev landets nye kung, var också religiös ledare för Sanusiya-orden. Det är en gren av islam som historiskt varit viktig för motståndet mot ockupationsmakterna. Det var alltså deras ledare, kung Idris, som Gaddafi störtade när han tog makten 1969.

Sanusiya-grenen av islam var viktig som enande kraft för beduinerna. ”Under loppet av ett sekel präglat av koloniseringsförsök formade beduinerna i det nuvarande Libyen en antikolonial motståndsrörelse.” Och: ” Det som till slut hårt sammansvetsade beduinerna med Sanusiya-orden var hoten utifrån: först Frankrike, sedan Storbritannien och till slut Italien.” Beskrivningar av motståndsrörelsen finns i en artikel i Svenska Dagbladet från 2009, av Elisabeth Özdalga, chef för svenska forskningsinstitutet i Istanbul.

Gaddafi måste ha varit orolig för att beduinerna skulle ställa till med bråk, när han störtade deras ledare och lanserade sin egen variant av islam. Kanske är det en delförklaring till det libyska besöket på utbildningsdepartementet på 1970-talet, i syfte att få hjälp med att omvandla ”nomaderna” till lydiga undersåtar?

Publicerat i Att tolka | Kommentarer inaktiverade för Vad händer sen?