Lite stekt njure kanske?

Postat den 16 juni, 2011 av Karin

Idag är det Bloom’s day. Det äts stekt njure lite varstans i världen, framförallt i Irland och alldeles särskilt i Dublin, som skildras hus för hus, i James Joyce roman Odysseus. Bokens handling utspelar sig den 16 juni 1904 och huvudpersonen Leopold Bloom vandrar runt i Dublin i olika ärenden. Där finns bland annat en beskrivning av Blooms matvanor. Han var särskilt förtjust i inälvor och allra mest tyckte han om stekt lammnjure.

Bloomsdayfirandet ser lite olika ut i olika länder. I Genua har man tagit fasta på att boken egentligen är en rad olika böcker, olika avsnitt med vart och ett sin stil, sitt tema, och sitt klockslag och iscensätter bokens olika delar på olika platser i staden.

Szombathely i Ungern är den fiktiva huvudpersonens lika fiktiva pappas hem och där firar man på Blum-gården (som finns i verkligheten).

I Stockholm firar man på Rönells antikvariat. Där handlar det mycket om Joyce litterära metoder. Hans stream of consciousness-teknik och epifanierna, detta svårfångade och viktiga begrepp i litteraturen: en insikt som plötsligt drabbar huvudpersonen, en uppenbarelse som ändrar förutsättningarna för den fortsatta berättelsen.

I kväll, från halv sju är det alltså Bloomsday-fest på Rönells, på Birger Jarlsgatan 32 i Stockholm. Man kan man njuta av Mollys monolog, en ohejdad medvetandeström av ord. Inte ett skiljetecken så långt ögat når. Och epifanier, nyöversatt poesi, irländsk musik, öl, vin och gorgonzola, som Leopold Bloom också var väldigt förtjust i.

James Joyce träffade sin blivande fru Nora Barnacle, på Nassau street i Dublin den 16 juni 1904. Romanen Odysseus utspelar sig därför under denna dag.

Publicerat i Att skriva, Böcker | Etiketter , , | 3 kommentarer

En främling hälsar på

Postat den 14 juni, 2011 av Karin

Björn Wiman är kulturchef på DN. I helgen vågade han sig ända till Avesta där han minglade med Ax:son Johnson-stiftelsen, förde distingerade diskussioner och serverades  champagne och sill (samtidigt? urk!) på de ”dekorativa gräsmattorna”. Här uppsnappade han ett och annat. Enligt ”lokal hörsägen” ska Metall ha stoppat ett tekniskt kunskapscentrum i nejden. Väldigt olikt Metall, faktiskt, som brukar vilja ha en teknisk högskola i varje socken.

Och de tröga bergslagsborna missade dessutom en enastående chans att skapa ett Dalarnas Akropolis, ett ”arkitektoniskt världsminne” (jag tror han menar världsarv) som konsul Ax:son Johnsons polare Alvar Aalto ritade.

Det var på femtiotalet och den här Aalto-skissen föll inte kommunpolitikerna på läppen, enligt Wiman huvudsakligen för att ”den vanligaste invändningen var att huskropparna låg snett”. Hur vet han det? Hörsägen?

Aalto var ju inte i första hand någon stadsbyggnadsarkitekt och husen som han i sin modell spridde ut över stadens torg ser onekligen lite vilsna ut.

Jag tror att hanteringen av Aaltoförslaget var seriösare än Wimans beskrivning. Kanske ansåg man att det var synd att bygga bort det fina stadshuset. Kanske var det alla parkeringsplatser mitt på torget som fick kommunpolitikerna att tveka. Kanske tyckte man att förslaget mer liknade en groggbordskiss än en genomarbetad ritbordskonstruktion.

Idag finns stadshuset kvar på det öppna torget, bilparkeringen ligger på andra sidan om det som på skissen heter PLUS, enligt Wiman en ”plåtbeklädd köplada”. Bra eller dåligt kan man ha olika uppfattningar om. För oss som handlar i Avesta är det trevligt att allt är samlat på en liten yta och att det alltid går att parkera.

Efter sillen och champagnen lämnar Wiman herrgården med ”myndiga brukspatroner från 1600-talet och framåt” och ger sig ut på stan. Han är tydligen sugen på en varm korv och går in på Cityburger och vad ser han där? Jo en reklampryl i form av en stor korv med fotbollsskor som förser sig själv med ketchup. Och vips utnämner han plastfiguren till stadssymbol och pådyvlar alla Avestabor en anakronistisk kollektiv skuld: ”Avesta – staden som valde bort Alvar Aalto till förmån för en varm korv.”

Hörru Wiman. Om nu DN betalar dig för att åka till Avesta (för inte var det väl en bjudresa?) då kan du väl utnyttja en del av det svåråtkomliga utrymmet i DNs kulturbilaga för en redovisning av de där distingerade samtalen som fördes. De lär enligt hörsägen ha handlat om ideologins betydelse i den moderna politiken och det låter som ett intressantare ämne än Cityburgers reklamkorv.

Kom igen, Wiman, häv dig över prenumerationsuppsägningsgränsen här i södra Dalarna!

Torget i Avesta med Cityburger i fonden, med röda parasoller. Vill man se denna ”offentliga utsmyckning”, som Wiman kallar reklamkorven, måste man gå in i hamburgerrestaurangen och in i nästa rum och där, i hörnet till vänster bland barnstolar och leksaker, där står den.

Ett Aaltohus blev i alla fall byggt i Avesta, det så kallade Blåstället, eller Sundh Center som det egentligen heter, efter byggherren som såg till att det blev byggt.

Blåstället kallas ibland Aaltohuset, inte – som Wiman skriver – Blå huset.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Språk | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Fakir? Eller värre?

Postat den 14 juni, 2011 av Karin

På väg till syrran med växthuset stannade jag till för att köpa någon lämplig present. En spikmatta, tänkte jag, det behöver hon säkert. I varuhuset i Borlänge rådde försommarstiltje och först efter en del letande hittade jag två unga praktikanter bakom hushållsporslin och kastruller. De såg rätt nypussade ut när jag dök upp.

– Hörni ungdomar, kan ni berätta var jag kan hitta en spikmatta.

– Nej, det har vi inte, tyvärr! Inga spikmattor.

Attans, tänkte jag, då får det väl bli något åt trädgårdshållet i stället.

– Okej, i så fall går det lika bra med en sekatör. Var kan jag hitta en sån?

Ungdomarna stirrade skräckslaget på mig.

– Men vad är det du ska GÖRA?!

Det var frestande att inte svara och bara se lite mystisk ut, men jag vågade inte. De kanske hade ringt polisen i så fall.

– Present år syrran.

De log lättat och pekade i riktning mot trädgårdsprylarna, där jag hittade något greppvänligt, avsett för en normalstor kvinnohand.

Publicerat i Att tolka | Etiketter | 2 kommentarer

Kört?

Postat den 13 juni, 2011 av Karin

Läste häromdagen i Svenska Dagbladet att det numera tar över fem år för regeringen att genomföra ett riksdagsbeslut, mot tre och ett halvt för några år sedan. Och sedan har det kommit artiklar i olika tidningar om regeringens problem med att genomföra sin politik i minoritetsställning.

Aftonbladet har gjort ett kollage-montage från den där filmsnutten som brukar visas på julafton: Kalle Anka, Musse Pigg och Långben är ute och åker i en husvagn. När de äter frukost tillsammans i full fart längs bergs-vägarna ser de plötsligt på varandra och undrar: Vem är det som kör?

Precis samma fråga ställde sig Tony Blair i England när Labour efter många år i opposition äntligen fick regeringsmakten.

I den välskrivna och informativa boken        The End of the Party av Andrew Rawnsley undrar Blair otåligt varför det inte händer något med alla hans hans politiska idéer. Han har ju sagt precis hur han vill ha det. Och ändå blir det inte så, trots att han har tillgång till ett sofistikerat och mäktigt administrativt maskineri.

I Blairs fall – antyds det i boken – var problemet att han helt enkelt inte förstod hur man omsätter politiska visioner i genomförbara reformer. Han beklagar sig för en högre tjänsteman:

”Det känns som om jag sitter i en Rolls Royce och inte kan hitta bilnyckeln.”

Svaret blir att det är därför som han behöver en chaufför. Det vill säga att han borde lära sig att använda regeringskansliet i stället för att betrakta det med en blandning av misstro, fruktan och frustration. Nej då, jag drar inga paralleller alls. Konstaterar bara bilmetaforer av olika slag tycks vara gångbara i den politiska journalistiken just nu.

 

 

Publicerat i Böcker, Debatt, Ord | Etiketter , | 7 kommentarer

KIP nära dig – hela listan!

Postat den 10 juni, 2011 av Karin

– Är det något religiöst, det där, frågade kvinnan bredvid mig i väntrummet.  Frågan gällde min stickning, som jag hade tagit med mig ifall det skulle bli lång väntan hos doktorn. Jag försäkrade att det var en alldeles oreligiös stickning och då böjde hon sig intresserat fram och följde med spänning varje liten rörelse med stickorna.

– Oh, det är SÅ det går till när man stickar! Eller på originalspråket: ”Oh, so THAT’S knitting!” Eftersom vi befann oss i USA talade hon amerikanska.

Det har blivit vanligare att sticka sedan dess, även i USA, där det ett tag var nära att bli en utdöd konstart. Nu är det dags för årets internationella KIP-dagar. Knitting in Public.

Bra idé när det inte längre är en självklarhet att ha med sig en stickning som man plockar fram, var man sitter och var man står. Stickning måste man lära sig med mun-mot-mun- metoder. Eller kloka-huvuden-ihop-metoder, kanske. Det är bara de allra stickskickligaste som har glädje av stickmönster, men de är å andra sidan så skickliga att de klarar sig utan.

Därför ordnas KIP några dagar varje år, så att man kan träffas och utbyta råd och tips. Här i Sverige kan man sticka offentligt i Rademacher-smedjorna i Eskilstuna, i Botaniska trädgården i Göteborg, i Folkets Hus i Kiruna, på isbrytaren S:t Erik i Stockholm, på Drottninggatan i Gävle och några andra platser. Hela listan finns här. Alla arrangemang är den 11 eller 12 maj JUNI.

På bilden ser jag att jag nog borde skrapa och måla fönsterbågar i stället för att sticka.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , | 9 kommentarer

Den svenska sommaren…

Postat den 8 juni, 2011 av Karin

Den svenska sommaren är kort och snöfattig. Här står snöskoveln och undrar vad som hände. Jag försöker förklara för den att det går undan, nu för tiden. Årstiderna svischar förbi lite för fort. Humleplantan har också brått och tävlar med åkervindan om vem som är snabbast att slingra fast allt inom räckhåll.

Snöskoveln må vara hänt, men cykeln och sopborsten hann faktiskt inte stå där särskilt länge innan de blev snärjda.

Publicerat i Att odla, Tävling | Etiketter , , , | 2 kommentarer

6 juni

Postat den 6 juni, 2011 av Karin

Första gången jag bakade pepparkakor var jag 30 år och bodde i Östafrika. När det blev jul fick jag ett ryck och gjorde både sillsallad och pepparkakor. Och så  klädde jag en buske med lite färgglada saker så att den skulle likna en julgran. Det gjorde den inte.

Jag insåg rätt snart vad jag höll på med. Jag längtade hem, helt enkelt och hade blivit traditionskramare, för första gången i mitt liv. När de finns där, sedvänjor och traditioner, kan man strunta i dem. När de inte finns, börjar man värna dem, även om man uppriktigt sagt inte är så förtjust i sillsallad. Så fungerar det nog för alla ut- och invandrare.

En forskare, som jag hörde för några år sedan, föreläste om svenskhet i exil. Hon hade rest runt i svenskbygderna i USA. En liten stad hade en stor kaffepanna överst på sitt vattentorn, för att signalera att här bor det svenskar. På ett ställe värnade man verkligen gamla fina svenska traditioner, som den årliga lutfiskkastningen vid midsommarfirandet! Genom språkförbistring, hopblandning av olika helger och allmän handfallenhet inför dessa konstiga sjok av torkad fisk hade man kommit fram till att det nog inte var möjligt att äta dem.

Så man ordnade i stället något som påminner om varpa och diskuskastning. Den som kastar längst eller träffar rätt vinner!

Här i Sverige är det inte ovanligt att man tar en tur i sin nyputsade amerikanare på nationaldagen, gärna bland gula rapsfält mot en blå himmel.

PS 7 juni.

Här är man på väg hem igen, efter nationaldags-firandet. Jag har fått hård men rättvis kritik för teckningen i går, den där bilen här ovanför. Alldeles för trång för att vara en jänkare, och särskilt en Chevrolet Bel Air Nomad 1956. Den modellen tog begreppet familjebil till nya dimensioner. Sådana invändningar tar jag förstås på Största Allvar och gör därför ett nytt försök. Nu får det plats åtta personer!

Publicerat i Att rita, Att tolka, Ord | Etiketter | 5 kommentarer

Att sälja biljetter eller transportera passagerare

Postat den 5 juni, 2011 av Karin

SJ:s affärsidé verkar vara att sälja biljetter, snarare än att transportera människor. Senaste resan (av många liknande) innebar några nya inslag. Vanligtvis finns det en obokad vagn för resenärer som inte köpt platsbiljett och där får de slåss bäst de kan om platserna. På detta tåg var den obokade vagnen bortrationaliserad, men inte nog med det. Man hade också tagit bort en av de bokade vagnarna. Vagn 16 där jag hade min sittplats  fanns inte. I alla fall inte på detta tåg. Till yttermera visso hade man bytt nummer på de få vagnar som fanns kvar.

Lägg därtill långhelg, fullbokat och rekordvarmt så har vi goda förutsättningar för en mardrömsresa. Men vad händer? Folk slår sig ner där de kan, i gångarna, i trapporna vid utgångarna, i något litet mellanrum, på varandras väskor. Och så halar de fram sin pocketbok och börjar läsa. Leenden och samarbete så långt ögat når! Konduktörerna jobbar snabbt med säkra bedömningar av vilka som måste ha riktiga sittplatser: barnfamiljer, gravida och gamlingar får de lediga platserna i första klass.

Ett helt tåg knökfullt med filosofiskt lagda personer på gott humör! En tåglast med människor som inser att det inte är någon idé att klaga där och då, eftersom ingen ombord på tåget har fattat beslut om att haka av vagnarna.

SJ däremot kommer nog att få en hel del klagomål och ersättningskrav för ogiltiga biljetter.

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , | 6 kommentarer

Ett svalt rum och inte för mycket mat

Postat den 2 juni, 2011 av Karin

I hotellreceptionen:

– Två veckor, det går bra. Några särskilda önskemål?

– Inte för mycket mat. Jag vill inte att den ska bli för stor. Och ett svalt rum, förstås.

– Självklart. Ljust eller mörkt?

– Råg.

– Utmärkt. Det blir 400 kronor.

Månadens nyord är enligt språkrådet surdegshotell.


 

Publicerat i Ord | 2 kommentarer

Att visualisera och missualisera

Postat den 1 juni, 2011 av Karin

Månadens nyord har inte dykt upp ännu på Språkrådets trevliga hemsida, så jag passar på att lansera min egen kandidat: missualisera. Det betyder att visulisera på ett missvisande sätt, att missbruka perspektiv, färger, vinklar och innehåll för att vilseleda. Ungefär som en försäljningsannons för en lägenhet, tagen med ett objektiv som gör att den lilla ettan på 22 kvadrat ser ut som Blå hallen. Eller i alla fall som Gyllene salen.

Eller som skisserna över hur det kommer att bli när Slussen byggts om. Ordet har lanserats av Svenska Dagbladets krönikör Lars Ryding och han använder just Slussen som exempel. Mycket välargumenterat!

Titta på den här bilden till exempel. Ser ju väldigt trevligt ut, men jag undrar vad dessa barn gör ute på stan en morgon i fyratiden på sommaren. Och om man verkligen har rivit alla hus på Söders höjder så att den tidiga morgonsolen kan strömma in så där. Slussen ligger ju åt norr, för bövelen! Tror dom jag är dum i huvudet? Och var är trafiken, som ju ändå är någon slags huvudaktör i sammanhanget?

Alla dessa fina skisser, med soldränkta på platser där det inte kan vara sol, gör mig rätt skeptisk till resten av projektet också. Missualisering, var ordet. Varför finns det ingen motsvarande skiss på hur fint det skulle bli om man rustade upp det befintliga Slussenområdet? När alla körfält är öppna är det, såvitt jag kan se, aldrig några besvärande köer just vid Slussen. Tvärtom är ett av argumenten för ombyggnaden, att Slussen är underutnyttjad som trafikapparat. ”Kolla här, inga trafikköer – så kan vi ju inte ha det! Stockholm är väl ändå en storstad, eller hur?” Så ungefär måste orden ha fallit i stadshuset.

Och så är det popplarna, de vackra popplarna som står där slanka och eleganta som en fin vertikal kontrast mot klöverbladets svepande former, varför ska de offras? Blev det för många adjektiv där, tycker ni? Jamen om nu ombyggnadsivrarna tar till alla vackra adjektiv de kan hitta för att beskriva detta nya Slussen, denna ”mötesplats för människor”, så tänker inte jag vara den som spar på adjektiven för att visa att den befintliga lösningen har sina värden.

 

Publicerat i Att tolka, Ord, Språkpolisen | Etiketter | 2 kommentarer