Take my lips

Postat den 12 augusti, 2011 av Karin

Ella Fitzgerald, Billy Holiday, Louis Armstrong, Frank Sinatra, alla har de sjungit  All of me av Seymor Simons och Gerald Marks.

”Take my lips, I’ll never use them” sjunger de.

På den intressanta sajten Engrish hittar jag en annons för det perfekta läppborttagningsmedlet. Fungerar fint om man vill ta bort ögonen också!

Nästa reklambild verkar inspirerad av den spanska 1600-hundratalsförfattaren Pedro Calderon som skrev  Livet är en dröm.

”Livet är en dröm och drömmarna är drömmar”, skrev han. I Taiwan tycker man ungefär likadant.

Och så ett kinesiskt hotell som går ännu längre tillbaka i tiden för att hitta sina inspirations-källor, ända till Första Mosebok och paradisets förbjudna frukter: ”Det finns förbjuden frukt på hotellet. Tack.”

Det är den enda text som jag går bet på att tolka. De första två kan man ju förstå hur och varför det blev tokigt, men denna? Hur har man tänkt här, månne?

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Ord, Språkpolisen | Etiketter , , | 10 kommentarer

Va, är du kvar? Fortfarande!

Postat den 10 augusti, 2011 av Karin

Jag har problem med ordet extant på engelska. Eller med att hitta en översättning till svenska, snarare. Extinct betyder utdöd eller utrotad. Extant är dess motsats, alltså ännu ej utrotad, eller outrotad. Det är svårt att hitta en översättning som inte låter lite otålig eller avfärdande, ungefär som om värdfolket vid läggdags upptäckt en gäst som dröjt sig kvar för länge på deras party: ”Va! Är du fortfarande kvar?”

Gary Corby  diskuterar språkfamiljer på sin blogg och menar är att det är lite märkligt att de indoeuropeiska språken tagit över världen så snabbt och totalt. Det verkar vara något med de indoeuropeiska språken som funkar bra med den mänskliga hjärnan, skriver han. Kanske för att de är bra språk för att tänka och förmedla vetenskap på, särskilt  matematik och fysik. Det blir helt enkelt inte mycket kvar av mänskligt tänkande om man utesluter de indoeuropeiska språken, skriver han. Vilket naturligtvis kan ha med kulturell dominans och maktförhållanden att göra, påpekar han också försiktigtvis.

Kinesiskan anses enligt Gary vara ett ”extant” språk. Indoeuropeiska språk har tagit över världen, men kinesiskan envisas med att vara extant. Outrotat. Jag undrar vad kineserna säger om det? I deras ögon kanske det snarare är de indoeuropeiska språken som är outrotade, dvs fortfarande kvar, mot alla odds. Och vad hände med de arabiska språken? Var det inte där den moderna matematikens vagga stod, undrade jag och Cary kompletterade genast med ett nytt inlägg, där arabiska och närbesläktade språk fick den cred de förtjänar.

Så här ser i alla fall den indo-europeiska språkkartan ut, som jag snott från Gary Corbys blog och som han i sin tur snott från Jack Lynch vid Rutgersuniversitetet i New Jersey.

PS Jag upptäckte i kommentarsbåset till Merriam Websters nätlexikon att termen extant finns med som en statusbeskrivning i samband med militära utmärkelser. Det är en lite sinistrare parallell till den där gästen som stannat för länge på partyt: ”Löjtnant Smith, fortfarande i livet…”

Publicerat i Ord, Språk | 5 kommentarer

Nyord i augusti

Postat den 8 augusti, 2011 av Karin

Oj då, nu har en ny månad rullat på och jag har inte kollat augusti månads nya ord, förrän nu: paddagogik enligt språkrådet. Från iPad (paddan alltså) och det syftar på använd-ningen av pekplattan inom undervisningen, kanske framförallt inom förskolan. För mig låter det lite för mycket som produktplacering, ett alltför konstruerat ord för att det ska få fäste.

De flesta ungar (två av tre!) använder datorer, telefoner, digitala ritbrädor och olika pekplattor för att rita, lyssna på musik, leta upp olika Bollibompa-spel och övningar. Kopplingen till just iPad känns lite för snäv.

Fast vem vet. Begreppet ”padda” verkar användas för vilken pekplatta som helst, som i ”Samsung blir först med padda i Sverige” (i datortidningen IDG.se, 25 november 2010).

Publicerat i Ord | 6 kommentarer

I Bergslagens regnskogar

Postat den 7 augusti, 2011 av Karin

En släkting berättade för mig, när jag var barn, att det funnits en författare i mina hemtrakter som var så omåttligt populär att hela Sverige stannade upp när han läste sina noveller i radio, på 40- 0ch 50-talen. Släktingen jobbade på en telefonstation på den tiden då alla samtal kopplades manuellt.

”Men när Johan-Olov läste i radio, då var vi sysslolösa, för då var det ingen som ringde.”

Mannen i fråga var smeden, för- fattaren, Metallordföranden, med mera, Johan-Olov Johansson.

I går var det dags igen för den årliga Johan-Olov-dagen, som firas i början av augusti varje år vid hans barndoms- hem Tvåbo i Horndal, i södra Dalarna.

För att det ska fungera måste det vara vackert väder. Eftersom det ofta kommer uppåt åttio personer blir det för trångt att vara inomhus i den gamla smedbostaden. Reservplanen är att hålla hela tillställningen i den stora modellboden nere på bruksområdet. Det är en ganska omfattande historia att flytta scenografi, instrument och all mat, så det gäller att man vet i god tid hur vädret ska bli. I går var det lite mer spännande än vanligt.

Lars Hjertner som smeden och spelmannen Bjurbäcken i dramatiseringen av novellen Änglaknäpp

Det såg hyfsat ut på morgonen. På förmiddagen började det regna. En timme före start klockan ett, öste regnet ner och tjugo i ett höll det fortfarande på. ”Äsch, det klarnar upp”, sade optimisterna. ”Ser ni inte att det är jämngrått”, sade realisterna, ”vi får nog ställa in, för nu är det för sent att flytta allting.”

Fem i ett slutade det äntligen regna och sedan klarnade det  upp och blev en strålande eftermiddag, mycket folk och en fin dramatisering av novellen Änglaknäpp.

Det hör också till att vi äter smedmat, dvs glödstekt sill och potatis, med svagdricka till. Och kaffe med kringlor eftersom det är lite fest.

I år var det också släppfest för en bok med några av Johan-Olovs mest omtyckta noveller. Johan-Olov-sällskapet, som ordnar det hela, firar sitt tjugoårsjubileum med att ge ut novellsamlingen och det råkar dessutom sammanfalla med 100-årsjubileet av Johan-Olovs första bok.

Omslagsbilden visar Johan-Olov sittande till vänster, med sin fästmö Stina bredvid sig. Bakom står Stinas syster och blivande man. Många av novellerna handlar om kvinnornas viktiga roll på bruken; ett exempel på det finns här. På sätt och vis var Johan-Olov Johansson feminist, trots alla sina tidstypiska patriarkala drag.

Delar av publiken under björkarna på vedbodbacken vid Tvåbo

Publicerat i Böcker | 4 kommentarer

En kula varpa

Postat den 4 augusti, 2011 av Karin

Varpa är ett komplicerat spel, det har jag förstått. Sedan har jag nog inte förstått så värst mycket mer. Jo, att det självklart heter ”kasta varpa” och inte – som en del fastlänningar ibland hörs säga –  ”spela varpa”. Det talas också om en kula och jag tänkte mig något i stil med lillen i boule, men en kula är helt enkelt en spelomgång. Ett slags omgång. Som i uttrycket ”börja på ny kula”.

Här är varpaplanen klippt och klar för årets stora drabbning. Varpastenarna ligger på hög. När jag förundrade mig över att de var så olika fick jag veta att vikten inte spelar någon roll. De kan väga ett halvt kilo eller upp till fem kilo. Man kastar med det man trivs med och lyckas bra med. Här är det sten som gäller, inga nymodigheter i metall.

Min förmodan att damerna kanske föredrog de lättare stenarna (nejdå, ingen fördom från min sida, det är ju faktiskt så att kvinnor i regel har mindre muskelmassa än män) visade sig vara felaktig. De deltar inte, i alla fall inte just på denna traditionstyngda plats. Men annars finns det finns damlag och särskilda regler för damvarpa (som kortare kastavstånd) men också mixed dubbel och sånt.

Varpa betyder kasta (werfen på tyska) och är samma ordstam som varp i vävning, säger min etymologiska ordbok, men här tycker jag att det blir konstigt. För visst är det inslaget som man ”kastar in” mellan varptrådarna? Varpen sitter väl där den sitter?

Publicerat i Ord, Språk | 3 kommentarer

Mera småkryp

Postat den 3 augusti, 2011 av Karin

Först var det tvättmedlet. Måste byta mot något snällare, eftersom huden blev irriterad och svidig. Sedan bilen. Jag tjatade på redaktörn, som jag delar bil med, att vi måste byta till automatväxel, eftersom ”den där kopplingen är hopplöst trög, det gör ont i knät”. Och så glasögonen. Dags för nya. Därefter vinerna. Jag underkände vårt vanliga sortiment. Måste vara något fel på det, alldeles för mycket histamin eller nåt, eftersom ett halvt glas gav mig huvudvärk. Lät bli vin helt och hållet, men fick ändå huvudvärk.

Då undrade en observant person om det möjligen var så att jag haft närkontakt med en fästing. Visst var det så, men det var ju flera veckor sedan, kanske ett par månader. Men jag bad i alla fall vårdcentralen att kolla och har man sett, borrelia av värsta sort. Mot detta tar man en dunderkur som dels känns som första månaden av en graviditet, med allt illamående, dels gör att man inte kan vistas i solen. Men den hjälper och efter tre veckor kunde jag konstatera att det var tur att vi inte hann köpa ny bil, för den gamla fungerar utmärkt, tills vidare i alla fall.

Sensmoralen är att man inte ska ta för givet att det är blixtlåset som irriterar eller bh-bandet som skaver, eller någon tvättmärkningslapp som kliar. Man bör undersöka om det inte är en sådan där liten fuling som det finns en bild på längst ner (känsliga personer bör inte kolla).

Och så en efterlysning. På någons blogg (trodde det var Cecilia N, men det verkar det inte vara) såg jag en redovisning av en lika intressant som omvälvande undersökning. Bloggförfattaren hade beslutat kolla vad som händer med fästingar som man plockat bort. Faller de verkligen döda ner efter något dygn utan värddjur, som det påstås?

Nix, ingalunda, visade det sig. Inte nog med att de överlever veckovis, de förökar sig dessutom! I den glasburk där de placerats fanns först ett mindre antal, kanske åtta-tio stycken. Efter ett par veckor var de många fler och hur det såg ut i burken efter fyra veckor vill ni nog inte veta. Men vem sjutton var det som genomförde detta grund-forskningsexperiment? Någon som vet?

Jag är lite mer observant nuförtiden. Den här fulingen drog jag loss från kroppen enligt konstens alla regler för ett par veckor sedan.  Jag hoppas verkligen att den hade förlorat halva andra vänsterbenet redan innan vi träffades!

Uppdatering samma kväll: Det var ju Lilla B som hade fästingar som husdjur! Och de ursprungliga fästingarna överlevde i 49 dagar! Här kan man se hur många de var. Sedan gick den generationen bort och kvar blev små söta fästingbebisar som den omtänksamma Lilla B MATADE MED SITT EGET BLOD! Jag lovar. Läs själva på hennes intressanta och underhållande blogg.

Publicerat i Livet | 14 kommentarer

Mer sommarläsning

Postat den 1 augusti, 2011 av Karin

B Wahlströms böcker om sommarblommor, småkryp och annat är läckra små volymer med lagom mycket fakta, tydliga bilder och en liten ruta att fylla i vad man har hittat och när. Det kan ge mycket varierande uppgifter om fyndplatsen, som: ”överallt” eller ”hemma” eller ”i högt gräs”. Tidpunkten anges på motsvarande sätt med klockslag och datum, eller ”hela tiden” eller ”minns inte riktigt”.

Böckerna är perfekta för blomspotting och insektsspotting. Växter och kryp finns runt knuten, även i stadsmiljö.

 

 

 

 

 

 

För här handlar det nämligen inte om rara örter, eller sällsynta skalbaggar, utan just om det där som är lätt att hitta. Myror, maskar, sniglar, maskrosor, mossa, ormbunkar, lönnar och rönnar. (Illustrationerna är uppdaterade 3/8 för att ge en mer varierad bil av tillkomsthistorien. Ibland skriver fyraåringarna själva, ibland dikterar de innehållet för assisterande sekreterare. Det går att klicka på bilderna för att se större format.)

Det finns små fina burkar också, som man kan samla kryp och blommor i för närmre studier. För levande varelser gäller: samla in, undersöka, släppa ut igen. Annars riskerar man lätt att  någon favoritsyrsa flyttar in i sovrummet.

Med risk att bryta mot den grundläggande regeln, att man inte ska tilldela dyngbaggar och spottstritar mänskliga egenskaper, använder jag argumentet att alla längtar hem till sig på kvällen, även insekter. Och om de lämnas kvar i burken över natten kanske de inte överlever.

Gräshoppa som insisterar på att få bli utsläppt

Men barn vill ju att det ska vara logiskt, så när jag pläderar för gräshoppans rätt till liv och frihet undrar de varför jag i så fall slår ihjäl mygg. ”Är det för att dom är så små?”

Jo, det är det väl egentligen, men det var inget bra svar att ge till ett logiskt barn. ”Flugor då?” Jo, flugor kan jag väl kanske tänka mig att smälla ihjäl, med något tillhygge. ”Fjäril?” Nej, det finns ju ingen anledning att ha ihjäl fjärilar. ”Men om fjärilar var jättegiftiga, som huggormar?” Jag invände att fjärilar faktiskt inte är giftiga. ”Men huggorm då. Skulle du ha ihjäl en huggorm?” Tack och lov kommer svensk lagstiftning till min hjälp i det fallet och jag kan förklara att det är förbjudet att slå ihjäl huggormar, så det tänker jag inte göra.

Gräshoppa återfår sin frihet så att den kan hoppa hem till sin familj till kvällen

Publicerat i Att läsa, Livet, Språk | 9 kommentarer

Idéstöld? Great minds think alike? Eller är jag kanske inte så unik som jag tror?

Postat den 28 juli, 2011 av Karin

I närheten av Möklinta som betyder Storberget, eftersom ”mökl” = mycket, eller stor och klint betyder berg, alltså Möklklinten, som blivit Möklinta (uttalas med kort ö), som ligger norr (tror jag) om Sala, finns en lada.

Jag tog ett kort på ladan första gången i juni 2008, eftersom jag tänkte att den där kommer att ramla ihop snart. Sedan dess har det blivit ett hundratal bilder och ladan står där fortfarande. En takpanna ramlar bort då och då, ladan säckar ihop lite mer varje vinter, men den står där. Ibland kan man se en liten upptrampad stig upp till ladan. ”Måste vara rådjur” säger jag. ”Nej, jag jag har hört sägas att det är någon galning som ränner där och fotograferar hela tiden” säger Redaktörn, som gärna kommenterar mina förehavanden. ”Vad ska du ha alla de där korten till?”

Det har jag ju inte riktigt tänkt igenom, men ett år blev de i alla fall en bra almanacka med en lada per månad. Sån’t kan man ju ha dem till.

Men nyss fick jag ett fint brev, på papper, med handskriven adress och allt, från en god vän som känner till mitt ladprojekt.  Som medskick låg den här tidningsnotisen från Uppsala Nya Tidning.

Man har ju snott min idé! Och redan innan jag ens hunnit publicera bilderna, dessutom. Så vad gör jag nu? Jag kanske ska erbjuda Upplandsmuseet mina bilder så att de kan ordna en utställning nästa år också. ”Årets lada.” Men under tiden visar jag några här. Vassegoda. Vernissage på

Möklintaladans  kamp

Den första bilden är från juni 2008, den sista från juli 2011. Om man klickar på någon bild och vandrar ”i sidled” finns ytterligare ett tjugotal bilder. 

 

Publicerat i Livet, Språk | 8 kommentarer

Vad fort det går!

Postat den 27 juli, 2011 av Karin

Fortfarande juli, några dagar till.

Då är det högsommar i min föreställningsvärd, men naturen verkar tycka annorlunda. Lingonen börjar bli klara och rönnbären rodnar. Höstanemonerna med sina vackra nackar blommar för fullt, alldeles för tidigt.

Ofta minns man ju fel, men i dessa digitala tider kan man gå tillbaka till förra årets bilder och stämma av.

Sedär! Jag hittar en bild på blommande höstanemoner från den 15 september 2010. Bilden här intill är dock nytagen och många av blommorna har redan vissnat. Nästan två månader före sin tid.

Men samtidigt kommer kantarellerna som de ska, enligt tidtabellen, guld som glimmar.

Publicerat i Att odla, Livet | Kommentarer inaktiverade för Vad fort det går!

Sommarläsning

Postat den 26 juli, 2011 av Karin

Just nu läser jag en cykelbok av lite ovanligt slag. Råden om utrustning och val av cykel kommer mer som förklaringar, ifall någon skulle undra: Att cykla i kjol ger en mer sensuell cykelupplevelse och herrskor är stadiga och bra cykelskor, men ändå luftiga. Dessutom har de – till skillnad från mången sportsko – en distinkt klack så att foten inte riskerar att glida om pedalerna blir leriga och hala, eller isiga på vintern. Cykeln bör vara oväxlad eftersom ”det blir så enkelt att byta en slang eller ett däck när man är tekniskt obegåvad och lite rädd för att bli stående cykellös på vägen om jag skulle börja rota i kedjekransar och annat svårt.” Om det blir lite tungt i backarna är det bara att ställa sig upp och trampa. Och om det ändå är för trögt får man gå uppför backen.

Birgitta Eklund berättar i boken Mitt hjulliv om långa cykelturer i Sverige, Danmark, Belgien, Holland och kanske framförallt Frankrike. Möten med landskap, men också med medmänniskor. Helt oförskräckt övernattar hon där det går, en form av ”sofa surfing”, med förvånansvärt många spontana och hjälp- samma människor längs hennes väg. Ett samtal på en kyrkogård i Värmland leder till nattlogi och murkelsoppa med hembakt bröd till kvällsmat. En fråga om övernattningsmöjligheter i Köpenhamns utkanter besvaras med ett ”Det går bra att sova hos mig” och som betalning räcker en bit getost bra. Så kan världen också vara om man utgår från att den är det!

Publicerat i Att läsa, Böcker, Livet | 7 kommentarer