Att åka till Örebro – och tillbaka

Postat den 4 september, 2011 av Karin

Har SJ kommit på en ny affärsidé? Har de kanske fått för sig att vi dysdirektiker (alltså vi som har lätt att komma vilse) också är extremt lättlurade? Såhär tycker SJ:s reseplanerare att jag ska ta mig från Örebro till Horndal.

Start:                      21:07 Örebro C – 21:27 Hallsberg stn
Byte 1:                    22:28 Hallsberg stn – 23:55 Stockholm C
Byte 2:                   00:20 Stockholm C – 00:47 Upplands Väsby
Byte 3:                   00:50 Upplands Väsby – 02:30 Gävle C
Byte 4:                   04:26 Gävle C – 05:21 Fors stn
Byte 5:                   06:45 Fors stn – 06:53 Horndals Bruk
 

Det tycker inte jag. Inte ens när jag upptäcker att jag kan få en kopp kaffe i halfemtiden på morgonen när jag åker från Gävle och passerar Horndal, för att kliva av i Fors, vänta en timme och tjugofyra minuter för äntligen komma till Horndal efter nio timmar och tre kvart. Vita linjen visar rutten på kartan. Det retfulla är att det finns en förbindelse, en gång om dagen, som tar en timme och fyrtio minuter på den där järnvägen som den föreslagna rutten sorgfälligt undviker.

Publicerat i Livet | Etiketter | 7 kommentarer

Men har man sett, en stoiker!

Postat den 1 september, 2011 av Karin

I förrgår var jag hos Anna-Carin Collin, som arbetar med psykosyntes och tillämpar det även på fiktiva personer. Mycket spännande, men svårt att återge såhär i kort bloggform.

Jag fick så mycket att fundera på att jag blev tvungen att städa städskåpet av bara farten. Där hittade jag bland annat fyra flaskor silverputs, tre kopparputs och en som bara är ”puts” i största allmänhet. Ambitionerna har varit höga. Nästa gång jag behöver prokrastinera ska jag putsa silver.

Mötet med Anna-Carin handlade om min fiktiva Karl, som är huvudperson i romanen Hue of Blue. Jag har varit lite förbryllad över att de som läser boken ser honom på så många olika sätt. För mig är han en rätt självklar person, harmonisk, godhjärtad och empatisk; inget krångel. Jag hade andra planer från början, men det fungerade inte. Han var inte intresserad av de kvinnor jag lät komma i hans väg, annat än som medmänniskor, han var inte heller särskilt sugen på en karriär.

Anna-Carins skrivarstuga – den perfekta platsen för både avspända och intensiva samtal

Men så kan det ju inte vara, säger en del. Han verkar ju störd! Varför blir han inte argare när han blir trackad. Varför bråkar han inte mer?

Efter ett par timmars resonerande om den där Karl – och jag lovar, det är hur lyxigt som helst att få prata om sina påhittade personer med någon som är lika intresserad som man själv – säger så Anna-Carin, nästan lite i förbigående att han nog är stoiker.

Stoiker? Näe… Inte är han väl SÅ nollställd. Han har ju ändå en hel del känslor i kroppen och han tänker verkligen inte acceptera att… Jag ska inte återge handlingen här, men jag blev ju nyfiken och läste på Anna-Carins inrådan en artikel om stoikerna som fanns i Svenska Dagbladet häromdagen. Jag fastnar för ”Ingenting kan hindra stoikern från att utföra sin plikt”. Stämmer bra på Karl. ”Vissa saker angår oss, andra gör det inte.” Visst, det har Karl insett. ”Viljekraft är som muskelkraft. Ju mer man övar desto starkare blir man.” Jamenvisst, Karl tvingas vilja mer och blir lite bättre på det vartefter. ”Det som inträffar exakt nu går inte att göra så mycket åt.” Det har han ju insett – shit happens – men det är kanske därför som många tycker att Karl inte reagerar så starkt som han borde. ”Det viktiga är att man inte är fatalistisk i förhållande till framtiden.”

Jo, Karl är nog inte så lite stoiker! Jag är faktiskt glad för hans skull, för jag har ju kommit att gilla hans fundersamt accepterande stil. När en del tycker att han är en mes, med sitt prestigefria förlåtande skulle stoikerna ha en del att säga till hans försvar om mildhet och acceptans. Men han har lite att jobba på, för han är livrädd för att kvällstidningarna ska få reda på en liten skandalhistoria. Stoikern Epiktetos menar att man inte ska fästa sig så mycket vid vad andra tycker. Om man vill bli beundrad av andra måste man ju anpassa sig till deras värderingar. Hålla tillgodo med deras definition på framgång, helt enkelt.

Men här karskar Karl upp sig och protesterar: ”Jag är inte ute efter att bli beundrad, jag vill bara inte bli utsatt för en förnedringsprocess i medierna. Och jag vill inte att min familj ska behöva utstå det!” Och det kan han ju ha rätt i.

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Böcker | Etiketter , , | 5 kommentarer

Den där Karl…

Postat den 30 augusti, 2011 av Karin

Idag ska ta med Karl till en karaktärskonsult, en fiction profiler, och dumpa honom där på analyssoffan. Det unnar jag honom. Och mig. Det ska bli väldigt spännande.

Karl förekommer i en roman som jag skrivit, som handlar om… om… Äsch. Så här då: Karl är en blåögd svensk som åker till Östafrika i tron att han ska göra nytta där som arkivkonsult. Det går inte så bra och blir rätt rörigt för honom där ett tag, men det reder upp sig.

Från början hade jag tänkt mig en helt annan sorts person, snabb, lite cynisk och rätt rolig, men det gick inte alls bra. Han är en hygglig prick. En trevlig och prestigefri kille, med goda ambitioner och realistiska förväntningar. Han är vänlig, lite naiv, mycket förstående och föga hämndlysten. Hur blev han sådan? Jag – eller snarare hans barndomsvän Bengt – säger att han lider av sviterna av en lycklig barndom. Så kan det nog vara, men är det hela sanningen?

Reaktionerna på denna Karl har varit intressanta och väldigt spridda: skitcool typ, mesig sort, idealmannen, mannen utan egenskaper, allvädersman, osv. Och en sådan kan tydligen användas som projiceringsskäm för lite av varje.

Vad gör då en fiction profiler och hur hamnar man där? I mitt fall var det en lycklig slump, eftersom jag fick tips om en tävling som gick ut på att beskriva en romanfigur som man fastnat för, någon som har trovärdighet och djup. Och priset som jag vann var just en session på analyssoffan för en av mina egna romanfigurer. Så nu passar jag på att i efterhand – och inför en eventuell fortsättning – försöka hitta svar på alla frågor om den där Karl. Vad vill han? Är han aldrig rädd för något? Hur blev han sådär medgörlig. ”Whatever”, verkar vara hans valspråk.

Karaktärskonsulten heter Anna-Carin Collin och om henne finns mer att läsa här.

Jag återkommer med rapport från analyssoffan!

Bild från bokens omslag

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Böcker | Etiketter , , | 7 kommentarer

Plotter eller pantser?

Postat den 29 augusti, 2011 av Karin

Det verkar finnas långt fler behändiga ord för skrivprocesser på engelska än på svenska och kanske särskilt i USA. Om man diskuterar skrivande med någon i USA kan man vara säker på att man snart kommer in på frågan om plotters och pantsers. De definitioner som alla verkar vara överens om är:

Plotters – writers who plan the plot in their novels in advance.

Pantsers – writers who write ”by the seat of their pants”, without a plan.

Ganska lätt att förstå, men svårt att översätta. En plotter planerar; en panstser sitter på sin byxbak och skriver på för att se vad som händer.

Hur översätter man plotter? Plottare låter skumt, liksom intrigmakare. Och en handlingsmänniska är ju något annat. ”En författare som planerar handlingen i sin roman i förväg” är väl den korrekta, man ack så klumpiga lösningen. Pantser är lättare. Byxbakare skulle kunna fungera. Det är i alla fall inte upptaget av andra innebörder, såvitt jag vet.

Om man söker på pantser på nätet får man massor av träffar för skrivrelaterade diskussioner. Om man söker på byxbak på svenska får man erbjudanden om praktiska arbetsbyxor med förstärkt byxbak. Undrar om de tänkt på att de skulle kunna rikta sin marknadsföring även till Författarförbundets medlemmar? Och jag undrar också om Författarförbundets medlemmar i så fall skulle förstå poängen.

Själv är jag en utpräglad pantser och skulle kunna tänka mig ett par sådana där förstärkta byxor. Eftersom jag fortfarande befinner mig på något slags experimenterande stadium funderar jag en hel del på fördelarna med den ena eller andra metoden. Att bara skriva på, för att se hur det går för de där personerna man hittat på, är förstås roligast, nästan som att läsa en bok för första gången. Men det kan ju gå käpprätt åt pipsvängen också. Alla råd, alla ”how-to”- instruktioner, alla kurser och författartips-sidor säger samma sak. Pantsers är losers. Nej, de uttrycker det inte riktigt så, men andemeningen är tydlig: visst, fortsätt med ditt byxbakande du, men tro inte att du får din bok såld om du inte har en solid plan, en berättararkitektur som bygger på den gamla beprövade, femdelade dramaturgin: dilemma, tillspetsning, vändpunkt, nya svårigheter, upplösning. Har man inte det, har man inte en chans.

Jag är övertygad om att det är effektivare att använda en detaljerad plan för handlingen, men är det lika kul? Då vet man ju i förväg hur det går.

Publicerat i Att skriva | Etiketter , , | 6 kommentarer

Oplockad gås

Postat den 28 augusti, 2011 av Karin

Mannen på bilden heter Bengt Berg. Med honom har jag en gås oplockad. Eller en hel massa gäss, hela kanadagåspopulationen norr om Dalälven, faktiskt. På 1930-talet planterade Bengt Berg in kanadagås i Blekinge. Varför, Bengt Berg, varför envisades du med detta projekt? Hade det inte varit nog att fridlysa havsörnen och kungsörnen, som du förtjänstfullt bidrog till. Och hade det kanske varit bättre att tillmötesgå dina krav på att ta bort det sloksvansade lejonet från riksvapnet och ersätta det med en kronhjort, som du ville? Då hade du kanske glömt bort den där dumma idén att importera kanadagåsen till Sverige.

Kanadagåsen spred sig över landet och passerade Dalälven någon gång på 1980-talet. Den är inte välkommen. Den skrämmer andra fåglar, bajsar ofattbara mängder, vanligtvis på badplatser och bryggor och beter sig ouppfostrat i största allmänhet. Jag brukar nöja mig med att schasa bort dem från bryggan innan det hinner bli alltför mycket spillning, men i sommar har det varit krig. Den gav sig på storlommen och då gick den för långt. En kväll hörde jag ett väldigt oväsen i buskarna nere vid sjön. Det var svårt att se vad det var, men en väldig silhuett tornade upp sig och det väste och fräste bland stenarna. Havsörn? Här?

Nej, det var två stora kanadagäss, med ett vingspann på vardera nästan två meter. De attackerade storlomfamiljen, som var på ett av sina sällsynta besök vid stranden!

Jag fick tag i ett par bambukäppar och gick till attack. Kanadagässen gav sig av i samlad trupp, mamman, pappan och raddan med ungar.

Lomfamiljen lommade också iväg och har inte vågat sig över till vår sida sedan dess. Jag beklagade mig för redaktörn över den exempellösa elakheten, att ge sig på storlommen på det där sättet.

”Tja” sade redaktörn, som inte riktigt delade min upprördhet ”den har ju ungar.”

”Jamen det har väl jag också och inte ger jag mig på storlommen för det!”

”Nä, men du ger dig på kanadagåsen.”

Ja, ni förstår. Det är ju omöjligt att få någon rätsida på sådana samtal. Och kanadagässen återvände, som om inget hänt. Jag jagade bort dem, gång på gång. Men så en dag gick gåskarlen till motattack. Mamman och ungarna simmade bort en bit, men pappan stod kvar på stranden med utbredda vingar och väste ilsket. Jag försökte göra likadant, bredde ut armarna och väste, med bambukäpparna i högsta beredskap. Gåsen vek inte en tum, men höjde rösten. Då fick jag syn på en liten unge som ramlat ner bakom en sten och inte kunde ta sig ut i vattnet. Så jag backade lite och sade att det var OK, den kunde väl få ta med sin unge då, om det var alldeles nödvändigt. Och sedan dess har den faktiskt inte återkommit.

 

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 7 kommentarer

Simma med lommar

Postat den 26 augusti, 2011 av Karin

Den uppmärksamme läsaren kan ha bibringats den felaktiga uppfattningen att djurlivet häromkring är begränsat till fästingar, mygg och möss. Så är det verkligen inte; vi har det mesta som ska finnas i mellansvenska skogar och sjöar och till och med storlom, som inte är så jättevanligt.

Den kommer varje vår dagen efter islossningen. Jag undrar hur den gör. Vet den precis när det ska bli öppet vatten så att den kan tajma sin flytt från Svarta havet där den övervintrar? Eller vankar den omkring i strandlinjen och väntar på öppet vatten?

Här brukar det finnas minst ett par varje sommar, ibland fler och då kan det bli lomsångskonsert över sjön på kvällarna. Jag är alltid hjärtängslig att det ska hända något med dem. När en snabb motorbåt plöjer fram i sjön hinner väl inte en storlom undan? Jag har hotat med att simma ut i sjön när de värsta sjömarodörerna är i farten, bara för att visa hur det kan gå.

Då får redaktörn, som lyssnar tålmodigt till mina utgjutelser, den där fundersamma blicken som innebär att han försöker få någon rätsida på min logik. ”För att visa hur det kan gå? För vem?”

För storlommen förstås! Om jag till exempel kommer emellan när en vattenskidåkare gör en elegant sväng och jag får linan kring halsen, och… ja då kanske både båtägare och vattenskidåkare fattar den pedagogiska poängen och tar det lite försiktigare. Eller kanske inte. Så jag avstår väl då.

Förr i tiden, för tio – femton år sedan brukade storlomparet alltid komma fram till bryggan och visa upp sin unge, för det mesta bara en, men ibland två. Ett år hände det som jag alltid är orolig för. Mamman (tror jag) i storlomparet dog. Pappan och ungen kom och hälsade på nästan varje kväll och vi pratade en stund. ”Orrrp”, sade den. Jag svarade ungefär likadant. Och en kväll fick jag för mig att den ville ha simsällskap så jag gled ner i vattnet så försiktigt jag kunde och visst, pappan cirklade på nära håll och ungen var helt orädd. Vi började simma bort mot ön, där de har sitt bo, men så fick pappan plötsligt fart. Han försvann under vattnet en lång stund och jag undrade om det innebar jag blivit adoptivmamma till en storlomsunge, men så dök han upp en bit bort, med en liten fisk i munnen som han matade ungen med. Så gav de sig iväg i god fart till ön och jag låg kvar en stund i vattnet och kände mig på något sätt välsignad av denna magiska upplevelse. 

Nu för tiden håller de sig mer i säkerhet på ö-sidan och det är jag ju glad för, även om jag saknar deras dagliga besök. Årets par verkar ha två ungar, men det är svårt att se på håll om det verkligen är storlommen. Fast om det inte är lommen, vad är det då?

Publicerat i Livet | 7 kommentarer

Oh what a marvel, the simple knarvel!

Postat den 25 augusti, 2011 av Karin

Det där lilla stängmojängen för dörrar visar sig ha oanat många förgreningar. På beskrivarbloggen fick jag syn på ordet närvel, som kändes bekant. Visst, så heter den ju, den där lilla knubbiga träbiten som man vrider ett halvt varv för att hålla till en dörr eller lucka! Så jag skrev ett inlägg om Närvel, värvel, härvel… Kommentarerna ledde mig vidare till Stribergs station som skrivit om trädbiten tidigare men där heter den knarvel.

…vilket ledde vidare till en sida i USA där David Downing skrivit om ordet knarvel, som han förmodar kommer från Sverige. Han gillar det ordet högt och rent och sammanfattar sina känslor så här:

”Use the word knarvel, use it often, and use it proudly. Teach it to your children. Don’t let it die. Oh what a marvel, the simple knarvel!”

… och kommentarbåset förde sedan vidare till illustratören Iann Eklund Tinbäcks vackra blogg, med odlartips och fina illustrationer. Hennes gissning var ett ord som  ”liknar körvel”.

Och nyss fick jag en kommentar från Byfånen: ”Stängmojen kan också heta ”knavel” eller ”knävel” vilket lär betyda liten (trä)pinne anbringad på tvären enligt SAOB.

Det gav ett nytt uppslag att kolla med gamle Hellquist (etymologisk ordbok från 1922). Där finns varken närvel, värvel eller knarvel, och då är det ju intressant att se om knavel/knävel fanns med. Och mycket riktigt, efter ett antal svordomar och okvädningsord kommer den egentliga betydelsen, kort tjockt trästycke:

Knävel (i svordomar till exempel Holof omkring 1600: Hwad siw twusende knefflar) motsvarar äldre danskans kneuffel i samma användning, identiskt med dansk dialekt knevel, tölp och norsk-danska knebel, slyngel; från lågtyska knävel, grobian, lymmel till exempel ’n knäwel van jung. Ur dylika fraser – en knävel till pojke – har användningen i svordomar uppkommit, varvid knävel brukats och uppfattats som en eufemism till djävul. Egentligen en överförd användning av medeltyskans knevel, kort och tjockt trästycke, kavle = medelhögtyskans och tyskans knebel, isländskans knefill, tvärstock. Jämför svensk dialekt knavel, stör stake, handtag lieskaftet; besläktat med knabb; men i övrigt av oviss härkomst./-/ Hit hör även skånska knävling, ett slags fordom bruklig karvstock, där medelst inskärningar olika förbrytelser mot byalagets stadgar utmärktes.

Så då har vi ju lite att välja på när vi behöver ett ord för den där stängmackapären på bod- och dassdörrar, vedlårsluckor och liknande: närvel, narvel, värvel, varvel, knärvel, knarvel, knävel och knavel. Samtliga kan nog också få ändelsen -il. Närvil tycker jag till exempel låter naturligare än närvel.

Sedan kan det kanske vara lite förvirrade, det där med lieskaft, som ju heter orv, men jag tror att Hellquist menar handtaget på lieskaftet.

 Uppdatering den 27 augusti:

Fick just e-brev från upphovsmannen till ”Oh what a marvel, the simple knarvel!” och han konstaterar att ordet knarvel verkligen är på frammarsch. När han först googlade på det för åtta år sedan fick han en träff. I dag blir det ett par tusen, så kanske ordet ”knarvel” är på väg att bli en lika framgångsrik export som ABBA, menar brevskrivaren.

Alla träffar är kanske inte är riktigt knarvel-relaterade i den betydelse som jag använt, men lite kul är det att kolla. ”Knarvelns vänner” dyker upp, men också ett engelskt ord med betydelsen ”skitsnack”, eller något åt det hållet.  En riktigt avfärdande replik sägs kunna ”cut through a lot of the knarvel.”

 

Publicerat i Ord, Språk | Etiketter , , | 19 kommentarer

AD, AI, MI och MD

Postat den 23 augusti, 2011 av Karin

Jag beklagade mig över datorkrångel i går och fick den trösterika kommentaren att mot artificiell dumhet (AD) kämpa själva gudarna förgäves. ”AI (artificiell intelligens), är nog inte att få datorer att tänka som människor” sade en annan datorkunnig person, ”det är att få människor att tänka mer som datorer. Först då kan människan och maskinen förstå varandra.” Själv är jag inte riktigt kompetent att bedöma hur det är med den saken, men det låter lite trösterikt på något sätt. Det är fortfarande vi människor som måste bemästra maskinerna, inte tvärtom. Fast schack lär de vara överlägsna på nu, de där datorerna, eftersom schack är ett spel med visserligen många, men ändå ett begränsat antal, kombinationer.

Jag blev i alla fall rörd när vår köksklocka uppvisade lite artificiell intelligens. Den hade sackat sig rejält när vi var på landet, men när vi gästspelade i stan började den ticka på i normal takt. Som om den insett att det inte var någon idé att anstränga sig i onödan för en tom lägenhet, men desto angelägnare att visa rätt tid när den fått publik igen. Gulligt!

I Juli Zehs Leklust – eller flickan utan egenskaper läser jag på de första sidorna:

”Vem är ’jag’? Vilka ’vi’? Problemet engagerar mänsklig- heten sedan tusentals år. En dator som ville lösa det skulle se sig tvungen att sätta upp en oändlig ekvation. Vem är du? betyder för den: Hur många program körs i denna sekund i ditt inre? /-/ Människan skiljer sig från datorn genom sin förmåga att slarva, genom sin begåvning att nonchalera ett problem när hon instinktivt uppfattar att det är oändligheten hon konkurrerar med. Medan datorn kraschar, skakar människan på huvudet, skrattar eller gråter och går vidare.”

Kombon MI och MD, mänsklig intelligens och dumhet, kanske inte har spelat ut sin roll helt och hållet, trots allt?

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , , | 8 kommentarer

…det kändes längre

Postat den 22 augusti, 2011 av Karin

”Om ni tycker det här var långt kan jag berätta att det kändes längre”, skriver Ketchupmamman i en målande skildring av sina försök att fixa en elektronisk kontakt med omvärlden. Vi är många som ägnat en alltför stor del av våra liv åt hopplösa kringvandringar mellan ”…du behåller din plats i kön…” (Men wtf! Jag vill väl komma framåt i kön!) och ”Våra öppettider är…” och ”För support hänvisas till instruktioner på vår hemsida” (Men det går ju inte. Det är ju uppkopplingen som inte funkar!) Att få e-legitimationen att fungera är ett projekt som jag lagt ner, efter många fruktlösa försök. Livet är trots allt inte hur långt som helst.

Datorn (eller mobilen, för den delen) har ofta svårt att hitta servern. ”Bry dig inte om det du”, säger jag bara och klappar lite på den. Det funkar alltid.

Det blir mest vid enklare driftstopp som jag vänder mig till supporten och vid det här laget kan jag rutinerna:  ”Har du kollat att sladden…” (JA, DET HAR JAG!!!) och ”Startat om?” (Ja, ja…) och ”Då bör du bör nog installera om…” (Tror du verkligen på det där?) osv. Efter en dryg timme av detta kom vi varandra rätt nära, häromdagen, supportkillen och jag. Han var så kunnig, fantasifull och engagerad att jag ett ögonblick funderade på att adoptera honom. Till sist enades vi om att problemet var oåtkomligt för mänsklig logik. ”Ibland rättar det till sig under natten”, sade han. Det gjorde det. Men jag undrar fortfarande vad det egentligen var som hände.

Här är några smakprov på mystiska felmeddelanden som inte verkar ha någon  verklighetsanknytning. Hur mycket USB-kabeln än är ansluten kan datorn påstå att den inte är det.

Och när ingenting fungerar kan jag få ett meddelande om att nätverksinställningarna ändrats av ett annat program. Det känns lite nervöst, tycker jag. Men det är ett av de där felen som brukar gå över om bara datorn får sova på saken.

Värre är det när jag ska ladda upp en bevisligen mycket innehållsmättad bild till nätet och datorn påstår att bilden saknar substans. Jag försöker att inte känna mig sårad personligen, även om det är jag själv som tagit den bild som datorn anser vara substanslös.

Jag tror inte att jag är mer drabbad än andra och jag börjar inse när det är en bra idé att stänga av datorn i stället för att försöka lösa problemen. Det är det så gott som alltid.

Publicerat i Att tolka, Ord | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för …det kändes längre

Närvel, värvel, härvel – språkspekulationer, mm

Postat den 20 augusti, 2011 av Karin

Margareta skriver på sin beskrivarblogg om ordet närvel. Visst ja, tänkte jag, så heter den ju! Den där lilla träklossen som håller fast garderobsdörren när man vrider den ett halvt varv. Närvel är det ju, eller närvil.

Sedan följde Margareta upp med citat från dialektordböcker och där finns också varianten värvel (värvil, mm) och då blir det begripligt. Måste ha med varv att göra. Och kan det rentav vara ett ord som vi lånat ut till franskan, där ordet verrou betyder regel? (OK, bara en teori, tills vidare, men eftersom ett l ofta blir ett u på franska så kanske?) Formen närvel anses vara gotländsk, men jag gissar att det är en ålderdomlig form i största allmänhet och att den kan ha funnits kvar även här i Dalarna och använts t.ex. av min farmor. För hur skulle ordet annars kunna vara så välbekant? Och hur blev värvel närvel? Kanske såhär: ”Dra åt’n värveln!” (kan jag nästan höra farmor säga) Och när ändelserna eroderats lite kanske det blev: ”Dra åt närveln.” Även detta är förstås bara en teori.

Och så träffade jag en härvel häromdagen. Det är något helt annat och har med härva att göra. Just detta exemplar är i lyxutförande, med ett räkneverk som håller reda på antalet varv. En knäpphärvel. Ett kugghjul lyfter en trähammare, vartefter när härveln vevas. Efter ett antal varv, faller hammaren ned med en liten smäll, eller knäpp. Om utväxlingen är 1:12, blir det en knäpp vart tolfte varv. Efter sex knäpp har man en pasma, eller 72 varv, och då knyter man om med en tråd. Man måste hålla koll på antalet varv för att veta hur långt garnet skulle räcka i vävstolen.

Härveln fanns  fanns på bodvinden och gav upphov till en snabblektion i garnlära av Emma (textilkunnig systerdotter), så den lilla härvelföreläsningen ovan är kunskaper som jag lånat av Emma – jag hoppas det blev någorlunda korrekt!

Under sitt besök hann hon också med att både karda och spinna. Här kardas det med ullkammar (gjorda av bärplockare!) i stället för kardor. Och spinns med hjälp av slända i stället för spinnrock. Sedan gör man härvor av garnet med hjälp av just härveln. Och sedan, om man vill ha nystan är det bara att rigga upp nystkronan och… och… hjälp!

Jag trodde jag hade fattat allt detta som Emma berättade, men nu undrar varför man inte kan använda det första nystanet, det som man får när man spinner. För det får man väl? Och hur kommer härvelns kompis, bobinmaskinen, in i bilden?

Hoppas på klargöranden från Emma, syrran eller någon annan textilt bevandrad person! Det här var svårare än jag trodde och jag ska nog hålla mig till språkspekulationer i fortsättningen, om ens det.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter , , , | 11 kommentarer