Nina Jaribu = jag försöker

Sista dagen på bokmässan i Nairobi – i går – fick jag syn på en person som stod och hängde utanför ett tält med Nina Jaribus bok i handen. Jag undrade vem han var.

Och hej och hå, ser man på, det var den nyanlände amerikanske kulturattachén, Raymond Stephens. Jag frågade naturligtvis hur det kom sig att han fastnade för just den boken och han sade att det var för att den matchade hans jacka så bra. Rätt blå nyans, the right Hue of blue. Fast sedan lade han till att han läst baksidan om en blåögd västerlänning som anländer i Kenya och hamnar i knipa. ”Kan ju vara bra att veta hur det kan gå…”

Nina Jaribu visar sig vara en lyckad pseudonym i Kenya. Hemma i Sverige tycker de flesta att det ser ut som ett afrikanskt namn i största allmänhet. I Kenya fattar man att det är swahili och egentligen borde skrivas ”ninajaribu”, som betyder ”jag försöker”. Det är lätt att lägga på minnet och numera är jag van att kallas Nina och att bli presenterad i olika sammanhang med mitt swahilinamn.

Och så ett par alls icke arrangerade foton från bokmässans boklådor.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Nina Jaribu = jag försöker

Storymoja – bokmässan i Nairobi

English version below.

Den nigerianske författaren Ben Okris workshop om poesi var knökfull i det stora tältet. Det här kommer inte att funka, tänkte jag, för många för en workshop, mer än hundra personer. Men det funkade. Snabba frågor och svar, gott humör, men också längre resonemang. En aktiv publik med enkla, svårbesvarade frågor som:

”Vad är det för skillnad mellan bra och dålig poesi?”

Okri: Bra poesi talar om ”the ordinary and extraordinary of being a human being”. Det kan vara svårt att upptäcka det extraordinära med våra ordinära verktyg. Poesin kan vara ett bra sätt att få syn på båda, på den pardans som livet är mellan dessa två; det ordinära och det extraordinära. Bara ordinärt blir inte bra poesi, men inte heller enbart extraordinärt.

”Hur vet man att det är poesi och inte prosa? ”

Okri: Det vet knappast ens poeten själv ibland, men det är något med ljuden, rytmen, melodin, stilen. En tom sida eller en tyst publik väntar på att få vara med och skapa, lyssna på ljudet, och rytmen. Poesi är medvetenhet om bokstävernas och stavelsernas ljudkvalitéer. O, ett O är universum. Och ett U, titta och lyssna på ett U. En källa! Eller ett I, som en massaj vid horisonten, som ett träd.

”Finns det inte en risk att dikter misstolkas?”

Okri: Inte en risk, men en möjlighet! Poesi är lek och lek är det ängsliga sinnets avkoppling, det är överraskningar och rivna stängsel och en frihet för läsaren att tolka.

”Varför finns det poesi som inte går att förstå?”

ben okri storymojaDen frågan verkar utgå från att poesi är något annat. Det är det inte. Det är lika mycket här och nu och inuti dig som någonsin prosan. Men poesi måste läsas extra intensivt.

Det är inte diktens jobb att göra något för dig, det är du som ska göra något med dikten. Den vill att du ska vara aktiv. När du läser en dikt gör dikten dig till poet. Den vill inte ha din beundran, den vill ha din själ.

Ben Okri, en av mässans flitigaste föreläsare, workshopledare och debattörer

When Nigerian author Ben Okri held a workshop on poetry the large tent was packed with people. This won’t work, I thought. We are too many for a workshop, more than a hundred persons. But it worked. Short questions and quick answers, but also time to go deeper into some questions. The audience was very active with simple (but hard) questions like:

”What’s the difference between good and bad poetry?”

Okri: ”Good poetry speaks about ”the ordinary and extraordinary of being a human being”. Sometimes it’s difficult to discover the extraordinary with our ordinary tools. Poetry can be a way to see both, the dance between the two that our lives are, between the ordinary and extraordinary. Just ordinary does not make poetry, nor does just extraordinary.

”How do you know if it’s poetry and not prose?”

ben okriOkri: ”Well, that’s something even the poet sometimes doesn’t know. But it’s something about the sounds, the rhythm, the melody, the style. An empty page or a quiet audience are waiting to participate in the creation, to listen to the sounds and the rhythm. Poetry is aware of the quality of every letters and the syllable. The O, a universe, the U a well and the I, like a massai at the horizon or a tree.”

”Is there a risk that poetry is misinterpreted?”

Okri: ”Not a risk, a possibility! Poetry is playing and playing relaxes the anxious mind, it surprises and it tears down fences.  It gives the reader freedom to interpret.”

”Why is there poetry that’s impossible to understand?

Okri: ”That question seems to assume that poetry is something else. It is not. It is just as much here and now and within you as ever the prose. But poetry has to be read extra intensely. The poem wants you to be active. When you read a poem it makes you a poet. It does not want your admiration; it wants your soul.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, Debatt, Språk | 2 kommentarer

Att skriva om Afrika

Oj då. I en av bokmässans boklådor hittar jag en liten bok om hur man ska skriva om Afrika. How to write about Africa heter den och är skriven av Binyavanga Wainaina. Den borde ju Nina Jaribu ha läst innan jag satte igång att skriva Hue of Blue om den där Karl och hans äventyr i Kenya. Här är ett axplock:

Man bör lämpligen behandla Afrika som om det vore ett enda land. Hett och dammigt, böljande landskap, långa magra afrikaner. Eller hett och fuktigt med små invånare som äter primater. Förlora dig inte i detaljer. Afrika är stort, mer än femtio länder och bortåt en miljard människor. Håll det hela ospecifikt och romantiskt. Betona hur mycket du älskar Afrika. Det är den enda kontinent man brukar älska. Ta tillvara det!

Dina afrikanska karaktärer kan vara nakna krigare, lojalt tjänstefolk och gamla visa eremiter. Eller korrupta politiker, okunniga polygama turistguider och prostituerade som du legat med. Det Moderna Afrika är en fet man som stjäl och jobbar med visumansökningar och som vägrar ge arbetstillstånd till kvalificerade västerlänningar som verkligen bryr sig om Afrika.

Det är också bra med en svältande kvinna: ingen bakgrund, ingen framtid, ingen dialog, men hon kan få berättar om sina (outsägliga) lidanden. Vidare bör det finnas en stor och moderlig kvinna med ett bullrande skratt, som tar sig an dig. Du kan kalla henne Mama. Alla dessa personer ska finnas runt huvudpersonen, för att få honom att se bra ut. Han tar hand om dem på olika sätt och han har Sett Döden. Din hjälte är du själv (om det är ett reportage) eller en vacker, tragisk aristokrat/ artist som nu ägnar sig åt att rädda djur.

Onda västerlänningar bör vara någon Tory- ministers barn, eller boer, eller anställd vid världsbanken. Apropå exploatering bör indiska affärsmän och kineser nämnas. Men Afrikas elände beror på västerlandet. Var inte för specifik. Kom ihåg: breda penseldrag. Och inga lidande eller döda vita. Det är förbehållet afrikanerna.

Djuren är – till skillnad från afrikanerna – intressanta och sammansatta personligheter. Elefanterna är omtänksamma och goda feminister, eller vördnadsbjudande patriarker. Gorillorna också. Säg aldrig någonsin något negativt om en elefant eller gorilla.

Dina läsare kommer att bli besvikna om du inte säger något om det afrikanska ljuset. Och solnedgångarna. Det är ett måste. Himlen är alltid häpnadsväckande vid och det finns Stora Vidder. Du behöver också en nattklubb som heter Tropicana där tjuvskyttar, onda nyrika afrikaner, prostituerade och guerillakämpar brukar hänga.

Avsluta din bok med ett citat av Nelson Mandela. Regnbåge eller renässans. Because you care.

Hmmm… Nina Jaribu läste som sagt inte dessa förhållningsorder innan hon skrev sin bok, men hon klarar en granskning någorlunda helskinnad, tycker jag. Och det kan ju inte hjälpas: här finns stora vidder, fantastiska solnedgångar och omtänksamma elefanter. Det gör det.

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Böcker | Etiketter , | 4 kommentarer

Om att läsa, skriva och berätta

Vad ska man säga om en bokmässa som börjar med att folk sätter sig i ring och berättar om varför de fått det namn de har. Melody, eftersom min pappa är förtjust i musik, Faith, eftersom alla utom min mamma trodde att jag skulle dö när jag var nyfödd ­– men mamma trodde på mig. En man på två meter berättar att han  heter Ti-Ti för att han var så liten när han föddes. Workshopen om storytelling var en av de första på Storymoja, bokmässan i Nairobi, och den hade samlat en grupp på tjugofem personer som gradvis under tre timmar berättade allt från ljusa barndomsminnen till flykten undan striderna efter valet i Kenya 2007. Och som de berättar! Det är bara att tacka och ta emot.

”Under min uppväxt här i Kenya tog vi inte riktigt det skrivna ordet på allvar”, berättar Muthoni Garland, initiativtagare till Storymojafestivalen, ”det var det talade ordet som gällde.”

Det märks att det är en kultur som fungerat främst genom det muntliga historieberättandet och det ser ut som om den muntliga berättarkonsten kommer att värnas även i fortsättningen, tillsammans med att det skrivna ordet vinner mark. Festivalens workshops om story telling samsas med allt läsfrämjande. ”Vi behöver båda och det går utmärkt att kombinera. En bra historieberättare är en bra författare.”

”Läs för barnen”, uppmanar Muthoni, ”och nöjesläs själva. Se till att era barn ser att ni läser. Se till att de ser att det är roligt.” 

Mitt i huvudstaden i oräkneliga stora tält byggs festivalen upp med sina seminarier, bokpresentationer, debatter och workshops. Det märkliga är att alla tycker det är kul att prata om att läsa, om att skriva och om att illustrera. Det brukar inte vara så vanligt på bokmässor, annat än från scener och podier och i arrangerade samtal.

 

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , , | 4 kommentarer

Dags för bokmässan

Jaha, så var det dags att samla sig inför bokmässan. Nej, lugn, bara lugn, bokmässan i Göteborg är först om någon vecka, men bokmässan i Nairobi börjar i övermorgon och jag ska göra sällskap med Nina Jaribu och frossa i afrikansk litteratur under några dagar.

Det verkar hända mycket i de sammanhangen. I brittiska The Telegraph konstaterar man att Afrika snart tar över från Sverige på deckarfronten. Mukoma wa Ngugi’s detektiv Ishmael Fofona ”may not as yet have taken over from Kurt Wallander in our affections, but I’m hoping it’s only a matter of time.” Poesi, romaner, Science fiction, chick litt och böcker som inte nödvändigtvis handlar om Afrika, men som är skrivna av afrikaner i diasporan.

Efter förra årets Afrikatema på bokmässan är det lite konstigt att Sverige inte alls verkar finnas med i Nairobi. Inte ens Guillou. Men jag kan ha fel. Bäst att jag väntar med omdömen tills jag kollat upp. Återkommer i mån av uppkopplingsmöjligheter!

Publicerat i Att läsa | 9 kommentarer

Drottningen vänder blad

Bland sommarens läsfröjder fanns Drottningen vänder blad, en liten bok från Ordfront av Alan Bennet, som kom i pocket förra året. Den som eventuellt läser boken för att se vad Silvia har för sig blir garanterat besviken. De är inte den drottningen som vänder blad. Det är en annan icke namngiven drottning i Buckingham Palace, vars hundar förirrar sig till slottets bakgård där bokbussen står, till personalens fromma. Drottningen, som är väluppfostrad, lånar artigt en bok av författaren Ivy Comton-Burnett och noterar att boken inte varit utlånad sedan 1989. Bibliotekarien svarar att hon inte är särskilt populär. ”Hur kan det komma sig”, undrar drottningen, ”Jag adlade henne.”

När hon lämnar tillbaka boken frågar bibliotekarien om drottningen läst ut den. ”Åh, jo, till sista sida. När jag väl börjar med en bok så läser jag ut den. Det är så jag är uppfostrad. Böcker, smörgåsar, potatismos – man äter upp det man har på tallriken.”

Sedan lånar drottningen Nancy Mitfords Förföljd av kärlek, eftersom en av författarens systrar hade en svärmor som varit drottningens överhovmästarinna. Detta var ett mer lyckosamt val; drottningen blir bokslukare. Hon blir allt mer förströdd i sina officiella åtaganden. Alltid en bok till hands, som hon ofta måste gömma och läsa i smyg. Hon blir bra på att läsa och vinka till folket samtidigt, när hon är ute och åker.

Hon grämer sig över alla författare som hon träffat utan att kunna prata med dem om något vettigt, T.S. Eliot, Philip Larkin och Ted Hughes, alla hade fått tunghäfta i hennes närhet och själv hade hon inte haft något att berätta eller fråga. Hon beklagar sig för en av kammarherrarna som undrar om hon inte blivit briefad före dessa möten.

”Naturligtvis”, sade drottningen, ”men att bli briefad är inte detsamma som att läsa. I själva verket är det läsandets antites. /-/ Briefingen stänger dörren om ett ämne, läsningen öppnar den.”

På engelska heter boken The uncommon reader och översättningen, som är gjord av Sofia Boda, flyter på bra. Hon har sinne för den engelska överklassens återhållna stil. Och titeln är ju framsynt, på gränsen till synsk. Men då och då är texten rätt svåröversatt. ”Literature is a commonwealth; the letters a republic”. Det översätts med ”breven en republik”. Där  hade kanske ”böckerna” passat bättre? Och hon drar sig till minnes lady Ivys frisyr som ”a roll like a pie crust”. På svenska blir det ”som en valk, ett pajskal”, vilket ju nästan är en ordagrann översättning. Det stör dock läsningen lite när man försöker föreställa sig hur denna kvinnas frisyr egentligen såg ut. Man måste vara bekant med de övertäckta engelska pajerna och deras ”Margaretafläta” runt kanten för att förstå. ”En pajkant” hade varit bättre. Men detta är bara språknörden i mig som nördar sig lite. En väldigt fin liten bok är det om att läsa!

Och nu när man ser bilder på den engelska drottningen börjar man undra. Titta på det där officiella programmet hon håller i – är det inte så att hon gömmer en bok i det, medan hon sneglar lite skuldmedvetet omkring sig.

Och den vidbrättade hatten, den är väl till för att skydda henne från upptäckt, om det skulle finnas någon fotograf på läktaren? Så där intresserad kan man väl knappast vara av de olika programpunkterna i en ceremoni? Hon måste ha smugglat med sig en bok! Man skulle ju bra gärna vilja veta vad hon läser. Men jag tycker vi lämnar henne där, ifred med sin bok.

Publicerat i Att läsa, Att översätta, Böcker | Etiketter , | 6 kommentarer

Hej då alen

… och storlommen, höstanemonerna, astrakanerna, husmössen och solnedgångarna över sjön Rossen. Nu blir det stadsliv igen, men I’ll be back, ofta och mycket, förhoppningsvis.

Publicerat i Livet | 8 kommentarer

Tyget är kastat!

Tyget på soffans ryggkuddar var bortom solkigt, det var bara (nåja) att sprätta av, tvätta och sy dit igen. När jag fått av tyget från den stabila stommen var det uppenbart att det inte skulle gå att tvätta det utan förebyggande åtgärder. Jag suckade och konstaterade att kanterna måste kastas.

– Kastas, sade redaktörn förbryllat, skulle du inte tvätta tyget?

– Jo, men det går ju inte om jag inte kastar kanterna först.

– Du menar klippa bort och slänga?

Då insåg jag att ordet kasta, som syterm, inte ingår i redaktörns annars rikhaltiga vokabulär, så jag frågade om det möjligen var så att han skolkat från syslöjden. Nej, det haddes ingen syslöjd för pojkar överhuvudtaget under hans skolgång. Jag förklarade att trådarna i tyget måste fixeras så att de inte lossnar i tvätten. Redaktörn invände att det väl är att fålla tyget. Nej fålla är att vika in… och så vidare.

– Så det där kastandet är egentligen bara till för tvättandet?

Ja, jo, så har jag väl inte sett det, men i det här fallet stämmer det ju. Tyget har suttit okastat på det där ryggkuddarna sedan – sedan tidernas begynnelse och det har gått bra. Tills nu då.

Nykastat ylletyg.

 

 

 

Publicerat i Att tolka, Ord | Etiketter | 12 kommentarer

Det går undan!

Plankning är förlegat, nu är det uggling som gäller, skrev jag i går. Den alltid lika uppdaterade skrattande språkpolisen har upptäckt nästa trend. Hon länkar till en webbplats som visar det allra senaste, med den här bilden på”sculling”. På svenska blir det väl skallning, antar jag. Så nu är det bara att glömma plankandet och ugglandet och leta upp lämpligt objekt för sculling. Och kanske tipsa Språkrådet? Eller kanske inte. Egentligen gillar jag inte att vanliga användbara ord – planka, uggla och skalla – får en helt ny och mycket mer begränsad innebörd. Kanske bäst att ignorera trenderna och fortsätta att planka på tunnelbanan, sitta och uggla på landet och skalla levande personer, dock endast i självförsvar.

                                        Bildtext: SCULLING because planking and owling are so outdated..

 

Publicerat i Ord | 12 kommentarer

Och där sitter du och ugglar!

Att planka är sååå förlegat har jag förstått, så otroligt förr i tiden, maj, ungefär, eller kanske april. Nu ugglar man. De som har utveckla plankandet till en skön konst står där idag – eller ligger, snarare – med lång näsa. Det gäller alltså inte verbet ”planka” i sin ursprungliga betydelse, att klättra över ett plank för att komma in gratis eller hoppa över tunnelbanespärren, eller simma till Skeppsholms-festivalen, mm. Nej, när man plankar ligger man på något smalt, gärna lite farligt placerat, som ett broräcke och blir fotograferad. Och sen då, undrar ni. Vad gör man sen? Nja, ingenting. Man går väl ner igen, skulle jag tro, efter genomförd plankning. Gjorde man förr i tiden.

Men idag är det alltså uggling som gäller och det är ungefär samma sak, men nu sitter man på huk i stället och försöker likna en uggla så mycket man bara orkar, ovanpå kylskåpet, på en buddastaty, på en sten under vattnet eller på skrivbordet på jobbet.  Här finns några exempel på knasiga ugglingar. Och som ni kanske anar är månadens nyord enligt Språkrådet att uggla.

Publicerat i Ord, Språk | 3 kommentarer