Strålande tider

Postat den 23 november, 2011 av Karin

Stockholms stad, dvs vi som bor här i huvudkommunen, har anslagit två miljoner kronor till julbelysning. Höjdpunkten är en julinstallation på Stureplan, högtidligen invigd av stadens trafikborgarråd. Temat för julbelysningen beskrivs som ”traditionell svensk jul” och vad kan då passa bättre än reklam för en amerikansk barnfilm?  Här mina damer och herrar ser ni årets clou (nej inte clown, det ska stå clou som är utrikiska och betyder just höjdpunkt).

Trumvirvel och trumpeter, här kommer Alvin och gänget, som landat på Stureplan!

Installationen har mött kritik, något som man inte förstår på trafikkontoret. ”Det har ju inte varit någon hemlighet att julbelysningen har ett visst kommersiellt inslag”, säger den avdelningschef som hanterar detta.

Publicerat i Debatt | 12 kommentarer

Pengar! Vad ska man med pengar när man stiftar bolag!

Postat den 22 november, 2011 av Karin

När styrelsesammansättningen för bolaget Triton diskuteras, undrar någon om de föreslagna herrarna har några pengar.

– Aj, aj! Förstår du dig så lite på affärer, min gosse! De teckna, men slipper betala in; och så får de sin ränta mot att de bevista stämmorna och gå på direktörns middagar.

Den unge mannen envisas att det blir svårt att starta ett bolag utan pengar.

– Pengar! Vad skall man med pengar, när man stiftar bolag! /-/
– Men grundfonden?
– Ah! Man skriver grundfondsförbindelser.
– Ja, men man måste betala kontant in en del också!
– Nå, man betalar kontant med grundfondsförbindelser. Är det icke att betala?

Till sist börjar den unge mannen förstå att det kanske inte finns någon risk.

– Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå! Vad har jag att riskera?
Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem aktier, ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket! Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.

Om man inte råkar ha Strindbergs Röda rummet i bokhyllan kan man tack vare Projekt Runeberg läsa om hur det gick till när bolaget Triton bildades.

Triton heter också det riskkapitalbolag som äger Carema. Grundaren heter Peder Pråhl och han tycks ha missat att Strindbergs skildring av bolaget med samma namn är en satir. I Svenska Dagbladet finns idag en intressant genomgång av ägarstrukturerna.

 

Uppdatering: Strindberg tycker uppenbarligen att det är kul att verkligheten överträffar hans diktning.

Så här porträtteras han i tunnelbanan i samband med någon reklamkampanj, som jag inte lyckades uppfatta vad den handlade om.

Återkommer eventuellt om det.

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 9 kommentarer

Måndag och november

Postat den 21 november, 2011 av Karin

Fortfarande november, verkar det som och dessutom måndag morgon. Om man behöver något uppiggande kan man på fikarasten eller någon annan ledig stund kolla in på den trevliga sajten Engrish.

Musbekämpning är ju högaktuellt så här års och denna metod är tydligen effektiv, men miserabel för mössen, miserabelt miserabel. Texten i sin helhet känns nästan poetisk när man läser den långsamt

Här är adressen: http://www.engrish.com/

Uppdatering: Miss Gilette har redan botaniserat på engrish-sidan och fastnat för samma muspoesi: http://missgillette.blogspot.com/2011/10/surly-lady-in-tremor.html samt illustrerat med en något mer poetisk bild.

Publicerat i Att tolka | 9 kommentarer

Välnärda sektorn

Postat den 20 november, 2011 av Karin

”Visst kan jag tänka mig att ha en räv i hönshuset”, sa bonden, ”men då måste den allt vara vegetarian.”

Närande och tärande, det börjar bli allt svårare att hålla ordning på de begreppen. Privata företag hör ju till den närande sektorn och skattefinansierade verksamheter är tärande, det har vi fått lära oss. Men om man  släpper in det närande i det tärande, ja då skulle vi få den bästa av världar. Om vi bara öppnade för privata aktörer skulle vi – simsalabim – få högre kvalitet och lägre kostnader inom de offentligt finansierade verksamheterna.

Ett viktigt argument för privatiseringarna av vård och omsorg var också att det skulle minska byråkratin. Kontrollbehovet skulle praktiskt taget försvinna eftersom de dåliga alternativen skulle brottas ner av de förnämliga marknadskrafterna. Riktigt så blev det inte och idag är det ingen som hävdar att det är bra att vinster kan baseras på bluff-redovisningar, skattesmitning eller vanvård.

Så nu kräver samma politiker, som så övertygande talade om privatiseringarnas välsignelser, tuffare tag. Svenskt Näringsliv instämmer: striktare prövning av aktörerna krävs. De problem som privatiseringarna skapat ska lösas med ökad byråkrati, nya myndigheter, fler regler, noggrannare kontroller.

Carema och Attendo Care driver en tredjedel av de offentligt finansierade vårdplatserna i Stockholm. Caremas avkastning mellan 2007 och 2009 blev 33,4 procent. Vinsten har ökat med 390 procent, före skatt. Vilket alltså innebär att skattemedel ger näring – för att inte säga övergödning – åt en privat sektor som framstår som alltmer tärande.

Finansborgarrådet i Stockholm tycker att det är olyckligt. Han konstaterar i gårdagens DN  helt korrekt att det inte är så mycket att göra åt. När verksamheterna väl är privatiserade går det ju att köpa och sälja dem och då blir det som det blir. Men han har en lösning: med en äldrepeng kan alla gamlingar som är missnöjda ta sitt pick och pack och flytta till ett bättre ställe. Kanske inte alldeles enkelt för dem som är riktigt skröpliga eller dementa? Även på detta problem har finansborgarrådet en lösning: Den nya inspektionsenheten som staden inrättar ska göra täta oanmälda besök ute i verksamheterna.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 9 kommentarer

Kolla i kuvertet!

Postat den 17 november, 2011 av Karin

Skiss till illustration av Det hemlighetsfulla kuvertet

Fröken Melander har blivit invald i styrelsen för sjukkassan Klippans Fasthet. När hon äntligen blir kallad till ett styrelsemöte upptäcker hon till sin fasa att männen runt bordet inte alls är så noga med alla de formaliteter och förordningar som hon läst in sig på. Hon tar dock mod till sig och ber att få se kassans värdebevis innan hon skriver på styrelse-berättelsen inför årsmötet.

Indignationen vet inga gränser, men hon står på sig. Ordföranden går motvilligt iväg för att hämta bevisen på tillgångarna. Under tiden skriver alla andra på och hon ger till sist efter för sekreterarens påtryckningar. Så när bankdirektören återvänder med ett brunt kuvert i handen ropar alla ivrigt att fröken Melander redan har skrivit på. Kuvertet behöver inte öppnas. Efteråt skildrar en bedrövad fröken Melander mötet för sin syster:

”Åh, det var förfärligt otrevligt. Jag bar mig så gräsligt illa åt. Jag bad att få se värdehandlingarna, inte begrep jag att det inte går an.”

Men fröken Melander tar ut sina pengar på sparkasseboken, och det gör hennes syster också, utan att de berättar det för varandra. Andra gör likadant. I konkursen som följer hittar konkursförvaltaren det bruna kuvertet. Där ligger två exemplar av tidningen Söndagsnisse. Elin Wägner skildrar detta i sin fina novell ”Det hemlighetsfulla kuvertet”.

Novellen trycktes om i tidskriften Morgonbris temanummer om kvinnor och pengar i början av 90-talet. När jag gick igenom gamla skisser och teckningar i helgen hittade jag utkastet till illustrationen. Slutversionen blev en rensad och förenklad variant. Originalet är försvunnet, tidskriftssidorna har gulnat. Novellen däremot är fräsch och läsvärd.

Den är dessvärre också ständigt aktuell. Redaktörn läser högt för mig ur en rapport om hur olika ekonomiska lägen bedömts: den isländska ekonomin prisas av IMF för sin stabilitet, vitalitet och soliditet strax före den stora kraschen. Riksbanken skriver 2005 om svenska bankers engagemang i Baltikum: ”Detta medför en positiv diversifieringseffekt, vilket är fördelaktigt ur ett stabilitetsperspektiv.” Det höll ju på att gå helt åt pipsvängen.

Är det aldrig någon som kollar vad som ligger i kuvertet?

En något urblekt kopia av illustrationen i nr 8/92 av Morgonbris

Publicerat i Att läsa, Att rita, Att tolka | Etiketter , , , | 23 kommentarer

Arkivvecka – favoritaffischer

Postat den 16 november, 2011 av Karin

Ur högarna med gamla affischer som fadren samlade på, har jag plockat ut tre favoriter från målarcirkeln Grifflarnas verksamhet. Den var verksam ett par årtionden från slutet av fyrtiotalet och det gick bra att delta även om man var minderårig.

Varje år på julskyltningssöndagen ordnades en utställning i NTO-lokalen där årets verk visades upp och en och annan tavla såldes. Det var ju spännande så klart, men också lite laddat och utsatt på något vis.

Jag debuterade i sjuårsåldern med en liten oljemålning som jag var väldigt nöjd med: ”Tre häxor”. Den föreställde tre häxor med brinnande hår (för det har ju häxor, eller hur?) som sprang utför en slänt, hand i hand. Tyvärr hittar jag inte just den målningen, men den såg ut ungefär så här. Jag var särskilt nöjd med att det slog gnistor om dem. Så kom vernissagepubliken. En snäll tant lade huvudet på sned och sa: ”Vilka fina höstträd!” Ja, ja, tänkte jag. Alla kan ju inte förstå sig på konst.

Känslan av övermod höll i sig några år, men självkritiken kom snart i kapp. Det ÄR svårt att veta vad man gjort, när man har det alldeles inpå sig. Skitbra eller uruselt? Det är därför jag är så förtjust i de här tre affischerna som visar frejdigheten, stoltheten och tvivlet. Den första och den sista är gjorda av konstnären Rune Bergström, som gick vidare från Grifflarna till Valands konsthögskola i Göteborg. Den mittersta är jag osäker på, men tror att det var någon annan Griffel som gjorde den.

 

Publicerat i Att rita | Etiketter , | 8 kommentarer

Arkivvecka, tema konst, kategori dass

Postat den 14 november, 2011 av Karin

Med anledning av Arkivens dag i lördags, med tema Konst, blev jag alltså lite ambitiös och fördjupade mig i lådor, hyllor och mappar som jag inte ägnat något intresse de senaste tjugo åren, eller så.

Den här pastellskissen av mitt barndomshems dass var jag mycket missnöjd med. Gustafssons hus till vänster är för lågt och långt. Men det som störde mig mest var vägen upp till dasset. Den ser ju ut att sluta i porten som man hämtar ut växtnäringen ur, vid den stora, breda dubbeldörren. Vägen borde dela sig så att en stig går till höger och en till vänster. Och blåsippsbladen då, som ser ut som en gubbe som tittar upp ur marken!

Så jag lade dass-skissen, tillsammans med mycket annat som jag var missnöjd med, i några papperskassar som jag ställde i pannrummet med stränga order till min far att elda upp rubbet, UTAN att rota igenom kassarna först. Trodde jag ens själv på det projektet?

Eftersom vårt barndomshem var en f.d. skola bestod dasset av flera avdelningar. Till höger låg först ett litet lärarinnedass, sedan ett med sex (eller åtta?) hål för kvinnliga elever och så längst bort ett lärardass igen. Till vänster ytterligare ett lyxigt tvåhålsdass (eller etthåls?) och sedan någon slags killtoa, en stor en, som jag inte riktigt minns hur den såg ut. Och vad fanns längst bort på vänstra hörnet? Ytterligare ett tvåhåls?

Det man ser på bild är alltså kortsidan av den pampiga byggnaden som kan ha varit sammanlagt kanske 30 kvadratmeter, med stora vädringsanordningar på taket. Tre dörrar på varje långsida. Och inte ett enda fotografi finns det, såvitt jag vet. Visst är det sorgligt?

UPPDATERING: här har jag hittat ett foto av huset som hörde till dasset – eller om det var tvärtom. Horndals skola byggdes på 1880-talet och blev snickeriverkstad och bostad kring 1940. Fotot är enligt sakkunniga taget före 1905, eftersom flaggan är en unionsflagga, alltså före unionsupplösningen med Norge. Svårt att se, tycker jag, som dessutom misstänker att man kanske körde med den gamla flaggan ett tag till även efter 1905. Men första årtiondet på 1900-talet är det nog.

Publicerat i Att rita | 23 kommentarer

Arkivens dag-resultat

Postat den 13 november, 2011 av Karin

Nej, jag kom inte iväg till något Arkivens dag- arrangemang i går, trots att temat var Konst. Inte ens till en föreläsning om offentlig konst i Gävle, där man kunde få veta lite mer om stadens näst mest kända landmärke – efter julbocken – det vill säga skulpturen ”Gudinna vid hyperboreiskt hav”.

Jag fastnade i det egna arkivet, i den del som med lite god vilja kan anses höra till konstområdet. I de innehållsrika gömmorna i f.d. föräldra-hemmet finns det mappar med skisser, påbörjade pannåer och halvfyllda ritblock. Vår far var oförmögen att slänga något.

Ha, här ska gallras, tänkte jag. I en mapp med handgjorda affischer hittade jag en rätt ointressant sak om en skoldans i Hedemora på 60-talet. Inget att spara.

Men på baksidan fanns hyttan i Horndal som revs på 70-talet. Dessutom delar av Horndalsbyn, som numera är helt borta. En krafsig skiss, mystiskt perspektiv, konstiga proportioner på husen, men OK, den får väl vara kvar då.

Den här är det enda jag lyckades slänga. Jag vill minnas att det var någon sorts materialexperiment, där jag rev vanlig vaxkrita på rivjärn och sedan hettade upp med hjälp av strykjärn och bakplåtspapper över, så att kritan smälte lite grann. (Bilden kan klickas större så ser man hur det fungerar). Inget något odödligt mästerverk och nu ligger det i soptunnan.

Man kan förundras över de handtextade affischerna, ibland gjorda av mig, men flera av okänt ursprung. Pappa brukade gå runt och samla in dem efter evenemangen.  Idag imponerar det kanske mest att man lade ner så mycket tid och omsorg på dem. 

 

 

 

 

 

Till vänster en skiss i blyerts och pastell till en affisch om en Vårsoaré. Sedan den färdiga affischen i akvarell och tusch, med märken efter häftstift i hörnen. Hur mycket tid tog detta, månne? Och tänk om det hade regnat på dem!

Polska dansare, ABF-studier, utflykter, målarcirkeln Grifflarnas utställningar, bygdeteater, midsommarfirande, allt i omsorgsfullt tecknade och textade affischer.

Och så hittade jag dasset! En pastellteckning av min barndoms pampiga dass, förmodligen den enda bild av det som överhuvudtaget existerar. För vem dokumenterar ett dass? Återkommer om det. Det får nog bli en arkivvecka det här.

Publicerat i Att rita | 11 kommentarer

Arkivens dag

Postat den 12 november, 2011 av Karin

Om två personer hör av sig om samma sak betraktar jag det som en folkstorm, som jag bör tillmötesgå, eller vad det är man gör med folkstormar. Böjer sig? Frågan gällde Kafkas kvarter i Prag, apropå fotspårsturism. Hade jag inte några teckningar från en vandring i hans fotspår? Visst har jag väl det, men inte sjutton kan jag veta var de finns idag, så här åtskilliga år efteråt, tänkte jag.

Men undrens tid är inte förbi. När jag letade efter trälim för att fixa locket till en liten träask hittade jag, i samma skåp som limmet, en kartong med blandat innehåll och där låg även Prag-teckningarna. Vilket påminde mig om att det är arkivens dag idag och årets tema är konst.

Om ni undrar vilka arkiveringsprinciper jag tillämpar för trälim och Prag- teckningar är det så här: vissa prylar i kategorin verktyg, mm, kräver viss hyllhöjd, liksom kartongen med teckningar i konstiga format. Därför sammanbor de i detta skåp. Tillsammans med trälimmet som hör till kategorin ”mm”.

Och vassegoda, här är då på allmän begäran några teckningar från Prag. Men först den unge Franz Kafka, när han just gått ut gymnasiet.

Därefter (efter kartan) Gamla stans torg, där han bodde och där pappans affär låg. Den slingrande gränden är Celetnagatan som leder fram till Gamla stans torg. Sedan Waçlavplatsen (som är en paradgata) där hans första jobb låg.

Och så Guldgränd, där hans favoritsyster Ottla hyrde ett litet rum (Guldgränd 22) som han fick använda som skrivarlya.

Kartan som är användbar om man vill besöka Kafkas olika adresser i Prag hittar man i biografin Franz Kafka – ett liv av Ernst Pawel, som man i sin tur numera bara hittar på antikvariat. En nyutgåva av den boken vore välkommen.  

Men nu kan det vara en bra idé att gå till ett arkiv nära dig och leta upp något trevligt. Googla på Arkivens dag och lämplig ort. Årets tema är som sagt Konst och konsthantverk.

 

Publicerat i Att läsa, Att rita | Etiketter , | 7 kommentarer

Vad är en padda? Och ett nattlinne?

Postat den 10 november, 2011 av Karin

Tullen undrar vad en padda är. Är Apples iPad (gemenligen kallad paddan) en dator som ska nolltullas eller är det en mediaspelare som ska beläggas med 13,9% tull?  EU har inte bestämt sig än och under tiden är det en dator, enligt den svenska tullen.

Det får mig att undra hur det gick med nattlinnen och liknande plagg. Förbundsfinans-domstolen i Tyskland ställde följande fråga (för ganska länge sedan) till EU-domstolen, med en begäran om förhandsbesked:

”Ska begreppet nattlinne tolkas så att det uteslutande omfattar underkläder som på grund av sin beskaffenhet entydigt är avsedda att enbart användas som nattkläder eller omfattar de också de plagg som till följd av sitt utseende inte enbart, men huvudsakligen, är ämnade att bäras i sängen?”

Tyvärr finns det ingen närmare beskrivning av vad det är som vållat de tyska domarna huvudbry. Vad menar de egentligen med plagg som till följd av sitt utseende inte enbart, men huvudsakligen är ämnade att bäras i sängen? Höga vederbörande får ursäkta om associationerna går i riktning mot raffset och liknande outfits.

Tulltarifferna varierar och den tyska domstolen hade upptäckt ett svårdefinierat läge mellan sömn och vakenhet där reglerna är svåra att tillämpa. Det var med orienteringen i detta skymningsland av halvnegligéer, deshabilléer, kamkoftor och chemiser av alla de slag som domarna i Bundesfinanzhof i Tyskland måste få hjälp. Vilka tariffer ska gälla i gränslandet mellan natt och dag?

Kanske kan EU-domstolen ha nytta av min grovhuggna sorteringsprincip: allt man sover i är nattkläder. Folk sover ju i vad som helst, gamla fotbollströjor, hopsydda handdukar, indiska khurtas. Plaggets faktiska användningsområde bör avgöra tullavgiften.

Krångligt? Jamen ursäkta då, men det är faktiskt inte jag som krånglar till det utan EU. Jag tycker man kan betala olika för plaggen beroende på hur man tänker använda dem och så får man tillbaka den extra tullavgiften om man ändrar sig. Till exempel om man kommer på att det där slankiga festlinnet trots allt passar bättre som nattlinne. Och omvänt, om man uppgraderar ett nattlinne till sommarklänning måste man förstås betala en extra straffavgift. Rätt ska vara rätt.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 12 kommentarer