Jag ser att man ska ha en granplan. Som ansvarskännande bloggare och julfirare ska man ha ett intresseväckande tema, gärna färgkodat, samt en strategi. Ett julgranstema, helt enkelt. Kolla här t.ex.
Mitt grantema är nollreferens. Vi behöver alla en nollreferens, en nivå under vilken man inte gärna vill sänka sig. Var så goda! Här är adventsgranen som jag köpte för en häpnads-väckande summa. Bara det här med att köpa gran är ju konstigt – dem ska man ju ta under någon kraftledning, som en osjälvisk tjänst till kraftbolaget.
Den här granen tappade plötsligt alla barr över en natt. Vem vet vilket grantrauma som låg bakom detta beteende. Det var inte mycket jag kunde göra. En helt barrad gran i mitten av december är inte kul, så det blev eldbegängelse, trots att barnbarnen klätt den med omsorg och kärlek: ”Klä granen? Den kan få låna min strumpa!”
Det grämer mig nu att jag inte dokumenterade det hela bättre. Det finns inget foto på den eländiga stackars nakna granen med sina patetiska prydnader. Men ungefär så här såg den ut, fritt ur minnet, med sonsonens strumpa i toppen.
Nu tar jag nya tag och hämtar upp en plastgran ur källaren och så klär vi på den vad som finns. Ungefär som i Tove Janssons underbara berättelse Granen, som finns i boken Det osynliga barnet. Muminfamiljen blir väck mitt i vintern och något hemskt är i annalkande. Julen. Den ska ha både presenter, gran och mat och alla rusar runt och är vettskrämda för denna jul. Muminmamman lagar sin bästa mat och man sätter sidenrosetter, pappersrosor och annat fint i en gran utanför huset. Så sätter de ut skålar med mat under den. Små Knytt och Skrutt och deras släktingar kommer och äter och allt blir mycket lyckat.
När någon förbipasserande homsa eller filifjonka säger att det borde vara en stjärna i granen, tittar muminfamiljen upp mot natthimlen och skakar på huvudet.
Det går ju inte.