Piratdrottningen, igen

Postat den 26 februari, 2012 av Karin

När jag skrev om vikten av att använda broddar häromdagen kom kommentarsfältet in på piratradiosändningar på 60-talet och det är inte alls så långsökt som det kan verka. Radiosändningarna skedde från båtar utanför svenskt vatten och de kunde därför sända reklam, vilket annars var förbjudet på den tiden.

Bland många populära reklaminslag fanns ett om Broddmanns, Broddmanns, Broddmanns… I Stockholm kunde man höra Radio Nord, och kapten ombord var Jack Kotschak.

Kapten Jack Kotschak. När sändningarna lades ner spelade han: ”Hit the road Jack!”

I södra Sverige fanns Britt Wadner, som först jobbade åt danska Radio Mercur, men som sedan startade Radio Syd. Musikanta som läste om detta bland bloggkommentarerna bidrog då med följande information:

”Kul att höra talas om Britt Wadner igen. Väcker minnen… Hon var hemma hos oss, min salig exman och mig, i Lund tillsammans med några studentkompisar några dagar före/innan jul någon gång i slutet av 50-talet. Med förenade krafter drack vi upp all vår införskaffade julsprit. Jag minns att vi hade väldigt roligt, åtminstone den kvällen och natten. Den följande morgonen har jag glömt som väl är.”

Det låter ju som en trevlig bekantskap och det tyckte Tage Erlander också, när han var på en studentafton i Lund. I hans dagbok står det den 26 februari 1960:

”En söt liten fru från Malmö har varit här och spelat in tre minuters frågor och svar för en lokal utsändning över Malmö i kväll. Det blir väl inte mycket mening med det; det skadar väl inte heller.”

Den söta frun var alltså piratdrottningen Britt Wadner och ”den lokala sändningen” möjligen olaglig. 1962 stiftade riksdagen en lag som förtydligar förbudet mot piratradiosändningar, men den söta frun framhärdade och fick krypa in i finkan.

Men ett annat resultat blev faktiskt att vi fick P3 och Melodiradion 1961.

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , , , , | 6 kommentarer

Namnval och kval

Postat den 25 februari, 2012 av Karin

Men skulle kunna avfärda Herman Lindqvist med en fnysning. Man skulle kunna rycka på axlarna åt hans löjliga uttalanden om den nya prinsessans namn.

Eller också skulle man kunna fundera på vad karl’n egentligen säger. Här har vi nu ett par förstagångsföräldrar som ska hitta på ett bra namn till sin efterlängtade lilla dotter. De har viss press på sig, eftersom det kommer att blir en jättenyhet, oavsett vad de väljer. Pappan är en så kallad vanlig kille från Ockelbo. Mamman är såvitt jag förstår andra generationens invandrare, eftersom hennes mamma är född utomlands. Hon är dessutom kronprinsessa.

”OK”, säger de ”vi tar våra mammors namn, det är väl rätt självklart. Silvia och Ewa. Och så ett alldeles eget namn, något som passar just den här lilla tjejen”. Kanske det är så att Viktoria har fina minnen av sin pappas faster, Estelle Bernadotte. Hon som var gift med Folke Bernadotte, som mördades när han medlade i Palestinakonflikten. ”Bra”, säger Daniel ”det blir fint. Eftersom det betyder stjärna passar det bra till den här strålande lilla personen”. Och så Mary då, som finns lite varstans i de kungliga släkterna och dessutom kanske var Daniels favoritfröken i skolan. Eller hans morfarsmor. Eller något helt annat. I alla fall har de bestämt sig för några namn som de tycker blir bra.

Men det tycker inte Lindqvist. ”Estelle, vad är det för namn. Det är osvenskt och det låter som namnet på en nattklubbsdrottning!”  Osvenskt? Och vad är Bernadotte i så fall?

Argumentet att namnet faktiskt finns i släkten Bernadotte avfärdar han med att ”Estelle Bernadotte var ju bara en ingift amerikansk miljonärska”. Men vänta nu vad säger han? ”Hon var bara ingift…”I så fall duger väl inte Silvia heller. Hon är ju bara en ingift tysk turistvärdinna.

Estelle Bernadotte i tjugofemårsåldern. Hon dog 1984, alltså när Viktoria var sju år.

Nu skulle jag gärna vilja veta lite mer om Herman Lindvists studier av nattklubbsdrottningar och vad den forskningen givit för resultat i övrigt.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Ord | Etiketter , , | 26 kommentarer

Fredagstema

Postat den 24 februari, 2012 av Karin

Fredagstemat kan man läsa om här. Denna vecka är det återigen Musikanta som står för temat och hon har valt följande:

Från A till Ö. Skriv ett ord för varje bokstav i vårt alfabet som du kommer att tänka på direkt och varför du gör det eller som har någon anknytning till dig som person med en kort förklaring varför!

Nej, det är för svårt, tänkte jag först. Jag hoppar över. Men så ändrade jag mig försökte i alla fall. Man kan koppla bort hjärnans censurfunktioner och så här blev det, när min hjärna fick spinna loss utan övervakning. Ordens begynnelsebokstäver är från A till Ö i alfabetisk ordning, men självbiografiskt är den nog inte, vad jag kan se:

Att båda centrumenheterna dras emot framkanten gör helheten intressant. Jag kan lätt minnas när olika placeringars quasibetydelse räknades som trovärdiga. Under vårens xeroxutställningars yta zoomas århundradets ändlösa ödeläggelse.

Vad det betyder? Nja, det berättade ju inte min frihjulande hjärna för mig, så det får man väl fundera på. Och att illustrera den där texten är inte heller lätt. Det blev en balettdansösliknande varelse som snurrar nära framkanten. Strax intill har en liknande figur ramlat ner. Eller är det en ondsint insekt som intagit plattformen och hindrar den andra att komma upp?

Kanske motivet handlar om något helt annat? Ändlös ödeläggelse… Jag försöker igen och då blev det besynnerliga djur – eller bortslängda skyddshandskar? – på något som ser ut som en stenig strand. Oljekatastrof?

Om det säger något om mig är lite tveksamt. Eller också är det precis det det gör? Och jag har i alla fall försökt, eller hur?

PS. Jag försökte också att skriva något som anknöt till gårdagens prinsessfödsel, men det gick inte så bra. Arma barn… Alltid bevakad … Ja, sånt. Och det passar sig väl inte.

Publicerat i Att rita, Att tolka | Etiketter | 6 kommentarer

Detta avsnitt får ej läsas

Postat den 23 februari, 2012 av Karin

I den bok som Kopernicus skrev om himlakropparnas rörelser finns ett avsnitt som är förstruket i kanten och där står ”Detta avsnitt får ej läsas”. Det handlade om någon passage där den rådande världsbilden utmanades alltför tydligt. Det gick ju inte an att tala högt om att jorden kanske inte var universums medelpunkt.

Det ser ju ut som en ganska ineffektiv gest att skriva dit ett läsförbud, sådär i marginalen. Det kan väl inte hindra någon? Jo, det kunde det faktiskt i en tid så högläsning var det vanligaste sättet att läsa. I klostren var det inte alls så tyst som man kan tro utan ett förfärligt surr från allt högläsande. Och eftersom de läskunniga ofta rättade sig efter anvisningar om vad som var lämpligt att läsa upp högt för andra fungerade en anteckning om olämplig läsning som en slags censur.

Att läsa tyst sågs med misstro. När Augustinus hälsar på hos den fromme Ambrosius i Milano ser han till sin förvåning att Ambrosius läser tyst för sig själv och Augustinus beskriver den märkliga scenen: ”Hans ögon scannade sidan och hans hjärta utforskade innebörden, men hans röst var tyst och hans tunga stilla.” Mycket besynnerligt. Men eftersom Ambrosius var en högt aktad man, förmodar Augustinus att det trots allt är i sin ordning.

Långt in i medeltiden verkar högläsning ha varit vanligast, sedan ökade läskunnigheten och blev till och med allmän på 1800-talet. Och i och med att nya sorters texter dök upp – politiska texter, romaner – ökade också oron för vem som läste vad. Och varje nytt medium föder nya diskussioner och regler.

Och här Ansgar när han har problem med att byta från den gamla bokrullen till en bok med sidor som man kan bläddra i. Han tillkallar helpdesk för säkerhets skull, eftersom han är rädd att information kan gå förlorad. (Det råkade bli en annan referens först, om boken som användbart, sladdlöst, miljövänligt medium. Den får ligga kvar längst ner på sidan.) Men här är Ansgar:

Publicerat i Att läsa, Böcker | 22 kommentarer

Aha – zemlja!

Postat den 21 februari, 2012 av Karin

Semmeldag idag och då är det bra att veta varför semla heter semla. Så här var det:

När det svensk-ryska kriget härjade som värst och Karl den Tolftes mannar satt i fångläger i Ryssland hände det sig att de blev sugna på semlor så här års. Fast på den tiden hette det förstås hetvägg, eftersom de åts varma och var formade som en trekant, eller ”vigg”. Som så mycket annat är det ett låneord från medellågtyskan, där Hete veggen betyder varma (trekantiga) bullar.

Hur som helst, de svenska soldaterna tjatade om sina bullar och de skulle absolut ha dem serverade i en djup tallrik med varm mjölk i. De ryska fångvaktarna tyckte det såg lustigt ut med den där bullön i en liten sjö av mjölk och utbrast roat: ”Zemlja!” som betyder ”ö” på ryska. Så i fortsättningen när det blev dags för hetvägg beställde krigsfångarna ”zemlja” och det funkade fint.

Många av krigsfångarna överlevde och tog sig hem till Sverige igen. Eftersom de ofta var tongivande personer spred sig bruket av zemlja, eller den försvenskade formen semla, som snart ersatte ordet hetvägg. Och så är det än i dag.

Och gå nu inte på några irrläror som ofta sprids i mindre nogräknade publikationer om att det skulle vara bullar bakade på similamjöl (finmjöl på latin) eller någon liknande fantasifull etymologisk förklaring. Zemlja är det sanna ursprunget.

PS för alla i Stockholmstrakten. Missa inte Semmelmannen som, med sina kolesterolvärdena som insats, utför en heroisk gärning för alla stockholmare; han äter sig genom 60 olika semmelställen i januari och februari och betygssätter dem så att vi ska slippa gå på semmelnitar.

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Ord, Språk | Etiketter , , | 24 kommentarer

På hallgolvet gör dom absolut ingen nytta!

Postat den 20 februari, 2012 av Karin

Broddags, brodddags, brodd-dags… äsch, strunt samma hur det stavas, det viktiga är att broddarna sitter på. De gör ingen nytta alls hemma på hallgolvet och det är nu de behövs som bäst, i dessa tider då isfläckarna ligger tätt, men ofta ser ut som lite vatten, kullerstenar eller en fläck snö.

För något år sedan gick jag från Mosebacke ner mot Götgatan, då en mamma med barnvagn gick om mig i snabb takt. Hon halkade till och tappade greppet om barnvagnen. Det var bara för mig att sträcka ut handen och greppa tag om vagnens handtag, men med lite otur hade det kunnat gå illa.

Mamman stod som förstenad och sade: ”Götgatan är en gågata… Götgatan är en gågata.” Det var lätt att förstå vilken film som spelades upp i hennes huvud: vagnen rullande i full fart nedför backen mot Götgatan, med barnet i. Och så den möjliga räddningen: inga bilar

Det är inte vatten allt som glimmar...

I går var det dags igen under långpromenaden med en kompis. Hon halkade plötsligt till och föll. Det verkade ha gått bra, även om axeln fått sig en törn. Hon kom på fötter igen och vi fortsatte över Ström- bron. Efter några steg tog hon tag i räcket och så svimmade hon. Fotgängare och bilister stannade till och undrade om de kunde hjälpa oss.

Ambulansen var snabbt på plats, ambulansmännen var beundransvärt effektiva och empatiska på samma gång. Armen är bruten och det kommer att ta några veckor innan den är läkt.

Så, fram med broddarna om du har sådana eller köp om du inte har och på med dem!

Publicerat i Livet | 35 kommentarer

Det hänger på håret – apropå Kopernicus födelsedag

Postat den 19 februari, 2012 av Karin

I år är det skottår eftersom 2012 är jämnt delbart med fyra. Skottdagen kom till för att månaderna ska hålla sig på plats i förhållande till årstiderna, en skottdag vart fjärde år.  Men då blev det lite för många skottdagar, så därför tog man bort skottdagen vid jämna hundra år, som 1700, 1800, 1900. Fast då måste man i stället putsa lite till åt andra hållet igen så man lade man till skottdagen vid hundraårsskiften som är jämt delbara med fyra hundra. Alltså var år 2000 ett skottår, men 2100 är det inte.

Tänk vad snopet för dem som föddes den 29 februari år 2000! Även om de blir hundra år kommer de inte att ha någon födelsedag, för år 2100 är inte skottår. Det finns alltså ingen skottdag, inget 29 februari, det året.

Det var den tyska matematikern, mm, Johannes Stöffler som utarbetade underlaget till den nya Gregorianska kalendern i boken Calendarium romanum magnum 1518.

Den boken hade Kopernicus ett exemplar av, för han var intresserad av problemet och hade blivit ombedd av påven att fixa till kalender så att den stämde bättre med årsrytmen.

Kopernicus tackade nej till uppdraget eftersom han inte riktigt visste vad han skulle tro eller våga säga om det där med himmel och jord. Han skrev på sin bok om hur jorden kretsar kring solen i stället för tvärtom, vilket ju inte var ofarligt på den tiden. De Revolutionibus orbium coelestium (Om himlakropparnas omlopp) kom ut 1543, strax efter hans död.

Kopernicus tar ett snack med Gud på Jan Matejkos målning "Conversation with God". Kyrkan i Frauenburg syns i bakgrunden.

I dag är det Kopernicus födelsedag. Han föddes den 19 februari 1473 och dog alltså sjuttio år senare i Frauenburg i Polen. Numera vet man också var hans grav finns. Man hade ett ungefärligt hum om att det borde vara i kyrkan i Frauenburg (”Kvinno-staden” eller Gynepolis som Kopernikus kallade den). Men där fanns rätt många personer begravda och det var svårt att veta vem som var vem.

Då kom någon på att en av de böcker som Kopernicus hade läst flitigt, nämligen Stöfflers storverk om kalendern, hade hamnat i Sverige, på universitetsbiblioteket i Uppsala. Där kanske man kunde hitta en ledtråd. Och ser man på! I boken låg några hårstrån som DNA-matchade innehållet i en av de gravar som man trodde kunde vara Kopernicus.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , , | 5 kommentarer

Swimmingpoolen vid havet

Postat den 17 februari, 2012 av Karin

Fredagstema denna vecka är kontraster.

För många år sedan såg jag en scen som gjorde mig så arg så att… så att jag gick raka vägen till hotellrummet och hämtade mina målargrejer. Man hade bestämt sig för att bygga en pool, trots att sötvattnet behövdes till annat och trots att Indiska oceanen låg intill, med skyddande korallrev mot hajar och höga vågor. En perfekt pool.

Trettio man hade utrustats med hackor och spadar och enkla skottkärror. Den stora poolen skulle handgrävas. Mödosamt, spadtag för spadtag östes jorden i kärrorna, som kördes uppför slänten. Billigare än att använda grävskopa. En byggansvarig hotell-människa kom ut och tittade till det hela då och då. Det handlade alltså inte om något missförstånd, som jag trodde först. Det var meningen att dessa män skulle arbeta i stekande sol hela dagarna. Gropen vidgades sakta och jorden torkade till en ljusröd nyans där solen låg på. Längs sidorna där fukten stannade kvar lite till var den mörkare rödbrun.

Männens kroppar blev efterhand täckta av rött damm, men deras svett gjorde att det röda blandades med stråk av mörkare rödbrunt och till sist såg man knappt skillnad på jord och människa. Bakom den mättade färgskalan, från brunsvart till terracotta, låg hotellet med sina bländvita väggar.

Jag tog några steg bakåt för att det inte skulle märkas att jag målade scenen. Då syntes det ännu tydligare: kontrasterna mellan slitet i den heta dammiga gropen och svalkan bakom de vita hotellväggarna. Det var under varmaste tiden på dagen och alla hotellgäster hade stängt balkongdörrarna, satt på luftkonditioneringen och dragit för spjäljalusierna, för en stunds vila.

I vanlig ordning gav jag bort min målning när den var klar. Det var ett engelskt par som faktiskt fattade vad jag menade med den, och då tyckte jag att den passade som avskeds-present när de flyttade tillbaka till England. Men den här skissen finns kvar och även om den inte riktigt fångar den dallrande hettan vid ekvatorn, tycker jag att den kan illustrera temat Kontraster. Så här är den, den blivande swimmingpoolen vid Indiska Oceanen.

Publicerat i Att rita, Att tolka, Livet | Etiketter | 21 kommentarer

Ett tema i veckan, en temavärd i månaden

Postat den 16 februari, 2012 av Karin

Nu tänker jag testa att skriva fredagstema. Det finns en grupp som skriver på gemensamt tema varje vecka och nu har jag slunkit med i den. Denna veckas tema är ”kontraster”. Jag blev lite nyfiken på hur det hela startade, så jag skrev till Musikanta (denna månads temavärd) och frågade. Hon hänvisade vidare till någon som kanske hade lite koll på temaveckornas historiska gryning, Annika Bohn i USA. Och det hade hon. Så här skriver hon i ett mejl:

Temat grundades av en svensk bloggare i USA som inte längre bloggar. Hon kläckte iden att vi borde börja skriva på tema i det så kallade ”Show and Tell” formatet. Det innebär då att vi ska VISA bilder och berätta om dem.  Numera är det många som bara har texter, men originaltanken var just detta med bilder och text. I början var vi ett litet gäng svenskar i USA och några få svenskar i Sverige som var med. Jag har kollat på min blogg  och vi satte igång i december 2007!!

Fredagstemat är alltså inne på femte året om jag räknat rätt. Inte illa i blogg-sammanhang! Jag återkommer under morgondagen med mitt skrivresultat. Det är ju lite kul med ”Show and Tell”, eftersom man vanligtvis brukar få höra ”Show, don’t tell” i skrivarsammanhang. Gestalta och visa det du vill skildra, i stället för att berätta om det. Här får man visa bilder och berätta och skulle man dessutom lyckas gestalta lite grann gör det säkert inget. De övriga fredagsbloggarna finns i högermarginalen. Jag har fortfarande problem med att hantera marginalen, så jag hänvisar tills vidare till Musikantas blogg, där man hittar både februariteman och övriga deltagare.

Publicerat i Att läsa, Att skriva | Kommentarer inaktiverade för Ett tema i veckan, en temavärd i månaden

Älgmjölk och god glass

Postat den 15 februari, 2012 av Karin

Syrran skriver idag om ett par utländska turister som vred och vände på ett mjölkpaket med en älg på i livsmedelsbutiken i Mora. Älgmjölk? Och varför inte, när det finns getmjölk, fårmjölk och renmjölk. I detta kalla exotiska land skulle man väl kunna dricka älgmjölk också.

Själv avlyssnade en liknande konversation för några dagar sedan,  fast på svenska. Ett medel-ålders par stod och valde glass i frysdisken och han fiskade upp en förpackning och läste på den: ”Gute glass, men det låter väl bra! Det är tyska förstår du och betyder god glass. Den testar vi.” Och så lade han den i varukorgen och de gick vidare. Jag lät mig luras av hans översättning en liten stund, men så hann mina gamla tysk- kunskaper ikapp mig. Glass heter ju inte alls glass på tyska utan Eis. Så jag kollade lite till på glassförpackningen och då såg jag att den kommer från Roma. Guteglass, alltså gotländsk glass.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | 15 kommentarer