Arbetsvärdering

Postat den 12 september, 2012 av Karin

Man kan mäta arbetsinsatser på många sätt, men kvantitet och kvalitet är nog rätt vanliga mått. Jag tror att kvantitet vinner oftare än det borde, men det kan vara en fördom jag har. I alla fall, trädgårdsjobb som kan avläsas i kvantitet är lätta att hitta.

Den här måttliga rishögen tog mig inte lång stund att få ihop. Och då har jag ändå flätat ihop grenarna, knipsat av allt spret och packat bra, så den är ganska kompakt.

Men den här lilla dvärgbusken av okänd härkomst tog mig en hel dag att få bort. Inte vet jag om jag har mördat en synnerligen rar kaffebuske från en ö i Sydkinesiska sjön (jo han var sån min farbror som anlade trädgården, han gillade lite ovanliga växter), men det kan inte hjälpas. Jag är väldigt glad att den är väck!

Den var ful, extremt taggig och stod i vägen, fastnade i kläderna och gjorde djupa rispor i skinnet. Bara dryga halvmetern hög och mycket förargelseväckande. Bilden visar några grenar efter kapning. (Jag glömmer alltid att ta bilder innan.) Rönnbär är det inte.

Och här har vi själva roten. Den var tre gånger så kraftig som buskens stam och hade ett tjugotal kraftiga sidorötter som förmodligen förgrenar (förrotar?) sig från södra Dalarna långt in i Gästrikland och norra Västmanland. Och så en pålrot ner till Kina då. Att ta bort denna lilla skitbuske som nådde mig strax ovanför knäna tog orimligt lång tid. Att slippa samma onda lilla buske kommer att skänka långt större glädje än den där rishögen som ser något mer imponerade ut. Fast det är klart, det ska bli kul att elda upp den och längst inne i den blivande brasan ligger den onda busken.

Och nästa helg blir det båtupptagning och sedan går sommaren – eller kanske rentav hösten – in i ett nytt skede. Det är ovanligt högt vatten i sjön just nu, något som märks på att strandlinjen kryper närmre och på att vattnet går så högt upp på båten…

…tänkte jag först, men så tittade jag i båten och insåg att det var bäst att ösa den bums. Med några liter regn till skulle den troligen ta in ännu mer vatten när man hoppade i för att ösa.

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter , , , | 17 kommentarer

11 september

Postat den 11 september, 2012 av Karin

Den 11 september är ett laddat datum. Ända sedan 1973, då vi fick se bilder av det beskjutna, brinnande presidentpalatset i Santiago, har det varit en sorgens märkesdag.

Jag var i Chile några månader innan kuppen och tyckte om den optimistiska stämningen, kreativiteten, alla spännande utställningar, alla trevliga klubbar med bra musik och den politiska diskussionen som kändes så vital. I ett gathörn i närheten av parlamentet stod en gatuförsäljare och sålde de senaste lagarna som parlamentet antagit. ”Väldigt intressanta. Du måste läsa!”

I en bokhandel hittade jag den här affischen och blev så förtjust att jag försökte förklara för bokhandlaren på min knackiga spanska att den symboliserade all den glädje och vitalitet som jag upplevde i Chile. Han kanske förstod, för han log brett och sade: ”Varsågod. Den är din. Present från Chile.”

Och så den 11 september kom de chockerande nyheterna om militärkuppen och det brinnande presidentpalatset. President Allende var död och Pinochets terror satte in.

Och sedan 2001, med de brinnande tvillingtornen i USA. Och 2003, här i Sverige, natten då man förgäves kämpade för att rädda livet på Anna Lindh. Den 11 september, detta laddade datum.

Publicerat i Debatt, historia, Livet | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Hos Englunds blommar det mesta

Postat den 10 september, 2012 av Karin

Äntligen har jag hittat ett par artiklar om vår trädgård, som jag letat efter länge. Jag snodde rubriken från en av dem. Det handlar om trädgården under sin storhetstid, när min odlarkunnige farbror skötte den på heltid. Gunnel Nyblom-Holberg har skrivit en entusiastisk skildring, troligen på sjuttiotalet och troligen i Allt om trädgård (snälla människor, skriv på datum och vilken tidning ni klipper artiklar ur!). Hon deklarerar att farbror Erlands och faster Valborgs trädgård är en klar favorit. ”Det finns inte en detalj som man skulle vilja ha annorlunda!” Och så följer en kärleksfull redovisning av perennrabatten. Jag ska skanna in artiklarna och lägga ut här när jag kommer åt.

Eftersom chanserna är små att någon trägårdsskribent kommer hit och skildrar vår trädgård i sitt nuvarande skick, kommer här en fejkad intervju med en tänkt journalist.

– Jahaja, här har vi alltså den berömda perennrabatten? Den har ju inte klarat sig så bra, eller hur?

– Jo, ganska bra. Farbror Erland gick bort 1990 och sedan dess har den kanske inte fått riktigt samma omvårdnad som på hans tid. Men den finns kvar i alla fall. Och om man bortser från rölleka och gullris…

– Det kan man väl inte bortse från!

– Jo snälla, gör det. Bortse från det, så ser den nästan precis ut som hans skildrar den i artikeln. Stjärnflocka, praktbetonika, löjtnantshjärta, studentnejlika, pastellakleja, aklejruta, temynta, praktnäva och så astible astilbe förstås. Fotblading, sockblomma och trolldruva dessutom. Och plymspirea, men den håller vi på att gräva bort. Den borde heta spridea.

– Och vad har vi här då?

– Ja, lite träd. Och sånt. Det där äppelträdet som ser alldeles dött ut är… alldeles dött. Det är liksom en installation för att minnas dem som bodde här förut och hur de levde. Mycket äppelmos på vintern.

– Och den där risiga granen bakom? Den skymmer ju bara sikten mot sjön.

– Det är ingen gran, det är ett lärkträd och lärk måste ju finnas på varje gård, för virkets skull. Om man behöver laga ett bås i ladugården eller så, för lärk ruttnar aldrig.

– Men ni har ju ingen ko. Ni borde hugga ut lite och få utsikt över sjön. Och här då, vad är detta för snedväxt missfoster?

– En koreagran, tror jag. Lite illa medfaren och skadad i toppen och lite gles här och där och ja, sned är den också, det är den ju. Växer i spiral liksom.

– Det är väl bara att hugga ner den då?

– Njae, det låter sig inte göras för det blir så fina kottar. Alldeles blå. Ibland ser det ut som om de får lite skägg. De kommer vartannat år, precis som enbär. Ekorrarna är väldigt förtjusta i dem. Men då måste de vara årsgamla.  

 

 

Jag tror att vi avslutar intervjun där. Det framgår kanske att vi inte riktigt lyckats hålla jämna steg med naturen, men vi gör så gott vi kan. Återkommer med rapporter från brukarmödorna.

Uppdatering. Stjärnflockans skönhet kommenteras bland kommentarerna. Eftersom jag råkar ha några bilder lägger jag in en här. 

Den doftar svagt av någon krydda som man glömt namnet på och så här beskriver Gunnel Nyblom-Holberg blomman: ”Tar du en enskild blomma i din hand ska du finna att du håller i en gammaldags brudbukett i skiraste rosa med ett grönt skimmer i botten. Och kransad med det finaste tårtpapper.”

Och så hittade jag denna tolkning, från forntiden.

Publicerat i Att odla | Etiketter , , , , | 19 kommentarer

OS-dramatik, igen

Postat den 9 september, 2012 av Karin

Det har varit spännande och det har funnits stunder då man förtvivlat – hur kan Sverige förlora mot Förenade Arabemiraten som är rankade långt under oss? Det har varit laguppställningar som fått alla att undra. Hur i allsin dar tänker dom? Var är Tikkanen? (Magproblem, visade det sig.) Det har varit formsvackor,  justerade spelare och sorgsna betraktelser på bloggarna. Det har varit OS helt enkelt och motlut för de svenske, i början.

Pontus Carlsson

Undrar hur det känns? Svaret finns på landslagets OS-blogg förstås. Så här skriver Pontus Carlsson den 3 september:  ”Förlusten mot Förenade Arab Emiraten var ett råfiasko och inget annat. Allt gick fel i den matchen. /-/Förenade Arab Emiraten [är ett] lag som vi bara skall slå och ingen ursäkt i världen duger, utan det var ett fiasko.”

Och den 4 september: ”Jo det mesta går åt skogen just nu. Vi stod återigen för en riktigt dålig insats och förlorade rejält mot Slovenien./-/faktum är att vi blev helt utspelade som lag.”

Och Axel Smith: ”Det är ett år sedan jag drack alkohol, koffein eller åt socker. Och många år sedan jag kunde förlora utan att ta det som ett personligt misslyckande. För att sammanfatta det hela. Idag förlorade vi. Det var inte kul.”

Nils Grandenius

Det såg riktigt mörkt ut men så vände det. Plötsligt gick det väldigt bra, mycket bättre än väntat och idag, när schack-OS i Istanbul just är avslutat, kan Sveriges lag glädja sig åt en placering på 16:e plats, vilket är lysande.

Nils Grandenius kämpade ner den ena motståndaren efter den andra på första bordet, de flesta med högre ranking. Sverige fick 15 poäng. Åtta lag fick högre poäng (19, 17 och 16). Så på sätt och vis kom Sverige på delad nionde plats.

Att vara med bland de 20 bästa är vad alla strävar efter och med tanke på några oväntade förluster är det ett kanonresultat! Före schackduktiga länder som som Indien, England, Israel, Bulgarien, Frankrike, Filippinerna och Tjeckien.

Nej, jag vet inte så mycket om schack egentligen, men det gör redaktörn och när det är fotbolls-VM eller schack-OS är det bara att hänga med, för han förklarar det man inte fattar. Och så diskuterar vi schackhistoria och jag tycker det är rätt kul att damen är en västerländsk uppfinning.

Schackspelet som vi känner det har flera föräldrar, persiska, indiska och kinesiska. I det indiska schacket fanns: infanteriet, som ställdes upp framför de andra pjäserna, som våra bönder. Infanteristerna gick rakt fram med slog (med sina svärd) snett åt sidan. Aha! Det är därför bönderna går och slår som de gör. Stridsvagnen, som motsvarar tornet, ställdes längst ut för snabba framryckningar på flankerna. Kavalleriet bestod av  hästar och elefanter, där elefanterna placerades nära mitten och skulle bryta igenom motståndarens försvarslinje. Och så kungen, som var kungen och hans rådgivare som var en svag figur. Det är denna rådgivare som har utvecklats till damen i vårt schack, den pjäs som är i särklass starkast.

Hur det gick för damlandslaget då? Tyvärr inte riktigt lika bra, de hamnade på plats 88. fast då var inte Pia Cramling med.

Och vilka var det som vann schack-OS i Istanbul? Armenien kom etta, tätt följda av Ryssland och Ukraina. Grattis alla!

Publicerat i Tävling | Etiketter , , , | 7 kommentarer

Lördagstema: Min barndoms somrar

Postat den 8 september, 2012 av Karin

Musikanta bjuder på lördagsteman för september och det första är Min barndoms somrar. När jag tänker tillbaka är det förstås sol och bad och kojor i skogen och kanotturer på sjön och så är det hästar.

Det började tidigt, det där med hästar. Ni tror kanske att det är ett träd på bilden, men det är det ju inte. Det är en fin brun häst som kan springa mycket fort.

Lycka var när det var dags för brukets hästar att flytta till en stor hage alldeles nära vårt hus. Då kunde man gå upp tidigt på morgonen, ta med  knäckebröd och gå ner till hagen. Om man skrapade knäckebrödsbitarna mot varandra hörde hästarna det och kom fram till stättan. Och då var det ju lätt att klättra upp och få sig en fin morgonritt.

 

Hästar av alla modeller var intressanta och möjligen försöker jag bjuda denna sågbockshäst på en sockerbit. Syrran hänger med på vagnen.

När man inte kunde klappa hästar eller rida på dem var det en favoritsysselsättning att försöka rita av dem. Svarta tavlan i köket var ständigt var fylld med mina hästteckningar.

Pappa ställde dit en käpphäst och fotade. Jag minns att jag tyckte det var onödigt. Det var ju bara skoj- och skissteckningar (och det där med käpphäst var bara för barnsligt), men idag är det ju rätt kul att det finns kvar ett par bilder.

Intresset höll i sig upp i åren. Det är en bra balansträning att rida barbacka, men de få gånger jag har tagit ridlektioner har jag blivit utskälld eftersom jag tydligen gör allt fel. Jag har dock fortfarande ambitionen att lära mig rida ordentligt någon gång.

Och nu ska jag kolla de andra lördagsbloggarnas barndomssomrar. Här finns de:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Publicerat i Att rita, Lördagstema | Etiketter , , | 53 kommentarer

Galleri Fredag: Sensommar

Postat den 7 september, 2012 av Karin

Sommarens minifredagstemat Show&Tell har omvandlats till Lördagstema Tell&Show, från och med den 8 september. Samtidigt har det ursprungliga fredagstemat återuppstått som Galleri Fredag, med betoning på bilder.

Första gallerifredagen är i dag, den 7 september och har tema Sensommar. Hänger ni med? Ingen fara, det ger sig med tiden. Här kommer mina sensommarbilder.

Skuggorna blir längre

Solnedgångarna blir färgstarkare

Utemöblerna ska in i boden

Lilla båten ska upp ur sjön.

Den fiffiga uteduschen, som värmer upp sitt eget vatten, ska rengöras och tas in för vinterförvaring.

Det känns vemodigt att stänga sommargrindarna (som vi borde ha målat i sommar) och åka till stan. Men vi kommer tillbaka. Ofta.
Galleri Fredag kan man läsa om här. Och lördagstemat här.
Publicerat i fredagstema | Etiketter , | 29 kommentarer

Men andra ögon

Postat den 5 september, 2012 av Karin

Syrran var på besök nyligen och beskriver Stockholmsresan här. Bland annat upptäckte hon en ny djurart. När hon stod på balkongen och såg ut över Stockholm sade hon

– Vad kul det ser ut med de där gröna djuren där nere på Slussplan.

– Va? Vilka djur? sade jag som stod bredvid och inte såg någonting.

Men då såg jag plötsligt något som jag missat alla år vi bott här. De där gröna bågformade ställningarna med klätterväxter ser ut som missbelåtna djur som skjuter rygg! Och nu kan jag inte se något annat när jag tittar på dem. Kollar för säkerhets skull varje morgon om alla är kvar. Undrar om de skjuter rygg för att de är missnöjda med planerna på Slussenombyggnaden. Och vad som skulle hända om borgarrådet Nordin kommer förbi. Biter de honom i benet då, tro?

Här är de igen, förvånade över alla konstiga planer för den närmsta omgivningen, lite förbannade över att de inte är tillfrågade och väldigt misstänksamma, för de anar att det kan komma nya överraskningar.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 20 kommentarer

Vad är pengar? Hur görs dom?

Postat den 4 september, 2012 av Karin

Andreas Cervenka skriver lättbegripligt om pengar i Svenska Dagbladet. Han har också skrivit en bok som heter Vad är pengar. Den har jag inte läst, men det finns utdrag på nätet som verkar mycket lockande. Han menar att pengar tillverkas i och med att bankerna lånar ut pengar. Och så har det alltid varit, enligt Cervenka:

”De första bankirerna var guldsmeder som började förvara guld åt sina kunder. Dessa fick ett kvitto som kunde användas för att hämta ut guldet när det behövdes. Någon kom snart på att det var lättare att börja använda kvittona som betalningsmedel än att springa fram och tillbaka till smeden så fort det skulle shoppas. Smederna i sin tur insåg att de kunde skriva betydligt fler kvitton än vad som faktiskt täcktes av den mängd guld de hade i sin besittning. De hade nämligen observerat ett intressant fenomen: bara en bråkdel av alla kvittoinnehavare dök upp samtidigt för att få ut sitt guld.”

Greklands centralbank

Ja, så har det fortsatt och det räcker att det samlas en grupp människor utanför en bank (kanske för att det regnar och bankens pampiga entré ger gott regnskydd), för att bankdirektören ska bli nervös.

Å andra sidan kan man lösa en hel del problem och klara upp många lån, bara någon släpper ifrån sig en slant ett tag. Lånar ut den, helt enkelt.

Här är en historia som man gärna berättar i Grekland. Jag tror att den underförstådda poängen är att Angela Merkel borde betala den där hundringen:

En tysk turist kommer in på ett hotell i en liten grekisk by.

I lobbyn betalar hon 100 euro i depositionsavgift medan hon tar sig en titt på rummen och omgivningarna.

Hotellägaren skyndar sig till slaktaren med 100 eurosedeln betalar sin skuld till honom.

Slaktaren går i sin tur till bonden och betalar sin skuld till denne.

Bonden går till bensinmacken och betalar sin skuld på 100 euro.

Bensinmacksägaren går till en prostituerad och betalar sin skuld.

Den prostituerade går till hotellägaren och betalar sin 100 euroskuld.

Hotellägaren lägger tillbaka 100 euro i kassaapparaten just som den tyske turisten återvänder till receptionen.

Eftersom hon inte gillade något av rummen får hon tillbaka sina depositionsavgift.

Och i den lilla byn skiner solen lika vackert som alltid och alla är nu lyckligt skuldfria.

Husen på bilden har inget med den ekonomiska krisen att göra. Tror jag.

Det här påminner om något som jag skrev om för ett tag sedan, tänkte jag, och nu kom jag på det. Elin Wägners novell Det hemlighetsfulla kuvertet handlar också om en nervös bankdirektör.

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 18 kommentarer

Löv, löv, löv…

Postat den 3 september, 2012 av Karin

It’s a löv story. Liljevalchs stora utställning som firade Hemslöjdens hundraårsjubileum hade öppet sista dagen i går. Där kunde man förlora sig i en lövskog i tre stora salar. Alla som ville vara med fick en lövformad träram som satte villkoren för skapandet och så var det bara att hitta på nåt. Och det har folk verkligen gjort. Två tusen löv blev det!

 

 

Imponerande, vackert, påhittigt, kreativt, humoristiskt och hantverksskickligt alltihop och en rolig massverkan. Som att vandra i en skog av kurbitsar! Det löv som jag fastnade längst för var Knypplarakademins löv med knypplade löv. Det är sällan jag använder ordet ”utsökt”, men här tycker jag att det passar ovanligt bra.

Publicerat i Att tolka, konst | Etiketter , | 14 kommentarer

Senaste nytt från fiskgjusefronten

Postat den 1 september, 2012 av Karin

Vi är några som hängt över bokanten och oroligt följt en fiskgjusefamilj sedan i våras. Från de tre äggen till äggkläckning och småbarnsveckorna då föräldrarna byggde på boet med kraftiga grenar för att ungarna inte skulle falla ur. Och så den dramatiska uppväxten där lilla minstingen aldrig verkade komma i kapp sina syskon, tills en dag det var svårt att se vem som var vem. Och flygförsöken…Eftersom boet finns i Estland har vi kallat dem Estelle, Estellan och Estrid, men deras officiella estniska namn är Uno, Elo och Nori. Pappa och mamma heter Madis och Piret.

Med fiskgjusar är det tydligen så att mamman får ta hand om småttingarna därhemma, medan pappa fixar mat. Men när de blivit stora nog drar hon på husmorssemester till Afrika medan pappa stannar med barnen och lär dem flyga och fiska. Och nu meddelas från Estland att mamma Piret flugit ända till Egypten! Här finns en karta där man kan följa henne och några andra fåglar på deras färd till varmare trakter.

Och här finns en film med hela familjen, gjord av någon som skriver
”I will never forget the months with Madis & Piret and also the youngsters Uno, Elo & Nori. That’s why I created this video.”

Här är en länk till upphovspersonens blogg med fler bilder från boet.

Publicerat i fiskgjusarna, Livet | 11 kommentarer