Jag har blivit sydd. Helt utan bedövning och många stygn är det. Tusentals, troligen. Jag fick ett e-postmeddelande från sykunniga systerdottern om att jag är stygnsatt, (alla syintresserade – nej, alla – bör titta in på hennes kunskapsfyllda vackra hemsida). Det är inte hon som har gjort det, för hon ägnar sig åt mer traditionell sömnad, men hon hittade mig på en sysajt.
Stygnsättning betyder ungefär maskinbroderi och det tycks gå att få en symaskin att förstå hur den ska tolka ett foto och omvandlade det till broderi. Jag har letat lite på nätet, men hittar bara olika tips och råd om hur man kan fixa en bättre stygnsättning, ingenting om grunderna. Så är det ofta när man ska göra något textilt, har jag märkt. Grunderna ska man bara kunna.
Här är i alla fall ett litet utsnitt från Sysidan där en stolt stygnsätterska visar upp sitt broderi som hon kallat ”Tös med kid”.
Någon som känner igen bilden? Det är ju min älgkalv Miranda som jag skrev om för länge sedan. Och tösen är alltså jag. Originalbilden finns här.
Jag skulle väldigt gärna vilja se en lite tydligare bild på broderiet. Men jag misslyckas med att logga in mig på sysidan. Förr eller senare kanske den dyker upp i mitt liv i alla fall, tänker jag.
Ska man inte be om lov innan man använder en annan människas originalbild?
Margaretha
som för övrigt
tycker att
originalet är
mycket bättre
Jo så är det väl. Jag har inte kollat så noga hur det är med upphovsrättsregler när jag lägger upp egna bilder, eller pappas. Men skulle det vara så att ett stygnsatt foto råkar bli en jätteframgång och säljer i tusentals exemplar, då kanske jag tar upp frågan med den som lånat bilden. Det gör jag nog. Och då litar jag på att lagstiftningen är på min sida.
Jag tycker att det där snöret runt halsen på Miranda (på originalbilden) är rätt rörande och det verkar saknas på broderiet.
Chanserna är nog större att håva in kosing på originalet. Eller om man nödvändigtvis ska omsätta den textilt, så ska det vara riktigt hantverk, fast jag inte riktigt förstått vitsen med det heller – även om jag gjort det själv. (Men bara en enda gång, i svartstick, under utbildningen – och då var bilden min egen).
Margaretha
Svartstick? Det låter avancerat! Stickar man eller är det någon sorts broderi?
Broderi, som lämpar sig väl, om man vill andvända svartvita foton som förlagor.
Här finns bilder:
http://broderiforum.blogspot.se/2010/08/svarta-stick-i-svartstick.html
Margaretha
Tack för den fina länken. Kul och inspirerande.
Vad spännande. En lite hemlig konstform. Eller det kanske bara är jag som är lite dåligt insatt i sykonstens alla finesser.
Nu har de sytt in dig Karin:)
Kul idé!
Hoppas att bilden blir framgångsrik och du riktigt rik på kuppen
Tänk ändå att ha haft en egen älgkalv som hette Miranda. Nästan som i en saga
Insydd och utbroderad, inte illa!
Och du har ju alla dina sagolika rådjur. Och Kurt-Birger!
Fotografen eller arvingarna äger bilden. Vilken häftig idé att brodera fotografier.
Jag har sett handbroderade kopior av etsningar och kanske foton också, på Nationalmuseum. Tunnaste tunnaste silketrådarna på fint sidan. Även om originalet nog för det mesta var vackrare, måste man beundra skickligheten.
Originalbilden är så fin. Måste kännas konstigt att upptäcka sig själv som broderi utan att man har en aning om det. Själv har jag börjat skriva namn på alla mina foton jag lägger ut på nätet. Men det hindrar väl inte någon att använda det ändå kanske.
Jag har nog inte tid med fler hobbyer (fick vi lära oss att det hette en gång i tiden) men det verkar kul!
Ingrid
Ja, lite oväntat är det ju, men rätt kul. Jag har funderat på att sätta vattenstämpel eller något sådant på bilderna, men tänker att i de sällsynta fall där det kan bli aktuellt att diskutera upphovsrättsersättning är det ingen tvekan om vems bilden är ändå. Men det är möjligt att det är en lättsinnig inställning.
Det kommer troligen en notis om Gördis Flabs Brunander eller Agneta Palmodin och älgtjuren Samuel i ett välkänt Veckoblad inom kort.
Håll oss informerade!
Den där bilden kommer att bli mycket berömd!
Den har allt som krävs. Ska bli spännande att se hur det utvecklas.
Tänker Mona-Lisa och andra kända bilder.
Du tänker på mitt mångtydiga leende? Som bland annat säger: ”Ät gärna upp min finkappa, jag älskar dig ändå!”
Inte bara ditt gåtfulla leende. Mirandas blick har också något visst i sig.
Precis. Jag tolkar den som: ”Intressant stoff det där. Tänk om man skulle ta sig en tugga av kappan! Hon blir säkert inte arg.”
Oh, så märkligt att hitta sig själv, sydd och allt. Men originalbilden och framför allt historien är mycket bättre än kopian!
Ungefär lika sannolikt som att bli målad i olja med guldram och allt, tänker jag.
Håller med om att bilden är kanonbra! Passa dej bara så du inte blir stämd av någon bildbyrå, som tycker att du konkurrerar på ojämlika villkor!
Tack! Får väl skylla på pappa i fall någon klagar…