Sydd i går och etsad i dag; undrar vad det ska bli i morgon. Man skulle kunna tro att jag behandlades på sjukhus i går och var föremål för konstnärlig behandling idag, men det är precis tvärtom. Etsning är, fick jag lära mig idag, den korrekta termen för att ”bränna av” ett blödande blodkärl som inte låter sig hejdas på annat sätt. Så efter fyra dygn av ganska rikligt näsblod frågade jag min husläkare vad hon tyckte jag borde göra. ”Stoppa det”, var hennes bestämda order och så fixade hon omedelbart en tid på Rosenlunds sjukhus.
Och om jag nu vore gjord av bättre bloggvirke än jag är, skulle ni naturligtvis få se lite bilder av den blodiga hanteringen. Ni får försöka föreställa er den i stället. För att hjälpa er fantasi på traven kan jag nämna att det hela började med att läkaren drog på sig ett heltäckande plastskynke och så gav han mig ett likadant. Tänk plastburka.
Här kommer i stället en väntrumsbild. Om mottagningen tillhandahåller fräscha skoskydd precis vid ingången, hur svårt är det då att ta på sig ett par? Det gör folk alltid snällt på lägenhetsvisningar, men på läkarmottagningen klafsar man in med joxiga skor vilket innebär att småbarn kryper omkring i hundbajsblandad geggamoja på golven. Jag torkade upp det värsta med pappershanddukar.
Vilken teknik väntar imorgon, tro?
Räknar med förslag om att man ska resa en staty, allra minst.
Jo, det låter ju rätt självklart att blodflödet ska stoppas, men var det någon som frågade efter orsaken till det? Visserligen är det många som går omkring med söndertorkade slemhinnor i näsan, frystorkat hår och papperstorr hy, men ändå.
Jodå, det analyserades och kontrollerades väldeliga och resultatet var ett konstaterande att det var ett blodkärl som var ”elakt”, så som en del blodkärl tydligen kan bli, särskilt i näsan. Går alltså inte att skylla just detta tillstånd på vinter och kyla. Men nu har det fått vad det tål, det där elaka blodkärlet, och jag har sovit gott en hel näsblodsfri natt!