Karin Englund

Nyckel

Postat den 24 januari, 2015 av Karin

”Om Roy Andersson vill rusa in och ta på sig Hugo Rasks karaktärsdrag så är han förstås välkommen. Det är hans privilegium. Men är det inte dags att förstå att vi skönlitterära författare faktiskt skriver fiktion?” OK, jag har förfalskat citatet lite, det är inte Lena Andersson som uttalar sig om sin bok Egenmäktigt förfarande, men det kunde ha varit det. Roy Andersson har ju hävdat att det är han som är porträtterad i boken.

Robert Fulford

Jag har lånat citatet av Margret Atwood och boken det handlar om är Wilderness Tips. I en av berättelserna beskrivs en Percy Marrow som ”en skalad potatis med en liten tuva fluff högst upp”.

Journalisten Robert Fulford tyckte att det liknade honom och blev kränkt. Och Margret Atwood svarade alltså:

”Om Fulford vill rusa in och ta på sig Marrows karaktärsdrag så är han förstås välkommen. Det är hans privilegium. Men är det inte dags att förstå att vi skönlitterära författare faktiskt skriver fiktion?”

Nyckel till boddörren. Syrran, Kicki Englund, fotade.

Lördagstemat denna vecka är Nyckel och då ligger det ju nära till hands att skriva om nyckelromaner, dvs fiktiva berättelser där verkliga personer porträtteras, lätt förklädda och under annat namn. Hos oss är väl Strindbergs nyckelroman Svarta fanor mest känd, med elaka skildringar av samtida kulturpersoner som professor Stenkåhl (Karl Warburg) och Hanna Paj (Ellen Key).

Strindberg själv tyckte det var problematiskt. Visst ville han väl komma åt en och annan fiende (”Vi ses i min nästa bok!”) men: ”Men, man kan även göra författaren mycken orätt med att peka på förebilderna, ty författaren kan ha tagit endast några drag av modellen och sedan arbetat ut en figur efter sitt huvud.” Och det är vad de flesta författare vittnar om. Som kleptomaner plockar de på sig vad de kan komma över, en replik här, ett gest där, en bra miljö, ett intressant gräl eller en idyllisk scen eller en olycka. Så stuvar de om och renodlar eller komplicerar så att deras personer till sist – är i alla fall förhoppningen – gestaltar de känslor och idéer som författaren vill uttrycka.

Fritjof Nilsson Piraten utvecklade det så här i en radiointervju: ”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad.” Och i förordet till Tre terminer resonerar han på liknande sätt kring begreppet nyckelroman: ”Och om han gjorde sin hjälte till cyklop skulle ändå någon stoppnål känna igen sig själv.”

Om de verkliga personerna identifieras ställer de sig ofta i vägen för läsningen. Lena Andersson försökte, liksom Atwood, förklara detta för sina läsare och för Roy Andersson. Kjell Espmark är inne på samma tanke i Albatrossen på däcket: ” Vill vi göra ett diktverk rättvisa ska vi inte betrakta det som ett chiffer att knäcka utan som en egen värld.”

När dokumentärfilmen om Astrid Lindgren sändes på TV nyligen protesterade författaren Gun-Britt Sundström mot en alltför mekanisk eller fantasilös tolkning av Lindgrens verk. (Och nu ska alla som vill behålla sin egen bild av Ronja Rövardotters pappa sluta läsa.)

I dokumentären fick vi veta att det är förre Expressenchefen Bo Strömstedt som är pappa Mattis… Fast så är det nog inte. Astrid Lindgren var vän till familjen och kan möjligen ha lånat någon av hans repliker när han oroade sig för sin dotter.

Å andra sidan går det ju inte att förneka att det är spännande att få veta mer om Astrid Lindgrens liv och arbete och hur det vävs in i böckerna. Under hennes anställning på underrättelsetjänstens censurbyrå kunde hon följa vad som hände i Tyskland under andra världskriget. Att Pippi Långstrump blir en kraftfull plädering mot lydnad känns som en naturligt följd.

Oj, det blev långt det här! Det är Olgakatts trevliga lördagsteman i januari som inspirerar. Här kan man läsa om övriga lördagstemabloggares nycklar: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Lördagstema | Etiketter Astrid Lindgren, August Strindberg, Fritjof Nilsson Piraten, Kjell Espmark, Margret Atwood | 28 kommentarer

Skräp

Postat den 17 januari, 2015 av Karin

När jag för några år sedan återvände till de trakter i östra Kenya, där jag arbetade som ung, var jag förvånad att allt var sig så likt. I byarna, en bit inåt landet från Mombasakusten, såg det ut ungefär som då. Samma slags hus, samma slags kläder, khangas och kitenges, samma fnittriga ungar som kiknade av skratt när jag försökte prata swahili med dem. Men en sak hade tillkommit: mängder med plastpåsar överallt, längs vägarna och i byarna.

Förr bar man hem det man handlat i papperspåsar, eller i tygkassar, ofta sådana där nätkassar som min farmor brukade ha i handväskan. Nu används tunna prassliga plastpåsar till allt, påsar som blåser iväg och samlas i drivor längs vägarna.

På håll kan det se ut som solkiga snödrivor i mars. Eller som lövhögar om det är de bruna och svarta plastpåsarna som dominerar.

Skräpiga vägkanter är ju inte det första man fotograferar när man är ute och reser. Därför hittar jag ingen bättre plastpåsbild än den här. Den här kvinnan har i alla fall lagt det mesta av sina inköp i en tygsäck som hon bär på huvudet och i handen har hon en plastpåse med lite lättare saker.

Hur ska det gå med vår jord om vi inte förbjuder plastpåsar, undrar jag. Eller plast överhuvudtaget, som riskerar att hamna i naturen. Klotet kvävs. I haven driver hela plastkontinenter omkring; fiskar, fåglar, sköldpaddor och andra djur dör av det.

Den här stackars sköldpaddan har jag letat upp på nätet (bilden har cirkulerat lite varstans, bland annat på Facebook). Den fastnade i ölburksförpackningen som unge och så gick det som det gick.

Det finns många fler och väldigt otäcka bilder av olika djur som dött av skräp som tanklösa personer hivat i havet. havet horisont

Havet är inte så oändligt som det ser ut som och känns som. I ett fotomontage har fotografen Markus Johansson illustrerat detta. Vid strandkanten sitter ett barn och lyfter upp havsytan så att man ser skräpet inunder. Tankeväckande bild. Min enda invändning är att det egentligen är bra mycket värre än de PET-flaskor som visas på fotot.

Det är förstås inte bara i Östafrika och till havs som det är ett problem. Det slängs för mycket på fel ställen överallt, inte minst här i Stockholm, där vi ännu inte fått igång en ordentlig sopsortering. Man får knalla iväg med det man kan, dit det går. En intressant utveckling är att de stora klädfirmorna börjar inse att det kan vara lönsamt att återanvända gamla kläder. Vi börjar närma oss ”peak cotton”, den punkt där det blir svårt att producera med bomull än idag. Såväl gamla kläder som som lakan är därför inlämningsbara. På H&M (och kanske på andra ställen också, men det har jag inte kollat) får man en rabattkupong när man lämnar in sina gamla kläder. Gör det!

Olgakatt står för lördagsteman i januari och idag är temat alltså Skräp. Här finns övriga lördagstemabloggare: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Debatt, Lördagstema | Etiketter peak cotton, Plastpollution | 35 kommentarer

Mr Turner skulle nog bli förtörnad…

Postat den 13 januari, 2015 av Karin

Här är ett självporträtt av Joseph Mallord William Turner från 1800. Han var en känd konstnär i England på sin tid och numera i hela världen, Han var impressionist utan att han visste det. Impressionismen ”föddes” ju som bekant först 1872 med Monets målning ”Impression: soleil levant”.

Turner var verksam under första halvan av 1800-talet och ville bli arkitekt, men ändrade sig sedan och blev i stället framgångsrik bildkonstnär. Han var ofattbart produktiv, till en början med ganska traditionella målningar, ofta stadsmotiv där han med sin arkitektträning var bra på att fånga de olika byggnadernas karaktär.

Han reste i Europa, målade klassiska miljöer i Rom, Canale Grande i Venedig, Sankt Gotthardspasset i Alperna och holländska landskap. Han målade gärna olika scener ur antikens historia. Innan han fyllde trettio var han en erkänd konstnär i den mer traditionella stilen. Sedan utvecklade han sin pre-impressionistiska stil, som ifrågasattes av en del, men som ändå ledde till att han blev president för Royal Academy of Arts mellan 1845 och 1850, mot slutet av sitt liv. Kort sagt, en mycket framgångsrik person, om än med sina egenheter och problem.

Om denna person har Mikael Leigh gjort en film som jag verkligen såg fram mot att se. Förhandsreklamen berättade att huvudrollsinnehavaren, Thimothy Spall, gått på konstskola i två år för att kunna klara av rollen som konstnär i filmen. Respekt!

Pappa Turner med sin son. Pappan till höger.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om resultatet. Eller det vet jag väl, för jag tycker filmen är dålig, men jag är förbryllad över att så många gillar den. När man läser de engelska recensionerna inser man att man borde älska filmen. Ett mästerverk!

Timothy Spall som Turner i filmen Mr Turner

Men, undrar jag, ser ni inte att den är pretentiös, dåligt rollbesatt (Turner och hans pappa ser till exempel lika gamla ut, eller möjligen ser pappan lite yngre ut), den är alldeles för lång (2,5 timmar), den saknar handling och framställer Turner som en grobian, medan så gott som alla andra personer i filmen är som hämtade ur Black Adder eller Jeeves and Wooster. Konstkritikern John Ruskin – som beundrade Turner och försvarade ett friare sätt att måla – påminner i filmen med sitt maniererade sätt mycket om Bertie Wooster, spelad av Hugh Laurie.

Fotot är fint, men den stackars fotografen måste också ta folkliv i staden, eller livet i hamnen och liknande trots att det är pinsamt uppenbart att statisterna inte har en aning om vad de ska göra. En man har tydligen fått order om att plocka med fisken lite hit och dit. Hit och dit. Hit och dit. När vi nu skaffat så mycket fisk måste ju scenen få ta lite tid…

Slavskeppet Zong. Man skymtar de kedjor som slavarna var hopkedjade med.

Men värst av allt är ändå att man får se så lite av och veta så litet om Turners konst. Ett av hans viktigaste verk, Slavskeppet, visas överhuvudtaget inte. Men Ruskin, som köpt tavlan, får i filmen berätta i affekterade ordalag (i bästa Bertie Wooster-stil) om hur han njuuuter av målningen varje morgon, innan han intar sin frukost. Tavlan föreställer ett hundratal slavar som kastats överbord, levande, hopkedjade, från slavskeppet Zong, för att drunkna. På så sätt fick rederiet ut försäkringspengar för slavarna. En säkrare inkomst än att frakta dem över Atlanten för försäljning. Man målar inte en sådan tavla utan att mena något med den. Det hade varit värt mer att få veta mer om, hellre än att se de där fiskarna.

Tja, sedan är förstås kvinnorna kantigt eller parodiskt skildrade, utom kanske den rara mrs Booth, som Turner flyttar ihop med under senare delen av sitt liv.

foto av turner Återigen: William Turner var inte det groteska bergtroll som Timothy Spall framställer honom som. I intervjuer har Spall fått frågan varför han valt att låta Turner uttrycka sig mest i grymtningar och Spall förklarar att det föll sig naturligt under inspelningens gång. Jag tycker han kunde ha ansträngt sig mer.

Och här är Turner på ett fotografi som togs kring 1845. I filmen finns det en scen där Turner och mrs Booth låter fotografera sig. En ofattbar nyhet på sin tid.

För alla som tänker se filmen kan det vara bra att veta att han såg ut så här.

Ja, jag är nog lite arg, men det är nog inget mot vad Turner skulle ha varit om han hade sett filmen, han hade nog varit djävligt förbannad.

Publicerat i Att måla, historia, konst | Etiketter John Ruskin, Mike Leigh, timothy Spall, William Turner | 20 kommentarer

Romantik? I tider som dessa…

Postat den 10 januari, 2015 av Karin

Först tänker jag att det känns väldigt avlägset att skriva om lördagstemat ”Romantik” i tider som dessa. Men sedan tänker jag att det är precis det jag ska göra. För vilka rättar jag mig efter annars? Och hur ska man någonsin kunna ägna sig åt något roligt, lättsinnigt eller vardagligt om varje världens illdåd skulle sätta stopp för det? Som det i Paris i onsdags, eller det i går kväll mot en moské i Rawalpindi, med minst sju döda…

Så nu blir det romantik, i alla fall. Eller ”romance”, som det heter i den anglosaxiska världen, när man menar lite enklare kärleksskildringar med lyckligt slut. Vi har ingen bra svensk genrebeteckning för det. Kiosklitteratur är ett vidare begrepp.

Jag kollar Simona Arnstedts blogg för att se vilken term hon använder och det visar sig vara ”romance”. Så då gör väl jag det också. Hon anses vara Sveriges romance-drottning och har ofta intervjuats om genren. Hon berättar om besökare från USA som genast fattar vad hon skriver för slags böcker. ”Jag behövde bara säga två ord innan de konstaterade att jag skrev romance. Här hemma måste jag ständigt definiera.” Romance är enligt hennes definition berättelser om kärlek med lyckligt slut (”om det slutar olyckligt är det skönlitteratur”). Kärlek och gärna lite erotik, men det kan också vara rätt anständigt det hela. Handlingen kan utspela sig i nutid eller historisk tid och gärna på exotiska platser. Att det tagit tid för romance-böckerna att hitta läsare i Sverige förklarar hon med att de förknippats med Harlekin-böcker och ofta ”rätt sunkiga könsroller”. Men enligt Arnstedt har genren breddats och kvalitén blivit bättre, så nu börjar det ta sig även här hemma.

Själv har jag inte hängt med i den trenden, men det kanske är dags att se vad som hänt sedan jag läste Min Melodi på tåget mellan Storvik och Horndal. Den kom ut varannan onsdag och räckte från Storvik till Torsåker, ungefär. Eller Hästbo om det fanns någon liten novell bland serierna. Sedan gav jag ofta bort den, för det var uppenbart att mina föräldrar inte tyckte att det var något att satsa tid eller pengar på. Inte så att de var fördömande, men jag minns att pappa undrade lite stillsamt en gång när jag tagit med mig tidningen hem: ”Vad försörjer dom sig på, de där flickorna? De verkar ju inte ha några arbetet.” Och det stämde ju i stort sett. De hade fullt upp med att tråna efter karlar, dejta dem, och sedan inse att den där förföriska Allan var falsk och opålitlig och att det ändå var gamla präktiga Jonny som var den rätte. Men jobb? Nä.

min melodi 1

Pappas skepsis var nog inte det enda anledningen till att jag övergav Min Melodi och liknande läsning. Häromdagen hittade jag en Min Melodi från 1951 i ett serietidningsantikvariat och det är rent pinsamt hur torftigt innehållet är på alla sätt. Och som sagt, gott om sunkiga könsroller. Nej tacka vet jag den sortens romantik som Lotten berättar om: trettioårsjubileum för ett av allt att döma lyckligt – om än understundom lite tankspritt – förhållande. Hennes blogginlägg idag passar verkligen till lördagstemat romantik.

Olgakatt bestämmer teman i januari och här finns lördagstemabloggarna: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, Livet, Lördagstema | Etiketter Min melodi, romance, Simona Arnstedt | 47 kommentarer

Julslutet och dess fortsättning

Postat den 6 januari, 2015 av Karin

Det våndas i etikettspalter, på Facebook och annorstädes över helgernas hälsningsfraser. Jag ska väl inte vara sämre jag. Får man säga ”Gott slut”? undrar många tydligen. ”Nej!” säger Magdalena Ribbing ”det är inte trevligt, rentav makabert”. Struntprat, säger jag. Om det börjar ta slut på året kan man väl önska sina medmänniskor en trevlig avslutning på det utan att det uppfattas som att man önskar livet ur dem.

När och hur länge ska man säga God Jul? Före och under julen såklart. Och hur länge varar då julen och när säger man ”God fortsättning” i stället? Annandag jul är ett säkert tips. Då kan man börja med god fortsättning (på julen) för att kanske använda någon variant på Gott slut under nyårsafton.

Pappas julslutsstilleben, taget någon gång på 50-talet

Dottern i Brasilien har fångat samma tema

Från klockan tolv på nyårsnatten används Gott nytt år. Det håller hela den dan. Sedan blir det God fortsättning igen ett tag, tills man tröttnar och det är dags för vårbruket.

Om man inte gör som ett av barnbarnen som löste alla sådana etikettsproblem på ett framgångsrikt sätt genom att alltid ropa ”Trevlig helg!” när vi skildes åt. Alltid, oavsett veckodag och årstid.

Publicerat i Livet | Etiketter god fortsättning, gott slut, juletikett, trevlig helg | 36 kommentarer

Min musik

Postat den 3 januari, 2015 av Karin

Där har jag nog inget att skriva om, tänkte jag när jag såg Olgakatts förslag till tema denna vecka: ”Min musik”… Jag med min alldagliga musiksmak. Men så poppar det ändå upp en och annan tanke. Som minnet av barndoms musikaliska höjdpunkt; en stenkaka med ”Klotjohans hambo”, som spelades på någon ålderdomlig grammofon.

Sedan är det det där med körsång. Jag tycker det är så fint. När många människors röster blandas till en helhet – det är något visst med det. Här är ett stycke körsång som jag lånat från Kulturchefens blogg, där det ofta finns fin musik. I klippet kan man se hur dirigenten småler nöjt i början, över den fina akustiken.

Och så när barn sjunger tillsammans så att inte ett öga är torrt. I alla fall inte mitt.

Jag är så imponerad av att det går att få ett sextiotal ettagluttare att både lära sig en massa sånger och sedan sjunga dem samtidigt och riktigt fint. Inte bara imponerad, förresten, väldigt rörd också. Jag går aldrig på terminsavslutningar utan en näsduk.

Ja, så är det ju Mozart då. Han är ju alltid bäst, även om det kan låta lite olika beroende på var hans musik spelas.

I brukssamhället Grängesberg, i västra Dalarna finns den här byggnaden. Den ser lite udda ut i sammanhanget, som en blandning av Bank of England och ett grekiskt tempel, men den är ett kulturhus för arbetarna i Grängesberg, skänkt av bruksdisponenten Ernst Cassel. Akustiken är berömd bland kammarmusiker och symfoniker i hela Europa. Man kommer gärna till Gränges och spelar, för att det låter så bra. När vi var där en sommar, redaktörn och jag, kom vi i samspsråk med en av arrangörerna, som också var ansvarig för den lokala musikföreningen. Han var mycket engagerad i den kommande konserten och när han gick runt i lokalen och lade ut notblad för Mozarts konsert för flöjt och harpa stannade han upp och pekade på ett flöjtsolo och sade med mycket inlevelse: ”Här… här blir det fint!” Och det blev det ju. Tyvärr finns ingen inspelning från det tillfället, så jag har valt denna från Sydafrika i stället, för att det (förhoppningsvis) inte ingår någon reklam i början av uppspelningen.

Och så får vi ju inte glömma Soukous, förstås, eller Congolese, som var samlingsnamnet för svängig, bra-humör-musik i Östafrika. Ett sound-track för mina år i Kenya och Tanzania, präglad av musik av Grand Kalle eller Joseph Athanase Tchamala Kabasele som han egentligen hette. Soukousens fader.

Tja, det var min musik, det. Här kan man läsa om övriga lördagsbloggares musik:

Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter Casselska donationen, Eric Frykman, Grand Kalle, Mozart K. 299, Soukous | 20 kommentarer

Frida dyker upp

Postat den 2 januari, 2015 av Karin

Detalj från bilden i förra blogginlägget

Den där bilden på nyårskortet från Ängsbacken i förra inlägget vållar lite huvudbry. G. Stoopendaal står det längst upp till höger på kortet. Skogsgurra skrev till mig och undrar hur det kommer sig att namnet verkar bekant. Alltså inte känt, utan på något sätt bekant i samband med Ängsbacken.

Konstnären är Georg Stoopendaal. Han målade gärna landskap och naturmotiv av olika slag. Han var född 1866. Samma år föddes också Helmer Osslund, konstnär med förkärlek för landskap. Båda åkte till Amerika i unga år och det var då Osslund bytte namn från Åslund, när han tröttnade på att förklara för amerikanarna hur Åslund skulle uttalas och skrivas.

Frida Åslund, lärare och författare

Helmer Osslunds syster, Frida Åslund, var lärare på Ängsbackens skola. Hennes bror brukade ofta hälsa på, kanske tillsammans med olika konstnärsbekanta. Så det kan ju hända att Helmer hade med sig sin jämnåriga konstnärskollega Georg Stoopendaal på ett besök på Ängsbacken och att han som tack för sig målade ett par domherrar till det där nyårskortet. Eller också finns det inget samband alls. Hur sjutton ska man kunna få veta hur det är med den saken?

Och hur sjutton visste Frida Åslund att jag letade efter en bild av henne? Det fanns ingen i den pärm som jag bläddrade igenom, men när jag skulle ställa tillbaka pärmen var det något som tog emot. En liten katekes, tryckt i Falun 1876, satte sig på tvären och när jag tog fram den föll ett kort av Frida Åslund ur den. Hej Frida!

Publicerat i Att måla, Att resa, konst | Etiketter Osslund Frida Åslund, Stoopendaal | 12 kommentarer

Gott nytt år!

Postat den 31 december, 2014 av Karin

Publicerat i Okategoriserade | 14 kommentarer

Men nu får dom väl ge sig…

Postat den 30 december, 2014 av Karin

Det är mycket politik nu. Men något extra val blir det (nog) inte. Och då kan det hända att det val som inte blir av kallas för valkadaver. Trodde jag i går morse när jag hittade den här rubriken i Svenska Dagbladet. Och så tänkte jag att nu får dom väl ge sig! Både journalisterna och de rubriksättare som är alltför pigga på att spetsa till det.

luften går ur

Men så läste jag vidare och insåg att jag just i detta fall hade fel. Det VAR en val, som hade strandad och dött. Och – här varnas känsliga läsare – kadavret hade svullnat upp när det bildats gaser i det och sedan blev det liksom pyspunka och luften gick ur. För en gångs skull en rubrik som kortfattat och sakligt återger artikelns innehåll!

Publicerat i Att tolka, Språk | Etiketter extra val, val, valkadaver | 14 kommentarer

Hela listan!

Postat den 29 december, 2014 av Karin

Nu har språkrådet listat nyorden för 2014. Eller i alla fall de ord som fått ny eller ökad användning under 2014 – några är decenniegamla eller mer. Som alltid är det en blandning av krystat, svårbegripligt och fyndigt.

Att Attefallshus skulle dyka upp var väl väntat, liksom ”klickfiske”, dvs försök att få så många klick som möjligt på ett Facebook-inlägg eller på annan plats på nätet. Begreppet ”fringisar”, dvs extra tjänsteförmåner utöver lönen, har utökats med ”kringisar” som städhjälp, eller till exempel Googles erbjudande till kvinnliga anställda att få frysa sina ägg, för senare graviditet, så att de kan jobba på utan att distraheras av barnafödande. (Hallå Google, ett litet tips: Ordna med bra villkor för småbarnsföräldrar i stället, kortare arbetsdag, flexibla tider och välfungerande förskolor. Mycket bättre, även för Google, för det finns inga som använder sin arbetstid så effektivt som småbarnsföräldrar.)

Visst ja, nyordslistan var det. Matnationalism känns inte som något som kommer att bli ett ord i var mans mun. Köttnorm däremot kanske kan vinna mark, eftersom det är något som kommer att diskuteras framöver; hur mycket kött kan och bör vi äta för vår egen skull och för klimatets.

Undrar vad farmor och farfar skulle ha sagt om dagen köttnorm, på ungefär 85 kilo kött per person och år.

Selfien har förstås fått en uppföljare i ”usien”, där man tar en bild på sig sälv och någon kändis. Trafikmaktordning är kanske användbart när man ska stadsplanera? Men det nyord som jag tycker är det mest funktionella, om än inte särskilt spralligt är ”sekelsiffra”. Behändigt och lättbegripligt. Ett ord som vi borde haft för länge sedan. ”Sekelsiffra ska anges om försäkringstagaren är över 100 år” skriver Försäkringskassan och det fattar man ju vad det betyder.

Här kan man läsa hela listan.

Publicerat i Ord, Språk | Etiketter nyordslista 2014, Språkrådet | 10 kommentarer