Romantik? I tider som dessa…

Först tänker jag att det känns väldigt avlägset att skriva om lördagstemat ”Romantik” i tider som dessa. Men sedan tänker jag att det är precis det jag ska göra. För vilka rättar jag mig efter annars? Och hur ska man någonsin kunna ägna sig åt något roligt, lättsinnigt eller vardagligt om varje världens illdåd skulle sätta stopp för det? Som det i Paris i onsdags, eller det i går kväll mot en moské i Rawalpindi, med minst sju döda…

Så nu blir det romantik, i alla fall. Eller ”romance”, som det heter i den anglosaxiska världen, när man menar lite enklare kärleksskildringar med lyckligt slut. Vi har ingen bra svensk genrebeteckning för det. Kiosklitteratur är ett vidare begrepp.

arnstedtJag kollar Simona Arnstedts blogg för att se vilken term hon använder och det visar sig vara ”romance”. Så då gör väl jag det också. Hon anses vara Sveriges romance-drottning och har ofta intervjuats om genren. Hon berättar om besökare från USA som genast fattar vad hon skriver för slags böcker. ”Jag behövde bara säga två ord innan de konstaterade att jag skrev romance. Här hemma måste jag ständigt definiera.” Romance är enligt hennes definition berättelser om kärlek med lyckligt slut (”om det slutar olyckligt är det skönlitteratur”). Kärlek och gärna lite erotik, men det kan också vara rätt anständigt det hela. Handlingen kan utspela sig i nutid eller historisk tid och gärna på exotiska platser. Att det tagit tid för romance-böckerna att hitta läsare i Sverige förklarar hon med att de förknippats med Harlekin-böcker och ofta ”rätt sunkiga könsroller”. Men enligt Arnstedt har genren breddats och kvalitén blivit bättre, så nu börjar det ta sig även här hemma.

arnstedt2Själv har jag inte hängt med i den trenden, men det kanske är dags att se vad som hänt sedan jag läste Min Melodi på tåget mellan Storvik och Horndal. Den kom ut varannan onsdag och räckte från Storvik till Torsåker, ungefär. Eller Hästbo om det fanns någon liten novell bland serierna. Sedan gav jag ofta bort den, för det var uppenbart att mina föräldrar inte tyckte att det var något att satsa tid eller pengar på. Inte så att de var fördömande, men jag minns att pappa undrade lite stillsamt en gång när jag tagit med mig tidningen hem: ”Vad försörjer dom sig på, de där flickorna? De verkar ju inte ha några arbetet.” Och det stämde ju i stort sett. De hade fullt upp med att tråna efter karlar, dejta dem, och sedan inse att den där förföriska Allan var falsk och opålitlig och att det ändå var gamla präktiga Jonny som var den rätte. Men jobb? Nä.

min melodi 1

Pappas skepsis var nog inte det enda anledningen till att jag övergav Min Melodi och liknande läsning. Häromdagen hittade jag en Min Melodi från 1951 i ett serietidningsantikvariat och det är rent pinsamt hur torftigt innehållet är på alla sätt. Och som sagt, gott om sunkiga könsroller. Nej tacka vet jag den sortens romantik som Lotten berättar om: trettioårsjubileum för ett av allt att döma lyckligt – om än understundom lite tankspritt – förhållande. Hennes blogginlägg idag passar verkligen till lördagstemat romantik.

Olgakatt bestämmer teman i januari och här finns lördagstemabloggarna: Bildbloggen, Gnuttan  Helena  Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove 

Det här inlägget postades i Att läsa, Att tolka, Böcker, Livet, Lördagstema och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

47 svar på Romantik? I tider som dessa…

  1. hyttfogden skriver:

    Simona är en nutida Sigge Stark kanske man kan säga. Jag tror Sigge skulle ha tjänat
    massor med pengar i våra dagar. Jag har läst flera av Sigges böcker. Visserligen är oftast intrigen rätt snabbt genomskådad varför man med förtröstan kan lita på att allt reder ut sig och att de får varandra de som ska få varandra.

    Jag skulle vilja rekommendera alla som med en fnysning avfärdar Sigges böcker utan att ens försöka läsa någon av dem innan omdömet fälls. Min favorit är ”Manhatarklubben” om tre flickor som ”tröttnat på karlarna” och vill flytta ut till landet och bli bönder. Det är här i denna bok som en av flickorna anser att ”karlar är djur” så det var rakt inte fru Wachenfeldt som lanserade detta ”talesätt”.
    Så kan man gärna lägga märke till omsorgen i ordval och interpunktion samt
    en hel del humor. Lättlästa böcker som inte förargar någon med vissa undantag.

    • Karin skriver:

      Ja, Sigge stark är förstås romance-författare, utan att hon visste om det. Vad kallades hennes böcker dåförtiden, undrar jag. Här finns hennes litterära sällskap: http://siggestark.se/index.html. De kanske vet. Jag lägger in länken här i förhoppning att någon kollar. Kanske till och med jag, vid ett senare tillfälle…

      • margaretha skriver:

        ”Kamrat hund” var nog den första boken av Sigge, som jag läste.
        Kärleksromanerna uppräckte jag senare – tror att några finns i sommarhuset.
        Svårt att uttala mig efter alla år, men jag har en känsla av att Sigges böcker kunde vara roliga, och som sagts ovan, god svenska.
        Ofta var det gott gry i huvudpersonen – inga våp.
        Måste rota fram någon…
        Margaretha

      • Karin skriver:

        Ja, det vore spännande att läsa henne igen. Jag läste någon bok – kan den ha hetat Gårdarna runt sjön? – som jag nog var för ung för. Det var mycket som sades och gjordes som jag inte förstod varför.

        • margaretha skriver:

          Jag tror att det var Birgit Sparre som skrev ”Gårdarna runt sjön”. Har nog läst den, men den lämnade inga spår.
          M

        • Karin skriver:

          Ja det var det ju! Följande mening ur en kritisk recension av sista delen av Gårdarna runt sjön – som tydligen var en serie på åtta delar – kanske förklarar varför jag som elva-tolvåring inte tyckte det var särskilt lockande läsning: ”Handlingen kan utan svårighet komprimeras till en sida, medan miljöskildringen, – enkannerligen heminredningen – är en salig blandning av museikatalog och Sköna hem.” Orättvist, kanske? Men dessutom inhämtar jag att Birgit Sparre föddes i hemlighet av ”okända” föräldrar och adopterades av greveparet Sparre. Lite nyfiken blir man ju!

          • Skogsgurra skriver:

            Birgit Sparre var inte bara en uppskattad och framgångsrik författare.

            Hon sponsrade också en av svensk kulturs största publika framgångar genom tiderna, nämligen skildringen om uppfinnaren och friluftsmänniskan Efraim Erik Nilssons ständiga kamp mot oförstående myndigheter och kreditorer.

            En uppföljare till denna veritabla kultureruption visades för övrigt i mellandagarna på svensk television.

            Namnet Cederholm förekommer i kulisserna. Det är olyckligt.

          • Karin skriver:

            Men gjorde hon?! Åsa-Nisse! Så generöst och klokt. En blir rentav lite rörd.

  2. Skogsgurra skriver:

    Sånt där tjejfjant!

    Själv läste jag förstås Biggles. Där var det tuffa tag och manlig pojkaktighet. Inget romantiskt fjås där inte!

    Fast, det är klart, den där tjejen som Biggles blev kär i och som det aldrig blev nåt med. Det var ju lite romantiskt. Och att han aldrig kunde glömma henne och liksom gömde sig bakom det, på något sätt blev vaccinerad mot andra damer, det var förmodligen rätt så romantiskt – eller bögigt. Det var inget jag fattade.

    Biggles och Detektivmagasinet. Läsning för hårdingar!

  3. Musikanta skriver:

    Jag har ärvt en hel raddamed Sigge Starkböcker, men aldrig läst någon. Kanske jag ska göra det innan jag helt dömer ut författaren. Medan jag växte upp ansågs det nämligen att hon var helt förkastlig att läsa – vet inte om föräldrarna förbjöd mig att läsa böckerna men det var nog inte långt ifrån i alla fall.

    För Skogsgurra vill jag även påpeka att jag också läste Bigglesböckerna med stor förtjusning. Även Worrals. Gillade t.o.m. Den Siste Mohikanen, för att inte tala om Två Års Ferier av Jules Verne. Älskade att läsa om pojkar. Flickböcker också förstås, men då skulle det helst vara tuffa flickor. Är det någon som kommer ihåg Raggenböckerna?

    • Karin skriver:

      Ja, vi kan ha en Sigge-Stark-läsecirkel!

      Vad kul att du läst Worrals. Det är nog bara du och jag som gjort det. I alla fall har jag hittills aldrig hittat någon annan som vet vad jag pratar om när jag nämner Worrals. Hon fick mig att vilja bli stridspilot, men någon (kan det ha varit SG?) påminde mig om att kriget var slut så det gick inte. Gissa om jag blev upprörd när jag många år senare upptäckte att man fortfarande utbildade stridspiloter i Sverige!

  4. hyttfogden skriver:

    Går du in på Wikipedia och läser om Sigge ser du i faktarutan att hennes område var
    populärlitteratur (kärleksromaner), eller lite föraktfullt kallat ”pigromaner”. En av mina arbetskamrater som flytt från Estland berättade hur han lärde sig svenska. Han läste bland annat Selma Lagerlöf och Sigge Stark, båda lätta att förstå och utan onödigt tillkrånglat språk, väldigt rakt på.

  5. Karin på Pettas skriver:

    Skam till sägandes så tror jag att jag aldrig har läst en Sigge Starkbok. Så här finns att göra. Romantik behövs hur mycket som helst i dagar som dessa. Jag tror ändå inte att vi får rätt balans på eländet i världen som den ser ut just nu men försöka duger.
    Fanns det inte en tidning som hette Mitt livs novell också?
    Som jag minns det så fanns det lite grann romantik i alla Femböcker också, Kittyböckerna osv.

    • Karin skriver:

      Jo, först (tror jag) kom Min Melodis hjärtebibliotek, sedan Mitt livs novell. Den hängde med till slutet av 90-talet och enligt Wikipedia handlade novellerna ”huvudsakligen om unga kvinnors kärleksbekymmer”.

  6. Ingrid skriver:

    Åh, jag minns också Min Melodi. Var det inte där det fanns foton av skådespelare, stora helsidesfoton i färg som vi klippte ut och satte upp på väggen i vårt rum (mitt och mina två systrars) Jag kan precis se för mig hur det såg ut. Mamma hade en klängväxt som slingrade sig fram över hela väggen och mellan de slingorna satt Gary Grant, Gary Cooper, Elisabeth Taylor, Ava Gardner m fl.
    Ha en skön helg!
    Kram, Ingrid

    • Karin skriver:

      Visst var det i Min Melodi som man hittade alla dessa idolfoton. Just i det nummer som jag hittade på Sankt Paulsgatan är det Anne Baxter som är idolen. Vill du ha?

      Skön helg till dig och Kent också!

  7. hyttfogden skriver:

    Birgit Th Sparre sörjde hela livet över att hon aldrig fick veta sitt ursprung. Det måste ha varit något alldeles särskilt med hennes tillblivelse och jag rekommenderar studium av Wikipedia och även läsa den bok ”Flickan från ingenstans” som Agneta Tjäder skrev för kanske tio år sedan.

    Än i dag ordnar en del bussbolag särskilda rundturer mellan de gårdar som Birgit berättade om. Det gäller trakterna av Åsunden och Ulricehamn och Tranemo samt
    Limmareds glasbruk. Och även om det i några av hennes böcker finns beskrivna fruntimmer som framstår som riktiga våp, bortskämda och dana, så finns det också rejält folk och intressanta skildringar om hur industrialismen utvecklades.
    Med tanke på hur mycket dynga som bästsäljande amerikanska ”författarinnor” producerar och tjänar stora pengar på, kanske det skulle gå att lite försiktigt börja omvärdera och närma sig några av våra inhemska underskattade författare. Jag tror
    inte att de blev särskilt rika på sitt författande.
    Svar till ”arg hyttis”

    • Karin skriver:

      Kära Arg Hyttis,

      Jag håller med dig. Både om att Birgit Sparre har intressanta likheter med medlemmar av kungahuset och om att många romaner som man fnös åt förr, skulle vara värda en omläsning och kanske rentav en internationell karriär. Jag leker ibland med tanken att översätta Johan-Olov till engelska. Eller för den delen Sara Lidman till swahili. Mycket igenkänning, kan jag lova!

  8. Tove Olberg skriver:

    Sigge Stark ja just det, hennes böcker lästa jag i i min ungdom, men minns inte handlingen och människorna.
    Simone Arnstedt såg jag en skymt av i något Tv program.
    Intressant att lyckliga slut är romance och olyckliga skönlitterärt. Besökte Lotten och där var det romatik i många år, tack för tipset!
    Romatiken behövs alltid om än formerna och omständigheterna förändras.

  9. Spanaren skriver:

    Den tidningen har ja aldrig hört talas om (mest troligt före min tid). När jag växte upp så var det Mitt Livs Novell som var kul att läsa. När man växer upp så behöver man nog inte läsa så sakliga historier *skratt* Roligt med någon som skriver om lyckliga slut. Annars så ska det pressas ut det mesta möjliga av en bok så att det blir flera stycken Tack för ett fint inlägg/ kram

    • Karin skriver:

      Min Melodi hängde nog med en bit in på sextiotalet. Sedan blev det Hjärtebiblioteket och Mitt livs novell som tydligen lade ner först 1998. Undrar vad unga tjejer läser idag? För en mig närstående fjortis är det fantasy som gäller. Och det kan ju också vara romantiskt, men jag måste fråga henne om det finns någon motsvarighet idag till Mitt livs novell.

  10. Lotten Bergman skriver:

    Till detta romantiska inlägg kan jag tillägga att jag själv är ytterst oromantisk vad gäller den traditionella formen av romantik. Man kan inte slösa blommor eller solnedgångar på mig, inte heller pärlhalsband i sammetslådor.

    Men fly mig gärna biljetter till en landskamp, en överraskning i form av köpemat eller nya basketskor. Yeah!

    (Min stackars, stackars man är däremot väldigt romantisk och vill sitta på parkbänkar och titta mig djupt i ögonen.)

    • Karin skriver:

      Problemet med den traditionella formen av romantik är att den lätt blir lite tråkig. Den gör sig uppriktigt sagt bäst på film och då gärna i en slutscen med mycket stråkar. I levande livet är en sån där individanpassad, omtänksam romantik som du skissar mycket mer gångbar. Och egentligen, när jag tänker efter, gör sig nog en sådan romantik också bättre på film.

      Men hur ska vi då göra med den stackars, stackars mannen? Du kanske kan slå dig ner en stund på någon närbelägen parkbänk med honom, på väg till basketträningen? Eller, finns det inte en busshållplats nära ert hus? Det funkar nog…

  11. Pysseliten skriver:

    Precis just nu kommer romantiken att börja blomstra igen. Människor klarar inte av för mycket hemskt i vardagen. Ja, det är vad jag tror i alla fall. Jag läste Lill-Allers romantiska pocketböcker. En papperspåse full, som jag fick av pappas kollega. Sedan var jag nöjd och har bara gluttat i dom exemplar som blivit kvarlämnade på landets utedass. Men jag läste Grottbjörnens folk. Visst var det romantik?
    Nä, helst håller jag mej till torra biografier och faktaböcker. Och till vardags är jag lika romantisk som en halmbock. Tyvärr. Men jag gillar rosa!

    • Karin skriver:

      Det vore väl ett ämne för ett litteraturvetenskapligt seminarium: Är grottbjörnens folk ”romance” eller något annat? Samt: är det romantiskt, eller bara nostalgiskt med halmbockar? Rosa dessutom – Pysse, du är nog romantiker i alla fall, innerst inne!

  12. Anki skriver:

    Kul inlägg som väcker minnen om vad som lästes i ungdomsåren… Min Melodi är inget jag minns, men Mitt livs Novell… ja den läste jag nog ganska nyfiket en då det begav sig :)
    Kul med alla kommentarer… minns förresten att jag läst både en del av Sigge Stark och Birgit Sparre…

    • Karin skriver:

      Intressant att Sigge Stark och Birgit Sparre har läsare, liksom lite i smyg. Måste leta upp några böcker och se hur det går att läsa dem idag!

  13. Har aldrig läst Min melodi, var väl mest för flickor. Däremot Rekordmagasinet, som minsann var fylld av romantik den också. Från gärdsgårdsserien till allsvenskan med rekordfart.

  14. Krönikören skriver:

    Jag har ärvt en hel radda med gamla skinnband av Sigge Stark och jag har läst dem (för länge, länge sedan). Alla goda flickor var rågblonda och blåögda och den dåliga flickan var mörkhårig och oftast brunögd. Det är vad jag kommer ihåg.

    För inte så länge sen lånade jag en av Arnstedts e-böcker på biblioteket. Jag vet inte om de hade råkat göra en e-bok av ett ej korrat manus, för fler fel har jag aldrig varit med om. Hävande barmar, rodnande kinder och mystiska, starka män förekom också. Så det där med sunkiga könsroller, det hör nog till. Åtminstone det tjugotal sidor jag läste innan jag raderade den.

  15. Gnuttan skriver:

    Ja, det är visst en gengre jag inte vet rätt mycket om. Lånade några Starlet och någon enkel bok av den 6 år äldre systern som ung, i brist på annat att läsa, men blev inte såld. Kanske är det bättre idag?! Att läsa om glada och positiva saker kan dock vara behov av tider som denna, som du skriver.

    • Karin skriver:

      Jag tror att romantikböckerna har utvecklats lite mer i USA än här. Åtminstone har jag hittat en och annan som varit rätt kul. Mycket mer humor än i svenska motsvarigheter.

Kommentarer inaktiverade.