Andreas Cervenkas pjäs Vad är pengar? går på Dramaten, men är utsåld till halva juni. Stadsteatern spelar Välkommen till prekariatet, en pjäs om sms-jobb, timvikarier, bemanningsanställda och migrantarbetare. På Teater Tribunalen i Stockholm går Experimentet som handlar om ”arbetslinjen”. Och på Dramalabbet kan man se Dö inte än! jag ska bara fakturera först, en föreställning om vinstjakt i välfärden. Det ser banne mig ut som en ny trend i teatervärlden, kritiken av den moderna ekonomins avarter.
Dramalabbet är en liten scen på Östgötagatan, nära Mosebacke torg. Föreställningen handlar om varför det är alldeles nödvändigt med vinster i välfärden och den bygger på olika politikers och företagares autentiska repliker. Den är rätt effektiv i all sin enkelhet, rolig och otäck.
Ett vårdbiträde på äldreboendet förklarar engagerat hur hon fått lära sig att man ska göra för att få skinkskivorna att räcka längre. Men delar dem, förstås. Men så måste man arrangera dem lite tjusigt så att den rundade delen av den halva skinkskivan följer tallrikskanten för då ser det alldeles naturligt ut. Och de redan rätt små gurkbitarna måste också delas i halvor. Eller kanske fjärdedelar…
Samtidigt ska gamlingarna tittas till, men gärna förmås att somna om, så att man hinner dela de där gurkbitarna till frukosten.
Sedan blir det underhållning för klienterna på äldreboendet och även detta bygger såvitt jag förstår på autentiska exempel. 
En måttligt begåvad trubadur och en lättklädd dansös iscensätter Flickan i Havanna, medan publiken med rullstol och rullator generat tittar bort. Utom en av gamlingarna som diskret försöker hänga sig i ett draperisnöre i bakgrunden. Han upptäcks dock och hans frihetsprojekt avbryts.
Ägarna talar engagerat om sina visioner för verksamheten, vilket främst handlar om ett antal nya produktionsenheter inom en snar framtid. Personalen drömmer i stället om att starta ett äldreboende på landet för sin egen ålderdom.
Ack ja, efter att ha sett den här föreställningen är det precis vad man börjar fundera på.
Själv föredrar jag nog klassiker i bokform och där finns det ju en hel del att välja på. Ofta har små förlag med engagerade förläggare haft klassikerutgivning som en knapp, men någorlunda säker inkomstkälla.
blir allt vanligare med frigående ägg. Säljs numera i var och varannan butik. Man får hålla koll på de små rackarna ordentligt så att de inte smiter. 
Den här finurliga och användbara manicken fyller år idag. Eller i alla fall dess patent. Blyertspennan med ett litet suddgummi bakändan har födelsedag idag.
Det var en amerikan, Hymen Lipman, som konstruerade den och tog patent på sin innovation, just idag för 157 år sedan. Då var sudd-delen mycket längre och tanken var att man skulle vässa fram nytt sudd, precis som man vässade fram ny udd.
Ja, ni fattar. Så jäkla fenomenalt underbar var väl inte den där rosen.
Det var ju många moment som skulle samverka för att bilden skulle bli så bra som möjligt: rätt exponeringstid, rätt hårdhetsgrad på pappret och så lite fix med mer eller mindre exponeringstid på olika delar av bilden. Knixigt, men roligt.
