Karin Englund

Sällskapsliv

Postat den 10 mars, 2015 av Karin

Varje söndag i mars har man chansen att idka sällskapsliv. I det alltid lika myllrande ABF-huset på Sveavägen i Stockholm träffas litteraturnördar i ordets bästa bemärkelse. Sådana som blivit så förtjusta i ett författarskap att de gått med i ett litterärt sällskap för att träffa likasinnade och ägna sig åt sin favoritförfattares liv och verk.

De Litterära Sällskapens samarbetsnämnd, DELS, ordnar träffarna i samarbete med de olika författarsällskapen. Sådana finns det för övrigt många av, vi är nog världsledande, tror vi, med våra 130 litterära sällskap i landet.

I vår är det Folke Dahlberg, Tage Danielsson, Det unga Skåne, Verner Aspenström och Bengt Anderberg, samt Lars Ahlin som man samlas kring under marssöndagarna. Ja, det är många karlar, men Det unga Skåne presenterar i alla fall både Victoria Benedictsson, och Stella Kleve. Urvalet av författare är grannlaga och bygger förstås på det olika sällskapens intresse för att delta. Om det blir fler intresserade sällskap än antalet söndagar får de som varit med ofta stå tillbaka för dem som är nya.

I söndags var det alltså Tage Danielssons tur och ordföranden för Sällskapet Tage Danielssons vänner, Sune Lindgren, berättade om hur Tage, tack vare mamma Elsa, tidigt blev hemtam i Folkets Park, där hon stod i gottkiosken.

När traktens ungar spelade teater bedömdes Tage vara för ful och blyg, så han fick ta hand om det tekniska. På gymnasiet engagerade han sig i majkarnevalerna och när han kom till universitetet i Uppsala blev det så klart studentspex.

Det kändes helt OK med en humanist och demokrat som Tage Danielsson den 8 mars, på internationella kvinnodagen. Och slumpen ville ju att Vasaloppet gick samma dag, vilket gav anledning att dra sig till minnes titlarna på det studentspex som han var en av huvudförfattarna till: Hasa med Vasa, eller Fara i Mora, eller Glid i natt.

Det är svårt att hitta både bilder och inspelningar av Tage på nätet. Jag har försökt hitta något från serien Till Andersson i Nedan, som han gjorde när han arbetade på Sveriges Radio, men jag går bet.

Men här är i alla fall en bild från inspelningen.

Uppdatering: Här är en länk till ett UR-program, många år senare, när samma pedagogiska grepp utnyttjades. Tage förklarar för Gubben i månen hur det fungerar här på jorden. Länktack till Åsa Lauenstein.

Och sedan alla revyerna, filmerna, böckerna. Om man gör tankeexperimentet att han inte hade funnits… vad mycket torftigare vårt kulturarv skulle ha varit då!

Och så Hasse Alfredson förstås. Samarbetet mellan dem har skildrats så här i en illustration till inspelningarna från revyn Under dubbelgöken, där de tittar upp ur varandras hjärnor.

Stunden på ABF i söndags tillsammans med Tage Danielssonintresserade lockar till förnyad läsning av hans böcker.

Ett litet urval här nedanför.

Och gå med i ett sällskap vettja om du inte redan gjort det! Det är ett väldigt trivsamt sätt att hålla kontakt med de författare man gillar. Här kan man läsa mer om DELS och de olika sällskapen.

Publicerat i Att läsa | Etiketter ABF, De Litterära sällskapen, Tage Danielsson | 56 kommentarer

Ansikte

Postat den 6 mars, 2015 av Karin

Ansikte är Livsrummets lördagstemaförslag denna vecka. Med risk att alla andra visar samma YouTubeklipp kommer här en stor del av konsthistoriens mest kända ansikten.
Den har snurrat på Facebook rätt länge, men kanske någon har missat den ändå? Mycket skickligt gjort. Men, som redaktör’n undrade: ”Måste de se så bedrövligt underdåniga ut!”

images-3 BORG images-1

Ansikten är lika svårt som händer. Eller svårare. Det handlar ju inte bara om att avbilda, utan också om att fånga någons karaktär. En av de de skickligaaste är tecknaren Stina Eidem som är mästare på att porträttera hela personligheten.

Precis som Picasso gjorde i sitt kända porträtt av Gertrud Stein. Vännerna (och kanske också Gertrud själv) protesterade och sade: ”Sådär ser hon ju inte ut!” Picasso tog kritiken med ro och sade bara, fritt översatt: ”Nej, nu nej. Men hon kommer att göra det!” picasso-stein1

Det påminner lite om pappas inställning till porträttfotograferande. Han var en flitig fotograf, men bortsett från att han ständigt jagade oss ungar med kameran, brukade han sällan ta porträtt. ”De flesta gillar ju inte att se hur de ser ut”, sa han ”så jag lägger gärna undan bilderna i tio år och när jag tar fram dem tycker de att de är riktigt bra!”

Själv har jag sällan lyckats med porträtt. Jag ritar ansikten oavbrutet, hundratusentals, skulle jag tro, vid det här laget. Men det är ett slags klotter. Ett bra sätt att hålla sig koncentrerad under sammanträden och liknande. Det är lite svårt att förklara, men min förstående teckningslärare på gymnasiet – bless him! – lyckades lyckades få mina andra lärare (som var väldigt irriterade på mitt ständiga klottrande) att förstå det var mitt sätt att lyssna och koncentrera mig. Såhär ser klottret ut idag.

Eventuellt inspirerat av På Spåret. En ung Elisabet Höglund, rentav? Så om någon säger att så där ser inte Elisabet Höglund ut, kan jag lugnt svara: ”Nej nu nej. Men hon gjorde det en gång!”

Här finns alla andra lördagsbloggare: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Att rita, Att tolka, Lördagstema | Etiketter Gertrude Stein, klotter, Picasso, Porträtt | 63 kommentarer

Nyrånade råd

Postat den 2 mars, 2015 av Karin

När någon just har stulit ens plånbok, med körkort, Visakort och en hel drös med andra kort, är den dominerande känslan mest förvåning. Man trevar i väskan efter sin plånbok. Men… Var är den? Måste ligga i bilen? Nej. Då ligger den väl på den senaste affäreren man besökte? Nej. Obevekligen borta.

Bild från Polistidningen

Man ringer banken för att spärra kontokorten men det är redan för sent. Sju minuter efter den senaste butiken man besökte har någon tagit ut alla pengar som fanns på kontot (vilket dessvärre var ovanligt mycket pengar, inför diverse större inköp).

Så vidtar polisanmälan via telefon, UC-spärr via nätet, anmälan av körkortsförlust via nätet, spärr av bensinkort, mm. Det är fredag kväll och även om det mesta är stängt går mycket att fixa via nätet. Jag får en obehaglig känsla av att jag kommer att vara så spärrad att jag inte kommer att finnas på måndag…

Idag, på måndagen, gick jag till banken för att fylla i den ”reklamation” som krävs och för att få lite uppgifter om tidpunkter och annat som polisen vill ha för att kunna kolla övervakningskamerorna. Där blir jag utskälld. Inte för att jag blivit rånad, utan för att jag har fräckheten att komma den första bankdagen i månaden. ”Det kommer jättemånga människor första bankdagen. Du kunde ha väntat!”

Jag ber om ursäkt och överseende och lovar att se till att bli rånad mitt i månaden nästa gång. (Skämtet uppskattas inte, kan jag meddela.)

Men i alla fall, det jag vill berätta är att det där med att skydda koden är jätteviktigt. Jag brukar vara försiktig, men ändå har någon lyckats kolla min kod. Kanske någon filmade när jag knappade in? Och nuförtiden finns också värmekameror som kan kolla din kod, vilka tangenter du tryckt på och i vilken ordning. Lägg därför handen på tangenterna när du är klar och värm upp allihop! Ta ut lite extra kontanter och lägg dem i någon säker innerficka, i stället för att använda kontokort hela tiden. Och, ja, se upp i största allmänhet! It’s a djungle out there!

Nu är jag rätt avkodad, måste fixa nytt körkort, väntar på nytt kontokort, och är rätt glad att jag inte har något bank-id, när jag ser nyheterna om hur lätt man snor sådana pengar. Men, snälla, de där fina korten på barnen, som jag inte har några kopior på, dem skulle jag väldigt gärna vilja ha tillbaka!

Publicerat i Livet | Etiketter id-spärr, stöld, UC-spärr | 43 kommentarer

Drömresa

Postat den 28 februari, 2015 av Karin

Hotell Whispering Palms. På den tiden ett strandhotell långt från staden, norrut, lite stökigt, oorganiserat och mycket charmigt, med fina stränder.

Drömresa är Ankis förslag till lördagstema denna vecka. Min drömresa är en tidsresa Jag skulle vilja återvända till platser som en gång var idylliska, soliga och vänliga, men som nu är antingen extremt exploaterade som turistmål, eller helt enkelt för farliga.

Jag skulle vilja besöka de platser som jag bodde på när jag arbetade i Östafrika och träffa de människor som jag blev god vän med, men som jag senare tappade kontakten med.

Vi pratade ibland om det där, att vi ”wazungus”, européer, bara är där på besök.

Förlorad Mombasakompis

”Visst är det trevligt”, sade de, ”men ni försvinner ju. Man bygger upp en vänskap, man umgås, tillbringar helgerna tillsammans på stranden, gör utflykter, kommer ihåg varandras födelsedagar, blir en del av varandras vardag. Men så försvinner ni och man måste börja om med nya vänner. Ni återvänder till era gamla vänner därhemma och lämnar ett tomrum här.”

Det ligger mycket i det. För oss besökare är det ju väldigt trevligt att få vänner i det tillfälliga hemlandet, men, som en av mina Mombasakompisar sa: ”Nu får du ursäkta mig, men den här helgen har jag inte tid med dig. Jag måste se till att jag inte tappar all kontakt med mina gamla kompisar här. Jag kan inte flänga runt med dig hela tiden.” Jag förstod hennes resonemang, men jag trodde att hon hade fel om det där att vi skulle tappa kontakten. Fast där var det jag som hade fel.

Om det vore möjligt med en tidsresa skulle jag i alla fall ta med mig en bättre kamera.

gedi

De få bilder jag har från åren i Östafrika är tagna helt utan zoom. På bilden ovanför skymtar man en elefanthjord under trädet. Och på bilden intill ser man resterna av Gedi, som var en stor handelsstad med kontakter över stora delar av världen. När området undersöktes kring 1950 hittade man porslin från Kina, pärlor från Venedig och en sax från Spanien. En viktig kuststad från 1200-talet och några århundraden framåt.

Här bodde ungefär tre tusen personer och när jag var där kunde man ströva fritt bland ruinerna. Idag är det mer välordnat och det finns ett museum som berättar mer om Gedis historia, så mycket som man kunnat klura ut. Men hittills har man, såvitt jag vet, inte fått någon förklaring till varför staden plötsligt övergavs, någon gång på 1600-talet.

Jag önskar att jag kunde förmedla något av stämningarna från den tidens Östafrika. Öppenhet, vänlighet, humor, hjälpsamhet och glädje. Mycket musik. Minnena präglas av värmen, dofterna och så den sorglösa soukous-musiken, eller Congolese, som den kallades. Så drömresan vore att kunna resa tillbaka i tiden, återknyta kontakten med förlorade vänner (och få deras mejladresser!) samt ta lite bättre bilder av alla fina motiv som jag missade.

Men medan jag väntar på att tidsresor ska bli genomförbara bläddrar jag bland sommarbilder och drömmer om sommarkvällar vid sjön. Bästa resmålet!

Tack Anki för månadens trevliga lördagsteman! Vem tar över?

Uppdatering: Livsrummet kommer att servera mars-teman.

Här finns de andra lördagsbloggare och deras drömresor: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter Gedi, Mombasa, Rossen | 51 kommentarer

Man kan inte ha vantar när man sköljer fisk

Postat den 25 februari, 2015 av Karin

Filmen Timbuktu innehåller några av de mest symbolladdade scener jag någonsin sett. Det borde finnas en Oscarskategori för bästa scen. Timbuktu var nominerad som bästa utländska film, men borde också varit nominerad för bästa foto. Samt i den ännu icke existerande kategorin ”Bästa filmscen”. Filmen består av en serie välkomponerade, vackra, innehållsmättade scener.

Så här ser det ut på kartan i de trakter där filmen utspelar sig. Gränserna har inte dragits av dem som bor där. Någon har suttit med en karta på skrivbordet och dragit gränser med en linjal. Folkgrupper som är främmande för varandra har fösts ihop i samma land. Andra folkgrupper, som hör ihop, har splittrats upp.

När de afrikanska staterna blev självständiga bortsåg man från Tuaregerna. De hör hemma i Mauretanien, Niger, Mali, Algeriet, Libyen, Burkina Faso och ingenstans. De har rört sig fritt över några av de olika öknarna som har Sahara som samlingsnamn; deras område är det mörkare på kartan.

Tuaregerna har vid några tillfällen försökt få ett eget land. Tuaregrebellerna tog kontroll över norra Mali år 2012 när en militärkupp i Bamako i söder lämnat fältet öppet. De fick stöd av radikala islamister från grannstaterna. Men islamisterna vände sig sedan mot tuaregerna och tog över makten. De var inte intresserade av självständighet för tuaregerna, de ville framförallt införa sina stränga sharialagar i landet.

Tuaregfamilj som finns i berättelsens centrum i Timbuktu

Tuaregfamilj i berättelsens centrum i Timbuktu

Så till filmen. Tuaregen Kidane och hans familj lever i utkanterna av Timbuktu på sina getter och kor. Visst är Kidane en patriark. Men hans fru och dotter har en stark ställning och man kan ana att tuaregdrottningen från trehundratalet, Tin Hinan, fortfarande ger kvinnorna status och respekt. Kidane tar det lugnt, spelar på sin sitar. Han är marginaliserad men klarar sig och har inget med de invaderande jihadisterna att göra.

Medan Kidanes stillsamma liv fortsätter i utkanten av Timbuktu, invaderas staden av jihadisterna. De har med sig megafoner som de använder för att ropa ut sina nya förhållningsorder:

Kvinnor måste täcka allt, slöja för ansiktet, sockor och vantar på. Fotboll är förbjudet, musik och sång likaså. Nya förbud kommer vartefter. Förbjudet att skratta, att vistas utomhus i grupper, att umgås… Att leva tillsammans utan att vara gifta straffas med döden.

timb fotboll

Protesterna tar många former. Fotboll är förbjudet. Alla fotbollar i Timbuktu är beslagtagna. Men pojkarna spelar ändå, utan boll. Med total koncentration och i nära samspel passar de, fintar och gör mål. De vet precis var bollen befinner sig och är överens i båda lagen om att det blir mål när den osynliga bollen kickas från en marig vinkel.

skär av min hand

Men det är framförallt kvinnorna som protesterar. Den här kvinnan är fiskhandlare. När hon får order om att sätta på sig vantar blir hon riktigt arg. Vantar! Hur ska jag kunna handskas med fiskarna med vantar? Hur ska jag skölja fisken med vantar? Då är det lika bra att ni skär av mig händerna. Jag kommer inte att ta på mig några vantar.

En kvinna som ertappats med att sjunga döms till 40 piskrapp. När det gör så ont att hon inte längre kan vara tyst, väljer hon att sjunga sin klagan. Här förväntar man sig att piskslagen ska bli häftigare, enligt den dramaturgi vi lärt oss i amerikanska filmen. Men här gäller ingen amerikansk dramaturgi överhuvudtaget. Piskandet fortsätter mekaniskt, enligt order, trettioen, trettiotvå, trettiotre…

När en tuaregkvinna får en tillsägelse att täcka sitt ansikte svarar hon att det är väl bara att låta bli att titta så slipper man se det man inte vill se.

Medieträning på gång i filmen

Jihadisterna i Ansar al-Dine har ett bildspråk som påminner om nazisternas sätt att använda symboler och maktmarkörer. Uniformer med koppel, bälten, spännen och klaffar; kängor och stövlar; fanor och standar. Dekorativa svartvita textremsor och armbindlar.

Det är inte en kamp mellan olika religioner utan mellan en auktoritär, livsfientlig tolkning av islam, och den mer livsbejakande, musikaliska och odogmatiska variant som råder i Timbuktu.

Jihadisterna läxas upp av immamen i moskén: ”Vad tar ni er till? Ni kan inte komma in här med skorna på. Och absolut inte med vapen. Skäms!” Han menar att de är dåliga muslimer, kärlekslösa och okunniga.

Filmen har kritiserats för att den också porträtterar jihadisterna med mänskliga drag. Onda och ofattbart grymma, ja, men också med sina svagheter och sina tvivel. Det är ingen tvekan om var filmens sympatier ligger. I en av filmens många minnesvärda scener passerar en av de ledande jihadisterna några sensuellt rundade sanddyner i sin jeep. Han ber chauffören backa tillbaka. Han granskar de mjuka formerna och den buske som växer upp i en skreva, tar fram sitt automatvapen och skjuter ner busken. Det är en bra bild av den viktorianism, kvinnofientlighet och dubbelmoral som råder. Det är samma jihadist som i smyg uppvaktar Kidanes fru.

Och Kidane, ja. Hur går det för honom? Det ska jag väl inte avslöja, men filmen regissör, Abderrahmane Sissako, låter Kidanes öde fånga motsättningarna mellan de nomadiserande tuaregerna med sina strövande boskapshjordar och de bofasta maliernas behov av att skydda sina odlingar, fiskenät och andra investeringar.

Det här låter ju som en dyster film, och det är det naturligtvis. Men också humoristisk, hoppfull och varm. Och mycket vacker. Klart sevärd.

Uppdatering: I går kom nyheterna om vandalisering av museet i Mosul och Nineve.

Publicerat i film | Etiketter Abderrahmane Sissako, Timbuktu | 19 kommentarer

Räddat kulturarv

Postat den 24 februari, 2015 av Karin

Det mytomspunna Timbuktu är okänt och ligger långt borta, ungefär som Samarkand. En avlägsen plats. Exotisk, men också historisk.

Den här vägskylten visar att det tar 52 dagar att komma dit, med kamel. Men var sjutton ligger det?

För ett par år sedan nådde Timbuktu nyhetsrubrikerna även i Sverige. Staden ligger i norra delen av Mali och invaderades 2012 av den extrema islamistiska gruppen Ansar al-Dine. De ser sig som jihadkrigare för den rätta tron och de införde stränga regler om vad som är förbjudet: musik, fotboll, rökning och mycket annat. Kvinnorna måste täcka all hud.

De tålde inte traditionell kultur. Byggnader, skulpturer och böcker förstördes. Men de allra flesta gamla handskrifterna räddades.

I januari 2013 drev Malis militär ut islamisterna ur Timbuktu. Det sista ockupanterna gjorde var att sätta eld på den byggnad som de använt som inkvartering, Ahmed Baba Institutet. Där förvarades ett viktigt världsarv, unika handskrifter från 1000-talet och framöver.

Innan islamisterna hann sätta eld på institutet hade dock den ansvariga arkivarien, Abdel Kader Haidara, hunnit smuggla ut 300 000 manuskript. Han började gömma dem så snart islamisterna kom till stan. Skrifterna packades i plåtlådor inlindade i filtar. De gömdes först i privata hem och kördes sedan, några åt gången, till lastbilar eller båtar som tog dem vidare till huvudstaden Bamako.

Och varför skiver jag då om detta idag? Jo, jag har sett filmed Timbuktu och tänkte skriva om den. Men innan jag gör det behövde jag påminna mig om bakgrunden. Islamisterna trängdes alltså tillbaka. Timbuktu har åderlåtits både på människor och värdefulla byggnader, men de flesta av de gamla manuskripten är bevarade. Filmen handlar främst om Timbuktu under ockupationen och hur en fridsam, musikälskande befolkning möter en helt ny form av islam. Jag återkommer om den.

Publicerat i Böcker, historia | Etiketter Abdel Kader Haidara, Ahmed Baba Institutet, Mali, Timbuktu | 12 kommentarer

Citat

Postat den 21 februari, 2015 av Karin

Anki föreslår ”Citat” som tema för veckans lördagsblogg. Och då måste man ju kolla om det går att hitta något citat om citat. Ett metacitat, så att säga. Som det här: ”Det finns människor som man inte behöver parodiera, det räcker med att citera…” Det var ju inte så snällt sagt. Då är Marlene Dietrich snällare: ”Jag älskar citat, för det är ett nöje att återfinna sina egna tankar vackert formulerade med stor auktoritet av någon som är erkänt klokare än man själv.”

Under min citatjakt upptäcker jag att citatböcker upptar en förvånansvärt stor del av hyllorna för språkböcker. Det har sin förklaring. Om man ska skriva tal åt folk (som jag gjort ibland) behöver man citat. De dramatiserar, förtydligar och skapar bra utgångspunkter för resonemang. Men man får se upp, för som journalisten Gabriel Laub säger: ”Citat är bättre än argument. Man kan få övertaget i en diskussion utan att ha övertygat motståndaren.” Det är det ju inte så stor poäng med. Att driva igenom ett resonemang utan att övertyga kommer förr eller senare att straffa sig.

Det ligger i citatets natur att det är lite auktoritärt och då får man ju lust att opponera sig. Som alla varianter på den flitigt citerade uppmaningen att fånga dagen, ”Carpe Diem”. Systerdottern (som inte äter kött) har formulerat sin egen version: ”Fånga karpen!” Eller som en skolelev skrev som svar på uppgiften att förklara begreppet Carpe Diem: ”Dagens fisk.”

Uppdatering 22 februari: Här kommer ”dagens fisk”! Det vill säga systerdotterns version av Carpe Diem, som syrran (Livsrummet) fångat med nål och tråd.

En stillsam invändning mot ett vanligt citat är: ”De som påstår att kunden alltid har rätt har aldrig jobbat i handeln.” Eller Scott Adams’ Dogbert som har två viktiga managementregler: One: the customer is always right. Two: they must be punished for their arrogance.”

Tolstojs berömda och ofta citerade inledning till Anna Karenina (”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.”) har fått många mothugg.

Journlisten Robert Fulford skrev: ”Det är kanske den mest korkade mening som en stor författare skrivit. Han har fått det om bakfoten. Både erfarenhet och litteratur visar att lyckliga familjer kan se ut lite hursomhelst, medan de olyckliga familjernas olycka – känslokyla, fattigdom, alkoholism, bristande ansvarskänsla – är plågsamt förutsägbara.”

Och så har vi ju gott om citat som ”gör karriär” genom att läggas i mer kända personers mun än den ursprungliga upphovsmannen, eller kvinnan.

”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver!” Det citatet tillskrivs numera olika kända nazi-ledare, oftast Göring. Upphovsmannen är mindre känd, dramatikern och förvisso nazisten Hanns Johst som skrev ett patriotiskt skådespel om första världskriget där den här repliken förekommer: ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning.”

Den engelska översättningen är oftast ”When I hear the word culture I reach for my gun.” En brittisk TV-producent David Glencross suckade många år senare: ”Det är högst osannolikt att någon i regeringsställning sträcker sig efter en revolver när de hör ordet kultur. Det är mer sannolikt att de sträcker sig efter ett lexikon.”

Och inte kan jag skriva om citat utan att nämna Dorothy Parker. Inte alltid snäll, men ofta mycket fyndig. Som när hon var på bröllopsresa och hennes förläggare tjatade om ett manuskript som hon inte hade tid att ta itu med. Hon telegraferade tillbaka: ”Too fucking busy and vice versa!” Låter sig inte översättas, tyvärr, men är rätt lättbegripligt ändå. Och på sin gravsten ville hon ha följande: ”Vart hon än begav sig, även hit, berodde det på en missbedömning.”

Här finns alla andra lördagsbloggare och deras citat: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Lördagstema | 34 kommentarer

Varför är inte alla jättearga hela tiden?

Postat den 18 februari, 2015 av Karin

Här på Folkungagatan ligger ett apotek. Bra läge, ganska nära tunnalbanan, bredvid Lidl, mittemot en stor ICA-hall och med populära ställen som Wirströms och Systembolaget intill.

Mitt över gatan ligger ett apotek till. Runt hörnet, om man går Götgatan söderut finns ytterligare tre apotek. Och på Götgatsbiten norrut finns också ett apotek.

Är vi extra krassliga här på Södermalm, eller vad är det frågan om? Och har vi blivit extra krassliga efter den så kallade apoteksreformen 2009, för det är först då som har det dykt upp apotek precis överallt. Nej, det är klart att vi är ungefär lika friska som resten av befolkningen och apotekstätheten på Södermalm är bara löjlig.

Apoteksreformen innebar att man monterade ner en välfungerande organisation för att ge privata företag möjligheter att tjäna pengar på våra skattesubventionerade mediciner.

Fast det skäl som angavs var ökad tillgänglighet. Det har väl blivit lite si och så med den där tillgängligheten. I Stockholm har antalet apotek ökat med 56 %. I Lima har de minskat med 100 %. Inte vet jag hur man tänkte, men avreglerar man en marknad som denna finns det en risk att de som vill tjäna pengar på verksamheten söker sig till städer och tätorter.

Myndigheten för vårdanalys har intresserat sig för hur det gått och de konstaterar att över hälften av kunderna inte kunnat få ut sina mediciner på det första apoteket de besökt. Inte på det andra heller, skulle jag vilja tillägga. Jag har vandrat runt, väntat länge, beställt och gått tillbaka. Apoteken har blivit fler och mindre och har inte lika stora lager som förr. Man satsar på annat som godis och bantningspreparat för att hålla försäljningen igång.

Trots det stora apoteksutbudet kring Folkungagatan kan det alltså vara knepigt att på tag i de mediciner man behöver. Men inte nog med det. Apoteken är underbemannade (hur skulle de annars kunna leverera vinster?) och personalen ofta vilsen. Farmaceuternas fackförbund har klagat på bristande kompetensutveckling i privatiseringarnas spår. Jag tror dem, efter att tålmodigt ha guidat många genom olika recept.

Om man privatiserar ska det ju bli både billigare och bättre, eller hur? Den kanske beror på vad man ger sig på. Eftersom apoteken var en välplanerad och välskött verksamhet har det nu blivit dyrare, svårare och mer tidsödande att köpa mediciner. Man HÖJDE de statliga subventionerna till apoteken när de privatiserades, eftersom man ville locka privata företagare och få fler försäljningsställen i landet. Det lyckades (fast mest i Stockholm då). Men ett annat resultat var att några av de privata företag som var särskilt lockade var bolag som undviker att betala skatt i Sverige genom skatteplanering.

Anders Borg medgav 2011 att det gått överstyr: ”Staten lägger över 20 miljarder i läkemedelssubventioner och sedan tillkommer mycket betydande belopp från landstingen. Mot det perspektivet är det naturligtvis djupt stötande om bolag därefter skickar skatteintäkterna till skatteparadis eller helt undkommer beskattning”.

Det som förundrar mig är att inte alla är jättearga hela tiden. Vi har fått dyrare medicin och långa köer på på de underbemannade apoteken, där medicinen vanligtvis inte finns… Några tjänar storkovan på detta. Men det är verkligen inte vi skattebetalare.

Publicerat i Debatt | Etiketter Apoteksreform, arg | 58 kommentarer

Valentin

Postat den 13 februari, 2015 av Karin

Valentin, ack Valentin! Vad har du ställt till med? Du skulle bara veta vad som hänt sedan du var hygglig nog att viga kristna par en gång i tiden, trots att det var förbjudet. Sedan blev du ju, enligt helgonlegenden, halshuggen just den 14 februari år 269.

katt svart vit hjärta Det har varit mycket hjärta och smärta sedan dess kan jag berätta. För många innebär den fjortonde februari frustration, fumliga försök, fåniga formuleringar, fnissiga framstötar, fåfänga förhoppningar, falska förspeglingar eller fullständiga fiaskon. Och geléhjärtan.

Fast i Finland kanske det fungerar bättre för där har det blivit en allmän vänskapsdag och det är ju väldigt trevligt.

Den fina kattbilden finns ”på nätet”. Jag borde ha bättre koll på upphovspersonen, men det missade jag.

Nåväl, det finns mindre romantiska aspekter på alla hjärtans dag och på apoteket hittade jag några förmånserbjudanden. Den 14 februari kan man kolla blodtrycket gratis. Alternativt kan man välja att köpa en blodtrycksmätare till rabatterat pris.

Jag kan ju också passa på att berätta hur det gått efter hjärtoperationen för snart fem månader sedan. Bra. Det har gått jättebra och ”om problemet inte återkommet inom tre månader kan du betrakta det som fixat”, sa den duktiga hjärtläkare som opererade mig. Hur det funkar, eller inte funkar har jag beskrivit här. Även om det inte var direkt farligt var det väldigt hindersamt. Jag måste lägga mig ner för att inte svimma och ligga kvar tills det gick över. Fem timmar i värsta fall. Då är det svårt att planera sin dag. Ibland gick det ett par tre veckor utan att det hände nåt, ibland var det var och varannan dag.

Också en hjärtoperation. Pappa sågade isär en träbit, spegelvände bitarna och limmade ihop dem.

Väldigt skönt att vara av med eländet, det är det faktiskt, men jag har några trevliga minnen med mig från de där tillfällena då jag nästan svimmade. Ett samtal på en trapp i Vasaparken, med en person som höll mig sällskap en timme, tills jag mådde bra igen. Taxichauffören som helt enkelt tog upp mig i famnen och körde mig till Södersjukhuset. En busstur, liggande i baksätet på en buss i södra Oman, medan chauffören tankade och servade bussen inför nästa tur, en tågresa då man ordnade liggplats åt mig trots att det var rätt fullt… Hjälpsamhet utan att dramatisera, trevliga omtänksamma lösningar. Fina minnen, hjärtevärmande!

Så jag är glad åt att mitt hjärta numera fungerar som det ska, men också glad för all hjärtlighet och hjälpsamhet jag mötte när det inte gjorde det.

Valentin är veckans lördagstema, enligt Bildbloggen. Här finns alla lördagstemabloggare: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter blodtryck, hjälpsamhet, Hjärta, Valentin | 32 kommentarer

Sömnlös

Postat den 7 februari, 2015 av Karin

Jag har sömn som hobby och gillar att sova nio timmar per natt om jag kan. Så länge jag kan sova ostörd går det alldeles utmärkt, men eftersom jag är extremt lättväckt kan det bli problem. För det mesta brukar jag kunna samla ihop tillräckligt många timmar. Dock inte i natt. Det var mycket träffsäkert av Anki att föreslå Sömnlös som tema för lördagsbloggen just idag, efter min sömnlösa natt.

sömnlös Det är dags för förkylning, eller influensa, eller vad det kan vara. Hursomhelst kulminerade hostandet i natt (hoppas jag innerligt!) och då är det inte någon idé att försöka sova.

Med feber och snuva och halsont är det inte kul att göra något annat heller, så jag vankade mest omkring; satt en stund i läsfåtöljen, gick och lade mig i soffan, gick ut i köket och tog ännu en kopp hett vatten med mjölk och upplöst halstablett i, satte mig i läsfåtöljen igen…

Ack, att få sova! tänkte jag. Måste kolla vad Hamlet sa… ”Att dö, att sova… sova, kanske drömma…” Ja just det; men sedan kom han ju fram till att det nog inte är så kul att vara död. När jag googlade vidare på ”Ack, att få sova” hamnade jag bara hos begravningsbyråer…

Det är med andra ord precis som det brukar vara så här års och förra gången jag var så här sjuk som ingen varit sedan jag var det sist, var tydligen i mars förra året. Så det är bara att citera Piet Heins favoritgruk på nytt (alltså min favoritgruk av Piet Hein):

Jeg er så forkølet, forpint og besværet,
og det er så synd og så trist,
og jeg er så syg, som ingen har været –
siden jeg var det sidst.

Nu ska jag kolla vad alla andra lördagstemabloggare har för sig om nätterna när de inte kan sova. Här finns de: Anna, Bildbloggen, Gnuttan Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, Malin, musikanta, Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove

Publicerat i Livet, Lördagstema | Etiketter Piet Hein, sömn som hobby, sömnbehov, Sömnlös | 31 kommentarer