Det finns över 150 litterära sällskap i Sverige, mer eller mindre aktiva. De flesta ägnar sig åt någon svensk författare, men det finns också ett par sällskap för utländska författare.
Att Shakespeare får ett svenskt sällskap är kanske inte så förvånande. Mer nischat är väl Svenska Horatio Hornblower-sällskapet (Hornblower är huvudperson i Cecil Scott Foresters romaner om sjöslagen under Napoleonkrigen).
Det finns också ”epoksällskap” som Unga Skåne eller ”genresällskap” som Deckarvännerna.
De litterära sällskapen har oftast samma höga medelålder som till exempel hembygdsföreningarna, något som bekymrar. Jag brukar trösta de oroliga med att det vanligtvis är först vid 60 – 70 år som man kommer upp i kulturarvsåldern. En hög medelålder innebär dessutom en stor samlad kunskapsmassa. Erfarenhetsmässigt och kunskapsmässigt motsvarar en 60-åring tre 20-åringar, i alla fall på områden som litteratur och kulturarv.
Ett av de mer livaktiga sällskapen, med ett roligt och varierat programutbud är Hjalmar Bergman-samfundet. Samfundets medlemmar finns på olika håll i landet, mest i Örebro-trakten och i Stockholm.
Man har delad vårdnad om Hjalmar, så att årsmöten och olika program förläggs växelvis till Stockholm och Örebro, ofta i Bergmans Wadköping.
Förra helgen var det Örebros tur med ett intressant program om Att kastas från toppen till botten, ett återkommande tema hos Bergman.
Många av Bergmans romangestalter råkar ju ut för just detta, Markurell, fru Ingeborg, Farmor och många andra. På samma sätt gick det för Job i Jobs bok i bibeln, han som drabbades av allt tänkbart elände. Det, menade samfundet, kunde vara ett bra tema för en träff. Man engagerade därför biskop Mikael Mogren, uppvuxen i Örebro, och skådespelaren Pontus Plaenge för högläsning och diskussion på Job-temat i Bergmans romaner.
Efter programmet i den fullsatta Teaterladan i Wadköping var det middag på Elgeriigården, Hjalmar Bergmans morfars hem. En spännande plats, ett av de få trähus som överlevde den stora branden i Örebro 1854. Bergman lekte ofta där som barn och interiörerna ser ut att vara oförändrade från den tiden.
Morfar Elgérus var en framgångsrik entreprenör, färgare till yrket, med en verksamhet som expanderade i olika riktningar, inklusive kemtvätt, som han var en av de första att introducera i Sverige. Spår av den verksamheten hittade jag på väggen i hallen.
Ser stilen lite bekant ut? Det kan bero på att det är Sven Hemmel som illustrerat reklambladet, Ture Sventons illustratör.
Innan vi skildes åt för dagen fick vi en annorlunda Jobs-post av biskop Mogren. I Siljansnäs finns företaget Jobs handtryck. Eva Nordblom är en av deras designers och hon har gjort det här fina påskkortet, som vi fick varsitt exemplar av.
Det märkliga med denna bild är att det är så mycket folk i farten, till och med små barn. Av skuggorna att döma är klockan ungefär fyra en sommarmorgon.
Det innebär också att det känns svårforcerat att ta sig upp till Södermalmstorg. Man kan ju alltid ta Slussbron, i stället, eller ”Guldbron”som den kommit att kallas i Slussen-projektets propaganda. Det blir en rejäl omväg om man kommer från Munkbrohållet, men det är i alla fall ett alternativ till trapporna.
Den mångfiliga motorvägs-liknande bron känns ödslig att gå på och jag är för kort att njuta av utsikten. Räcket sitter precis i ögonhöjd. Om denna bro kan man läsa följande i Wikipedia:
Vi har en bra tvättstuga i vårt hus. Mycket rymlig, maskiner som fungerar, bra torkmöjligheter, stora bord att vika tvätt på och en mangel som jag är förtjust i. (Jo, jag hör till en generation som har svårt för att lägga en omanglad duk på bordet, i den mån jag överhuvud taget använder duk.)
Det finns många förslag till lösningar. Att vira lakanet runt skallen ser jag som en allra sista utväg.
Nu är det fem år sedan sedan corona-pandemin tog fart på allvar för att sedan hålla på, av och till i ungefär tre år. Från de där åren finns mycket som jag hade glömt. Den där känslan av ödslighet, till exempel, som på målningarna av Hopper, till exempel.
I oroliga tider blir motiven stillsammare, verkar det som. Bortsett från ett och annat orosmoln.
Men när det sedan kom på fler vita på bussen, flyttade chauffören skylten som separerade de svarta och vita avdelningarna, så att hennes plats blev ”vit”.
Långt senare skrev hon i sin självbiografi (Rosa Parks, 1992) om hur det ibland framställt som att hon – den där bussdagen – var gammal och trött efter jobbet och helt enkelt inte orkade resa sig och byta plats: “Folk säger att jag inte lämnade min plats för att jag var trött, men det är inte sant. Jag var inte fysisk trött, i alla fall inte tröttare än jag brukade vara efter en arbetsdag. Jag var inte gammal, även om en del tror att jag var det. Jag var 42 år. Nej, det enda trött jag var, var trött på att ge efter.”
Jag har försökt lista ut vilka övriga som brukar hoppa på tåget men det var inte så lätt. Jag tror att det går att hitta dem 
I broschyren Om krisen eller kriget kommer står det bland annat hur man ska göra om det blir elavbrott och inte går att använda toaletten. Möjligheten att spola toaletten hänger ju på att det finns el som pumpar upp nytt vatten till spoltanken.
Att gå på en utställning och se vad och hur andra har skapat piggar också upp. Alltid!
Jessica skulle också ha varit med på bilden men hon försvann någonstans.
