Karin Englund

Katten på bordet

Postat den 8 oktober, 2016 av Karin

Katten på bordet är Pettas-Karins förslag till veckotema denna vecka. Så lägligt, för jag har just återfunnit några foton av vår katt Alexander som var en kär familjemedlem på åttio- och nittiotalen.

När katten är borta dansar råttorna på bordet, heter det ju egentligen. Det stämmer inget vidare på Alexander, för husmusen på landet brydde sig verkligen inte om ifall han var hemma eller ej.

Han var en usel musjägare. Jag försökte lära honom hur man gör. Jag till och med fångade en mus med hjälp av en skokartong, lät honom nosa lite runtom och så gläntade jag försiktigt så att musen kom ut. Den var lite förvirrad och inte särskilt snabb, men Alexander missade ändå.

Till sist klättrade musen upp i gardinen, som en annan kusin Vitamin. Alexander slickade sig obekymrat på tassen och hade verkligen inget med saken att göra.

Alexander ville alltid så väldigt gärna upp på bordet, men det fick han inte. I alla fall inte för sin unga matte och mig.

Redaktör’n, däremot, var lite mer medgörlig. Alexander visste precis vad som gällde. Det var inte ovanligt att han höll redaktör’n sällskap vid frukostbordet, alltså PÅ bordet. Men så fort jag kom in i köket försvann han ner på golvet som en oljad blixt.

Mycket märkligt, för jag hade faktiskt bara sagt åt honom vad jag tyckte om saken. Inga bestraffningar, inga belöningar eller försök till betingningar, bara ett bestämt nedlyft från bordet. Men så var han ju en ovanligt begåvad katt, förstås.

Han tog igen det där med att sitta på bordet när vi var på landet. För utomhus, på trädgårds-möblerna var det helt OK och han visste att jag inte hade något emot det. Här sitter han belåtet och ser sig om. Att jag kommer på trädgårdsgången gör inget. Han vet att han får.

Nästa vecka är veckotemat Idyll (och då skulle jag ju kunna använda bilden med Alexander under farmors äppelträd igen!). De som är med i veckotemat är:

Publicerat i fåglar, Foto, Lördagstema | Etiketter Katt, musjägare | 20 kommentarer

Och hur går det med akvarellandet då?

Postat den 6 oktober, 2016 av Karin

Jotack, jag kämpar på. Målet är att komma bort från det där alltför fotografiska och måla lite friare, mer akvarelligt. Dit är det en lååång väg och det kanske är så att jag måste gå via verklighetsliknande målningar för att komma dit. Inga jämförelser alls, verkligen inte, men nog är det den vägen många konstnärer vandrat.

Så jag börjar acceptera att jag är inne i en hyperrealistisk lärofas. Såhär.

Och såhär.

Publicerat i Att måla, färg, Foto | Etiketter akvarell | 20 kommentarer

Ju flera kockar…

Postat den 4 oktober, 2016 av Karin

Ju flera kockar desto bättre soppa! Visst finns det situationer där det är bra att någon har full koll och bestämmer hur det ska vara, men det finns många fler situationer där det blir både roligare och bättre resultat om var och en bidrar efter förmåga.

Varje år brukar vi fira arbetarförfattaren Johan-Olov Johansson den lördag som ligger närmast hans födelsedag den 12 augusti. Firandet består av att vi ses vid hans barndomshem, som numera råkar vara vårt fritidshus och så blir det musikunderhållning, högläsning av någon av hans noveller, eller kanske till och med en dramatisering av hans texter.

Vi äter smedmat (glödstekt sill och potatis) dricker svagdricka och så blir det kaffe och kringlor. Om någon har varit extra duktig på att främja hans författarskap under året delas Årets mästersmed ut.

Deltagarna är dels medlemmar i Johan-Olov-sällskapet, dels alla andra som har lust att komma och delta. Det kan vara femtio till hundra personer. Och då krävs det många kockar! Det är ett rutinerat gäng som steker sill, kokar potatis, skivar lök, beställer rätt sorts tunnbröd och svagdricka från den lokala handlar’n, bakar kringlor, hämtar bänkar och bord så att det räcker, fixar med högtalare och musikanläggning. Min uppgift är att se till att det finns rena dukar till alla bord och vaser med blommor. Samt att klippa gräset ett par dagar innan.

Förberedelser. Det ska vara olika dukar på borden, sa min mamma. Så var det förr. Man tog vad man hade, överkast, gardiner alla tygstycken som räckte till.

Evenemanget bevakas naturligtvis av lokalpressen.

Det brukar bli en alldeles utmärkt soppa som alla dessa kockar lagar till! I år kunde jag inte delta. Jag hann åka dit en sväng några dagar innan, lägga fram dukar, plocka fram vaser och klippa gräs. Men på själva Johan-Olov-dagen gick det bra ändå. Syrran ryckte in som vikarie och det fungerade alldeles utmärkt alltihop har jag fått mig berättat.

Ju flera kockar… är veckans tema och det är Pettas-Karin som tagit över temarodret. Nästa vecka skriver vi om Katten på bordet. Och här har vi de övriga lördagstemabloggarna:

Publicerat i Böcker, Lördagstema | Etiketter Johan-Olov, Mästersmed | 16 kommentarer

Praktiskt och progressivt…

Postat den 27 september, 2016 av Karin

Designade av Sven-Erik Juhlin

Fräscha plastmuggar och plastkanna.

Plasten kom till Sverige just när vi var i färd med att omvandlas till världens modernaste land. Och fort gick det!

Ut med trasmattor och blommiga porslinskoppar – in med plast. Hygieniskt och modernt.

Och progressivt. Det var liksom bakåtsträvande och mossigt att tycka att plast var vulgärt. Föga anade vi då… Nu har plasten blivit ett globalt problem, inte minst i haven. Tillsammans med utfiskning och temperaturhöjning innebär det ett hot mot livet i havet, och därmed också för livet på land. Här finns en skildring av vad som pågår under ytan. Det är mycket på grund av girighet och slarv som det blir så här illa. Om bara alla tog sitt ansvar, om förpackningsindustrin var lite mer miljömedveten. Om världens alla öldrickande semesterseglare slutade slänga plasten som håller ihop burkarna i vattnet, om de stora kryssningsfartygen kunde sluta att dumpa allt avfall i haven. Om vi alla kunde se oss om lite extra så att vi är säkra på att det inte ligger några plastpåsar och skräpar efter oss i naturen efter picknicken på stranden eller i parken.

När jag efter fyrtio år återvände till välkända platser i östra Kenya var allt sig likt, nästan. Samma rektangulära swahilihus med palmbladstak, samma små stånd längs vägkanten med papaya, mango och bananer. Men det hade tillkommit ett nytt inslag. Längs vägarna och på bygatorna låg något som såg ut som smutsiga snödrivor. Det var sådana där tunna prassliga plastpåsar som går sönder så lätt att det inte är någon idé att spara dem och återbruka. Så de slängs. Nu är det förbud mot sådana på gång i många länder och det är nog en bra idé.

Mitt förhållande till plast är Olgakatts sista veckotema för september. Tack för bra teman! I oktober tar Pettas-Karin över och här är hennes förslag till teman i oktober: Ju fler kockar… Katten på bordet, Idyll, Löften, I väntans tider.

Publicerat i Debatt, Lördagstema | Etiketter haven, miljön, Plast | 28 kommentarer

Veckans tema är ekologiskt

Postat den 23 september, 2016 av Karin

Lördagstemat har blivit ”veckans tema”, och denna vecka är det ekologiskt, enligt Olgakatts förslag.

Vilken tur då att jag formligen vältrat mig i ekologiska produkter på sistone. Så här års kommer kompisar hem från respektive lantställen med hemodlade grönsaker, garanterat obesprutade och så goda!

Och i helgen åt jag lunch på Äppelfabriken på Färingsö, där man också kan musta sina egna äpplen om man har, eller köpa marmelader, chutneys, moser, muster, geléer, safter och glögg. Den alkoholfria äppelglöggen är populär och skulle man vilja ha i alkohol kan man ju lätt fixa det själv. De använder ekologiska råvaror – äpplen, rabarber, hallon och jordgubbar. Sockret är ekologiskt rörsocker.

Gott och vackert och ett trevligt utflyktsmål!

På Färingsö finns också den spännande butiken Juntras Grönt som också är Thailänska restaurang, med rätter gjorda på egna grönsaker, grannens ägg, och annat närproducerat av olika slag.

I butiken kan man köpa obesprutade grönsaker som plockas varje morgon. Diverse kryp hålls borta utan gifter. Fina kryddväxter och massor med blommor finns det också. Jag har aldrig tidigare sett så stora luktärter. Tvåmeters!

Stället är populärt och det är tur att det finns så många sittplatser runtom i den fina trädgården. Den här helgen (24-25 september) är sista öppna helgen för denna säsong. Lägg namnet på minnet för kommande utflykter. Nästa år är det tioårsjubileum.

Och så har vi förstås Bonden egen marknad runt knuten. På Katarina Bangata, på Södermalm i Stockholm är det marknad alla lördagar från den 6 augusti till den 22 oktober.

Här är det lite blandat deltagande, så det gäller att kryssa sig fram mellan stånden och fråga hur det är med det ekologiska.

Men nyskördat, närproducerat och småskaligt är det i alla fall, enligt de regler som gäller för bondens marknad. Ibland tänker jag att det är lättare att hitta ekologiska produkter när man bor mitt i stan, än det ibland kan vara på landet. Men är man lite nyfiken och ihärdig hittar man nog ekologiska varor lite varstans i landet. Det är ju allt fler som inser att det är nyttigare för både kroppen och klotet och dessutom ofta godare.

Lördagstemat har blivit Veckans tema och jag ligger lite efter, tror jag. Hursomhelst är temat från och med i morgon: Mitt förhållande till plast och syntet.

Här är listan på deltagare i veckotemat (tror jag). Säg till om någon ska läggas till eller strykas!

Publicerat i Att odla, Lördagstema, Trädgård | Etiketter Äppelfabriken, Bondens egen marknad, Juntras Grönt | 20 kommentarer

Tiga är guld

Postat den 13 september, 2016 av Karin

Under en av mina vandringar på stan blev jag akut kaffesugen. Slog mig ner på närmaste servering, vid det sista lediga bordet. Just som jag skulle börja dricka mitt kaffe kom ett sms i mobilen. Meddelandet behövde ett omgående svar (barnbarnens frågor är högprioriterade). Det blev ganska många sms fram och tillbaka och och när jag till sist började dricka mitt kaffe såg jag att jag fått sällskap. En man satt mitt emot mig med urdrucken kaffekopp, upptagen av en broschyr. Hur länge hade han suttit där? Borde jag säga något? Svårt att börja när vi suttit där ett bra tag utan att prata. Och för övrigt tilltalar väl en dam inte en främmande herre. Eller är det tvärtom? Hjälp, Ribbing!

Hursomhelst hann jag aldrig säga något förrän han reste sig upp och sa ”Very nice not talking to you!”

Jag började förstås be om ursäkt, prata om barnbarn och förklara att svenskar är lite ouppfostrade, rent generellt. Men han höll upp handen och sa att verkligen inte, han menade det. Väldigt skönt att få sitta tyst en stund! Ja, vad svarar man på det? Jag önskar att jag hade kommit på något fyndigare än ”That’s nice”, men det gjorde jag inte. Såhär i efterhand kan jag förstås tänka mig en massa lämpliga repliker. Gärna något på temat Wittgenstein, han som sa att det man inte kan prata om måste man tiga om.

Jag har ingen bild från tillfället, men när jag såg mig om upptäckte jag att många andra satt likadant. Här är en snabbskiss, som jag gjorde på ett av paren.

Aj då, tjejens stol har bara ett ben! Och killen tycks ha varit på lägenhetsvisning och glömt ta av sig de där blå plasttossorna… Jag är visst lite ringrostig, tror jag. Sånt här höll jag på med hela tiden, förr i tiden.

Publicerat i Okategoriserade | 24 kommentarer

I betraktarens öga

Postat den 12 september, 2016 av Karin

Jag var lite sen i starten med lördagstemat förra veckan och har inte riktigt hunnit ikapp. Här kommer dock mitt bidrag till Olgakatts temaförslag: I betraktarens öga.

Det var det första jag kom att tänka på när jag såg rubriken, så det är möjligt att fler har gjort samma val. Ska bli intressant att se, när jag nu ger mig ut på rundvandring bland lördagsbloggarna, som jag inte riktigt har koll på, men dessa är med (vilka har jag glömt?):

Publicerat i Att tolka, Efterlyst, Livet, Lördagstema | 12 kommentarer

Bara den inte är för ful…

Postat den 9 september, 2016 av Karin

EU har äntligen tagit ett fast grepp om grytlappen. About time! Här använder folk precis vad som helst, dubbelvikta frottéhanddukar, lovikkavantar och jag vet inte vad. En grytlapp ska uppfylla EU-normer på storlek, värmeskyddande egenskaper och – hoppas jag – flamskydd. (Nej, inte flams, FLAM-).

Minns ni EU:s resoluta ingripande mot att folk sover i praktiskt taget vad som helst, som jag skrev om för några år sedan. Det infördes särskilda tulltariffer för plagg som ”på grund av sin beskaffenhet är avsedda att användas som nattkläder” samt möjligen också ” de plagg som till följd av sitt utseende inte enbart, men huvudsakligen, är ämnade att bäras i sängen”.

Nu har man alltså jobbat sig fram till köket och antagit regler för hur grytlappen ska vara beskaffad.

Som tröst till alla som gillar att virka, sticka och sy grytlappar kan jag berätta att det fortfarande är tillåtet. Den klassiska hemvirkade grytlappen är undantagen alla EU-krav, förutsatt att den kan klassas som ”dekorativ hantverksprodukt”. Om man skulle sälja den på någon välgörenhetsbasar eller lokal loppmarknad måste man dock göra klart att den inte är avsedd som personlig skyddsutrustning. Det är viktigt!

Då återstår det knepiga begreppet ”dekorativ”. Men här får man väl göra som med nattlinnena. Skicka en en bild till EU-kommissionen och fråga vad de tycker.

Är den här snygg?

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter EU-direktiv, grytlappar | 21 kommentarer

Samma motiv – många år emellan

Postat den 6 september, 2016 av Karin

Kolla här, jag har hittat en gammal akvarell på samma motiv som jag jobbat med nu. Vilken är äldst, tror ni?

Jo, det är den översta, som jag gjorde som tonåring. Jösses vad jag vågade och vad jag var respektlös mot motivet! Husen är lite smala så det överdrev jag. Träden – äsch, det får räcka med några stycken, det vet man väl hur träd ser ut. En gran, ett par lövträd, sisådär!

Det är det här jag kämpar med nu. Att komma bort från det alltför fotografiska och fånga det typiska, eller det som betyder något för mig. Det går inget vidare. Men det är bara att jobba på och jag beklagar mig inte för jag har ju roligt under tiden.

Motivet är välbekant och ser likadant ut idag som då. Skolvägen. Mitt barndomshem låg bland lövmassorna till vänster i bild. Berget är inte riktigt sådär högt i verkligheten, men det var det när jag var barn – i alla fall kändes det så när man klättrade upp.

Snart ska jag gå på akvarellkurs igen och sedan hoppas jag komma vidare med lite akvarelligare, mindre verklighetstrogna bilder. Här är ett motiv som jag tänker fortsätta med.

Klevgränd heter gränden, där två glada damer är på väg ner mot Götgatan för att shoppa. Till höger i bild sitter två dystra män och begrundar slussenombyggnaden. Glassvimpeln på kiosken är utbytt mot en röd liten flagga – symbolen för motståndsrörelsen mot slussenprojektet.

Det blir ett helt annat motiv på hösten och vintern. Så det återkommer nog i någon form här på bloggen!

Publicerat i Att måla, Att tolka | Etiketter akvarell | 20 kommentarer

Därför odlar jag… inte så mycket

Postat den 4 september, 2016 av Karin

Lördagstemat drar igång igen i höst, tack vare Olgakatt som fixat teman för denna månad. Egentligen började vi i går och temat är ”Därför odlar jag – eller inte.”

Det är en lång historia… Min farbrors trädgård har jag skrivit om ibland.

Han kunde odla han! Här ovanför är han längst ut till höger och på den svartvita bilden bakom plogen. Knappt att man ser honom på färgbilden, men det är han som går böjd i potatislandet. Bilden är från sent femtiotal och rätt blekt vid det här laget. Då levde min farmor och hon blev väldigt orolig om inte potatiskällaren var fylld när vintern kom.

När huset var fullt med folk – minst två vuxna och fem barn – behöves det en fylld potatiskällare. Potatislanden täckte en stor del av tomten.

Men när det så bara var farmor, farbror Erland och faster Valborg räckte det med mindre skördar tyckte Valborg och gjorde potatisuppror. Farmor blev alldeles paff och kom inte på något bättre motargument än att det behövdes potatis till Alice kor. Alice var min pappas syster och hon och hennes man hade bondgård i närheten. ”Jahapp”, sa Valborg ”om Alice behöver potatis till korna får hon väl odla dem själv”.

Och så kunde min farbror ägna sig åt det han egentligen ville göra på tomten: odla blommor. Och det gjorde han med besked.

I stället för potatis blev det fina blomsteranläggningar; stenpartier, azaleasnår och en liljekulle, vackra blommor överallt! När redaktörn och jag tog över stället i mitten av nittiotalet hade Erland varit död i fem år och mot slutet av livet trappade han ner en hel del på odlandet. ”Man ska inte göra mer än man orkar.”

Mycket av hans odlingar överlevde dock. Den här blå bergvallmon, till exempel, klarade sig fram till 2014. Hela grunden för perennrabatten är kvar än idag även om rätt många ömtåliga plantor gett upp. Och i slänten ner mot sjön växer de höstanemoner som han planterade.

Uppdatering 5 sept: Eftersom en del webbläsare inte befattar sig med åäö har jag tagit bort ”blå” i bildnamnet blå bergvallmo. Och så hittade jag en bild till (urblekt) på vallmon från nittiotalet.

Man kan nog säga att jag ärvt lite av farmors inställning och de första åren satte vi också en hel del potatis. Men när jag varje år fick slänga det mesta av potatisskörden frampå vårkanten begränsade vi oss till ett par fåror.

Kryddland måste man ju ha. I år har vi dock vi tillbringat största delen av sommaren i stan och det har inte blivit så mycket odlat överhuvudtaget.

Men vi ändå klarat av att vara självförsörjande med bassortimentet: persilja, basilika, oregano och rosmarin. Den här fiffiga odlingskrukan ger jämn och bra fukt till persiljan. Det syns inte så bra på bilden, men den består av ett tråg nertill och en separat kruka ovanpå det. Man vattnar i tråget och så finns det fiffiga garnstumpar som leder fukten upp i jorden i den övre krukan. Vi har skördat dagligen sen i början på juni och den bara fortsätter att leverera.

Om vi blir självförsörjande när det gäller oliverna är dock mera tveksamt. Vi får väl se. Och inför vintern får nog olivträdet flytta in. Eller? Hur kallt är det egentligen på vintern i de trakter där olivträden växer?

Jag har ingen koll på hur lördagstemagänget ser ut i höst, men det löser sig nog. Återkommer om det!

Publicerat i Att odla, Lördagstema | Etiketter Karlshem, odlingsmöda | 21 kommentarer