”Det är bara en fas”, säger grändgrannen när jag beklagar mig över att jag går åt fel håll med mitt akvarellmålande. I stället för fritt och flödande akvarellistiskt (ja, ja, som Lerin, dårå) blir det mer och mer fotografiskt avbildande. Det är förstås kul det också och grändgrannen säger att jag måste tänka på alla Picassos perioder innan han nådde fram till sitt eget bildspråk. Så jag får väl betrakta det som en fas. 
Jag har målat av en av gatorna i kvarteret på andra sidan Götgatan. Skaraborgsgatan, en liten idyllisk gata som ingen taxichaufför hittar till. Milda fina färger, vackra träd, nästan ingen trafik. Här är första försöket. Lite tråkig. Kompakta trädkronor. Och vad har den där mannen för konstig mössa? Bilen och porten är väl OK. 
Här är nästa försök. Den är för stor för att skanna in, så jag har fotograferat den, vilket alltid är svårt. Färgerna stämmer inte riktigt. Den är färgstarkare i verkligheten. Här är en del av målningen skannad. 
När jag var halvvägs upptäckte en skuggbild nere i högra hörnet. En gestalt som jag inte målat satt där på trottoaren. Det var bara att lägga i lite färg, nåja, lite grått och brunt i alla fall, så satt hon där med sin mugg. Så här såg det ut när målningen var halvfärdig.
Var och en som är någorlunda hemmastadd i våra kvarter inser att det är en väldigt dålig plats att tigga på, eftersom det är en ovanligt otrafikerad gata. Men målningen ville ju ha det så och då fick det bli så. När man målar akvarell har man inte så mycket att säga till om.
