Från andra sidan havet

Postat den 6 oktober, 2019 av Karin

Här ser man lapis lazuli-stenen i en fin liten skål från 1500talet

Ultramarin har jag länge tänkt att det betyder intensivt marinblå, med ”ultra” som ett förstärkningsord, alltså som i ultrastark eller ultrasnabb. Men det är en annan slags ytterlighet det handlar om, insåg jag när jag häromåret lärde mig vad det heter på franska: bleu d’outre mer, det vill säga blått från andra sidan havet. Från början var det den dyrbara stenen Lapis Lazuli som man använde för att framställa den ultramarinblå färgen. Det fanns i Afganistan, som ju ligger bortom Medelhavet, från Frankrike sett.

På 1800-talet kom man på hur man gör samma blå, eller till och med starkare blå nyanser genom olika lerblandningar och bränningar.

Numera är det väl knappast någon som använder lapis lazuli-kross till att måla med. Utom jag, dårå … När jag letade efter jordfärgen sienna (den naturliga varianten, i stället för de syntetiskt framställda)  hittade jag Ottossons färg i Genarp, i Skåne.  Och har man sett – de hade även en lapis lazuli-färg!

Turligt nog hade jag en Skåneresa inplanerad och min Skånekompis tvekade inte att köra hela vägen från Hässleholm till Genarp, för att jag skulle få besöka färgfabriken.

En veritabel godisbutik. Och en kunnig och entusiastisk färgmakare i färgmakeriet. Kul med en svensk tillverkare av akvarellfärger!

Vi diskuterade om jag skulle köpa lite gummi arabicum och pigmentpulver och ge mig på att blanda till akvarellfärgerna själv, men hans skildring av processen fick mig att tveka. Det är inte lätt att få det rätt och det händer ofta att man missar temperaturen när man smälter gummit och då går det inte att rädda.

Så det fick bli färdiga akvarelltuber i stället. Intressanta bekantskaper!

Lapis lazuli-färgen är mer grå än blå, eftersom den är från den så kallade tredje tvätten. Första tvätten är blåast (och väldigt dyr!),  den sista är mer gråblå. Den är också mer genomskinlig än de första omgångarna och ger ett fint skimmer som är svårt att få fram på annat sätt.

Det är alltid lika spännande att utforska nytillskotten i färglådan. Här är några exempel. Den första är en irgazin-gul som som har en enorm spännvidd från kraftigt gröngul till ljusaste ljusa gult. På bilden ser den lite gråare ut än i verkligheten. Den är kul att blanda med andra färger eftersom den bidrar till intressanta granuleringar, eller krackeleringar. Tillsammans med den pariserblå vet man aldrig vad som kan hända! Eller med den gryniga utramarinblå, som i blandningarna under den gula.

De två översta blå till höger är Ottossons ultramarin och Winsor & Newtons. I mitten ser man den blågrå Lapis lazuli, bredvid sienna från Ottossons och W&N. De blå längst ner till höger är kobolt från Ottossons, respektive W&N, där Ottossons är en mycket färgstarkare och ”renare” blå.

OK, då är det bara att sätta igång och måla något också. Återkommer om det blir något resultat som jag vågar visa!

7 oktober. Sisådär, ett första försök med nya färgerna. Det tar ett tag att bekanta sig, men det ska nog gå.

Publicerat i Att måla, Att översätta, Att resa, Att tolka, färg | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Men IKEA då! Eller … ehum, aha!

Postat den 23 september, 2019 av Karin

Jag köpte en soffa på IKEA för ett tag sedan och fick den hemlevererad helt enligt plan. Packade upp, kollade innehållslistan och allt verkade vara med. Men när jag packade upp det lilla paketet med soffbenen var det nåt som inte stämde.

Jag kollade monteringsanvisningarna för att se om det eventuellt var så att ett av soffbenen faktiskt ska vara avvikande. Men det fanns inget som tyder på det. Det ska vara två hål i alla benen.

Ååååkej, då är det bara att ringa IKEAS kundservice, som jobbar på så fort dom kan och jag behåller min plats i kön.

När jag kom fram dividerade vi lite hit och dit och deras datasystem imponerar. Det tog ingen tid alls att hitta mitt kvitto och alla fakta kring köpet.

Jag skickade över en bild på de fyra benen och kundservicepersonen sa bekymrat att sådär ska det ju förstås inte vara.

– Vi skickar ett nytt ben!

Jaha, då slänger jag väl det här, tänkte jag och tog upp felaktiga benet. Eller kanske jag ska göra en ljusstake av det? Jag vände och vred lite på det och har man sett! Uppochnervänt (dvs egentligen rättvänt) såg det ut precis som de andra tre, med två hål på rätt ställen. Först kände jag mig lite dum i huvudet, men sen tänkte jag att IKEA ändå är lite medskyldiga. Både för att ha packat ett av benen åt fel håll, men framförallt för att inte kunna komma på den enkla lösningen i kundservice.

Jag satte ihop soffan, gjorde ett försök att ringa kundservice igen för att stoppa det femte benet, men kom inte fram. Så glömde jag det hela tills extrabenet dök upp nyligen. Dessvärre blir det ingen ljusstake av det, för jag glömde det på bussen.

Publicerat i Att tolka, bostad, otur | Etiketter , | 10 kommentarer

Trädkronor, taggbuskar, timjan och salvia

Postat den 19 september, 2019 av Karin

Att måla grönska är svårt. Mycket är inte grönt alls och det som är grönt fångar man inte så lätt. Många akvarellister saknar gröna färger i sina lådor, eftersom det oftast blir bäst att blanda till färgen: gult och svart, obränd sienna och kobolt, alla gula nyanser med alla blå.

Här har jag försökt måla trädkronor som bildar ett tak. Well, trädkronorna funkar kanske, men resten blev lite si och så. Nytt försök med lövmassor.

Nä, det blev ju lite galet. För mycket vatten, för mycket spret och hopflyt. Gula fläckar (Turners yellow) som inte passar in. Ser mer ut som blommor i ett buskage… OK, då vänder vi på den, lägger till lite öar och vips har har det blivit korsikansk buskvegetation i stället. Le Maquis, kallas den, eller maccian, den ogenomträngliga muren av taggiga buskar längs vägarna och vid foten av de korsikanska bergen. Den som också innehåller en massa doftande undervegetation, som timjan och salvia. Dofter som fick Napoleon att alltid längta hem till Korsika.

Här funkar spretet bättre än när det skulle föreställa lövmassorna i ett par ekkronor. Bäst att låta färgerna få som dom vill.

Uppdatering 20 september: Jag fick via mail en fin kommentar till detta.

Publicerat i Arga akvarellisten, Att måla, Att resa, färg, Natur | Etiketter , , , , , | 12 kommentarer

Jaha … nähä … inga nya insikter. Det var ju dystert

Postat den 15 september, 2019 av Karin

Jag har någon slags statistik kopplad till den här bloggen. Där kan man (om man kommer ihåg hur man gör) gå in och kolla hur många som varit på besök.

Alltsomoftast designas den där statistiksidan om och jag hänger inte alltid med i svängarna.

Utöver besöksstatistiken kan det dyka upp mystiska knappar som jag inte förstår mig på, eller som uppenbart handlar om säljrelaterade frågor, vilket ju inte är aktuellt i mitt fall. Men en rubrik som verkar betyda ”intelligensanalys” måste jag såklart utforska och då hamnade jag på denna sida och undrar: Va? Vad är det frågan om??

Min blogg är kanske inte så djupsinnig, men detta tycker jag ändå är en direkt förolämpning.

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Ord, otur | Etiketter , | 12 kommentarer

Och bilen går bra?

Postat den 4 september, 2019 av Karin

Så här års återsamlas man för det mesta i sina basläger och habitat, efter sommarutflykter åt olika håll.  En vanlig fråga när man återses i början av september är: ”Och hur har sommaren varit?”

Ofta anpassar man ju svaret lite efter person och situation och i år har jag blivit bra på att välja svarstyp rätt omgående. När det är knappt om tid blir det: ”Lite blandat, Dalarna, Gotland och stan; barn, barnbarn och akvarell. Och du?”

Om det finns tid för följdfrågor och diskussion blir det: ”Ganska otursförföljd. Trasig fot, tillskrynklad bil, avbiten halv kindtand och – som final på sommaren – en vattenläcka i nya lägenheten.” (Ja, jag har flyttat igen, denna gång till Skarpnäck.) Så nu ska jag evakueras under den tid som det tar att riva kök och badrum, torka och återställa. Tre-fyra månader säger byggfirman.

Synd, för jag stortrivs i nya lyan. Gång och cykelavstånd till barn och barnbarn. Sju minuter med cykel till en finfin badplats. Nära till Nackareservatet, Orhem, Söderbysjön och andra trevliga platser. Två minuter till tunnelbanan. Trevlig gård. Alldeles lugnt och tyst om nätterna.

Så här såg det ut vid Lilla Flatenbadet häromkvällen.

Nu drar reparationerna i lägenheten i gång nästa vecka. Bilen är redan på sjukhus och blir klar nästa onsdag. Tanden är hoplappad. Foten är röntgad och en tå är bruten, men inga mellanfotsben. Det får bli lite sjukgymnastik och bra skor framöver.

Och ni då? Hur har sommaren varit?

Publicerat i bostad, Livet, otur | Etiketter , , , | 30 kommentarer

Vi vann!

Postat den 31 augusti, 2019 av Karin

När jag nu får vara med igen på Facebook, hittar jag en hel del intressant. Som den här bilden till exempel, som jag hittade i en sådan där ”Vi-som-kommer-från”-grupp. Horndal i detta fall. Så kul att se. Och en bild som denna engagerar gruppen och nu är alla identifierade utom möjligen en.

Själv står jag i bakre raden i mitten. Någon ishockey-karriär blev det dock inte; matchen var mer tänkt som en muntration och vi spelade mot ett herrlag med seniorer. Att flickor skulle spela på allvar fanns liksom inte som ett alternativ. Vi vann, vill jag minnas.

Publicerat i Foto, historia, Livet | Etiketter , , | 25 kommentarer

Utslängd – insläppt

Postat den 26 augusti, 2019 av Karin

Sedan ett tag har jag varit utslängd från Facebook. Det har fungerat ibland, men så fort jag gjort något (kommenterat, lajkat, försökt lägga in en bild osv) har den här irriterande rutan kommit upp.

Sedan har jag inte kommit vidare. För ett tag sedan kom jag på att det kan bero på att jag blockerar alla annonser.

Med Facebook-logik är det ju rimligt: ”Du kan använda Facebook gratis eftersom det finansieras med reklam. Om du inte vill se reklamen kan du inte använda oss.”

Så nu har jag låtit reklamen flöda ett tag och jag verkar vara tagen till nåder igen. Än så länge är det en teori, eftersom jag inte är så flitig på FB, men jag har i alla fall lyckats kommentera några gånger utan att bli stoppad.

Ibland kan ju reklamen dessutom ha lite underhållningsvärde. Den här knasiga översättningen av en annons från ett nederländskt flygbolag till exempel. Efter att ha jobbat några somrar som färdledare i outhärdliga uniformer trodde jag först att det stod: ”Det är vår blå uniform som gör att vi inte står ut.”

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Språkpolisen | Etiketter , , | 10 kommentarer

Tack, nu jag förstår!

Postat den 31 juli, 2019 av Karin

Det har varit bokdagar i Säffle (en utvidgning av bokdagarna i Dalsland) och Sara Lövestam pratade om sina böcker, men mest om sitt älsklingsämne grammatik.

Hon är enastående bra på att få en att inse att fullständigt självklara saker kan vara väldigt konstiga om man som invandrare ska lära sig svenska. Ta vår ordföljd. Jag har aldrig någonsin tänkt på att vi har en underlig ordföljd, men det har vi.

Titta på de här enkla meningarna: ”Här sitter jag” och ”Nu äter jag”. Verbet på andra plats i meningen. Försök att översätta till engelska med samma ordföljd: ””Here sit I.” ”Now eat I.” Det går ju inte! För dem som lär sig svenska är det naturligare att säga ”Nu jag äter”, oavsett vilket språk de kommer från. Sara beskrev hur det krävs övning, övning och övning just på verbets placering i huvudsatser. Om man börjar med plats eller tid ska verbet alltid komma tvåa.

När hon gnuggat in detta hos sina elever med övning på övning utbrister de till sist lyckligt:”Tack Sara, nu jag förstår!” På Youtube finns ett klipp med hennes beskrivning av detta. Lyssna gärna på hela föreläsningen. Just ordföljden kommer ungefär 17 minuter in i filmen.

Publicerat i Att läsa, Att översätta, Att skriva, Böcker, Ord, Språk | Etiketter , | 17 kommentarer

Månminnen

Postat den 20 juli, 2019 av Karin

I dag är det gott om månlandningsminnen i medierna. Denna blogg vill ju inte vara sämre, även om mitt månlandningsminne är flyktigt – någon minut bara – och kanske inte så värst spännande. Jag gick på någon av de centrala gatorna i Dar es Salaam, Uhuru Street eller kanske det var Lumumba street. Där fanns en radio- och TV-butik. Det fanns knappast några TV-apparater alls i Tanzania på den tiden, men i butikens skyltfönster fanns en en svart-vit TV med flimrig bild, uppkopplad via parabol och satellit.

Eftersom det stod en liten folksamling framför butiken stannade jag till och fick veta att det var månlandning på gång. Men kunde skymta en klumpig figur som baxade sig ut ur en trång dörröppning. Åskådarna diskuterade nyttan av detta och verkade vara tveksamma till om det verkligen var värt pengarna och eventuella människoliv. Jag gick vidare och missade alltså de berömda första stegen på månen.

Nyttan av månfärderna diskuteras fortfarande och personligen tycker jag kanske att den här bilden (som jag lånat av NASA) är bästa resultatet. Bilden på Jorden tagen från Månen. Den ser ut som en sådan där extra fin marmorerad glaskula där ute i rymden och det är klart att vi måste vara riktigt rädda om den, sas det då. Och så sägs det nu …

Utöver rymdfarkosttekniken och alla komplicerade koder och programmering som det krävde, är det nog stenarna som astronauterna hade med sig hem som varit intressantast för vetenskapen.

Där går det att läsa av månens ålder och kanske också dess ursprung. Troligen består den av bitar från en föregångare till Jorden. Bitarna slets loss vid en kollision och så klumpade de ihop sig till vår måne. Eller nåt. Det är ännu så länge en teori, så det kanske inte är något man ska lägga på minnet. Men ungefär 4,5 miljarder år är den i alla fall, det är man rätt överens om, på ett par hundra miljoner år när.

Publicerat i Att resa, Att tolka, Debatt, historia, Natur | Etiketter , | 8 kommentarer

Byskvallret sprider sig

Postat den 30 juni, 2019 av Karin

Undrar om huset känner sig lite försummat. Vi brukar vara här på midsomrarna, men i år blev det Stockholm i stället. Och det var ett tag sedan jag klippte gräset. Låt oss säga att det är mitt bidrag till humlornas och binas överlevnadschanser.

När jag kom hit blev jag förvånad att gräset kan bli SÅ högt. Sittgruppen framför huset var till hälften gömd och lilla paviljongen omgiven av mer än meterhögt gräs.

Så här högt gräs klipper man inte med gräsklippare egentligen. Men vad ska en stackar fattig flicka göra? Slå med lie vågar jag inte, ovan som jag är, för då kan man drabbas av liekärring och det är inte kul. Så det fick bli gräsklipparen i alla fall. Först en gång på högsta klippläget åt ena hållet och sen åt andra hållet. Och sen tre hack lägre också åt två håll. Det tar tid, men det går. Ett par timmar senare var delar av tomten framkomlig utan akut fästingrisk.

Och titta här! Jag tror att den blålila blomman kallas byskvaller, för att den sprider sig så snabbt. Jag har varit mycket tveksam till om det verkligen är den blomman, eftersom den snällt har hållit sig till samma lilla tuva i alla år.

Men nu! Nu poppar den upp lite varstans och jag inser att den inte haft en chans tidigare år, eftersom vi klippt gräset och bara lämnat just den där lilla tuvan där den brukade finnas. När den fått hållas utan gräsklipparens inblandning blir det så här. Jag låter dem stå kvar. Jag gillar byskvaller.

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Trädgård | Etiketter | 21 kommentarer