Ibland har jag otur när jag tänker. Hinner jag dessutom säga högt vad hjärnan tänkte när den tänkte fel – ja då kan man bara hoppas på medmänniskornas förståelse och överseende.
Bilen har fått på sig sina sommardäck och förr i tiden brukade vi anlita däckhotell, för det är ju smidigt att bara stanna till och få däcken bytta och de inaktuella däcken undanlagda till nästa säsong. Men det är rätt dyrt, så i besparingssyfte har jag numera däcken i boden och tar med dem till verkstan när det är dags. Detta berättar jag för att jag tror att det kan vara en delförklaring till min hjärnas kortslutning i samband med däckbytet.
Jag lassade alltså in sommardäcken i bilen, körde in till verkstan och hystade över bilnyckeln på behörigt avstånd (eftersom jag i princip har utegångs- och umgängesförbud) och berättade att sommardäcken låg i bilen. Så kom jag – eller min hjärna, då – på att jag ju inte har några däck förvarade på det här stället numera. ”Men dom andra däcken då, dom måste ni ju också ha!” Undslapp det mig, samtidigt som jag insåg hur korkat det var. Verkstadskillen var snabbtänkt, log lite snett och sa: ”Dom sitter väl på bilen, ser det ut som.” Jag log glatt, lade huvudet på sned och kollade på bilen och sa: ”Jamenvisstja, vad bra!”
Och så var det dagens akvarell, på samma tema, litegrann. Det blir monokromt igen och jag fick för mig att jag skulle göra nåt med motljus: ljusa stammar längst bak och gradvis mörkare framåt. Det blev lite stelt, kan man väl säga, med grenar i onaturliga vinklar. Så då gjorde jag som en klok akvarellärare sagt: ”Om man gör något dumt kan man testa att upprepa det så det ser ut som att det är meningen.” Så det gjorde jag.
Det skulle kunna vara ännu fler grenar, tycker jag nog att det ser ut som.
En konstnär som jag gärna återvänder till är (var) Liu Shouxiang, från Wuhan i Hubeiprovinsen i Kina. Han dog för ett par veckor sedan det är så sorgligt att tänka sig att denna makalösa akvarellist och vänlige man (som det verkade av de filmsnuttar jag sett) inte längre finns.
