Bra å ha

Postat den 18 september, 2025 av Karin

När man tvättar treglasfönster ska man se upp så att fönstret man jobbar med inte stängs. För då kan det hända att de yttersta två lagren fastnar i fönsterkarmen och då går det innersta bara att öppna lite grann.

Det beror på att de tre fönsterbladen är hopskruvade från ytterbladet och inåt. När de är isärskruvade är det bara det innersta som har ett handtag, men det kan man bara dra inåt några centimeter om två yttersta kilar fast sig i karmen. Det blir det bara en liten, liten glipa, mellan dem och det innersta fönsterbladet. På bilden är de lyckligt förenade igen, alla tre.

Om fönstret intill hade öppnats åt andra hållet hade det varit lätt som en plätt att putta upp fönstret utifrån, men nu hade jag inte tillräckligt långa armar för att klara det den vägen. Efter många fruktlösa försök att lirka loss de yttersta två fönsterbladen (kniv, skruvmejsel, kraftig tejp, liten sugkopp) funderade jag på alternativa lösningar. I sådana lägen blir min hjärna rätt kreativ, men fungerar dessvärre mer som en dåligt fostrad schäfervalp. Full av påhitt, inte alltid så väl genomtänkta.

Om jag till exempel klättrar ut på balkongräcket och puttar in fönstret utifrån – det borde väl funka?

Jo det hade det kanske gjort om det inte varit lite för långt emellan räcket och fönstret.

Möjligen hade det gått om jag varit lite mer välgymnastiserad och kunnat hänga i räcket med armarna och slänga upp benen på fönsterblecket och putta upp fönstret med foten, men det kunde jag inte.

Men cykeltaket då? Det finns ju ett tak över cykelstället under fönstret. Visserligen är det för långt ner, men om jag ställer en stege på taket …

Medan jag funderade på vilken väg jag skulle ta för att komma till taket (från marken med hjälp av stegen, eller från balkongen, också med hjälp av stegen) började mitt bättre jag tvivla på idén; plåttaket går kanske sönder.

Jag tänkte som Nalle Puh, när han bumpades utför trappen av Christofer Robin, trappsteg för trappsteg: ”There must be a better way.”

Så jag återvände till fönstret, utrustad med mina bästa verktyg. Jag behövde uppenbarligen skruva ihop de två yttre fönsterbladen, för att sen kunna öppna båda inåt. Men det fanns ingen chans att jag skulle använda en skruvmejsel i den smala springan mellan det inre bladet och de andra två. Jag borde ha haft en sån här manick, men det hade jag inte, för den ligger många mil härifrån. Det är en böjlig bitshållare till skruvdragaren, som löser de flesta problem.

I stället lyckades jag peta in skruvarna på rätt plats och med en liten plattång lyckades jag tvinga in skruvarna genom att skruva från sidan i den minimala öppningen. Sen gällde det att få upp de där två trilskande, hopskruvade, fönsterbladen, trots att de saknade handtag. Det löste jag genom att göra en ögla av ståltråd som jag lirkade runt ett av skruvhuvudena och då kunde jag dra inåt så att fönsterbladen äntligen lossnade.

Ståltrådsrullen stoppade jag i fickan och när jag kom ut på gården såg jag att askkoppen utanför ingången hade lossnat. Igen.

Det verkar som om fästet gett upp för gott och då är en rulle ståltråd bra å ha, som provisorium.

En ännu bättre idé vore, enligt mig, att ta bort den där askkoppen för gott.

Publicerat i Livet, När det skiter sig, Planering, Vardagsedge | Etiketter , , | 9 kommentarer

Vi som hade så trevligt!

Postat den 9 september, 2025 av Karin

Min fysioterapeut – det som förr hette sjukgymnast – har gjort slut med mig. Sist vi sågs sa han: ”Vi ska nog inte träffas mer.” Först ville jag protestera och tänkte att så kan han väl inte göra! Vi har setts regelbundet sedan mars och liksom vant oss vid varandra. Men om jag rannsakar mig själv inser jag att jag betraktat honom som min personliga tränare och en sån vill man ju behålla, för att få fortsatt pepp och feed back.

Han motiverade sitt beslut med att jag verkar fatta vad jag behöver göra för att hålla kroppen i form och dessutom gör jag det – ja då  har han gjort sitt. Det har han kanske rätt i. Denna sommar har jag legat i med övningarna som jag bör göra för att bygga nya muskler eller stärka dem som tog stryk när jag gjorde en luftfärd i tunnelbanan för … för, jösses, mer än ett år sedan!  Sådana där övningar kan vara mördande tråkiga, men det underlättar om man har en kuperad tomt som kräver skötsel.

Det är många muskelgrupper inblandade när skottkärran (som skymtar framför däcket) går i skytteltrafik uppför och nedför slänten.

Balansövningarna klarar jag genom att stå i den mycket ojämna slänten och rycka upp lupiner med rötterna.  Jo, ibland har jag ramlat baklänges när de släpper taget, men inte särskilt många gånger.

På stora delar av tomten får gräset växa högt, men även en äng mår bra av att slås frampå sensommaren. Här försökte jag med lie, men det gick inget vidare. Det finns snedgående muskler på ryggen som sällan har bråkat med mig. Men nu protesterade de, så det fick bli trimmer i stället. Det blev ganska tufsigt och trist när jag samlade ihop allt hö, så jag kompletterade med gräsklipparen, den som inte har något driv, utan måste skjutas med muskelkraft.

Alla muskelgrupper fick sitt, men så är det de där rörelserna i sidled som också är viktiga. Det löste jag genom att hoppa i sjön med jämna mellanrum och simma och köra lite vattengympa.

När vi skildes åt, min fysioterapeut och jag, sa han: ”Du har byggt bra med muskler i sommar. Men nu har du en jättesvår uppgift framför dig. Att fortsätta under vintern. Det ÄR inte lika kul med gym och inomhusbassänger, men något måste du hitta på.”

Suck. Han har så rätt. Jag känner redan hur jag gistnar som en gammal eka som ligger på land. HUR ska jag klara av att behålla muskelstyrkan under vintern? Tacksam för tips!

Publicerat i Livet, Planering, Trädgård, Träning | Etiketter , , , | 7 kommentarer

Får man göra så?!

Postat den 29 augusti, 2025 av Karin

I staten Washington bekämpar man just nu en omfattande skogs- och gräsbränder, de mest omfattande i USA hittills i år. Fem brandkårer jobbar hårt med att få bukt med elden och volontärer från närområdet deltar. Nyligen ingrep ICE (Immigration and Customs Enforcement), inte för att hjälpa till att släcka branden, som man skulle kunna tro, utan för att kolla om det bland brandmännen fanns några som de kunde utvisa.

Under tre timmar kontrollerade de brandmännens identitet och hindrade dem från att jobba. Två som inte kunde visa upp ID-kort arresterades och fördes bort, utan möjlighet att prata med sina chefer eller familjer.

Jag har sagt tidigare att det liksom inte är någon idé att skriva om allt skrämmande som händer i USA. Innan man hämtat sig från en chock, kommer nästa. Så, därför försöker jag ransonera inläggen på temat, som annars skulle kunna bli dagliga blogginlägg.

Det kan vara en bra idé att lyssna på P1:s USA-podden, en gång i veckan, för där får man ganska komplicerade skeenden förklarade på ett begripligt sätt. De sorterar och ser till att ta fram det som är relevant. I onsdagens program berättade de om hur en statistikchef på arbetsmarknadsdepartementet fått sparken. Siffrorna, som ingen kan bestrida, misshagade presidenten. Riksbankschefen ligger också illa till, men är svårsparkad, rent formellt. Då har i stället en person i riksbanksstyrelsen kickats, på mycket oklara grunder. Och så vidare.

Det framstår allt tydligare att presidentens ambitioner är att samla all makt. På sitt vanliga sätt hänvisar han till att många skulle vilja se en sådan ordning, folk skulle nog egentligen vilja ha en diktator. ”Many people have told me …”

Republikanska delstater funderar på att göra som Texas och rita om valkretsarna så att det blir fler republikanska representanter i kongressen, det som kallas Gerrymandering. ”Får man göra så?!” undrade ett barnbarn upprörd, när vi diskuterade detta. Nej, verkligen inte. Valdistrikten ska enligt konstitutionen justeras vid behov vart tionde år, när befolkningsstatistiken publiceras. Det skedde senast, om jag förstått rätt, 2021.

Uppdatering: Och på nyheterna i kväll fick vi veta att USA:s chef för smittskyddsinstitutet fått sparken, eftersom hon, till skillnad från hälsoministern, anser att det är bra att vaccinera barn mot mässlingen.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Planering, Politik, USA-val | Etiketter , , | 12 kommentarer

Ovan i stan

Postat den 22 augusti, 2025 av Karin


Tillbaka i huvudkommunen efter en sommar i och vid sjön. Fortfarande 20 grader i vattnet när jag lämnade den efter en sista simtur i förrgår.

Grönt eller rött ljus spelade ingen roll, bilen stod kvar oavsett.

Det känns lite ovant och annorlunda med stadslivet. Brukar det verkligen vara så här mycket folk på stan?

Och varför kör aldrig den där bilen, trots att det är grönt ljus, undrade jag när jag stod och väntade på att gå över Östgötagatan. Till sist blev orolig att det hänt chauffören något och gick fram till bilen. Den var tom och när jag såg mig om upptäckte jag att gatan var avstängd helt och hållet för biltrafik. Den där bilen var bara parkerad så där, mitt i gatan. Lyckligtvis gick det ändå att krångla sig fram till Hammarströms fisk, stans bästa fiskaffär.

Eftersom det är planeringsdagar på förskolan så här års fick jag också en chans att hänga med treåringen, Lilla T. Han behöver sova en stund mitt på dagen och då har det fungerat bra i sommar med sovpromenader i vagnen. Men det är skillnad att gå på småvägar på landet och på gatorna i stan. Han är – liksom jag – ovan vid stadslivet och för honom, som älskar bilar, är varje fordon intressant och måste kommenteras. När jag såg  en skylt om bilfri gata svängde jag därför in där och kollade skylten lite extra att det verkligen var bilfritt så dags. Samtidigt kom en bil in på gatan, föraren saktade in, lutade sig ut genom det öppna fönstret och ropar: ”Se inte så sur ut. Jag bor här och får köra här!” Ingen idé att försöka förklara att det var skylten jag tittade på, så jag svarade bara: ”Sorry men jag har sådana ögonbryn. Peace and love!” Det verkar ha skrämt honom ordentligt för jösses vad han gasade sig ur situationen!

Men i övrigt har det varit trivsamt att komma tillbaka till stan. Folk är i regel hjälpsamma och trevliga och mina försummade krukväxter gav mig ett oväntat välkomnande.

Jag hade oroat mig lite för krukväxterna, eftersom det varit si och så med skötseln och vattnandet under sommaren. Men det verkar som om en smula vanvård är precis vad de längtat efter. Alla mådde förhållandevis bra och den här orkidén, som bara blivit kvar något år efter att jag trodde att den blommat ut för gott, den bestämde sig plötsligt för att blomma igen. En trevlig överraskning, när jag hade förväntat mig vissna och ledsna växter.

Publicerat i Att odla, Att tolka, Livet | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Johan-Olov? Vem är det?

Postat den 14 augusti, 2025 av Karin

En av de sista fasta hållpunkterna på sommaren är Johan-Olov-dagen, då författaren Johan-Olov Johanssons födelsedag firas en lördag så nära hans födelsedag, den 12 augusti,  som möjligt.

Idag är han väl en av Sveriges mest bortglömda författare, men på 1940- och 50-talen var han extremt populär, inte minst genom radio-uppläsningar av sina noveller.

Han är fortfarande läsvärd och hans noveller om livet på en bruksort i södra Dalarna är intressant samtidshistoria.

Om vädret tillåter hålls Johan-Olov-dagen vid hans barndomshem, dvs vårt Tvåbo. Så även i år. Årets program var en bokpresentation och en teaterföreställning.

Annika Hansson berättade om sin bok om morfadern Georg Holmgren, samtida med Johan-Olov, medlem i samma fackföreningsstyrelse och – till skillnad från Johan-Olov – kvar i Horndal under storstrejken 1909. Annika skildrade de dramatiska händelserna i Horndal under storstrejken, med både polis och militär utkommenderade. De strejkande hade många sympatisörer som reste till i hundratal.  Horndal kunde ha blivit ett Ådalen, om inte Arbetarbladets redaktör, Fredrik Ström, ingripit och varnat för handgripligheter, som stenkastning. Han påminde om att militären var där, skarpladdade.

Sedan fick vi en dramatisering Johan-Olovs novell Änglaknäpp, där kampen står mellan smeden Bjurbäckens kärlek till sin hustru och till fiolen, som dömts ut som ett djävulens instrument, en djävulsplanka, till skillnad från de gudomliga guitarerna.

Skådespelaren Lars Hjertner som är ordförande i Johan-Olov-sällskapet lyckades spela alla rollerna på ett övertygande sätt, såväl Bjurbäcken, som hans hustru och den domderande och fiolhatande pastorn.

Här berättar Annika om sin bok, utan att veta att hon också ska få sällskapets utmärkelse, Årets mästersmed.

Och så bjuds det på fika förstås, med kringlor, kakor, tårta och en chans att prata med bekanta som man inte sett på ett tag. En trivsam tillställning i all sig enkelhet!

Publicerat i Böcker, Bygden, Debatt, historia, Politik, Porträtt | Etiketter , , , | 13 kommentarer

Man gör en liten pöl …

Postat den 5 augusti, 2025 av Karin

”Hur var det på blomstermålarkursen?” frågar en kompis. ”Riktigt lärorikt!” svarar jag och tänker samtidigt att javisstja, det var ju blommor vi målade. Mest handlade kursen om tekniker, pigmentegenskaper och vilka konster man kan få det olika färgerna att utföra.

Man gör en pöl, eller våt fläck med vatten på akvarellpappret och duttar i en färg. Sen får den sköta sig på egen hand en stund. Sen duttar man i en färg till och lutar pappret lite och då har man en tulpan, med stjälk. Eller två.

Här har ett par transparenta färger fått jobba: röd alizarin (med lite gult i för att mjuka upp) och gul quinacridon. Så långt är det ju rätt lätt, men sen ska man tillämpa detta i storformat och tänka på hur olika färger trivs med varandra och vilka som är aggressiva och sticker iväg och ockuperar grannfärgerna och vilka som är transparenta och passar till ett extra lager när man vill ha en annan nyans på en del av målningen, eller över hela och hur kompositionen funkar och…  Som vanligt alltså, mycket att hålla reda på!

Metoden med en blöt fläck funkar såklart med nästan alla blommor, utom vita, till exempel margeriter, som jag gick bet på. Där är det bakgrunden och grönskan som ska måla sig själv; blommorna får uppstå genom att man inte målar dem.

Vallmo och pioner är betydligt lättare, även om det känns ovant att måla så stort. Båda målningarna här nedanför är drygt en halvmeter på bredden, respektive höjden.

Pionerna ska jag jobba lite mer på, alternativt börja på en ny målning.

Utsikt från den stora terrassen på kursgården.

Så lyxigt att inte behöva tänka på något annat än att måla hela dagarna och att se till att hinna ta en simtur innan middagen serverades. Vi deltagare var överens om att det var en välbehövlig vila framförallt från ett alltmer deprimerande nyhetsflöde (som vi ändå var tvungna att diskutera mellan varven – något annat är ju inte möjligt). En påminnelse om hur privilegierade vi är som lever i ett fredligt fungerande land, fortfarande med mycket tillit mellan människor.

Fjorton personer, de flesta nya för varandra, kan tillbringa fem dygn tillsammans kring ett gemensamt intresse och samarbeta, uppmuntra varandra och även diskutera politik från olika utgångspunkter utan att bli osams. Det är därför jag alltid hävdar att studiecirklar, kurser och hobbyverksamhet kring vilket intresse som helst är en viktig del av demokratin.

Publicerat i Blommor och bin, Debatt, Livet, Planering, teknikövning | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Finns Nisse Håkansson från Håkanstorp? I så fall har jag honom att tacka för mycket.

Postat den 30 juli, 2025 av Karin
Kamelresan

Jag tänker ofta på Nisse Håkansson i Håkanstorp. I en barnbok som jag läste för mycket länge sedan lyder inledningsmeningarna så här, om jag minns rätt:

”Nisse Håkansson i Håkanstorp satt på kökstrappan och åt sirapssmörgås. Han tyckte väldigt illa om sirapssmörgås, men nu satt han där och tränade för han gillade inte att det fanns saker som han inte tycke om.” Fritt återgivet ur mitt minne, som läste boken på 1950-talet. Den meningen tog tag i mig. Det är klart att det är hindersamt att det finns maträtter och annat som man inte tycker om. Krångligt och mindre utbud. Bra att träna bort. Möjligen, möjligen är det inledningen till boken Kamelresan, av John Lennart Linder, som kom ut 1948.

I morgon, (MYCKET TIDIGT) åker på akvarellkurs i ett någorlunda närbelget Malingsbo.

Läraren är från Frankrike och heter Christine Berlinson-Esser. Kursen handlar om att måla blommor, något som jag dragit mig för, eftersom jag tycker att de är så fantastiska som de är. Svårt att nå upp till deras skönhet och uttrycksfullhet.

Men den här kursen verkar vara lite fri i sitt blomstertolkande och då är jag beredd att göra som Nisse Håkansson i Håkanstorp, sätta mig på verandatrappan och testa en sirapssmörgås. Eller blommålning.

Uppdatering den 2 augusti. Bilderna är målade av kursledaren Christine Berlinson-Esser.

Publicerat i akvarell, Att måla, Att resa, Att tolka, Blommor och bin, Natur, Teknik, teknikövning, Trädgård | Etiketter , , , , | 13 kommentarer

Slånkvicku. Vecka 30, vecka 40 eller vecka 44?

Postat den 26 juli, 2025 av Karin

Jahaja, nu har jag lärt mig något nytt. Under en stor del av mitt liv har jag trott och tolkat ”slånkvicku” som slå-dank-veckan. Den vecka som inföll när höet var bärgat och alla kunde få ta det lite lugnt några dagar. Men så är det tydligen inte alls. Slånkvicku kan lika gärna stå för slankveckan, då det var dåligt med inkomster och mat. Jag ber om ursäkt för de irrläror jag har spridit, för så här verkar det vara, egentligen:

Fram till 1833 var den 29 september sista dagen för att sluta sin tjänst som piga eller dräng, sedan hade de en vecka på sig att hitta en ny arbetsgivare, om de ville byta. Den veckan kom att kallas slankveckan,  eftersom de inte fick någon lön utan måste klara sig på det de hade. 1833 flyttades slankveckan genom en ny legohjonsstadga till sista veckan i oktober, med start den 24 oktober. Avtalet gällde alltid ett år i taget. En piga eller dräng kunde inte säga upp sig om de vantrivdes under det år som avtalet gällde.

Flyttdags någonstans i Uppland. Bild från Upplands museum.

I By socken i södra Dalarna, där jag växt upp, firar man trots det ”slånkvicku” vecka 30, med ett imponerande program i hela socknen med konst, musik, högläsning, traktor-race, loppis, marknad, keramikdrejning, kolmila, caféer och mycket, mycket annat.

Den som har starka ben kan gå upp i tornet på den vackra By kyrka och beundra utsikten.

Det gjorde inte jag, i stället köpte jag en ovanligt bra osthyvel på loppis.

I morgon blir det snärjigt. Stort loppis som börjar klockan tio i centrala Horndal

Och samtidigt börjar försäljningen av tunnbröd som bakas i den gamla bakugnen i bagarstugan i Horndals brukspark. Jag hoppas med tiden kunna 1. lära mig hur man gör och 2. så småningom få fart på familjens gamla bakugn av samma modell som i bagarstugan.

Publicerat i Bygden, Traditioner | Etiketter , , , , | 12 kommentarer

Humlesurr och förvirrad fjärilspuss

Postat den 19 juli, 2025 av Karin

Tack vare min farbror Erland kan jag njuta av humlesurr och fjärilsfladder om dagarna. Trädgården som han skötte om hela livet är robust och insektsvänlig. Och trots att det är 35 år sedan hans omsorger upphörde prunkar trädgården på.

Just nu blommar två av humlornas storfavoriter, stjärnflocka och axveronika. Den långa perennrabatten blommar hela sommaren och fungerar som humlebar och fjärilshäng.

På den här bilden sticker axveronikan upp i rabatten och stjärnflockan skymtar bakom den. Längst fram finns en grupp med lysing, som gör skäl för sitt namn i kvällssolen.Lysingen kallas också torparglädje och är mycket lättodlad, snudd på invasiv. Å andra sidan är den lätt att rycka upp när den sprider sig för mycket. Den får stå kvar och lysa upp, även om pollinerarna verkar välja de andra blommorna i första hand.

I morse mötte jag en förvirrad fjäril inne på verandan. Dörren till verandan var stängd så den måste ha tillbringar natten där.

Jag hade inte kameran redo, men det kan eventuellt ha varit en sån här amiralfjäril.

Vi var båda lite nyvakna, men jag öppnade dörren för att den skulle kunna flyga ut. Det gjorde den efter lite kringirrande, men sen kom den tillbaka och gav mig en fjärilslätt puss på sidan om munnen innan den flög ut igen!  En fin start på dagen!

Här och nu har jag alltså inte någon anledning att känna mig orolig för humlor, bin och fjärilar; det finns gott om dem. Myggen däremot … Jag trodde väl aldrig att jag skulle sakna att få myggbett så här års, men det känns faktiskt ganska konstigt att kunna sitta ute hela kvällen utan att det kommer en enda mygga. Vad har hänt med alla myggorna?

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Efterlyst, Miljö, Natur, Trädgård | Etiketter , , , , | 18 kommentarer

Blame games

Postat den 11 juli, 2025 av Karin

Den 4 juli, på USA:s nationaldag, svämmade en av de största floderna i Texas över med över hundra döda och många saknade som följd.

Genast skyller alla på alla och Vita husets pressekreterare skyller på Gud. ”Floden kom när alla låg och sov. Det var Guds vilja” sa hon (leende) på en presskonferens häromdagen.

Vidare berättade hon att alla ansvariga hade gjort det de skulle. FEMA, Federal emergency management agency – den statliga krishanterings-myndigheten – hade enligt pressekreteraren handlat snabbt och korrekt. (Det är lätt att söka upp hennes pressträffar på Youtube. Dessutom finns en skicklig satiriker, Lisandra Vazquez, som har ett tufft jobb när hon parodierar pressekreteraren. Att göra satir på en verklighet som satiriserar sig själv är inte lätt!)

Vad hon inte nämnde var att den ansvariga ministern för Home security sedan en tid tillbaka kräver att få signera alla FEMA-beslut för utgifter på mer än 100 000 dollar.

Det innebar en försening på 72 timmar innan den statliga myndigheten kunde rycka ut till katastrofområdet.

Samma minister har gjort konstiga uttalanden om att krishantering sköts av delstaterna. Men FEMA betyder bokstavligen att krishanteringshjälpen också är ett federalt åtagande, inte enbart ett delstatligt.

Demokraterna å andra sidan förklarar det katastrofala resultatet av översvämningen med de omfattande nedskärningar inom administrationen som genomförts under det första halvåret 2025, till exempel på USA:s motsvarighet till SMHI. ”Fel”, säger Vita huset. ”Det gick ut varningar om flodvågen i god tid.”

Det gjorde det, men i Texas dröjde det innan man skickade ut varningar lokalt och regionalt. Varför? Jo, en person som hade som uppgift att vara länk mellan nationella väderlekstjänsten och de lokala myndigheterna hade slutat och inte ersatts. I den svepande DOGE-vågen med uppsägningar och erbjudanden om pensionsavgångar hade han lämnat sitt jobb och aldrig ersatts. Mellan den första nationella varningen om stormfloden och de lokala varningarna, hann det gå över fem ödesdigra timmar, som innebar många människors död.

Jag är osunt fixerad vid den politiska situationen i USA; jag har dock avstått från att skriva om det här på bloggen, eftersom den extrema situationen och alla spektakulära utspel är riggade för att vi alla ska prata om USA:s president hela tiden – eller för att vi ska glömma den förra skandalen för nästa. Men ibland, som nu, bubblar det över.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Politik | Etiketter , , | 8 kommentarer