Idag, den 21 november, är det internationella Hej-dagen**. Då ska man hälsa på minst tio okända personer för att skapa trevlig stämning. Det högt satta målet är bidra till att lösa konflikter genom kommunikation istället för våld.
Vägen genom Bagarmosseskogen
Jag har skött mig dåligt på hej-fronten idag, eftersom jag är förkyld och troligen inte kommer att hälsa på någon alls under hela dagen. Men idén är inte så dum, vid rätt tillfälle.
I storstäder fungerar det sällan bra. Som i filmen Crocodile Dundee när huvudpersonen försöker hälsa på stressade New York-bor. Eller som i går när jag gick Drottninggatan fram i rusningstrafik; då hade det inte funkat.
Men när jag tar en promenad över fältet norr om Skarpnäck och vidare genom skogspartiet mellan Bagarmossen och Skarpnäck, för att hälsa på dottern, då tycker jag att det skulle kännas konstigt att inte heja på dem jag möter. Och alla hejar tillbaka. Som hemma i Dalarna, där man såklart hejar på varandra.
”Oj, farmor, känner du ALLA här!?” utbrast barnbarnet när vi var ute och gick en dag på landet, då det var mycket folk i farten. Det gör jag ju inte, men jag förklarade att bor man i ett mindre samhälle är det rätt vanligt att alla hälsar på alla, oavsett. ”Coolt”, tyckte barnbarnet.
I dagen avsnitt av radioprogrammen Spanarna, i P1, behandlade man Hej-dagen och olika sätt att hälsa.
Ljudliga kindpussar som inte träffar någon kind utan avlossas i luften, ibland så ljudligt att man, enligt Jessica Gedin, riskerar att få tinnitus. Herrar som kan vara både eleganta och hövliga genom att lyfta på hatten. Ta i hand? I så fall hur och hur länge? Kramas eller inte kramas? Handen-på-hjärtat-hälsning? Namaste?
Inför ett socialt evenemang ger Arja Kajermos Tuula några användbara råd till Zeppo om hur han ska handskas med hälsandet .
När det gäller kramandet tror jag att de flesta numera är på det klara med att man inte ska förutsätta att barn tycker att det är trevligt att man kastar sig över dem med kramar, eller värre: att man avkräver dem en kram. Desto mysigare när de självmant vill gosa med en!
I Spanar-programmet avslöjade Camilla Lif också en frimurarhemlighet: När man skakar hand med någon som man tror kanske är frimurare finns det ett enkelt sätt att kolla hur det är med den saken: man nuddar helt enkelt lätt över personens knogar med tummen när man hälsar. Vad som händer sedan berättade hon dock inte. Sannolikt är det ingen idé att testa om man inte är man, eftersom kvinnor inte kan vara frimurare.
*Hej, hej, hemskt mycket hej är en sång skriven av Anders Jacobsson och Sören Olsson inspelad av Hemliga byrån, utgiven 1986. På Svensktoppen i sex veckor 1987.
**Världs-Hej-dagen (World Hello Day) startades av bröderna Michael McCormack och Brian McCormack 1973. De skrev brev till alla det kunde komma på, bland annat till Alva Myrdal, som svarade så här, via sin sekreterare:
Min byta-däck-rutin blev lite annorlunda i år. Jag brukar förvara de däck som jag inte använder i en bod på landet. Med lite planering kan jag då få dem bytta, säsongsvis, på den närbelägna OK-macken. Men i år var jag för sent ute och måste stuva in däcken i bilen och ta med dem till stan, för att inte bli strandsatt i stan med sommardäcken på när det råder sommardäcksförbud.
Här är min pappa i mitten i den snyggt planerade syskonskaran: Evert, Alice, pappa, Ellen och Erland.
Här har jag hittat en bild från 40-talet inför en avresa från Horndals station, kanske till Boden, där han låg inkallad. Pappa är nummer tre från höger.
Om man tillverkar skolbänkar, vilket pappa gjorde, är sommaren den brådaste tiden. De flesta leveranserna skedde i augusti. Därför blev det si och så med semester. Då får man hitta på något annat, till exempel tältutflykter på den egna tomten.
Eller kanske en kortare cykelsemester. Spännande dagar, med övernattningar i en lada och på en fäbod. Men jag tror inte att syrran uppskattade färden i en obekväm barnstol.
Mammas ögon sken upp när jag kom och hon sa: ”Vad bra om du kan sitta!” Mamma var sjuksköterska i sin ungdom och jag visste att hon brukade använda termen ”att sitta” när det handlade om att sitta vid sjuksängen och följa en person till slutet. Hon småslumrade emellanåt, vi pratade lite, men framåt elvatiden på kvällen tyckte hon att jag skulle åka hem och sova i min stuga i närheten. ”Jag lovar, det händer inget i natt. Du behövs bättre i morgon.”
par tuber superlim gav jag upp att försöka laga listen och ringde till inglasningsfirmans serviceavdelning för att beställa en ny. Telefonkön var oändlig. Eller kanske det inte fanns någon kö utan bara meddelandet som sa att jag var placerad i kö? Jag testade åtskilliga gånger och lät telefonen ligga med högtalarljudet på, medan jag sysslade med annat. Jag försökte också utan framgång chatta och mejla. Sedan fick jag en snilleblixt: man ska såklart inte ringa service utan försäljning! Där svarade de direkt, slussade mitt samtal vidare och efter en dryg månad fick jag min list. Där sitter den nu i sitt hörn. Men då upptäcker jag att jag borde bytt nästa list också. Dels för att den är missfärgad av sol av ålder, dels för att den är skör och naggad i kanten. Suck; på’t igen.
Medan jag väntade i telefonkön tog jag tag i elsladdarna till taklamporna i köket. De har hängt och sett trista ut sedan jag flyttade in, så nu var det dags att rätta till dem. Jag lyckades leta upp det jag behövde i olika bra-å-ha-lådor: något att fästa upp de hängande sladdarna med och en kupa för att dölja urtaget. Den där kupan har en listig bygel som man trär över lampkroken och då sluter den tätt mot taket. Man kan lirka in överbliven sladd också, så att det blir lite snyggare.
Sen var de de andra kuporna som sitter rakt ovanför lamporna. De satt lite på sniskan och behövde rättas till.
Japp, det är en begonia i fönstret!
Jag vet inte om arrangörerna tänkte just på Andra Mosebok 8:2 där Farao får en varning från Herren att om han inte skärper sig ”… skall jag låta hela ditt land hemsökas av grodor”. Kanske det bara råkade bli grodutstyrslar som dominerade demonstrationerna. 
Och hur reagerade den som demonstrationerna riktade sig mot? Med bilder på sig själv iförd kungakrona och med en AI-genererad video som är svår att beskriva.
Tomas Ramberg oroar sig i DN hur det ska gå för Liberalerna: ”Mohamssons linje i regeringsfrågan är inte heller avsedd att kunna tillämpas i den praktiska politiken, den har formulerats för att hålla ihop det egna partiet. /-/Den rådande linjen är ett slags politisk silvertejp.” (Jag som löser många av mina problem med silvertejp tycker att det låter lite nedlåtande mot tejplösningar.)
Jodå, jag fortsätter oförtrutet med akvarellandet. Förra veckan var det monokromt, dvs övningar med bara en färg. Den här veckan la vi till en färg. I stället för anteckningar gör jag miniskisser som kan tydas som 1. vått i vått, 2. färg på hela ytan så att det går att ”lyfta fram” motivet med vatten, 3. vått på torrt med olika färgstyrka och 4. lite av varje, blandat.
Jag fotograferade det snabbt och hoppade på tåget, något fundersam. Vad menar SL med det budskapet? Ska vi alla skänka en tacksam tanke för att vi får några minuter i stillhet, medan vi väntar på nästa tåg? Eller ska vi tänka att vi i alla fall har en fungerande tunnelbana – om än försenad – till skillnad från de flesta människor i vår orättvisa värld.
Uppdatering 27 september: Jag har via e-post fått några fler förslag på olika sätt att se på samma sak, ibland beroende på egna preferenser, ibland för saker ser olika ut från olika håll :
