Vi som sett filmen Konklaven vill gärna tro att vi är lite insatta i de procedurer som nu tar fart för att välja en ny påve. Filmen var spännande och fantastiskt välspelad, och återgav såvitt jag förstår procedurerna någorlunda verklighetstroget. Och om man följt ett par partikongresser eller motsvarande, oavsett parti, känner man igen sig. Ideologi blandas med dagsaktuella sakfrågor, falanger bildas och splittras, principer får ibland ge vika för vänskapsband och personliga lojaliteter; i andra fall vinner principerna och livslånga vänskapsband bryts.
Ralph Fiennes i mitten, spelar den sammanhållande kardinal Lawrence i filmen Konklaven
Frågan är nu om det blir en ny påve i Fransiscus anda, reformvänlig och någorlunda världstillvänd, eller om de konservativa krafter som förlorat mark kommer att försöka komma igen med förnyad styrka. Med tanke på vilket genomslag påvens hållning och uttalanden har i hela världen är det rätt viktigt vem det blir. Fransiscus verkar ha accepterat förändringar. Ska präster kunna gifta sig? Ja, kanske det, så småningom. Ska homo-äktenskap accepteras och kanske till och med välsignas? Jo, det kan man väl tänka sig.
Luis Antonio Tagle
Papabile kallas kandidaterna till den heliga stolen. När man går igenom listan av kardinaler som anses besitta papabilitet, dvs förmågan att vara påve, finns alla sorter.
Min favorit kunde ha varit Luis Antonio Tagle från Filippinerna, som verkar någorlunda vettig, en slags Fransiscus light, om det inte vore för hans totala motstånd mot aborter.
Peter Kodwo Appiah Turkson
Men å andra sidan är det svårt att hitta någon kardinal som vågar säga att det är OK. Maltesaren Mario Grech verkar också någorlunda vettig. Egentligen skulle jag vilja heja på någon av kandidaterna från Afrika, men de ser ut att tillhöra den konservativa falangen, alla tre, mer eller mindre. Mest öppen för diskussion om reformer verkar kardinalen från Ghana vara, Peter Kodwo Appiah Turkson.
Det finns ingen övre åldersgräns för att väljas till påve, men bara kardinaler som är under 80 får rösta. (Uppgifterna går isär om det är 120 eller 135 röstberättigade.) USA har många kardinaler, men just ingen favorittippad, inte ens kardinal Kevin Farrell, f.d. irländare numera amerikansk medborgare, och kammarherre i Vatikanen. Såvitt jag kan se dyker hans namn inte upp bland tänkbara kandidater. Men att USA skulle avstå från att lägga sig i påvevalet har jag svårt att tro.
Kardinalerna i filmen Konklaven tar rökpaus och passar på att intrigera
Vi får se hur det går, men vi får ge oss till tåls lite eftersom konklaven börjar tidigast ett par veckor efter påvens död. Sedan brukar det ta högst en vecka numera, till skillnad från förr i tiden då det kunde dra ut på tiden. När Gregorius X valdes tog det tre år, men det är å andra sida ett tag sedan.
Uppdatering 27 april. Placeringen vid den här sortens tillställningar är fastlagd sedan länge och normalt sett inte förhandlingsbar. På främsta raden sitter katolska kungligheter och sedan fyller man på med andra kungligheter, vartefter. Därefter andra statsöverhuvuden i ländernas bokstavsordning.
Eftersom någon var missnöjd med den ordningen, satte man in en extra stol åt honom längst fram. Tror jag.
Ett av de mer livaktiga sällskapen, med ett roligt och varierat programutbud är Hjalmar Bergman-samfundet. Samfundets medlemmar finns på olika håll i landet, mest i Örebro-trakten och i Stockholm.
Många av Bergmans romangestalter råkar ju ut för just detta, Markurell, fru Ingeborg, Farmor och många andra. På samma sätt gick det för Job i Jobs bok i bibeln, han som drabbades av allt tänkbart elände. Det, menade samfundet, kunde vara ett bra tema för en träff. Man engagerade därför biskop Mikael Mogren, uppvuxen i Örebro, och skådespelaren Pontus Plaenge för högläsning och diskussion på Job-temat i Bergmans romaner.
Ser stilen lite bekant ut? Det kan bero på att det är Sven Hemmel som illustrerat reklambladet, Ture Sventons illustratör.
Det märkliga med denna bild är att det är så mycket folk i farten, till och med små barn. Av skuggorna att döma är klockan ungefär fyra en sommarmorgon.
Det innebär också att det känns svårforcerat att ta sig upp till Södermalmstorg. Man kan ju alltid ta Slussbron, i stället, eller ”Guldbron”som den kommit att kallas i Slussen-projektets propaganda. Det blir en rejäl omväg om man kommer från Munkbrohållet, men det är i alla fall ett alternativ till trapporna.
Den mångfiliga motorvägs-liknande bron känns ödslig att gå på och jag är för kort att njuta av utsikten. Räcket sitter precis i ögonhöjd. Om denna bro kan man läsa följande i Wikipedia:
Vi har en bra tvättstuga i vårt hus. Mycket rymlig, maskiner som fungerar, bra torkmöjligheter, stora bord att vika tvätt på och en mangel som jag är förtjust i. (Jo, jag hör till en generation som har svårt för att lägga en omanglad duk på bordet, i den mån jag överhuvud taget använder duk.)
Det finns många förslag till lösningar. Att vira lakanet runt skallen ser jag som en allra sista utväg.
Nu är det fem år sedan sedan corona-pandemin tog fart på allvar för att sedan hålla på, av och till i ungefär tre år. Från de där åren finns mycket som jag hade glömt. Den där känslan av ödslighet, till exempel, som på målningarna av Hopper, till exempel.
I oroliga tider blir motiven stillsammare, verkar det som. Bortsett från ett och annat orosmoln.
Men när det sedan kom på fler vita på bussen, flyttade chauffören skylten som separerade de svarta och vita avdelningarna, så att hennes plats blev ”vit”.
Långt senare skrev hon i sin självbiografi (Rosa Parks, 1992) om hur det ibland framställt som att hon – den där bussdagen – var gammal och trött efter jobbet och helt enkelt inte orkade resa sig och byta plats: “Folk säger att jag inte lämnade min plats för att jag var trött, men det är inte sant. Jag var inte fysisk trött, i alla fall inte tröttare än jag brukade vara efter en arbetsdag. Jag var inte gammal, även om en del tror att jag var det. Jag var 42 år. Nej, det enda trött jag var, var trött på att ge efter.”
Jag har försökt lista ut vilka övriga som brukar hoppa på tåget men det var inte så lätt. Jag tror att det går att hitta dem 
I broschyren Om krisen eller kriget kommer står det bland annat hur man ska göra om det blir elavbrott och inte går att använda toaletten. Möjligheten att spola toaletten hänger ju på att det finns el som pumpar upp nytt vatten till spoltanken.
