Den 13 maj 1940 höll Churchill sitt första tal i det engelska parlamentet, ett av hans mest citerade. Han hade tillträtt som premiärminister tre dagar tidigare och läget var dystert, vilket han medgav: ”Jag kan inte erbjuda något annat än blod, möda, tårar och svett.” Eller i originalversionen: ”I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat.” Numera återges det oftast lite avkortat som ”Blod, svett och tårar”. Churchill var en mästerlig talare och han hade troligen uttryckt sig kortare, till exempel ”Blood, toil and tears”, om det inte varit så att det är ett direkt citat från den italienske frihetskämpen Garibaldi. Det där med svett känns lite udda i England, men kanske inte i ett varmare Italien?
Och hur ska jag då lösa detta med dagens akvarell? Churchill ger jag mig inte på att måla. Och inte blod, svett och tårar heller, tror jag.
Nej inte ens tårar, även om marknaden inte är så mättad som man skulle kunna tro. Den italienske konstnären Bruno Amadios målningar av gråtande barn blev extremt populära på 1950- och 60-talen. Han såg dem mer som hantverk än konstverk och lånade därför namnet av en släkting när han signerade: G. Bragolin.
På 1970-talet spreds ett rykte att Bragolin-målningarna var drabbade av en förbannelse. I hus med en sådan målning uppstod lätt eldsvåda, sas det. Husen brann upp, men inte målningen. Så därför har många målningar slängts eller eldats upp (jo det gick bra, visade det sig). De som har äkta Bragolinare bör alltså vara rädda om den!
Men vattendroppar då? Jag har länge tänkt att jag ska försöka lära mig hur man gör när man målar sådana. Det måste väl ändå vara lite lättare än att måla vattenfall (sa hon förhoppningsfullt).
Well. Det är inte jättelätt. Men klart lättare än vattenfall. Fast jag borde ha lagt dropparna på annat underlag. Här ser det inte helt trovärdigt ut med de där klotrunda dropparna på löven. Dropparna borde vara lite plattare, löven borde ligga ner. Nu ser det mer ut som genomskinliga små glaskulor på löven. Men jag tror jag vet hur jag ska göra nästa gång.
Uppdatering: ”Lägg bilden” föreslås i kommentarerna. Hm, den ligger ju, trodde jag. Men jag testar väl med att vrida den ett kvarts varv.
Heh … jag tolkade kommentaren som att det handlade om bilden på skärmen, när det i stället handlade om att lägga själva målningen plant, så att dropparna inte rinner av. Stämmer finfint; då akvarellen ligger på köksbordet ser det inte ut som att dropparna ska ge sig av. En annorlunda hängning.
Jag brukar göra en liten skiss på ungefär en decimeter för att komma ihåg hur jag vill planera målningen, i alla fall när det gäller något som det finns en förebild för i verkligheten. Eftersom det är lätt hänt att horisontlinjen hamnar mitt i bilden (=tråkigt) brukar jag dela in pappret i tredjedelar på höjden och bredden och placera huvudmotivet två tredjedelar upp eller ner och till vänster eller höger. Såhär tänkte jag mig att det skulle se ut.
Jag envisas med vattenfall, en gång till, ni får ursäkta. Det är det sista för den här gången. Nästa vattenfall måste bli live, jag får åka till Njupeskär, Getaforsen på Åland, Viktoriafallen eller vad det nu kan bli, för att studera hur ett vattenfall ser ut och fungerar.
Då inledde jag förhandlingar med den duktiga frisör som brukar klippa mig: hon kanske skulle kunna ta sig ut i någon park med sin frisörsax och klippa mig där? Nej, det gick inte av olika anledningar, som hennes akuta pollenallergi. Skulle jag kanske våga mig till salongen om vi båda använde munskydd, visir, skyddshandskar och sprit?
Men då får det ju bli ett annat motiv idag. Hår, till exempel. Det är inte heller lätt kan jag berätta.
Det vimlar av skogsmullar nuförtiden! Små skogsmullesamlingar, dagisgrupper och allmänt skogsfolk överallt! Inte avskräckande många, bara ovanligt. Hej kollikokk!
Nåväl. En nyttig akvarell-erfarenhet rikare är jag i alla fall. Klippan till vänster är gjord med gladpack. Resten är en kombo av fritt flöde och hård styrning.
Älgvandringen pågår i vardagsrummet och idag var det dramatiskt. En ung älg, kanske en fjolårskalv, simmade mot land men innan den nådde fast mark måste den forcera strandnära is. Det såg ganska illa ut ett tag. Den hävde sig upp en bit med frambenen – och sjönk. Om och om igen. Efter ett tag lade den ner huvudet på isen och det såg ut som om den tänkte ge upp. Men så tog den nya tag.
