När jag köpte lägenhet här i Skarpnäck för drygt ett år sedan fanns det två alternativ att välja på, dvs två lägenheter till salu samtidigt, ganska likvärdiga. En låg högst upp i sitt hus och den andra en trappa upp i sitt. Jag kontrollmätte avståndet till tunnelbanan. Från lägenheten högst upp tog det drygt tre minuter att gå i rask takt från porten. Från den på en trappa tog det knappt två minuter.
Rätt givet, tyckte alla i min omgivning, klart du ska välja lägenheten högst upp. Utom sonen, som känner mig: ”Men inte kan du förslösa ditt liv på att ta dig till och från tunnelbanan! Ta lägenheten som ligger närmast!”
Det var februari då och svårt att bedöma utomhusmiljöernas sommarkvalitet. Jag velade lite hit och dit, men följde till sist sonens råd och gick dessutom på en vag känsla av mer trivsel i kvarteret närmast tunnelbanan.
Stora ytor, en liten kulle, många sittplatser, lekplatser, stor grill, tvättstugor i markplanet och vackra träd gör den kringbyggda gården till en flitigt använd plats. Mitt enda klagomål är att cykelbodarna blev lite för knallröda när de målades om i höstas.
Nu när jag börjar intressera mig för lokalhistoria förstår jag varför. Hela Skarpnäck fick ju mycket uppmärksamhet, även internationellt, när det var nybyggt. Idén var att bygga en ganska tät men låg stadsdel, som i en ”riktig” småstad, med kringbyggda gårdar. Och just det här kvarteret där min lägenhet ligger en trappa upp, ansågs vara särdeles lyckat och belönades med Kasper Salin-priset 1983.
Så, dagens akvarell skulle alltså ha blivit en vy över gården, men det gick åt pipsvängen. Men eftersom akvarellmålandet alltid innehåller väntetider brukar jag göra två akvareller samtidigt så att jag kan ägna mig åt den ena medan något område på den andra torkar lagom mycket. ”Den andra” är i det här fallet en våg- och båt-övning. Så den får väl hoppa in som vikarie åt gårds-akvarellen som havererade.
Den lilla båten närmast längtar ut på havet och den lite större därute vill bara hem. Tänk på att den här bilden hoppar in som vikarie, så döm den inte för hårt!
Friedrich Neumüller hette en framgångsrik bryggare i Stockholm på 1800-talet. År 1862 köpte han och hans fru Emelie Skarpnäcks gård och kringliggande torp. Ett av torpen, Ekudden, användes som sommarbostad och med tiden tog dottern Sofia och hennes man Gustaf Piehl över Ekudden.
Myrorna gnager hål på den där runda gallbildningen och när vinden ligger på från rätt håll kan det bildas en flöjtton, därav namnet flöjtakacia.
Och som vanligt tänkte jag att det där är något jag behöver träna på. Händer är svårt, men omöjligt kan det väl inte vara?
OK, det blev många försök, men bättre än så här blir det inte. Eftersom det nästan är slut på akvarellpappret igen, tog jag några gamla bitar papper och det ska man INTE göra. Gammalt lim ger konstiga effekter.
et var så kul att måla droppar att jag ville fortsätta. Men kanske inte ett gråtande barn. Nej det får bli någon annan populär målning i stället, ”Den gamle sjöbjörnen” kanske? Det är nog den mest kända av alla de där väderbitna fiskargubbarna. Just denna är målad av den tyske marinmålaren Harry Haerendel. Det sägs att mannen som han har målat var en sjöman från Göteborg, född i slutet av 1800-talet, Karl August Rydberg. Eller kanske den holländska Dorus Rijkers, känd för att ha ryckt ut och räddad skeppsbrutna. Det hela är lite outrett.
Och hur ska jag då lösa detta med dagens akvarell? Churchill ger jag mig inte på att måla. Och inte blod, svett och tårar heller, tror jag.
