Operation övertalning

Postat den 12 juni, 2020 av Karin

”Vad funderar du på?” sa farfar när de ätit klart och tittade på farmor. ”Det är nåt …”

”Jag tänker att vi kanske ska ge oss av på en lite längre utflykt, nu när vi kan” sa farmor ”för  Söderhamn finns ju kvar och dit kan vi alltid åka på en dagsutflykt när vi vill. Men nu när vi har Sofia med oss och vädret är fint och vi inte har något som vi måste göra…”

”Du tänker som Lule, till exempel?”

”Mera söderut. Som Medelhavet, kanske?”

”Medelhavet!” utbrast Sofia, som sett för mycket nyheter under sin uppväxt ”där dör man ju!”

”Eller Lissabon?” sa farmor snabbt.

”Inte Biscayabukten” sa farfar fundersamt ”och inte så långt.”

Sofia satt med öppen mun. Det här var mer än hon ville. Hon hade trott att det skulle vara svårt att övertala dem att åka till Stockholm.

”Åland går inte”, sa farmor ”annars hade det varit trevligt att hälsa på Pettas i Geta. Men nu är vi ju portade i Finland. Sankt Petersburg, kanske?”

”Och rysk byråkrati och karantän och … nej, det går inte heller. Vad tycker du Sofia?” frågade farfar.

Hon funderade lite och pekade på en stor fågel på en sten nära land: ”Den där måsen…”

”Truten!” sa farfar och Sofia tystnade genast.

”Det är en trut”, sa farmor, ”ingen mås.”

”Aha. Jo, den där truten har följt oss hela vägen hit. Och jag tror att den gärna skulle vilja till Stockholm.”

”Och du då?”

”Hemskt gärna Stockholm, för jag har aldrig varit där och i höst börjar jag skolan och då borde jag varit i Stockholm innan.”

”Stockholm är alltid trevligt” sa farmor

”Ja, Stockholm är alltid trevligt. Sofia, farmor och truten vill till Stockholm. Ja då åker vi väl till Stockholm då.”

Publicerat i Att resa, fåglar, Fiskargubben | Etiketter , , , | 13 kommentarer

Det brinner!

Postat den 11 juni, 2020 av Karin

Farmor och farfar fortsatte att diskutera Palmemordets upplösning tills farmor fick dåligt samvete för barnbarnet och ropade att de strax skulle komma upp. ”Vi ska bara ta en kopp kaffe till …” Barnbarnet svarade då med en replik ur Kastrullresan: ”Kaffe i små doser medför ångest och hjärtklappning. Kaffe i stora doser medför hjärtförlamning och DÖD!” Men eftersom farmor också kunde sin Kastrullresan svarade hon lugnt: ”Vi dricker varken ur små eller stora doser, vi dricker ur plastmuggar från Epa.” Hon granskade sin kopp och la till: ”Eller i alla fall från Coop.”

Barnbarnet gav dem några minuter för kaffet. Hon såg sig om däruppe på kajutataket och upptäckte något som verkade användbart. De hade fortfarande inte kommit så lång, bara någon timme från hemmahamnen, men barnbarnet tyckte att det var dags att lägga om kursen och resa söderut i stället. ”Det brinner!” ropade hon ”det brinner!”

Båda kom uppspringande från kajutan. ”Var? Var brinner det och vad gör du däruppe! Kom genast ner!”

Barnbarnet pekade mot land, där två rökpelare steg upp mot skyn. ”Kolla ett rökeri! Vi KAN väl köpa rökt fisk!” Eftersom hennes farföräldrar både hade dåligt samvete för att de inte sett efter henne och var lättade att det inte brann ombord, gick de med på det. Fiskargubben muttrade visserligen lite när han gick för att lägga om kursen: ”Köpa fisk! Ja, ja, någon gång i livet ska man väl göra det också.”

När de blev ensamma sa barnbarnet till sin farmor: ”Tror du att det skulle kunna gå att åka någon annan stans än till Söderhamn? Där har vi ju varit och fiskargubben har vi med oss. Honom behöver vi inte åka och se på museum. Jag skulle så gärna vilja åka till Stockholm!”

”Stockholm, minsann” sa farmor, ”gärna det, som ett stopp på vägen. Själv skulle jag vilja åka till Sankt Petersburg.” ”Oj!” sa barnbarnet och så gick de i land och köpte fisk på Bergman Fisk och Rökeri i Norrsundet.

Publicerat i Att resa, Fiskargubben | Etiketter , , | 10 kommentarer

Ja, barnbarnet ja …

Postat den 10 juni, 2020 av Karin

Tar man ett barnbarn ombord får man vara beredd på kursändringar. Just det här barnbarnet är, trots att hon bara är sex år, mycket beläst. Det mesta har föräldrarna eller farföräldrarna läst för henne, mycket har hon lyssnat på, men på sistone har hon också börjat läsa på egen hand. I höst är det dags att börja skolan.

Hon kan alltså sin ”Pippi Långstrump i Söderhavet” och sin ”Nu seglar Pip-Larssons”. Sitt namn har hon fått efter Sofia i Tove Janssons Sommarboken, om farmorn och Sofia på en skärgårdsö. Nu har hon en plan och hon tror att den bästa strategin är att först prata med farmor. Men farmor och farfar är fullt upptagna av att lyssna på en presskonferens om Palmemordet och sen måste ju allt diskuteras igenom ordentligt, så hon får vänta lite.

”Om det är något som inte stämmer”, säger farfar ”då kan man vara säker på att det är något som inte stämmer”.

Den diskussionen kommer nog att ta ett tag tänker Sofia. Hon klättrar upp på taket på båten så länge och spanar.

Publicerat i Att resa, Att tolka, Fiskargubben, historia | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Ensamma i bräcklig farkost …

Postat den 9 juni, 2020 av Karin

Ja, nu får vi se hur det går för fiskargubben, fiskarhustrun och lilla barnbarnet.

Publicerat i Att resa, Fiskargubben | Etiketter , , | 21 kommentarer

Fiskarhustrun

Postat den 8 juni, 2020 av Karin

Vi måste ju ha fiskarhustrun med också. Det var Hyttfogden som påminde mig om henne i kommentarerna till förrförra inlägget och det är klart att hon ska ha ett porträtt. Hon är inte på långa vägar så sentimental som sin make, den gråtande fiskargubben, utan mer åt det humoristiska och ironiska hållet. Visst kan hon bli lite rörd någon gång men verkligen inte lika ofta som gubben.

Möjligen skulle jag testa ett lager färg till över ansiktet, för att öka nyanserna lite. Och en lämplig bakgrund dessutom? Ja, kanske, men risken är stor att jag förstör bilden i stället, så det får vara så länge. Men jag kommer nog att ge mig på den igen, längre fram.

Dom gillar varandra och fiskargubben brukar säga till henne att hennes ögon är som havet och hennes hår – i alla fall på senare år – som fina sommarmoln. Den blå polotröjan har hon stickat själv och fiskargubben har fått en i samma modell, fast röd. Och nu ska de alltså fara sin kos. Undrar om vi får se dem igen?

Publicerat i Fiskargubben, Livet, Porträtt | Etiketter , , | 15 kommentarer

Fiskarhustrun hänger med

Postat den 7 juni, 2020 av Karin

Gårdagens målning med den gråtande fiskargubben och hans skuta drog igång diskussioner om fiskarhustrun, som naturligtvis måste vara med i sammanhanget. Om gårdagen var fiskargubbens dag, kan väl den 7 juni få bli fiskarhustruns dag?

Hursomhelst tänker jag mig att när fiskargubben fick höra talas om Fiskargubbens museum i Söderhamn bestämde han sig för att tuffa dit med sin båt. Han ringde fiskarhustrun för att meddela detta och frågade om hon ville följa med. Det ville hon såklart, och även det sexåriga barnbarnet som hon tillfälligtvis hade om hand var pigg (piggt?) på en utflykt. Här svänger gubben in till hemmabryggan för att plocka upp fiskarhustrun och barnbarnet. I väskan har hon packat lite matsäck och övernattningsprylar. Flytvästar finns ombord.

Publicerat i Att resa, Fiskargubben, Livet | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Den gråtande fiskargubben hittar hem

Postat den 6 juni, 2020 av Karin

Idag är ingen vanlig dag …
för idag är det fiskargubbens dag!

Ja nationaldag också, förstås, men jag tror risken är större att man missar det där med fiskargubbens dag. Den firas lämpligen med att man äter fisk. Sill, till exempel.

Dagen högtidlighålls med återöppnande av Fiskargubbens museum, i Söderhamn, som traditionsenligt (andra året i rad) öppnar den 6 juni efter omhängning av sina tavlor. Där finns många målningar av fiskargubben, men (ännu) ingen gråtande fiskargubbe. Därför har jag kommit överens med den museiansvarige att jag donerar en kopia av min akvarell ”Den gråtande fiskargubben” som jag målade för ett tag sedan. Den är nu på väg dit. Att det är en kopia känns helt OK, eftersom museet bygger lite på den idén.

Och dagens akvarell måste förstås också hylla fiskargubben. Här ser man honom styra stadigt mot Söderhamn, där Fiskargubbens museum ligger.

Det är intressant med båtar. Jag har nog trott att alla båtar som har något som sticker upp tillräckligt mycket är segelbåtar. Men så är det troligen inte.

Publicerat i Efterlyst, Fiskargubben, Förebild, Porträtt | Etiketter , , , | 28 kommentarer

Ett slags frihet

Postat den 5 juni, 2020 av Karin

Nu när beskedet kommit att vi får resa fritt i landet från den 13 juni känns det plötsligt som en fantastisk frihet. Jag vet att jag troligen inte kommer att utnyttja resmöjligheterna, mer än jag redan gjort, dvs inom Tegnellradien på två timmar (lite drygt). Men den där mentala bromsen som funnits tidigare vid alla tankar på längre utflykter är borta. Jag skulle ju till och med kunna ta bilen till Skåne!

Jag lever bara upp till uppmaningen ”Paint a sky a day” ibland. Det här är kanske en landskapsbild från Skåne.

Men så hör jag på radion att skåningarna verkligen inte vill ha dit några Stockholmare, för då kommer det troligen inte att gå så bra att komma överens med Danmark om resor över gränsen.

Ja, ja, det kan jag förstå och jag hade troligen inte åkt ändå. Men jag SKULLE KUNNA och det känns i alla fall som någon slags frihet. Och eftersom jag är så karantänad som jag är och troligen inte medför några farliga virusar kan jag kanske ändå våga mig ut på lite utflykter

Publicerat i Att resa, Okategoriserade | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Pausblommor

Postat den 4 juni, 2020 av Karin

Jag brukar försöka ha koll på hur färgerna trivs ihop, vilka som är invasiva eller som tvärtom är lite undflyende, vilka som är tillräckligt transparenta för att ge fina resultat när man laserar dem ovanpå varandra, vilka som är ”blomningsbenägna” och vilka som bits, dvs bildar egna konturer när de torkar.

Men man glömmer ju och då är det bara att återknyta bekantskapen med färger som man inte använder så ofta. En bra övning är att göra pausblommor, enkla blommor med fem, sex penseltryck med en färg, gärna med en riktigt stor pensel och sedan dutta i någon annan färg innan det första hinner torka. Här har jag testat om den aggressiva gula färgen gamboge rår på turkos. (Gamboge är syntetisk och ersätter hartsfärgen gummigutta som har dålig beständighet.)

Japp, gamboge är starkast och tar sig nästan ända ut i bladspetsarna. På nedersta bladet till vänster ser man vilka duktiga kantbitare båda är: pigmenten drar sig ut mot kanterna och bildar fina konturer när färgen torkar.

Här är det i stället två snällingar, Turner’s yellow och Scarlet red. Den röda kryper bara ut lite försiktigt, trots att den gula är alldeles våt.

Om man vill man få till släta ytor, utan överraskningar, som ovälkomna blomningar, då är dom riktigt användbara.

Dom bits inte och dom bråkar inte med varandra. Men dom är inte  särskilt transparenta, så det där med laseringar är dom inte bra på.

Så där håller jag på. Rött på blått, blått på orange, gult på rött. Och så lite laseringar, till exempel en lätt rosa lasyr över blått så att det blir ängsklockefärg. Nästa försök bli malva. Det är svårt.

Och så råkade det bli en ”riktig” blomma också. En sån där intensivt starkdoftande  lilja som under en period fanns på varenda lägenhetsvisning i Stockholm. Det måste ha varit kring år 2000 för då gick jag mycket på lägenhetsvisningar.

Jag undrade alltid vad det var för skumma lukter som skulle döljas. Den gör sig bäst utomhus. Eller kanske i akvarellform.

Publicerat i Blommor och bin, färg | Etiketter , | 4 kommentarer

Mänsklighetens bästa vän

Postat den 3 juni, 2020 av Karin

Om hunden är människans bästa vän, måste väl ändå cykeln vara mänsklighetens bästa vän. Och idag är det cykelns dag, så det var ju lätt att välja ämne för dagens akvarell.

Grattis cykeln och tack för lång och trogen tjänst!

Arga akvarellisten, som brukar ha synpunkter på mina alster, är permitterad under hundra dagar. I stället griper arga akvaristen in som vikarie, med full styrka och menar att cykeln har konstruktionsbrister. Jag tror det behövs ett litet förtydligande.

Både blommorna och ekerskyddet gör att viktiga konstruktionsdelar göms. Utväxlingen är alltså inte så extrem som det ser ut om man – vilket är lätt gjort – förväxlar ekerskyddets kant med kedjan. Bakre hjulfästena, som upptill skyms av blomlådan, sitter också innanför ekerskyddet (som för övrigt i verkligheten borde gå längre ner, framtill, för att skydda mot fladdrande sommarkjolar). Sadeln kan tyckas sitta långt bak i förhållande till stången, men dess fäste har en liten knix längst upp, under sadeln. Stödet är lite bredbent, men klarar att vikas upp vid behov.

Stödet är ett porträtt av stödet på redaktörns cykel, som fungerar utmärkt. Det viks upp precis där benen skiljer sig. Jag tycker att det är dekorativare än de där enkla pinnstöden. Man får parera lite mot trampan när man fäller upp stödet, men det gäller ju även pinnstöden.

Sisådär, nu har jag dragit ner ekerskyddet lite så att det inte förvillar och lagt till några blommor för att visa vad som inte syns, så att säga.

Publicerat i Att resa, Hälsa | Etiketter , , , | 12 kommentarer