Hundra akvareller på hundra dagar, var det ja. Men jag tror inte riktigt att jag har sagt vilka dagar det handlar om, eller har jag det? Idag blir det i alla fall en hoppa-över-dag, pga av diverse. I stället hittade jag en gouache från förr i tiden, en stjärnflocka, som jag förenklat lite. Jag målade av den i min farbrors trädgård på 1960-talet.
Trevlig midsommarannandag!
PS. Hittade en bild från trädgården på den tiden då den vann priser.
Det vanliga midsommarfirandet i Bruksparken var inställt i år, eftersom det är ett evenemang som drar flera hundra personer.
Så då blir det mera ”envar sin egen midsommar” och det funkar ju det också. Den här midsommarstången totade vi ihop. Barnbarnen plus ett par kompisar till dem bidrog ivrigt med en blomma eller ett grässtrå i taget: ”Blir den här bra?”
Det fick bli mest löv och lupiner, eftersom sommarblommorna trots allt gör sig bäst där dom står.
Den hemmagjorda stången fungerade i alla fall utmärkt för allehanda lekar och upptåg, där jag förstås fick hålla mig på lagenligt avstånd. Idag ser den lite trött ut.
Och de här blommorna får stå kvar i gräset så länge och locka till sig fjärilar och bin. Sen får dom vissna ner och fröa av sig innan det är dags att ta fram lien eller trimmern.
Diskussionen om vilken som egentligen är Dalarnas landskapsblomma rasar vidare: blåklocka eller ängsklocka? Själv har jag alltid hävdad blåklockelinjen, men på senare år har jag börjat vackla. Visst är ängsklockan på många sätt en elegantare blomma? Fast blåklockan är förstås jättegullig, med sina lite bulligare former.
Favorit i repris
Trevlig midsommarafton önskar jag alla och grattis till alla grodor som slipper känna sig som mobboffer denna midsommar.
Den lilla fina gröna grodan, som vi lärt känna som Kermit, dyker upp på allt fler ställen i Sverige, med början i Skåne. Den är ätlig, men jag tycker man ska avstå från att äta dem. Så här trivs den bäst, med lite gräs omkring sig och en damm att plaska i. Enligt grodinnehavare är den ett underhållande sällskap vid dammen i trädgården.
Fiskarfamiljen har jag för tillfället förlorat ur sikte. Men det är inget att oroa sig för, dom har det bra i sin båt och kommer nog att angöra en brygga innan kvällen.
Alternativ midsommarstångsdesign:
Fiskargubben, fiskarhustrun och barnbarnet har vänt hemåt, efter en snabb promenad på Södermalm. Dom behövde handla för hemresan, men riskgrupp som dom är kunde dom ju inte gå in i några affärer. Det löste sig dock smidigt när fiskarhustrun vinkade så intensivt till en av expediterna hos Matrebellen på Götgatsbacken att han kom ut och frågade vad det var. Hon lämnade inköpslistan till honom, efter en stund kom han ut med varorna och det var bara att betala kontant och knalla vidare.
Men det var alldeles för mycket folk i farten. Så när barnbarnet fått se en skymt av Globen gick dom ner till Söder Mälarstrand igen, hoppade ombord och startade resan hemåt.
Här är ytterligare ett motiv som jag återvänder till då och då. Här har jag glesat ut folkmängden så att det blir lagom. Vanligtvis är det ett myller av folk och en fors av cyklister utför backen.
Väl ombord råkade fiskarhustrun höra en efterlysning på radion.
”Tydligen är det några i våra hemtrakter som saknas”, sa hon till fiskargubben
”Undrar vilka det kan vara”, sa fiskargubben ”hörde du någon om vad för slags folk det skulle vara?”
”Nej, bara att några saknas och att det handlar om trakterna hemmavid.”
”Ja, ja, vi får väl veta när vi kommer hem.”
Sådär, då har fiskargubben, hans fru och barnbarnet Sofia installerat sig vid Söder Mälarstrand och första begivenheten blir enligt barnbarnets önskemål stadshuset.
De kan se det från sin sida av Söder Mälarstrand, men det är svårt att lägga till vid stadshuskajen så de promenerar över centralbron till Tegelbacken och bort till stadshuset.
Det är svårt att förenkla ett motiv. Först måste man (eller i alla fall jag) kunna det rätt väl. Sedan kan jag ta itu med olika varianter.
Stadshuset är ett sånt där övningsmotiv och så småningom ska jag nog kunna få till något med bara några få penseldrag, som ändå ger både Stockholms-skimmer och lite igenkänning.
Stadshuset är öppet för besök och guidade turer och det är en riktigt givande tur, historia, kulturhistoria och politik. I hörnet, vid tornet finns de hundrades valv som har en fin akustik. Jag föreslår att fiskargubben, fiskarhustrun och barnbarnet sjunger något när de är där, till exempel den här som alla tre kan:
Sjörövar-Fabbe, farfars far,
är minsann en sjusärdeles karl,
När de vandrar hem mot sin båt i kvällningen börjar solen gå ner och Riddarfjärden glimmar guldfärgad. Farfar berättar att Riddarfjärden förr kallades Guldfjärden ”i folkmun”, som det heter. På 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet var vattnet så förorenat av allt kloakvatten, som gick rakt ut i fjärden, att vattnet var alldeles gulbrunt, därav ”Guldfjärden”.
Någon stadsplanerare tog fasta på det och döpte en liten gatstump i närheten av Slussen (på Mälarsidan) till Guldgränd. Och någon annan stadsplanerare med noll koll på historien fick den käcka idén att det där stora schabraket till bro mellan gamla stan och Södermalm skulle kallas Guldbron. Skitdumt tycker både fiskarfamiljen och jag. 
Dessutom ligger ju bron inte åt Riddarfjärden, utan på saltsjösidan så till och med placeringen är fel.
Den 16 juni 1924, 2 år efter att James Joyce bok Ulysses kommit ut, var det 20 år efter den dag som bokens handlingen är förlagd till. Bokens huvudperson Leopold Bloom vandrar runt i Dublin, lite på måfå under en dag. Joyce skrev då i sin dagbok ”Kommer någon att minnas den dagen om 20 år?” Det kan man ju lugnt säga att någon gör, för idag firas ”Blooms day” världen över.
Men fiskargubben med sin lilla besättning, som har tagit sig igenom Hammarbyslussen, är inte så intresserade av att äta njure, eller hylla Joyce på annat sätt. De letar upp sin lånta kajplats på Söder Mälarstrand och lägger till.
Söder Mälarstrand-motivet är roligt, men inte så lätt. Jag återvänder alltsomoftast till det för nya versioner. Nu blev det den här.
Jag hade tänkt ta med båten där ute på Riddarfjärden, lite till höger, men jag hoppar nog över det. Dom har inte riktigt hunnit fram ännu. Det kanske gör bilden lite obalanserad, men om man tar med i beräkningen att det där (på bilden lilla) höga vita huset bortom Västerbron är en tidigare statsministerbostad, kanske det väger jämnt?
Där bodde Tage Erlander i många år i en femrummare fem trappor upp och när hans fru Aina skulle till jobbet skjutsade hon först Tage, för dom hade bara en bil. Jag brukade se dem på morgnarna, för jag bodde i en studentbostad i samma hus. När jag sommarjobbade som guide på turistbåtarna brukade jag berätta det. De utländska turisterna trodde mig inte. Statsministerbostad! Det där?
Det här är en annan, tidigare variant på samma motiv, som jag egentligen gillar bättre, men det kan ta några dagars experimenterande innan det lyckas med den här mer chansartade metoden.
Nu är det dags för skepparn och hans besättning att nalkas Stockholm och för säkerhets skull visar jag hur den fungerande slussen ser ut, Hammarbyslussen.
Kanske inte den vackraste av slussar, men funktionell. Åtminstone i verkligheten …
Den öppnar halv sju och det tycker skepparn är lite sent. Han vill gärna glida in i Stockholm när det är tyst och stilla på morgonen, särskilt på sommaren. Det visar sig att det finns en öppning klockan halv fem också och det verkar lagom.
Under färden har de planerat vad de ska göra i Stockholm. Inte mycket, visar det sig. Sofia är mest inriktad på att ha varit i Stockholm, ”För när jag börjar skolan och någon fröken frågar vilka som varit i Stockholm – för det gör fröknar – då vill jag inte vara den enda som inte räcker upp handen.” De kommer fram till att det är lagom med stadshuset, en promenad på Södermalm och kanske möjligen ett besök på Skansen. De vill ju hinna hem till midsommar.
Den här dagen har varit fylld av annat än akvarellmålande.
Jag har hunnit med en tur till stan, jag har ätit räksallad med en kompis i Vitabergsparken, jag har fått håret klippt av en utomhusfrisör, jag har varit på badutflykt och jag har blivit bjuden på trädgårdsmiddag.
Jag hann också med en promenad genom prunkande koloniträdgårdar, där jag hittade den här vackra vita rosen och så mycket blomsterprakt att mitt kameraminne sa stopp. Men en grupp vallmo orkade den i alla fall med.
Så dagens akvarell får därför bli en bearbetning av ett välbekant motiv, Slusseneländet. Jag måste ju varna fiskargubben och hans besättning så att dom inte försöker slussa där när dom kommer fram till Stockholm. Slussenslussen är stängd. 
Det här är ungefär hur Slussen ser ut. Där ska man inte vara med båt. Det är Hammarbyslussen som gäller. För slussa måste dom ju, eftersom fiskargubben helst håller till på Söder Mälarstrand när han är i stan.
Nej, någon plan för mitt 100-akvareller-på-100-dagar-projekt finns inte. Den 18 mars framstod det som bra karantänsysselsättning, och det är det ju. Jag tyckte att det var i överkant att planera för 100 dagars karantän, men där hade jag fel och troligen skulle jag kunna lägga till ett par hundra akvareller till, men det tänker jag inte göra. I alla fall inte en om dagen, efter de 100.
Nu har fiskargubben och hans besättning försvunnit utom synhåll och tills jag siktar dem igen tänkte jag tipsa om sånt de kan göra när de kommer till Stockholm.
Det finns till exempel en utställning på Bonniers konsthall som heter ”Det finns en plan för det här”. Konstnären Éva Mag ställer ut sånt som hon hämtat i hos sin pappa, på tomten och i förråden. Det är lätt att förstå hur titeln på hennes utställning kom till.
Det här är bara en bråkdel av utställningen, som fraktades till konsthallen på en lastbil som fick åka sju vändor. Det är mycket igenkänning på det där, måste jag erkänna, både för egen del och för min far.
Jag skulle kunna starta egen utställningsverksamhet genom att bara öppna boddörrarna på landet. 
Pappa samlade på allt som eventuellt kunde vara bra att ha. Boden fylldes vartefter med saker, fådda, hittade, och inropade på auktion. Besökare brukar undra vad den där konstiga balkongen på gaveln används till och samtalet kan låta ungefär så här:
”Trappen och balkongen är för att bära upp saker på övervåningen.”
”Finns det ingen trapp inuti?”
”Jo, men om man ska bära upp stora saker är det bättre att ta det på utsidan.”
”Varför ska man bära upp stora saker på övervåningen?”
”?”
Varför inte, liksom, när det finns plats att ställa dit saker.
”Vad funderar du på?” sa farfar när de ätit klart och tittade på farmor. ”Det är nåt …”
”Jag tänker att vi kanske ska ge oss av på en lite längre utflykt, nu när vi kan” sa farmor ”för Söderhamn finns ju kvar och dit kan vi alltid åka på en dagsutflykt när vi vill. Men nu när vi har Sofia med oss och vädret är fint och vi inte har något som vi måste göra…”
”Du tänker som Lule, till exempel?”
”Mera söderut. Som Medelhavet, kanske?”
”Medelhavet!” utbrast Sofia, som sett för mycket nyheter under sin uppväxt ”där dör man ju!”
”Eller Lissabon?” sa farmor snabbt.
”Inte Biscayabukten” sa farfar fundersamt ”och inte så långt.”
Sofia satt med öppen mun. Det här var mer än hon ville. Hon hade trott att det skulle vara svårt att övertala dem att åka till Stockholm.
”Åland går inte”, sa farmor ”annars hade det varit trevligt att hälsa på Pettas i Geta. Men nu är vi ju portade i Finland. Sankt Petersburg, kanske?”
”Och rysk byråkrati och karantän och … nej, det går inte heller. Vad tycker du Sofia?” frågade farfar.
Hon funderade lite och pekade på en stor fågel på en sten nära land: ”Den där måsen…”
”Truten!” sa farfar och Sofia tystnade genast.
”Det är en trut”, sa farmor, ”ingen mås.”
”Aha. Jo, den där truten har följt oss hela vägen hit. Och jag tror att den gärna skulle vilja till Stockholm.”
”Och du då?”
”Hemskt gärna Stockholm, för jag har aldrig varit där och i höst börjar jag skolan och då borde jag varit i Stockholm innan.”
”Stockholm är alltid trevligt” sa farmor
”Ja, Stockholm är alltid trevligt. Sofia, farmor och truten vill till Stockholm. Ja då åker vi väl till Stockholm då.”
