När man målar akvarell är det ofta svårt att rätta till misstag. Lagd färg ligger, liksom. Det bästa är då att försöka använda sig av misstaget på bästa sätt. Tappar man en vattendroppe på det som skulle vara en slät färgyta får man tänka om. Det blir ofrånkomligen en fläck och ytan är inte slät längre. Kanske det kan bli ett moln eller en en måne? En fågel? En trädgren? När det handlar om landskap alltså. Annars får man hitta på något annat.
Men det finns ett sätt att få bestämma lite mer själv, där man kan ändra sig, göra om, lägga till och ta bort. Om man målar en yta med en mörk färg som är någorlunda lätt att lyfta bort kan motivet lyftas fram ur det mörka. Såhär blev det när vi gjorde lite upplyftande övningar förra veckan.
Den där månen började med en tappad vattendroppe. Här hade jag kunnat måla över den igen, men den fick bli en måne och då gav sig resten av det Marcus Larson-liknande motivet av sig själv. Färgen heter Paynes grey.
Detta är en blandning av bränd umbra och Paynes grey. Man kan komplettera efteråt med andra färger också, men denna övning gick fort (fyra målningar på två timmar) så det var inte tid till det.
Den här färgen heter perylene green och är extremt lätt att ta bort. En rätt trist grågrön färg. Så jag la över en genomskinlig gul ton, men då försvann mer än jag hade tänkt mig av det gröna.
Och här har vi en av de färger som jag trodde att jag hade bestämt mig för att aldrig använda, sepia.
Sepia är en ond färg, brukar jag säga. Den blir på något sätt glanslös och matt i de flesta sammanhang och påverkar omgivningen på samma sätt.
Men just i dessa lyftövningar visar det sig att den är ovanligt följsam och trevlig. Det blir lite softare än med de andra färgerna och det är lätt att fösa omkring färgen lite som man vill.
Den här personen tittade först åt vänster, sedan höger och nu lite mer på betraktaren, är det tänkt. Möjligen blev han lite vindögd efter alla ändringar av blickriktningen?
PS. Just som jag postat det här inlägget med en undran om vad spamvärlden ska hitta på härnäst, släcks hela sidan ner! Det var väl ändå att ta i, hörni alla spammare!
Sedan krånglade parkeringsappen. Betalningsproceduren för att parkera är numera lika komplicerad som att köpa en bostadsrätt. Och värre blev det när appen ändrades från den 1 oktober till det mest användarovänliga man kan tänka sig.
Idag ville Sofia att man skulle ha ett kvastskaft som träningsredskap och visst har jag väl ett sådant någonstans i lägenheten, men var?
Jag gav mig, mot bättre vetande, på en hortensia. Det är ju ganska stela och svårmålade blommor, men jag tänkte att jag kanske kan lösa upp den lite.
Drakar är ju ett slags orm- eller ödleliknande varelser, med eller utan vingar. Den här figuren passar inte riktigt in i någon drakfamilj. Den utstrålar inte heller ondska, såvitt jag kan se. I stället ser det ut som om den vill säga: ”Hallå där. JAG har inte gjort något. Är du på jakt efter ondska, ska du kanske ta en titt på dig själv!” Och Sankt Göran ser lite fundersam ut.
Jag hittade inget jeanstyg att laga med när det blev lite akut häromveckan, så jag gjorde så här för att stoppa förfallet:
Men nu har i alla fall jeansindustrin insett att konsumenterna är på väg att vakna till och en liten förbättring är på väg. De ohälsosamma slipmetoderna ersätts med laser. Alltid något.
På kyrkogården vid Katarina kyrka – längst ner mot söder – ligger ett litet lågt hus med vackra fönster och fin dörr.
Hon har också gjort en kolteckning av ett flickhuvud i gips, som finns i otaliga kopior och ofta dyker upp på loppmarknader. Flickan blundar och har ett vackert fridfullt leende.
Och här kommer lite mer arkivforskning.
Och i så fall måste detta vara från söder, eller kanske lite sydväst?
