Jakten på den försvunna akten

Postat den 26 augusti, 2020 av Karin

För ett par inlägg sedan skrev jag om det hus där jag och syskonen växte upp, ett gammalt skolhus, som byggdes 1884, men som lades ner som skola 1939. När skolverksamheten flyttade ut, flyttade mina föräldrar in. De fick hyra en av lärarbostäderna för 25 kronor månaden. Hyran sattes ”med hänsyn till bostadens bristfälliga skick”.

Med tiden kom vi syskon och vi tog över hela övervåningen. Pappa och hans bror flyttade dit den snickarverkstad som de sedan drev i bottenvåningen fram till pensionen på 1970-talet. Någon gång på 40-talet köpte de huset av kommunen (eller socknen), ovisst när, men forskning pågår.

När jag skrev om huset för ett par veckor sedan invecklade vi oss i diskussioner kring hur övervåningen var disponerad. Det borde vara lätt att kolla, tänkte jag och åkte till kommunarkivet i Avesta för att få ta del av ritningarna på huset.

Men ack!  Den arkivförteckning som skulle innehålla uppgifter om Horndals skolverksamhet omfattade bara tiden från 1960-talet framåt. Var äldre skolhandlingar kan ha hamnat är lite oklart. Kanske gamla landsarkivet i Uppsala, som har arkivansvar för Dalarna? Kanske fanns det handlingar om byggnaden av denna ståtliga skola hos forna Skolöverstyrelsen och i så fall idag förhoppningsvis hos Riksarkivet?

Jakten på den försvunna arkivakten går vidare. Under tiden visar jag huset från ytterligare två vinklar, i förhoppning att bilden av rumsdispositionen klarnar.

Den här bilden är tagen från den gamla skolträdgården på norrsidan (nordost?) Just här verkar det inte vara någon vidare fart på odlingarna.

Och i så fall måste detta vara från söder, eller kanske lite sydväst?

När jag var på kommunarkivet hittade jag i alla fall en hel del protokollsanteckningar om skolhuset och ett konstaterande att hela samhället flyttat norrut och att skolan därför måste följa med. Samt vitsord för min pappas insatser som slöjdlärare vid skolan.

Det var ju skönt att få klarhet i att ens far fört en hedrande vandel.

Publicerat i Arkitektur, bostad, Efterlyst, historia | Etiketter , , , | 43 kommentarer

När det drar ihop sig

Postat den 19 augusti, 2020 av Karin

Nästa projekt på listan är att måla om den lilla paviljongen. Den (eller i alla fall delar av den) har sitt ursprung i den närbelägna bruksparken, nedanför herrgården, där den en gång i tiden fungerade som musikpaviljong.

Men herrgården brann ner, brukslivet förändrades, bruket köptes upp, och sedan fanns just inget utrymme för bruksmusiker och söndagskonserter. Paviljongen förföll och hamnade på en skräphög, där min pappa hittade några skelettdelar, rekonstruerade den och byggde upp den på tomten.

Den är en trevlig fikaplats och det är ett bra ställe att hänga tvätt på om det ser ut att bli regn.

Så här såg paviljongen ut för ett par veckor sedan. Det där taket är vi många som försökt göra något åt. Mossa och lavar låter sig dock inte skuras eller skrapas bort utan vidare. Men med en högtryckstvätt gick det att få fram taket igen.

Nu på eftermiddagen hade jag tänkt att måla den. Det borde helst ske nu, när den är torr och fin. Jag är särskilt orolig för den där toppen högst upp på taket, som verkar ha en viktig funktion i hela konstruktionen. De sex bjälkar som håller upp taket strålar samman i dess fortsättning, under taket. Den börjar bli lite anfrätt av väder och vind och skulle verkligen behöva en omgång linolja eller något annat skyddande. Men …

…  det började dra ihop sig och jag insåg att jag inte skulle hinna. Åskan mullrade i närheten och mörka moln drog in. Jag borde ha varit snabbare.

På något sätt ville jag ändå skydda den där toppen, så jag gick in i min nystädade snickarbod för att se om det fanns något användbart där. Och det gjorde det såklart. Jag hittade en liten aluminiumhink, som jag använder för penseltvätt. Den borde kunna fungera som tillfälligt skydd. Sedan behövde jag bara en stege och en långskaftad borste.

Jag hoppas att grannarna – eller åtminstone deras barn – höll sig utom hörhåll när jag försökte få dit den lilla hinken. Det var SÅ nära flera gånger, men så tippade den åt fel håll och ramlande ner på backen. Det gick åt en hel del kraftuttryck, är jag rädd. Men efter en tio-tolv försök gick det äntligen och precis som jag fick dit hinken började regnet smattra mot den. Problemet är löst för tillfället och ja, jag inser att en del tillfälliga lösningar har en tendens att permanenta sig …

Uppdatering 23 augusti. Här har jag fått ett intressant förslag från Skogsgurra, med en föredömligt lättläst  konstruktionsritning. Om plåtburken blåser bort kan jag fixa nytt toppskydd till paviljongen med hjälp av en blomkruka, mm. Såhär:

Publicerat i Arkitektur, Att måla, historia, Planering | Etiketter , , | 32 kommentarer

Pannkakstårtan

Postat den 15 augusti, 2020 av Karin

När Pettson ska göra pannkakstårta till en av Findus ofta återkommande födelsedagar är mjölet slut. Då måste de cykla till affären, men det är punka på cykeln och för att laga den måste de in i snickarboden, som tyvärr är låst och nyckeln har hamnat i brunnen och då behövs metspöt som ligger på loftet ovanför snickarboden, men stegen ligger i Anderssons kohage där det finns en arg tjur…

Sådär har jag det hela tiden. Idag skulle fortsätta med fönsterreparationer och då behövde jag sätta upp ett större bord i snickarboden, för här ska skäras glas.

Fin glasskärare som jag fått låna av min snälla granne.

Bordsskivan fanns tillfälligt förvarad bakom soffryggen i vardagsrummet, så det var bara att släpa ut den i boden med knuff-och-drag-metoden. Rackarns stor och tung är den. Benen till bordet låg på bodvinden och där höll ett gäng getingar på att bosätta sig. Också. Det är troligen ett utbrytargäng från en större grupp som håller på att invadera huset alldeles under taket, ovanför balkongen. Anticimex kan inte komma förrän om tio dagar.

Vägledd av Anticimex åkte jag till Granngården och köpte lite ammunition för kemisk krigföring. Det lilla gänget bodgetingar visade sig vara ganska lättskrämda. Jag nappade åt mig bordsbenen och började skruva fast dem på bordets sarg.

Till tre av benen fanns de skruvar och muttrar som behövs, men inte till det fjärde. Man kan tycka att sånt borde vara lätt att hitta i snickarboden, men där råder ett överflödsproblem. OM det döljer sig några låsbrickor och muttrar bland alla kartonger tar det sin lilla tid att hitta dem.

Detta är några av hundratals burkar, pytsar, lådor och kartonger med skruvar, muttrar, spikar, beslag, gångjärn, mm, osv, som finns på hyllorna.

Så då det är snabbare och effektivare att åka iväg till Västanhede Trä och hoppas att de har rätt dimension. Det hade de och de har ordning på sina grejer.

De finns de som hävdar att snickarboden har klara likheter med Pettsons snickarbod och det kanske ligger något i det.

Men ett sådant här tjusigt glasskärarbord tror jag inte att Pettson har. Nu är alla fyra benen på plats och på bordet ligger en kasserad duk, som hindrar glasskivorna att glida omkring när jag skär.

Publicerat i Efterlyst, kaoskordinator, Planering, renovering | Etiketter , , | 36 kommentarer

Oj-ögonblick?

Postat den 12 augusti, 2020 av Karin

På engelska använder man begreppet ”epiphany” för de där sällsynta stunderna då man får en plötslig insikt och förstår något nytt, eller hur saker hänger ihop. Det kan vara stort som smått, och det är ett väldigt behändigt uttryck. Det översätts vanligtvis med ”uppenbarelse” vilket egentligen är ett bra ord, om det inte vore så belastat med religiösa associationer. Om man vill använda det i världsligare sammanhang har vi det lite tama ”aha-upplevelse” eller kanske en situation med hög ”å-fan-faktor”.

Eftersom jag umgåtts med en treåring på sistone har jag funderat lite på vad man ska säga om alla dessa tillfällen då något klarnar för honom. I treårsåldern tycks uppenbarelserna stå som spön i backen. Och en sådan fick mig att minnas motsvarande händelse i min barndom. Treåringen och jag plockade hallon vid bodväggen. Ett hallon ledde till nästa och snart var vi bakom boden. När vi skulle gå tillbaka föreslog jag att vi skulle gå runt boden i stället så att vi kom fram på andra sidan.

Om man går runt boden och kommer fram på andra sidan står mormors hus där också!

Och döm om treåringens förvåning när han upptäckte att mitt hus fanns där också! ”Mormors hus är där och vi gick där bakom boden och nu är det där! Samtidigt!” Han berättade för sina föräldrar om denna häpnadsväckande nyhet och jag förstår precis hur omvälvande det var för honom.

Den här bilden av mitt barndomshem hittade jag på ett café i den närbelägna bruksparken i går.

Jag minns när jag som två-tre-åring satt på den stora planen – som tidigare varit skolgård – framför huset och såg min mamma på balkongen. Hon gick in genom balkongdörren men dök strax därpå upp i köksfönstret och vinkade åt mig. Då insåg jag att den där fasaden hade ett ”inuti”.

Det var nog precis då som begreppet tredimensionell blev verklighet för mig, tror jag, ungefär som för treåringen när han och jag gick runt boden.

Det behövs ett bra ord för de där ögonblicken av insikt. Antingen får vi börja använda ”uppenbarelse” lite oftare, eller också måste vi hitta något nytt. Oj-ögonblick?

Jag kanske ska fråga treåringen, för han har ett fritt och konstruktivt förhållande till språket. På stranden häromdagen lekte han doktor. ”Ligg” sade han ”jag ska söka under sig!”

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | Etiketter , , | 48 kommentarer

Ska man verkligen spara allt?

Postat den 3 augusti, 2020 av Karin

Om man har ett skåp som är lite svåranvänt och i vägen, och om man förgäves gjort upprepade försök att skänka bort det till närstående, då finns en annan lösning. Man ringer den förträffliga secondhandbutiken i Krylbo och frågar om de vill ha det. ”Visst”, säger butiken, ”gärna! När kan vi hämta det?”

Det är det som är det underbara med den butiken, de kommer och hämtar. Och sedan finns möblerna till salu i deras jättebutik där alla i närområdet brukar fynda. Många ungdomar och invandrarfamiljer hittar hela sitt första bohag där. Inkomsterna går till biståndsprojekt.

Butiken är stor, två jättelika våningsplan, fulla med helt användbara möbler och mycket annat.

Jag var mycket nöjd när jag vinkade av mitt skåp, men så slog det mig när bilen hunnit en bit ner i backen: lönnlådan – den hade jag ju inte kollat! Jag försökte springa ikapp bilen, men den hade hunnit för långt och fått upp farten. Jag letade upp telefonnumret till butiken, men där var det stängt. Sommar i kombination med Corona-restriktioner innebär sparsamma öppettider.

VAD låg det i den där lönnlådan? Jag försökte minnas. Ett tag brukade jag förvara  bruksanvisningar där, men det var dumt för lådan är så väl gömd att man glömmer att den finns. Kanske var den tom? Eller var det så illa att jag hade lagt dit lagfart och andra fastighetsdokument – nej, det hade jag ju inte, de ligger i dokumentskåpet.

Alla mina försök att komma i kontakt med butiken slutade med att deras telefonsvarare gick igång. Men hur sammanfattar man denna situation i ett koncist telefonsvarar-meddelande? Det går inte. Det var bara att ge sig till tåls till veckan därpå när butiken var öppen.

Då gled jag in i butiken när de öppnade, gick upp till övervåningen där de större möblerna brukar stå, hittade mitt skåp, öppnade dörren och letade upp lönnlådan, plockade ut allt som låg där och smet ut igen. Ibland kan det vara bäst att inte försöka förklara vad man har för sig!

Väl ute i bilen igen kollade jag igenom min bunt. Det var olika dokument om bevarande och arkivhantering, framförallt gallring. Det kändes som om någon ville säga mig något.

Jag hittade till exempel en uppsats av Louise Cederwall Lindström, skriven för tjugo år sedan när hon studerade vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Uppsatsen har titeln:

Ska man verkligen spara allt?

På dess framsida finns den här illustrationen.

Det är ju en bra fråga och de olika gallringstipsen kanske kan komma till nytta nu när jag försöker få ordning på bodar och förråd. Men framförallt är jag nöjd med att ha kollat lönnlådan. För om jag inte hade gjort det, skulle jag ju för all framtid tro att varje papper som är svårt att hitta ligger i den där lådan.

Publicerat i #när det skiter sig, Efterlyst, historia, kaoskordinator | Etiketter , , | 37 kommentarer

Ung man med grav-vett

Postat den 29 juli, 2020 av Karin

När man röjer i gamla hus kan man göra oväntade fynd, som till exempel ett par fågelskelett på vinden. De låg i ett vindsrum som ingen tittat i på många år. Men nu var det alltså dags för röjning och där låg de. Två mini-dinosarieskelett.

Treåringen blev förstås mycket intresserad och insåg genast vad situationen krävde: ”Dom måste gravas!”

Hans femåriga storasyster invände bekymrad att då kanske någon skulle gå på graven. Planeringen satte igång. Om man gör en skylt att man inte får gå där … Och om man lägger fina stenar. Och blommor! Så fick det förstås bli och femåringen skrev skylten.

HEJ
MAN FÅR INTE GÅ HÄR!

Sedan tänkte hon att det kanske borde vara någon utsmyckning också på skylten och bad mig rita två fåglar. Här är resultatet. Graven ska piffas lite mer. Gräddkannan ska bytas ut mot en glasburk som vi gräver ner, vi ska leta fler fina stenar och kanske också göra en ny inplastad skylt. Men treåringen är nöjd med graven som den är och han tar ivrigt med sig besökande kompisar och förevisar den.

Han brukar stå stilla en stund och titta på graven och sucka: ”Jag saknar dom …”

Var han lärt sig detta gravvett vet varken föräldrarna eller jag, men gulligt är det!

Publicerat i fåglar, Livet | Etiketter , | 19 kommentarer

En väl genomtänkt affär

Postat den 24 juli, 2020 av Karin

För många år sedan, när jag satt på verandan på landet, hörde jag ett samtal i slyskogen på tomten.  Jag blev förstås nyfiken och gick för att se vilka det var. På väg nerför sluttningen snappade jag upp såpass mycket att jag tvärstannade för att lyssna färdigt. Någon hade upptäckt ett par gamla grindstolpar som låg i slänten. Och nu var han i full färd med att kränga dem – till några utsocknes dessutom!

Jag klev fram från buskaget och frågade lite lamt om det var något de undrade över. Sedan utspann sig ett samtal som jag önskar att jag hade spelat in. Köparna anade inte oråd, till att börja med, men så småningom gick det upp för dem att säljaren inte alls ägde grindstolparna utan att de var mina. Vi insåg alla att det var en pinsam, eller kanske till och med upprörande situation, men fortsatte vårt hypotetiska samtal om priser på grindstolpar, fraktmetoder och annat praktiskt.

För att få slut på det hela föreslog jag ett pris på 10 000 styck, kontant till mig och avhämtning samma dag, om det skulle bli någon affär överhuvudtaget. Köparna skulle ”fundera på saken och kanske återkomma”. Personen som uppträtt som säljare hade gradvis backat ut ur bilden och sa inte ens hej då.

Sen glömde jag bort alltihop medan häcken växte kämpahög, dvs sly och busk dolde grindstolparna så att de var svåra att lokalisera,  Men häromdagen kom en person knallande upp till huset och ville köpa grindstolparna. Jag frågade häpet hur han visste att det fanns några grindstolpar. Jo, det hade han sett ”förut, innan växtligheten tog över”.  Det måste ha varit mer än tio år sedan.

Klart att han fick köpa dem!

Publicerat i Livet, Planering, Trädgård | Etiketter , | 22 kommentarer

Flagg-mystiken tätnar ….

Postat den 16 juli, 2020 av Karin

The Fiskargubben story fortsätter, för via honom hamnade jag hos den engelske sjöräddningskaptenen Henry Blogg.

Det var han som räddade det svenska fartyget S/S Fernebo i svår sjönöd utanför Englands kust. Via den historien hittade jag den svartvita bilden av en målning som fångar den dramatiska situationen, som jag skrev om i förrförra inlägget.

Eftersom flaggan på bilden är ljus med ett mörkt kors  – i stället för tvärtom – drog jag slutsatsen att det måste vara en gammal bild. Det handlar (har jag lärt mig) om färgernas våglängder och att det äldre svartvita filmmaterialet var känsligare för kortvågig blå färg än för långvågig gul. Det blå orkade ”lysa upp” mer är det gula och därför är det gula korset i flaggan mörkare än den blåa bakgrunden.

Då vill jag ju gärna ha tag i en färgbild av målningen, med rätt flaggfärger, så jag skrev till museet i Cromer, där sjöräddningen ägde rum och frågade om de hade tavlan hos sig, eller kanske en färgreproduktion av den.

Cromer-museet svarade att de tyvärr inte har tavlan hos sig, men de skickade en länk till en sida där det finns reproduktioner av olika marinmålare, bland andra Tim Thompsons och hans Fernebo-målning.

Bilden på den sidan är mycket lågupplöst och blir inte större än så här. Men nog sjutton ser det ut som om flaggans kors är mörkt även här? Mystiskt.

Jag började leta efter själva tavlan och tänkte att det borde gå att klura ut vilket museum den finns på. Men då upptäckte jag i stället att Tim Thompson inte alls levde för hundra år sedan, som jag trott. Han föddes 1951 och är såvitt jag förstår fortfarande fullt sysselsatt som marinmålare. Tavlan är alltså från 1970-talet eller senare.

Varför målar han då den svenska flaggan med mörkt kors? Kan han ha utgått från något gammalt foto på Fernebo? Kan det vara så att den svartvita bilden verkligen är en bild från räddningen och att han haft den som förlaga? Nej, så bra var väl inte fototekniken på den tiden, eller? Mystiken tätnar!

Den snälla intendenten på museet i Cromer skickade några bonusbilder som tröst för att de inte hittade en bra färgbild på Thompsontavlan.

Här har vi Henry Blogg i mitten, med alla sina mannar i samband med någon medaljutdelning.

Och här är halva Fernebo, som drivs av stormen in mot land i Cromer.

Jag fortsätter försöka hitta svaret på flagg-gåtan.

Uppdatering: Men kolla här! Här finns färgbilden i bättre upplösning och vad ser man då? Jo att Fernebo seglade under åländsk flagg! Ska man verkligen tro på det, eller är det en smula konstnärlig frihet som varit i farten?

Publicerat i Att tolka, Efterlyst, Fiskargubben, Foto, historia | Etiketter , | 27 kommentarer

Det kan vara farligt …

Postat den 11 juli, 2020 av Karin

”’Det kan vara farligt att tvärsluta’, sa han som köpte ut på måndagen”, brukade vår helnyktra far säga vid lämpliga tillfällen. Ett sånt lämpligt tillfälle kunde till exempel vara när han gärna ville ha lite mer kaffe, efter att redan ha druckit ett par koppar.

Och på liknande sätt tänkte jag, när jag fortsatte målandet efter mitt avslutade hundra-akvareller-projekt. Om jag lägger undan färgerna nu, tänkte jag, kanske det dröjer innan de kommer fram igen.

Jag hade egentligen tänkt testa att måla interiörer, typ solljus snett in i ett rum med vita gardiner, någon solbelyst gammal stol, skuggor på golvet … Jag vet precis hur det skulle se ut.

Men det blev såhär i stället. Möjligen har jag inspirerats av livräddarberättelserna.

Publicerat i Att måla, Ordspråk och talesätt, Planering | Etiketter | 20 kommentarer

The Fernebo story

Postat den 8 juli, 2020 av Karin

Fiskargubben var ju inte fiskargubbe, utan kapten på en sjöräddningsbåt. Liksom kollegan Henry Blogg i England. När jag läste om dessa sjöräddare stötte jag på uppgifter om att Blogg räddat besättningen på ett svensk fartyg. Det måste ju undersökas, men det var svårt att hitta några svenska källor om detta.

Eftersom jag vet vilket datum det handlar om – den 9 januari 1917 – skulle det gå att leta upp nyheten i tidningar från den tiden, men de är (inte längre) tillgängliga digitalt. Det blir att pallra sig till Kungliga Biblioteket vid tillfälle. På Sjöhistoriska museet har arkivet inget om Fernebo och biblioteket är sommarstängt. Riksarkivet har en post om ett telegram från LLoyds i London om olyckan, men innehållet är inte digitaliserat.

Men i England, ja,ja! Där finns både bilder och hela berättelsen.

Så här såg S/S Fernebo ut i sin krafts dagar, 70 meter lång 1500 ton, byggd i Oskarshamn 1912. Hon var på väg från Gävle till London med en last av timmer när hon sprängdes itu av en tysk mina utanför kusten vid Norfolk.

Eftersom det var timmer i lasten sjönk hon inte omedelbart, utan de två delarna fortsatte att flyta ett bra tag.

Vid sjöräddningsstationen i Cromer hade man just räddat besättningen på ett grekiskt fartyg i sjönöd och det var svårt att alls komma ut från stranden, när stormen låg på. Det var då Henry Blogg gav sig den på att han skulle fixa det och rädda svenskarna också. Han lyckades ta sig ut med roddbåten och sin besättning av mycket erfarna män. Alla yngre män var ute i kriget, så Bloggs besättning var i femtioårsåldern och uppåt. Ett par män var över sjuttio.

Målning av Tim Thompson

Fernebo låg ganska nära land, men vad hjälper det när sjögången är svår.

Blogg och hans män lyckades dock rädda alla ombord. Maskinisten – heter det så?– Johan Adolf Anderson hade dött vid explosionen och slungats ur skeppet. Han fick, när han hittades, en begravning i Mundesley. Kaptenen Evald Palmgren och hans besättning fördes till hotellet The Red Lion i Cromer för att bli ompysslade.

När det är lågvatten kan man än idag se resterna av Fernebo-vraket vid stranden i Cromer. På museet i Cromer finns berättelsen och bilderna kvar.

Även i Sverige borde det rimligtvis finnas några berättelser om Fernebo och besättningens lyckosamma räddning, men var?

Publicerat i Fiskargubben, Förebild, historia, kaoskordinator | Etiketter , , | 17 kommentarer