Jag passerar ofta Sala, på vägen till och från huset på landet. Ibland stannar jag till på det fina Aguéli-museet för att få mig en dos färg.
Det ligger i sakens natur att konstnärer är intresserade av färg, men Ivan Aguéli slår nog alla rekord som färgnörd. Man kanske skulle kunna tycka att det överdrivet eller lite kokett, hans besatthet av färger och av att fånga rätt nyanser. Men när man ser resultatet faller sådana invändningar platt. Man står inför hans målningar och undrar: Hur GÖR han?
När man läser om hans konstnärskap, till exempel i Ivan Aguéli Människan, Mystikern, Målaren, av Axel Gauffin inser man hur besatt han var av färg. En dag i Paris, den 7:e juli klockan tolv, upptäckte han en ovanligt intensiv blå färg på himlen när han passerade bron från Montmartrekyrkogården. Han insåg att det inte skulle vara riktigt samma färg senare, om han gick hem och hämtade sina målarprylar för att måla av den. Så han väntade till nästa år klockan tolv, den 7:e juli. Sen gick det inte så bra då heller, eftersom han inte fick stå precis där han ville, mitt i trafiken…
Han var besatt av att fånga ljuset, ljusets färg och ljusets inverkan på färgerna. Landskap, ansikten, husgavlar, allt var lika intressant, färgmässigt.
Han sökte sig till Spanien och Nordafrika för det speciella ljusets skull. Han sammanfattade sina idéer om konsten så här: Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup.
Det finns inga reproduktioner som gör honom rättvisa och det känns nästan fel att försöka visa hans målningar så här på skärmen. De ska helst ses i original.
Så sorgligt att han dog så ung, bara 48 år, i en tågolycka i Spanien. När jag går igenom Aguélisällskapets årsböcker hittar jag en fin liten annons för det internationella företaget Metso, som jobbar med ”mineralbearbetning och metallförädling världen över”. Tydligen tillverkade de också tågväxlar. De menar att om man bara hade haft deras tågväxlar i Spanien 1917, då hade han inte ha behövt dö så tidigt…

Idag till exempel väljer jag att skriva om Theodor Roosevelt, som var ute på en valturne just den 14 oktober för 110 år sedan. När han var på väg till ett valmöte i Milwaukee stannade han till för att hälsa på anhängare som samlats utanför hotellet där han pausade.
Folkmassan kastade sig över Schrank, som klarade livhanken bara tack vare att Roosevelt manade till lugn. Till polisen sa han: ”Ta hand om honom och se till att han inte misshandlas”.
På Facebook ser jag en syrlig kommentar om detta gäng som kallas ”Tidölaget” kompletterat med en definition av begreppet: ”Tidölag, subst. umgänge mellan artfrämmande individer”. Vi får väl se framöver hur pass artfrämmande de är sinsemellan. Idag verkade de väldigt samstämmiga.
Vagabond missar dock de svenska höstfärgerna. Vi behöver ju varken åka till USA eller Japan, vi har det runt omkring oss så här års. Så här ser det ut när jag tittar ut genom köksfönstret, där jag just fått in innanfönstret, med fönstervadd emellan.
Lönnarna är lite lynniga och växlar färg i olika takt. Medan axveronikan byter om till helgult.
Den står borta vid ladan och egentligen kanske den inte är helt rätt röda färg att matcha det faluröda med. Men även om jag är känslig för färger är jag inte beredd att hugga ner den japanska lönnen och jag drar mig också för att måla om ladan.
Bakom den japanska lönnen döljer sig ett annat träd, också det (enligt min farbror) av asiatiskt ursprung. Det är en koreagran, som har lustiga kottar, lite blåaktiga och med ett ovanligt växtsätt, rakt upp.
Summa summarum anser jag att hösten får finnas, för att den är så färgsprakande vacker.
Ibland har jag försökt granska mina akvareller som om det inte är jag som har målat dem. Tänkt: Vilka förbättringsförslag skulle en riktigt kritisk kritiker kunna komma med?
Eller den här, som jag klippt itu. Den var mest ett grågrönbrungult mischmasch, men på en bit gick det att förtydliga till något som såg ut som en masaihydda. På den andra biten drog jag några penseldrag som blev en väg och där placerade jag ett par kvinnor på hemväg mot kvällningen.

Jag har sparat ytterligare några sådana där bakgrunder som jag ska försöka att hitta på motiv till. Så jag vill nog hävda att slängverksamheten har skett med någon slags urskillning.

När jag sedan såg de här förberedelserna för en fönster-renovering kom jag att tänka på konstverken på Söder-sjukhuset.
Han föddes den 23 september 1901 i en förort till Prag i en arbetarklassfamilj. Pappan var socialdemokrat, mamman var mer opolitisk, men troende katolik. När föräldrarna gifte sig fick pappan en kommunistisk medalj av mamman (katoliken) och mamman fick ett kruicifix. Seifert noterar detta i sina memoarer och tycker att det tyder på ett öppet sinne hos båda föräldrarna.


”Det spelar ingen roll vad man röstar på, det blir ju ändå som det blir, säger någon annan.” Förvisso kan det bli lite olika lösningar och konstellationer, det har vi ju sett täta exempel på de senaste åren. Men vill man att politiken ska dra åt ena eller andra hållet är det viktigt att vara med och putta den just åt det hållet.
Det var sent och jag såg inga röda utropstecken eller andra varningar någon stans och jag tänkte att det nog skulle dyka upp strängare varningar om det var något riktigt allvarligt. Så jag ställde bilen i garaget.

