Karin Englund

Jag kan ibland tycka lite synd om nytillträdda kulturministrar, oavsett partifärg. Det är ett omöjligt pastorat de fått att sköta och inget är så tacksamt för medierna som att försöka sätta dem på det hala.

Det blir ofta lite lättköpta poänger av det.  I SVT:s direktsändning får moderata kulturministern Parisa Liljestrand frågan: ”Vilka av dessa verk skulle kunna ingå i en svensk kulturkanon?”

Hon invänder helt korrekt att det är inte hennes jobb att välja verk. Och tillägger att hon läst de första två böckerna, men inte den tredje. Och skandalen är ett faktum. Den tredje titeln är ju en FILM! Fast den ser onekligen ut som en bok på bilden. Jag skulle nog ha undrat, om jag fått samma fråga: Kom kanske Triangle of sadness ut som bok först? Hursomhelst är det ju Östlund som skrivit manus och att säga att han är en bra författare är kanske inte helt galet. Kritiken mot Parisa Liljestrand handlar också om att hon inte ”ägnat sig åt kultur” och det återstår ju att se hur pass bra hennes handlag är med detta spretiga opinionsrika område som hon satts att ta hand om.

Här finns gott om kontaktytor med många instanser som anser sig behöva särskilt mycket uppmärksamhet från Kulturdepartementet: hela den alltid lika eftersatta kulturarvssektorn och en rad museer, alla med akuta behov, här finns teatrar och konserthus, ungdomspolitik, de nationella minoriteterna, det samiska folkets språk och kultur, trossamfund, begravningsverksamhet, folkbildningen, filmen, idrotten, Författarförbundet, Teaterförbundet, Dramatikerförbundet, Bokförläggareföreningen, Tidningsutgivarna, Journalistförbundet, Public service och en rad massmedieföretag. Visserligen finns det några myndigheter som servar Kulturdepartementet, men alla inom dess område kan närsomhelst vilja träffa kulturministern för en uppvaktning.

Bengt Göransson på sitt tjänsterum i dåvarande Kulturdepartementet, på Mynttorget 1. I bakgrunden Leif Zetterlings tavla ”EU-hierarki”.

Den kulturminister som det ofta talas varmt om är Bengt Göransson och han är också den som suttit längs som kulturminister, drygt åtta år. Vad var det då som gjorde att Bengt Göransson var populär redan när han var kulturminister och sedan har fortsatt att höjas till skyarna? Var det för att han hållit på med kultur?

Han var länge chef hos researrangören RESO och sedan hos Folkets Hus-föreningarnas riksorganisation, tills han blev kulturminister 1982. En byråkrat, med andra ord? Javars, en ganska duktig administratör, men också en mycket engagerad folkrörelseperson, med uppdrag inom ABF, Föreningen Norden, IOGT med mycket mera. Hans hemlighet eller USP, som det heter numera, dvs hans ”unic selling point” var engagemanget. Han gillade att gå på bio, han såg så gott som varenda teaterföreställning i landet, han var konstintresserad och beläst. Han var masskonsument av tidningar och tidskrifter och han hade koll på vad som hände i mediebranschen. Han var också den som såg till att vi slipper reklam i SVT-kanalerna. Det tackar jag honom för så gott som dagligen.